Gott folk! Författarna bakom Världshistoriens 101 bästa judar, fransmän, album och svenskar levererar nu Världshistoriens 101 bästa nordbor. Det kommer bli lika kul som alltid. Start idag 1 oktober 2021. Sväng över dit och följ oss gärna på Instagram.
fredag 1 oktober 2021
fredag 21 juni 2019
1. Ingmar Bergman
Jag är glad att jag inte behövde skriva den här texten förra året. Under 100-årsjubileet 2018 uppmärksammades Ingmar Bergman på tusen olika sätt. Det fanns alltid en ny aspekt att lyfta fram. Alla hade sin egen Bergman att presentera för världen. Regissören blev en vidunderlig gestalt, en Leviathan med tusen ansikten, ett kulturmonster som vilade med förkrossande tyngd över sitt hemland. Uppgiften att skriva om honom framstod som oöverstiglig. När Sveriges ledande kulturpersonligheter komponerade hela små noveller kring Bergmans basker, vem var då jag att skriva en sammanfattande text som förklarar varför han är världshistoriens bäste svensk?
När vi nu skriver 2019 känns det betydligt lättare. Jag kan släppa ambitionen att hitta någon ny, tidigare obekant vrå av hans gärning att analysera (även om sådana säkerligen finns) och bara kort och gott utgå från vem Bergman är för mig, nämligen först och främst en skapare av ett antal storslagna och minnesvärda filmupplevelser.
Jag tror faktiskt det började med Persona.
När Bergman dog 30 juli 2007 hade jag sedan något år tillbaka ett brinnande filmintresse, till stor del skapat av julklappen 1001 filmer du måste se innan du dör och upptäckten av filmcommunityt Filmtipset. Fram till sommaren 2007 var jag dock fortfarande i hög grad en typisk filmgrabb. Pulp Fiction och Peter Jacksons splatterepos Braindead var mästerverken i min personliga filmkanon. Men nu jäklar hade jag bestämt mig för att det skulle bli Bergman för hela slanten. Jag skyndade hem från mitt sommarjobb som städare för att hinna se eftermiddagsfilmerna SVT börjat sända som hyllning till den avlidne demonregissören. Och en dag var det alltså dags för Persona. Jag var inte jättevan vid konstfilm på den här tiden och hade nog inställningen att det skulle vara bra av mig om jag kunde få till en (på filmtipsspråk) "stabil trea" av upplevelsen. Men jag blev golvad. Redan det magnifika montaget i filmens prolog sög in mig i dess säregna stämning och förhäxningen höll i sig under hela det täta kammarspelet i den lilla stugan på Gotland. Och när filmen under ett känslomässigt klimax efter ungefär halva speltiden bokstavligt talat tycks brista och spräcka sin egen ram, så tyckte jag det var bland det mest genialiska jag sett på en TV-skärm.
Upplevelsen av Persona blev inledningen till en lång kärlekshistoria med Ingmar Bergman. Jag såg i rask följd flera av hans verk. Såg och förtjusades av de fantastiska skådespelarprestationerna och det vackra fotot, av det existentiella djupet och den konstnärliga djärvheten, av de levandegjorda kyrkomålningarna i Det sjunde inseglet, vemodet i Smultronstället, de nattsvarta grubblerierna i Nattvardsgästerna, den sommarlätta charmen i Sommarnattens leende, överdådet i Fanny och Alexander. Naturligtvis upptäckte jag på samma gång verk av andra stora regissörer, men på något vis var ändå Bergman stommen i mitt utforskande av filmkonsten. Måttstocken som allt annat mättes emot.
Under samma tid upptäckte jag också litteraturen på allvar och kanske är det egentligen nästan lika naturligt att nämna Ingmar Bergman i det sammanhanget. Bergman började sin bana som dramatiker och när han väl kom in i filmens värld var det som manusförfattare till filmen Hets. Hans filmer känns även fortsatt väldigt litterära i jämförelse med andra stora regissörers. Om man någon gång ser kritik mot Bergman och ifrågasättande av hans höga status som filmskapare, så utgår den ofta från just detta. Trots att hans verk revolutionerade filmkonsten, så tycks det aldrig eller sällan vara den primära anledningen till att de skapades. Man kan jämföra med en auteur som Jean-Luc Godard, som under hela sin karriär haft som främsta mål att hitta nya vägar för filmen, oaktat hur trist resultatet i slutändan blir att se på. Men när det gäller Bergman så får i alla fall jag intrycket att han så gott som alltid utgick från en historia han ville berätta, ett ämne han ville diskutera eller en dialog han ville se framförd. Kanske är det just därför vi kan acceptera att replikerna i Bergmans filmer knappast låter särskilt naturliga eller trovärdiga som mänsklig konversation betraktade. Vi förstår att de inte finns där för att bidra till filmernas realism, utan för att "läsas" som djupsinniga tankar över livet, döden och förhållandet mellan man och kvinna. Att det fungerar och inte blir stelt och löjligt, hänger så klart i hög grad på de fantastiska skådespelarna. Vi har nämnt flera av dem redan, men de kan gott nämnas igen: Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Victor Sjöström i Smultronstället, Ingrid Bergman i Höstsonaten, Max von Sydow, Bibi Andersson, Ingrid Thulin, Eva Dahlbeck i Sommarnattens leende, Jan Malmsjö i Fanny och Alexander, Gunnel Lindblom, Erland Josephson och många fler. Och på något vis så blir det inte heller "bara" teater, utan verkligt stor filmkonst. Bergman kunde nämligen inte avhålla sig ifrån att uppbåda hela det filmiska artilleriet för att ge kraft till sina manus – användandet av okonventionell klippning i en film som Persona, de scenografiska triumferna i Viskningar och rop och Fanny och Alexander, och så klart det ständigt lika vackra fotot, signerat genierna Gunnar Fischer och Sven Nykvist.
Det teatraliska agerandet i Ingmar Bergmans filmer kan också sättas i samband med den syn på människan och tillvaron som framkommer i många av hans verk. Världen är en teater, där vi alla spelar roller. Maskerade, sprattlande som marionettdockor försöker vi nå fram till de stunder av närhet och kärlek som verkligen betyder något. I hans dystraste filmer från 60-talet – den så kallade "trilogin om Guds tystnad" och redan nämnda Persona – får man intrycket att det över huvud taget inte finns någon flykt från denna bittra maskerad. Men i flera andra filmer finns det ljuspunkter – jag tänker på Nils Poppe och Bibi Anderssons skådespelarpar i Det sjunde inseglet och även på Bibi Andersson och hennes två liftande kamrater i Smultronstället – fingervisningar om att det lyckliga livet bortom religiösa och existentiella grubblerier är möjligt.
Samtidigt går det väl inte att komma ifrån att Ingmar Bergman, likt sin store andlige fader August Strindberg, först och främst kännetecknades av sitt behov av att ständigt peta där det gör som ondast. Till skillnad från Strindberg var han dock inte någon explicit samhällskritiker. Nej, Bergman var fixerad vid den individuella människans sår, snarare än samhällets. Vid dessa sår uppehöll han sig emellertid med sådan envishet att han genom sitt livsverk till sist lyckades frammana något av en kollektiv egenskap hos oss svenskar. Jag syftar naturligtvis på den svenska ångesten. Fenomenet är inte bara intellektuellt och känslomässigt. Nej, vi tycker oss se det i den dystra barrskogen som kantar våra landsvägar; i röda stugor, i gula rapsfält och i tomma människoansikten på Sergels torg en tisdagskväll; i alkoholstinna midsommaraftnar och julfiranden med familjen; hugget i sten i det karga landskapet på Bergmans Fårö – på något vis inbäddat i själva vår uppfattning av begreppet "Sverige". Det hade väl funnits där även utan Bergman, men knappast tagit samma utkristalliserade form i vårt (och världens) kollektiva medvetande.
Men trots att Ingmar Bergman var så "svår" lyckades han ändå bli folklig. Den berömda schackscenen i Det sjunde inseglet finns inpräntad i var och ens medvetande. Och jag vet inte om det är sant, men bara faktumet att man ofta får höra hur skilsmässorna ökade i Sverige efter Scener från ett äktenskap, säger ju någonting om Bergmans status ute i stugorna. Det är väl också så att de flesta svenskar knappast kan undvika att förr eller senare stöta på en man som hade en så dominerande roll i svenskt kulturliv under så lång tid. Så många trådar går tillbaka till honom. Oavsett var man drar någonstans, så ramlar Bergman förr eller senare ner framför näsan på en. Jag har ingen statistik på saken, men jag tror inte att någon annan person nämnts i så många inlägg på den här bloggen som Bergman. Hans ande svävade över texterna om Sven Nykvist, Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson; och han spelade en viktig biroll även i inläggen om Victor Sjöström och Ingrid Bergman. Detta säger något om hans betydelse i vårt land och om varför vi har utnämnt honom till världshistoriens bäste svensk.
Så nog kan vi utgå ifrån att nya aspekter på Ingmar Bergman och hans verk kommer fortsätta att grävas fram. Vi behöver inte vara oroliga för att kulturjournalisterna som ska fira regissörens 200-årsjubileum 2118 kommer lida någon brist på material. Vid det laget kommer emellertid uppgiften att sammanställa listor över tidernas bästa svenskar ha fallit på någon annans lott. Jag, Martin och Johannes kommer vara borta sedan länge. Vi kommer ha avslutat våra livs banor på samma sätt som vi avslutade den här listan.
Med en bister man vid en klippig strand. Som länge gått vid vår sida. Som ingenting och ingen undgår.
När vi nu skriver 2019 känns det betydligt lättare. Jag kan släppa ambitionen att hitta någon ny, tidigare obekant vrå av hans gärning att analysera (även om sådana säkerligen finns) och bara kort och gott utgå från vem Bergman är för mig, nämligen först och främst en skapare av ett antal storslagna och minnesvärda filmupplevelser.
Jag tror faktiskt det började med Persona.
När Bergman dog 30 juli 2007 hade jag sedan något år tillbaka ett brinnande filmintresse, till stor del skapat av julklappen 1001 filmer du måste se innan du dör och upptäckten av filmcommunityt Filmtipset. Fram till sommaren 2007 var jag dock fortfarande i hög grad en typisk filmgrabb. Pulp Fiction och Peter Jacksons splatterepos Braindead var mästerverken i min personliga filmkanon. Men nu jäklar hade jag bestämt mig för att det skulle bli Bergman för hela slanten. Jag skyndade hem från mitt sommarjobb som städare för att hinna se eftermiddagsfilmerna SVT börjat sända som hyllning till den avlidne demonregissören. Och en dag var det alltså dags för Persona. Jag var inte jättevan vid konstfilm på den här tiden och hade nog inställningen att det skulle vara bra av mig om jag kunde få till en (på filmtipsspråk) "stabil trea" av upplevelsen. Men jag blev golvad. Redan det magnifika montaget i filmens prolog sög in mig i dess säregna stämning och förhäxningen höll i sig under hela det täta kammarspelet i den lilla stugan på Gotland. Och när filmen under ett känslomässigt klimax efter ungefär halva speltiden bokstavligt talat tycks brista och spräcka sin egen ram, så tyckte jag det var bland det mest genialiska jag sett på en TV-skärm.
Upplevelsen av Persona blev inledningen till en lång kärlekshistoria med Ingmar Bergman. Jag såg i rask följd flera av hans verk. Såg och förtjusades av de fantastiska skådespelarprestationerna och det vackra fotot, av det existentiella djupet och den konstnärliga djärvheten, av de levandegjorda kyrkomålningarna i Det sjunde inseglet, vemodet i Smultronstället, de nattsvarta grubblerierna i Nattvardsgästerna, den sommarlätta charmen i Sommarnattens leende, överdådet i Fanny och Alexander. Naturligtvis upptäckte jag på samma gång verk av andra stora regissörer, men på något vis var ändå Bergman stommen i mitt utforskande av filmkonsten. Måttstocken som allt annat mättes emot.
Under samma tid upptäckte jag också litteraturen på allvar och kanske är det egentligen nästan lika naturligt att nämna Ingmar Bergman i det sammanhanget. Bergman började sin bana som dramatiker och när han väl kom in i filmens värld var det som manusförfattare till filmen Hets. Hans filmer känns även fortsatt väldigt litterära i jämförelse med andra stora regissörers. Om man någon gång ser kritik mot Bergman och ifrågasättande av hans höga status som filmskapare, så utgår den ofta från just detta. Trots att hans verk revolutionerade filmkonsten, så tycks det aldrig eller sällan vara den primära anledningen till att de skapades. Man kan jämföra med en auteur som Jean-Luc Godard, som under hela sin karriär haft som främsta mål att hitta nya vägar för filmen, oaktat hur trist resultatet i slutändan blir att se på. Men när det gäller Bergman så får i alla fall jag intrycket att han så gott som alltid utgick från en historia han ville berätta, ett ämne han ville diskutera eller en dialog han ville se framförd. Kanske är det just därför vi kan acceptera att replikerna i Bergmans filmer knappast låter särskilt naturliga eller trovärdiga som mänsklig konversation betraktade. Vi förstår att de inte finns där för att bidra till filmernas realism, utan för att "läsas" som djupsinniga tankar över livet, döden och förhållandet mellan man och kvinna. Att det fungerar och inte blir stelt och löjligt, hänger så klart i hög grad på de fantastiska skådespelarna. Vi har nämnt flera av dem redan, men de kan gott nämnas igen: Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Victor Sjöström i Smultronstället, Ingrid Bergman i Höstsonaten, Max von Sydow, Bibi Andersson, Ingrid Thulin, Eva Dahlbeck i Sommarnattens leende, Jan Malmsjö i Fanny och Alexander, Gunnel Lindblom, Erland Josephson och många fler. Och på något vis så blir det inte heller "bara" teater, utan verkligt stor filmkonst. Bergman kunde nämligen inte avhålla sig ifrån att uppbåda hela det filmiska artilleriet för att ge kraft till sina manus – användandet av okonventionell klippning i en film som Persona, de scenografiska triumferna i Viskningar och rop och Fanny och Alexander, och så klart det ständigt lika vackra fotot, signerat genierna Gunnar Fischer och Sven Nykvist.
Det teatraliska agerandet i Ingmar Bergmans filmer kan också sättas i samband med den syn på människan och tillvaron som framkommer i många av hans verk. Världen är en teater, där vi alla spelar roller. Maskerade, sprattlande som marionettdockor försöker vi nå fram till de stunder av närhet och kärlek som verkligen betyder något. I hans dystraste filmer från 60-talet – den så kallade "trilogin om Guds tystnad" och redan nämnda Persona – får man intrycket att det över huvud taget inte finns någon flykt från denna bittra maskerad. Men i flera andra filmer finns det ljuspunkter – jag tänker på Nils Poppe och Bibi Anderssons skådespelarpar i Det sjunde inseglet och även på Bibi Andersson och hennes två liftande kamrater i Smultronstället – fingervisningar om att det lyckliga livet bortom religiösa och existentiella grubblerier är möjligt.
Samtidigt går det väl inte att komma ifrån att Ingmar Bergman, likt sin store andlige fader August Strindberg, först och främst kännetecknades av sitt behov av att ständigt peta där det gör som ondast. Till skillnad från Strindberg var han dock inte någon explicit samhällskritiker. Nej, Bergman var fixerad vid den individuella människans sår, snarare än samhällets. Vid dessa sår uppehöll han sig emellertid med sådan envishet att han genom sitt livsverk till sist lyckades frammana något av en kollektiv egenskap hos oss svenskar. Jag syftar naturligtvis på den svenska ångesten. Fenomenet är inte bara intellektuellt och känslomässigt. Nej, vi tycker oss se det i den dystra barrskogen som kantar våra landsvägar; i röda stugor, i gula rapsfält och i tomma människoansikten på Sergels torg en tisdagskväll; i alkoholstinna midsommaraftnar och julfiranden med familjen; hugget i sten i det karga landskapet på Bergmans Fårö – på något vis inbäddat i själva vår uppfattning av begreppet "Sverige". Det hade väl funnits där även utan Bergman, men knappast tagit samma utkristalliserade form i vårt (och världens) kollektiva medvetande.
Men trots att Ingmar Bergman var så "svår" lyckades han ändå bli folklig. Den berömda schackscenen i Det sjunde inseglet finns inpräntad i var och ens medvetande. Och jag vet inte om det är sant, men bara faktumet att man ofta får höra hur skilsmässorna ökade i Sverige efter Scener från ett äktenskap, säger ju någonting om Bergmans status ute i stugorna. Det är väl också så att de flesta svenskar knappast kan undvika att förr eller senare stöta på en man som hade en så dominerande roll i svenskt kulturliv under så lång tid. Så många trådar går tillbaka till honom. Oavsett var man drar någonstans, så ramlar Bergman förr eller senare ner framför näsan på en. Jag har ingen statistik på saken, men jag tror inte att någon annan person nämnts i så många inlägg på den här bloggen som Bergman. Hans ande svävade över texterna om Sven Nykvist, Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson; och han spelade en viktig biroll även i inläggen om Victor Sjöström och Ingrid Bergman. Detta säger något om hans betydelse i vårt land och om varför vi har utnämnt honom till världshistoriens bäste svensk.
Så nog kan vi utgå ifrån att nya aspekter på Ingmar Bergman och hans verk kommer fortsätta att grävas fram. Vi behöver inte vara oroliga för att kulturjournalisterna som ska fira regissörens 200-årsjubileum 2118 kommer lida någon brist på material. Vid det laget kommer emellertid uppgiften att sammanställa listor över tidernas bästa svenskar ha fallit på någon annans lott. Jag, Martin och Johannes kommer vara borta sedan länge. Vi kommer ha avslutat våra livs banor på samma sätt som vi avslutade den här listan.
Med en bister man vid en klippig strand. Som länge gått vid vår sida. Som ingenting och ingen undgår.
torsdag 20 juni 2019
2. Astrid Lindgren
Minns du när du brukade leka i solen istället för att förbanna den när den bländar dig genom spårvagnsfönstret? Kommer du ihåg när din nya tröjas viktigaste funktion inte var att sitta snyggt på kroppen, utan att kunna användas som den ena stolpen när du spelade boll i trädgården? När buskaget utmed vägen utgjorde en värld full av myllrande hemligheter och ännu inte hunnit bli något som måste klippas och skötas om?
Jo, förmodligen minns du den tiden, åtminstone lite vagt. Kanske var det den bästa tiden i ditt liv och då tänker du ofta tillbaka på den med ljuv längtan. Kanske var den fylld av ganska mycket skit, men ack, tänk att i så fall få chansen att vara barn på nytt. Med andra föräldrar eller utan mobbningen eller med bättre sagor att fly in i under sommarlovsdagarna. I vilket fall som helst så är det något speciellt med att vara barn. Alla olika perioder i livet är unika på sina sätt, men barndomen intar en särställning. I en sorts grundläggande mening har vi då vår oskuld kvar. Allt är nytt. Världen, som kanske tar slut vid affären, är en enorm plats. Vi har ännu inte sett Spanien. Vi har ännu inte hört talas om Spanien. Storögt tar vi in erfarenhet efter erfarenhet, utan att vara kapabla (förbannade) att göra avmätta jämförelser med annat. Dag efter dag upptäcks livet på nytt. (Förutom när vi ska åka på långa bilresor till släktingar. Det tycks vi ha tillbringat hela evigheten med att göra.) Alla verkar vara överens: barndomen är något unikt värdefullt. Barn är unikt värdefulla. Vad kan då vara finare – och viktigare – än att skänka dessa små varelser så underbara upplevelser som möjligt?
Ganska mycket, verkar svaret vara, om man ska vända sig till litteraturvärlden. Jag är inte en av dem som tycker det är skandal att Astrid Lindgren inte fått nobelpriset i litteratur. Sådant där vet Svenska Akademiens experter mycket mer om än vad jag gör. Kanske finns det också en logik i att vuxna människor ger priser till sådant som i första hand berör vuxna människor. Likväl är det ändå så, att barnlitteratur inte tas på fullaste allvar. Alla älskar Astrid, självklart, men mer som folkkär sagotant än som mästerlig författare. Men häri finns en paradox: om nu barn är det viktigaste vi har, borde väl också barnlitteratur vara den viktigaste litteraturen? Den litteratur som förmår väcka en läslust som sedan kan hålla i sig ett helt liv. Den som kan förgylla eller rent av rädda tillvaron under en så avgörande tid i livet. Det är ju heller knappast så att barn är dåliga läsare. Alla förmågor är förvisso inte särskilt utvecklade: sådant som helhetsförståelse och den lite snorkiga egenskapen att kunna se flera lager i texten tillhör kanske inte barns mest utmärkande förmågor. Men det vägs med råge upp av deras benägenhet att totalt leva sig in i berättelser. Många vuxna skulle offra ett finger eller två för att återfå förmågan att helt slukas upp av litteratur. Barn är inte bara duktiga läsare, de är också passionerade sådana. Hur många har inte suckat över att de inte längre läser så mycket som de önskar, innan de nostalgiskt börjar prata om sin stora bokslukarperiod när de var 7-8 år eller 14-15 eller någonstans däremellan? När de glupskt tog sig an bok efter bok. När de verkligen älskade litteratur.
Så okej. Barnlitteratur är något verkligt betydelsefullt. Vem är då den främsta författaren inom denna konstform? Verkligen bäst någonsin av alla i hela världen? Det kan inte vara någon annan än vår alldeles egen Astrid Lindgren.
Störst är hon i alla händelser. Titta bara på statistiken: Böckerna har sålts i en sisådär 150 miljoner exemplar. Hur många gånger de har lånats ut från biblioteken vet jag inte, men jag har med egna ögon sett hur slitna Astrids böcker brukar vara. Hon är översatt till mer än hundra (!) språk. Hon har inte bara tilldelats alla möjliga priser – flera priser har också instiftats i hennes namn. Men hujedamig vad statistik är tråkigt. Och det jag nyss räknat upp säger heller ingenting om hur många som är väl bekanta med Astrids alla uppdiktade världar. Många är de som aldrig läst ett ord i hennes böcker, men som drömt om Nangijala, som vet precis hur man gör ett ordentligt vårskrik och som funderat på att hissa upp sin lillasyster i flaggstången. Som sjungit "Idas sommarvisa" och suckat över skolans tråkiga pluttifikationstabell. Kort sagt: som levt sina liv integrerade med händelser, uttryck och platser från Astrid Lindgrens skapelser.
Jag själv är inget undantag, trots att Lindgren inte var allestädes närvarande i mitt barndomshem. Ett av mina allra tidigaste minnen var från tv-rummet på Parkvägen i Stora Mellösa. Vi tittade på Emil i Lönneberga och, om mitt minne inte sviker mig, så hade Emil placerat ut råttfällor under familjens köksbord. Den barske pappan Anton trummade med foten på golvet, än hit, än dit – och det gjorde lilla femårige Martin alldeles skräckslagen. Jag visste att han skulle fastna när som helst och då börja gallskrika. Men jag visste inte när! Sådan hoppa-till-skräck klarade jag inte av, så jag sprang genast ut ur rummet och ända hem till min storebrors kompis, där jag i lugn och ro satte mig för att titta på Dödligt vapen istället. Jag har förstås flera Astridrelaterade minnen: Sommarturen till Villa Villekulla där de satte upp teaterscener med Pippi och poliserna som jagade henne. Lekarna i trädgården, där jag var Blomkvistinspirerad mästerdetektiv. Den lite konstiga känslan (en tidig form av kärlek, utan tvekan) som jag kände för Ronja när jag såg filmatiseringen av Ronja rövardotter. Även senare i livet: Hur tagen jag blev när jag läste den lilla berättelsen Pelle flyttar till Komfusenbo, som lyckades skapa klump i halsen och arbete i tårkanalerna på bara några sidor. Hur uppslukad jag blev av dokumentärserien om Lindgrens liv. Eller den gången jag plötsligt blev sjuk och frågade en person jag håller kär om råd. Rådet hon gav var enkelt: lyssna när Astrid Lindgren läser sina egna sagor på Spotify. Jag lydde och lät mig ledsagas igenom Ronja rövardotter. Tillfrisknade nästan omedelbart.
Många älskar Astrids världar genom en andrahandskälla, ofta någon av Olle Hellboms filmatiseringar. Det är naturligtvis inget fel med det. Men jag vill återkomma till det jag snuddade vid tidigare. Astrid Lindgren var inte bara en fantasirik skapare av sagovärldar, hon var dessutom en oerhört skicklig författare. Hon skrev så rent och klart, ibland med flera upprepningar som ger en nästan poetisk effekt. "Du vet så lite du, Mio", "Sök, sök överallt!" och "om vi inte vore så små och ensamma" är bara tre exempel på återkommande fraser och meningar ur Mio, min Mio. För att inte tala om faderns kärleksfullt återkommande "Mio, min Mio". Upprepningarna binder ihop episoderna, de skänker innehåll åt karaktärerna och de ger det där lite förhöjda intrycket som passar sagogenren så bra. Den komprimerade stilen som Lindgren behärskar till fullo kan också hjälpa till att skapa starka känslor hos läsaren. Ett exempel är när Mios far, konungen i Landet i Fjärran, hör Mio skratta i rosenträdgården. Mio, som innan han kom till Landet i Fjärran hette Bosse och inte fick någon kärlek från sina fosterföräldrar, blir orolig när han kommer på sig själv med att skratta så högt i faderns närvaro. När han i sitt tidigare liv någon enstaka gång hade skrattat så fick han bara bannor av sina fosterföräldrar, som tyckte han förde oväsen. Men Mios riktiga far, konungen, uppmuntrar honom bara att skratta ännu mer. Sedan vänder han sig mot rosengårdsmästaren och säger: "Jag tycker om fågelsången. Jag tycker om musiken från mina silverpopplar. Men mest tycker jag om att höra min son skratta i trädgården." Det är konkret och ganska fåordigt. Inga stora åthävor. Men känslorna väller upp i mig bara jag tänker på det här stycket.
Allra bäst tycker jag Lindgren är i sina fantasybetonade verk, där hon också vågar ge sig i kast med tunga ämnen som död och tyranni. Mio, min Mio har jag redan talat om. Bröderna Lejonhjärta måste självklart också nämnas. Båda böckerna – som tillhör de bästa jag läst – behandlar det klassiska temat om kampen mellan gott och ont. Och det är barn som har huvudrollen. Det är förstås ingenting ovanligt i barn- och ungdomsböcker, men ofta har de en roll som anses lite mer realistisk för dem att ha. Ett barn kan väl inte vara den som ska rädda världen undan ondska och förtryck? Jo, i Astrid Lindgrens böcker kan de det. Det är ett konstnärligt under att det inte blir vare sig fånigt eller gulligt. Nioåriga Mio ska strida mot onda riddar Kato. Självklart ska han det. Visst får han hjälp av skogen, av bergen, av sjön – av allt i naturen som hatar Kato lika mycket som människorna gör. Han får också hjälp av svärdsmidare, Jum-Jum och alla möjliga människor och djur han möter längs vägen. Så visst, nioåringen gör inte allting själv. Men det är inget konstigt med det. I Astrids berättelser hjälper man varandra. Det finns alltid plats för genuin välvilja. Har någon författare höjt upp dygden snällhet till såna sublima nivåer som Astrid Lindgren? Aldrig känns det töntigt. Aldrig himlar man med ögonen. När jag läser Astrid, oavsett om det är mörkare historier som Bröderna Lejonhjärta eller idylliska berättelser som Alla vi barn i Bullerbyn, så är det framförallt en sak jag känner när jag slår ihop pärmarna. En sak jag vill sträva efter. Jag vill försöka bli en lite bättre och snällare människa.
Tänk om jag inte är ensam om att känna så? Hur mycket gott har inte Astrid Lindgren i så fall bidragit med? Alldeles oavsett om någon blivit en bättre människa av att ta del av hennes berättelser, så är det nästan svindlande att försöka tänka på hur mycket glädje hon skänkt både barn och vuxna över hela världen. (God barnlitteratur är nästan alltid också god vuxenlitteratur.) Så mycket tröst. Så många drömmar. Så mycket energi. Har någon annan svensk betytt så mycket för så många människor? Jag tror inte det. Från mitt vuxna perspektiv är kanske det allra viktigaste att Astrid Lindgren kan få mig att komma ihåg hur det är att vara barn, och därigenom få en förnyad kärlek till både barndom och barn. Ja, ibland kan jag till och med känna mig lite som barn igen när jag läser henne. Det är svårt att sätta ord på hur mycket det betyder.
*
Ser du det stora buskaget där borta? Ja, där på andra sidan vägen. Det finns några öppningar i den som man kan krypa in i. Ska vi fylla upp saftflaskan och springa dit? Vi får inte glömma att ta med oss några bullar. De ligger på skafferiskåpets översta hylla och vi når dem om vi ställer oss på stolen. I buskaget kan vi gömma oss från den trista världen runt omkring. Nej, jag tror inte Madicken, Skorpan eller Herr Nilsson väntar oss där. Men väl spännande växter, några slemmiga daggmaskar och många lösa grenar vi kan göra figurer av. Hur fantastiska är inte dessa ting? Hur spännande är inte buskaget, om vi kan se det med barnets ögon? En värld full av myllrande hemligheter.
Jo, förmodligen minns du den tiden, åtminstone lite vagt. Kanske var det den bästa tiden i ditt liv och då tänker du ofta tillbaka på den med ljuv längtan. Kanske var den fylld av ganska mycket skit, men ack, tänk att i så fall få chansen att vara barn på nytt. Med andra föräldrar eller utan mobbningen eller med bättre sagor att fly in i under sommarlovsdagarna. I vilket fall som helst så är det något speciellt med att vara barn. Alla olika perioder i livet är unika på sina sätt, men barndomen intar en särställning. I en sorts grundläggande mening har vi då vår oskuld kvar. Allt är nytt. Världen, som kanske tar slut vid affären, är en enorm plats. Vi har ännu inte sett Spanien. Vi har ännu inte hört talas om Spanien. Storögt tar vi in erfarenhet efter erfarenhet, utan att vara kapabla (förbannade) att göra avmätta jämförelser med annat. Dag efter dag upptäcks livet på nytt. (Förutom när vi ska åka på långa bilresor till släktingar. Det tycks vi ha tillbringat hela evigheten med att göra.) Alla verkar vara överens: barndomen är något unikt värdefullt. Barn är unikt värdefulla. Vad kan då vara finare – och viktigare – än att skänka dessa små varelser så underbara upplevelser som möjligt?
Ganska mycket, verkar svaret vara, om man ska vända sig till litteraturvärlden. Jag är inte en av dem som tycker det är skandal att Astrid Lindgren inte fått nobelpriset i litteratur. Sådant där vet Svenska Akademiens experter mycket mer om än vad jag gör. Kanske finns det också en logik i att vuxna människor ger priser till sådant som i första hand berör vuxna människor. Likväl är det ändå så, att barnlitteratur inte tas på fullaste allvar. Alla älskar Astrid, självklart, men mer som folkkär sagotant än som mästerlig författare. Men häri finns en paradox: om nu barn är det viktigaste vi har, borde väl också barnlitteratur vara den viktigaste litteraturen? Den litteratur som förmår väcka en läslust som sedan kan hålla i sig ett helt liv. Den som kan förgylla eller rent av rädda tillvaron under en så avgörande tid i livet. Det är ju heller knappast så att barn är dåliga läsare. Alla förmågor är förvisso inte särskilt utvecklade: sådant som helhetsförståelse och den lite snorkiga egenskapen att kunna se flera lager i texten tillhör kanske inte barns mest utmärkande förmågor. Men det vägs med råge upp av deras benägenhet att totalt leva sig in i berättelser. Många vuxna skulle offra ett finger eller två för att återfå förmågan att helt slukas upp av litteratur. Barn är inte bara duktiga läsare, de är också passionerade sådana. Hur många har inte suckat över att de inte längre läser så mycket som de önskar, innan de nostalgiskt börjar prata om sin stora bokslukarperiod när de var 7-8 år eller 14-15 eller någonstans däremellan? När de glupskt tog sig an bok efter bok. När de verkligen älskade litteratur.
Så okej. Barnlitteratur är något verkligt betydelsefullt. Vem är då den främsta författaren inom denna konstform? Verkligen bäst någonsin av alla i hela världen? Det kan inte vara någon annan än vår alldeles egen Astrid Lindgren.
Störst är hon i alla händelser. Titta bara på statistiken: Böckerna har sålts i en sisådär 150 miljoner exemplar. Hur många gånger de har lånats ut från biblioteken vet jag inte, men jag har med egna ögon sett hur slitna Astrids böcker brukar vara. Hon är översatt till mer än hundra (!) språk. Hon har inte bara tilldelats alla möjliga priser – flera priser har också instiftats i hennes namn. Men hujedamig vad statistik är tråkigt. Och det jag nyss räknat upp säger heller ingenting om hur många som är väl bekanta med Astrids alla uppdiktade världar. Många är de som aldrig läst ett ord i hennes böcker, men som drömt om Nangijala, som vet precis hur man gör ett ordentligt vårskrik och som funderat på att hissa upp sin lillasyster i flaggstången. Som sjungit "Idas sommarvisa" och suckat över skolans tråkiga pluttifikationstabell. Kort sagt: som levt sina liv integrerade med händelser, uttryck och platser från Astrid Lindgrens skapelser.
Jag själv är inget undantag, trots att Lindgren inte var allestädes närvarande i mitt barndomshem. Ett av mina allra tidigaste minnen var från tv-rummet på Parkvägen i Stora Mellösa. Vi tittade på Emil i Lönneberga och, om mitt minne inte sviker mig, så hade Emil placerat ut råttfällor under familjens köksbord. Den barske pappan Anton trummade med foten på golvet, än hit, än dit – och det gjorde lilla femårige Martin alldeles skräckslagen. Jag visste att han skulle fastna när som helst och då börja gallskrika. Men jag visste inte när! Sådan hoppa-till-skräck klarade jag inte av, så jag sprang genast ut ur rummet och ända hem till min storebrors kompis, där jag i lugn och ro satte mig för att titta på Dödligt vapen istället. Jag har förstås flera Astridrelaterade minnen: Sommarturen till Villa Villekulla där de satte upp teaterscener med Pippi och poliserna som jagade henne. Lekarna i trädgården, där jag var Blomkvistinspirerad mästerdetektiv. Den lite konstiga känslan (en tidig form av kärlek, utan tvekan) som jag kände för Ronja när jag såg filmatiseringen av Ronja rövardotter. Även senare i livet: Hur tagen jag blev när jag läste den lilla berättelsen Pelle flyttar till Komfusenbo, som lyckades skapa klump i halsen och arbete i tårkanalerna på bara några sidor. Hur uppslukad jag blev av dokumentärserien om Lindgrens liv. Eller den gången jag plötsligt blev sjuk och frågade en person jag håller kär om råd. Rådet hon gav var enkelt: lyssna när Astrid Lindgren läser sina egna sagor på Spotify. Jag lydde och lät mig ledsagas igenom Ronja rövardotter. Tillfrisknade nästan omedelbart.
Många älskar Astrids världar genom en andrahandskälla, ofta någon av Olle Hellboms filmatiseringar. Det är naturligtvis inget fel med det. Men jag vill återkomma till det jag snuddade vid tidigare. Astrid Lindgren var inte bara en fantasirik skapare av sagovärldar, hon var dessutom en oerhört skicklig författare. Hon skrev så rent och klart, ibland med flera upprepningar som ger en nästan poetisk effekt. "Du vet så lite du, Mio", "Sök, sök överallt!" och "om vi inte vore så små och ensamma" är bara tre exempel på återkommande fraser och meningar ur Mio, min Mio. För att inte tala om faderns kärleksfullt återkommande "Mio, min Mio". Upprepningarna binder ihop episoderna, de skänker innehåll åt karaktärerna och de ger det där lite förhöjda intrycket som passar sagogenren så bra. Den komprimerade stilen som Lindgren behärskar till fullo kan också hjälpa till att skapa starka känslor hos läsaren. Ett exempel är när Mios far, konungen i Landet i Fjärran, hör Mio skratta i rosenträdgården. Mio, som innan han kom till Landet i Fjärran hette Bosse och inte fick någon kärlek från sina fosterföräldrar, blir orolig när han kommer på sig själv med att skratta så högt i faderns närvaro. När han i sitt tidigare liv någon enstaka gång hade skrattat så fick han bara bannor av sina fosterföräldrar, som tyckte han förde oväsen. Men Mios riktiga far, konungen, uppmuntrar honom bara att skratta ännu mer. Sedan vänder han sig mot rosengårdsmästaren och säger: "Jag tycker om fågelsången. Jag tycker om musiken från mina silverpopplar. Men mest tycker jag om att höra min son skratta i trädgården." Det är konkret och ganska fåordigt. Inga stora åthävor. Men känslorna väller upp i mig bara jag tänker på det här stycket.
Allra bäst tycker jag Lindgren är i sina fantasybetonade verk, där hon också vågar ge sig i kast med tunga ämnen som död och tyranni. Mio, min Mio har jag redan talat om. Bröderna Lejonhjärta måste självklart också nämnas. Båda böckerna – som tillhör de bästa jag läst – behandlar det klassiska temat om kampen mellan gott och ont. Och det är barn som har huvudrollen. Det är förstås ingenting ovanligt i barn- och ungdomsböcker, men ofta har de en roll som anses lite mer realistisk för dem att ha. Ett barn kan väl inte vara den som ska rädda världen undan ondska och förtryck? Jo, i Astrid Lindgrens böcker kan de det. Det är ett konstnärligt under att det inte blir vare sig fånigt eller gulligt. Nioåriga Mio ska strida mot onda riddar Kato. Självklart ska han det. Visst får han hjälp av skogen, av bergen, av sjön – av allt i naturen som hatar Kato lika mycket som människorna gör. Han får också hjälp av svärdsmidare, Jum-Jum och alla möjliga människor och djur han möter längs vägen. Så visst, nioåringen gör inte allting själv. Men det är inget konstigt med det. I Astrids berättelser hjälper man varandra. Det finns alltid plats för genuin välvilja. Har någon författare höjt upp dygden snällhet till såna sublima nivåer som Astrid Lindgren? Aldrig känns det töntigt. Aldrig himlar man med ögonen. När jag läser Astrid, oavsett om det är mörkare historier som Bröderna Lejonhjärta eller idylliska berättelser som Alla vi barn i Bullerbyn, så är det framförallt en sak jag känner när jag slår ihop pärmarna. En sak jag vill sträva efter. Jag vill försöka bli en lite bättre och snällare människa.
Tänk om jag inte är ensam om att känna så? Hur mycket gott har inte Astrid Lindgren i så fall bidragit med? Alldeles oavsett om någon blivit en bättre människa av att ta del av hennes berättelser, så är det nästan svindlande att försöka tänka på hur mycket glädje hon skänkt både barn och vuxna över hela världen. (God barnlitteratur är nästan alltid också god vuxenlitteratur.) Så mycket tröst. Så många drömmar. Så mycket energi. Har någon annan svensk betytt så mycket för så många människor? Jag tror inte det. Från mitt vuxna perspektiv är kanske det allra viktigaste att Astrid Lindgren kan få mig att komma ihåg hur det är att vara barn, och därigenom få en förnyad kärlek till både barndom och barn. Ja, ibland kan jag till och med känna mig lite som barn igen när jag läser henne. Det är svårt att sätta ord på hur mycket det betyder.
*
Ser du det stora buskaget där borta? Ja, där på andra sidan vägen. Det finns några öppningar i den som man kan krypa in i. Ska vi fylla upp saftflaskan och springa dit? Vi får inte glömma att ta med oss några bullar. De ligger på skafferiskåpets översta hylla och vi når dem om vi ställer oss på stolen. I buskaget kan vi gömma oss från den trista världen runt omkring. Nej, jag tror inte Madicken, Skorpan eller Herr Nilsson väntar oss där. Men väl spännande växter, några slemmiga daggmaskar och många lösa grenar vi kan göra figurer av. Hur fantastiska är inte dessa ting? Hur spännande är inte buskaget, om vi kan se det med barnets ögon? En värld full av myllrande hemligheter.
onsdag 19 juni 2019
3. Hjalmar Söderberg
I en rännsten utanför en nedgången krog i Gamla stan satt en gång fader Movitz. Full, eländig, kläderna i trasor. Han levde, söp och dog i ett Stockholm vi numer bara kan se genom ett nyckelhål. Hundra år senare promenerade, förlåt flanerade, en ung man vid namn Tomas Weber förbi på samma gata. Tankfull, melankolisk, klädd efter senaste herrmodet. Weber levde i ett helt annat Stockholm, ett Stockholm som vi faktiskt kan känna igen från våra egna tankfulla promenader. Ni vet, det där Stockholm där man plötsligt en vårkväll kan bli stående och uppleva något i stil med följande:
Vad skulle den svenska huvudstaden vara utan Hjalmar Söderberg? Och, för den delen, vad skulle den svenska kärleken vara utan Hjalmar Söderberg? I hans romaner förenas två saker som vid första påseende kan tyckas ha ganska lite att göra med varandra: för det första, smärtsamma skildringar av mänskligt begär; och för det andra, flanerande kring ett bländande vackert skildrat Stockholm. Men när vi läser Förvillelser, Doktor Glas eller Den allvarsamma leken, framstår deras samband med varandra som så självklart att vi har svårt att se hur det ena skulle kunna leva utan det andra. Hur kommer det sig? Kanske är det så att flanerande och grubblerier över livet och kärleken passar bra ihop eftersom de delar samma form – tankarna går planlöst från det ena till det andra ämnet, precis som flanören rör sig från gata till gata, från torg till torg, utan att veta var han ska ta vägen vid nästa korsning. Årstidernas och vädrets växlingar motsvarar själens ständiga pendlande mellan lust och leda. Stockholm är också en sällsynt bra stad för melankoliska funderingar – kall, vacker, dränkt i nordiskt vemodigt ljus – en stad där lidandet kan få något ljuvt över sig och bli möjligt att smälta. Att sitta ensam på sin kammare och grubbla fram och tillbaka över kärleksbekymmer och livets eländighet, blir snabbt lika torftigt och tråkigt i skrift som det är i verkligheten. Men låt grubblerierna ta form med ett blåskimrande sommarkvälls-Stockholm som bakgrund, så blir intrycket något helt annat. Prova själv vet jag, nästa gång du känner dig nere. Ta en promenad i kvällssolen och låt dina tankar reflekteras av husfasaderna och dina sorger färgas av den bleklila himmeln. Min erfarenhet är att det fungerar.
I Hjalmar Söderbergs författarskap (liksom i det bästa av tidens svenska målarkonst) förenas realism och vackra stämningslägen. Hans impressionistiska språk passar som handen i handsken för både tänkandet och flanerandet. I hans romaner bjuds vi inte på några långrandiga utläggningar om kärlekens väsen och dylikt. Viktiga tankar och händelser förmedlas så kort och kärnfullt som möjligt – i snärtiga aforismer ("Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå hatad och föraktad") respektive genialiskt korthugget redovisade händelseförlopp, som i följande episod från Den allvarsamma leken, där Arvid ska ringa på hos sin älskade Lydia:
De olyckliga kärlekshistorierna hade också en bakgrund i Hjalmar Söderbergs eget liv. Lydia från Den allvarsamma leken är till exempel inspirerad av Maria von Platen, som den gifte Söderberg för en tid hade en affär med. Apropå detta bör man väl också nämna den tragiska historien om hans första hustru Märta. Efter långvarig fysisk och psykisk ohälsa blev hon 1917 omyndigförklarad på grund av "varaktig sinnessjukdom". Skilsmässa togs ut och Hjalmar fick vårdnaden om parets tre barn. Märta Söderberg avled femton år senare efter att ha vistats på olika institutioner resten av sitt liv. Fallet har uppmärksammats på senare tid. Märta var med stor sannolikhet inte alls sinnessjuk och det hela ska mest ha varit ett sätt för den store författaren att med hjälp av mäktiga vänner inom kulturliv och läkarkår upplösa ett äktenskap han ville fly från. Är det sant, och det tvivlar jag inte på, så är det givetvis ett exempel på ett förfärligt övergrepp i en tid då gifta kvinnor i många avseenden var rättslösa gentemot sina män. Historien gör Hjalmar Söderberg till en sämre människa än vad man hade trott och hoppats på – men den gör honom kanske också (hur hemskt det än känns att skriva det) till en än mer trovärdig ögonvittnesskildrare av "kroppens lust och själens obotliga ensamhet".
Man behöver emellertid inte göra Hjalmar Söderberg till något slags helgonfigur han inte var, för att motivera hans höga placering på denna lista. Doktor Glas säger: "Det finns människor som saknar alla anlag för lycka och som känner det med pinsam, obeveklig klarhet. Sådana människor strävar inte efter lycka utan efter att få lite form och stil på sin olycka." Det är drastiskt uttryckt, men det finns en sanning däri. För den som är olycklig, finns många gånger ingen bättre tröst än att försöka göra något vackert av sin olycka. Om detta är bra eller dåligt, eller kanske rentav lite löjligt, vet jag inte – men det har förmodligen varit den yttersta drivkraften bakom många av historiens främsta konstnärliga verk. Därför kan man inte bedöma stor konst först och främst efter dess moraliska kvaliteter. Litteraturkritikerna som sågade Hjalmar Söderberg längs med fotknölarna så länge han levde hade rätt – han var en ungdomens förförare, en författare av "okyska alster", en man som kunde visa förståelse för både mördare och äktenskapsbrytare. Han var allt detta – och han var det vackrare än någon annan svensk någonsin har varit.
Det var en av dessa underligt tysta och förstämda stockholmska vårkvällar, då kaféernas alla orkestrar förstummats på ett ögonblick, som på en vink av någon dold taktpinne, och flanörernas ström med ens runnit ut och blivit borta i sidogator och portiker. Och mitt i stadens centrum kan man en lång minut stå ensam och förvånad och lyssna till ljudet av en vagn, som rullar någonstädes på flera gators avstånd, eller man kan undrande se ut över torget och låta ögonen följa de människoskuggor, vilka tyst och rätlinjigt glida fram genom skymningen som på ett osynligt snöre.Ett smärtsamt vackert Stockholm för de ensamma och grubblande. Hjalmar Söderbergs Stockholm.
Vad skulle den svenska huvudstaden vara utan Hjalmar Söderberg? Och, för den delen, vad skulle den svenska kärleken vara utan Hjalmar Söderberg? I hans romaner förenas två saker som vid första påseende kan tyckas ha ganska lite att göra med varandra: för det första, smärtsamma skildringar av mänskligt begär; och för det andra, flanerande kring ett bländande vackert skildrat Stockholm. Men när vi läser Förvillelser, Doktor Glas eller Den allvarsamma leken, framstår deras samband med varandra som så självklart att vi har svårt att se hur det ena skulle kunna leva utan det andra. Hur kommer det sig? Kanske är det så att flanerande och grubblerier över livet och kärleken passar bra ihop eftersom de delar samma form – tankarna går planlöst från det ena till det andra ämnet, precis som flanören rör sig från gata till gata, från torg till torg, utan att veta var han ska ta vägen vid nästa korsning. Årstidernas och vädrets växlingar motsvarar själens ständiga pendlande mellan lust och leda. Stockholm är också en sällsynt bra stad för melankoliska funderingar – kall, vacker, dränkt i nordiskt vemodigt ljus – en stad där lidandet kan få något ljuvt över sig och bli möjligt att smälta. Att sitta ensam på sin kammare och grubbla fram och tillbaka över kärleksbekymmer och livets eländighet, blir snabbt lika torftigt och tråkigt i skrift som det är i verkligheten. Men låt grubblerierna ta form med ett blåskimrande sommarkvälls-Stockholm som bakgrund, så blir intrycket något helt annat. Prova själv vet jag, nästa gång du känner dig nere. Ta en promenad i kvällssolen och låt dina tankar reflekteras av husfasaderna och dina sorger färgas av den bleklila himmeln. Min erfarenhet är att det fungerar.
I Hjalmar Söderbergs författarskap (liksom i det bästa av tidens svenska målarkonst) förenas realism och vackra stämningslägen. Hans impressionistiska språk passar som handen i handsken för både tänkandet och flanerandet. I hans romaner bjuds vi inte på några långrandiga utläggningar om kärlekens väsen och dylikt. Viktiga tankar och händelser förmedlas så kort och kärnfullt som möjligt – i snärtiga aforismer ("Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå hatad och föraktad") respektive genialiskt korthugget redovisade händelseförlopp, som i följande episod från Den allvarsamma leken, där Arvid ska ringa på hos sin älskade Lydia:
Han gick upp de fyra trapporna och ringde på dörren.Den klockrent träffsäkra och ärliga tonen i Hjalmar Söderbergs texter, som fick hans samtid att tala om "snusk" och "bristande fantasi", men som får hans verk att framstå som oöverträffat levande hundra år senare, var ingen slump. Liksom Bellman förmodligen inte var helt obekant med livet på krogen, så var inte heller Söderberg någon främling för kärleksbekymmer i Stockholmsmiljö. Han hade själv promenerat på samma gator som Tomas Weber, Martin Birck, doktor Glas och Arvid Stjärnblom. Männen som sitter på kaféer och diskuterar livet är inspirerade av, och ibland direkt hämtade från, verkliga människor i den kulturella Stockholmsvärld som journalisten Söderberg verkade i – fast kanske ändå allra mest från honom själv. Han har träffande beskrivit sin metod som att "skära sig själv i remsor och småbitar och av bitarna lappa ihop figurer". Och även om vi så här hundra år senare kan uppleva Hjalmar Söderbergs Stockholm som en lockande fantasivärld, så var det alltid den näraliggande samtiden som skildrades i hans romaner. Söderberg skämdes inte för att vara samtida, tvärtom så kryddade han sina verk med referenser till dagsaktuella händelser, personer och samtalsämnen.
Ingen öppnade.
Han ringde igen. Ingen öppnade dörren.
Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade.
Han gick på en krog och söp förfärligt.
De olyckliga kärlekshistorierna hade också en bakgrund i Hjalmar Söderbergs eget liv. Lydia från Den allvarsamma leken är till exempel inspirerad av Maria von Platen, som den gifte Söderberg för en tid hade en affär med. Apropå detta bör man väl också nämna den tragiska historien om hans första hustru Märta. Efter långvarig fysisk och psykisk ohälsa blev hon 1917 omyndigförklarad på grund av "varaktig sinnessjukdom". Skilsmässa togs ut och Hjalmar fick vårdnaden om parets tre barn. Märta Söderberg avled femton år senare efter att ha vistats på olika institutioner resten av sitt liv. Fallet har uppmärksammats på senare tid. Märta var med stor sannolikhet inte alls sinnessjuk och det hela ska mest ha varit ett sätt för den store författaren att med hjälp av mäktiga vänner inom kulturliv och läkarkår upplösa ett äktenskap han ville fly från. Är det sant, och det tvivlar jag inte på, så är det givetvis ett exempel på ett förfärligt övergrepp i en tid då gifta kvinnor i många avseenden var rättslösa gentemot sina män. Historien gör Hjalmar Söderberg till en sämre människa än vad man hade trott och hoppats på – men den gör honom kanske också (hur hemskt det än känns att skriva det) till en än mer trovärdig ögonvittnesskildrare av "kroppens lust och själens obotliga ensamhet".
Man behöver emellertid inte göra Hjalmar Söderberg till något slags helgonfigur han inte var, för att motivera hans höga placering på denna lista. Doktor Glas säger: "Det finns människor som saknar alla anlag för lycka och som känner det med pinsam, obeveklig klarhet. Sådana människor strävar inte efter lycka utan efter att få lite form och stil på sin olycka." Det är drastiskt uttryckt, men det finns en sanning däri. För den som är olycklig, finns många gånger ingen bättre tröst än att försöka göra något vackert av sin olycka. Om detta är bra eller dåligt, eller kanske rentav lite löjligt, vet jag inte – men det har förmodligen varit den yttersta drivkraften bakom många av historiens främsta konstnärliga verk. Därför kan man inte bedöma stor konst först och främst efter dess moraliska kvaliteter. Litteraturkritikerna som sågade Hjalmar Söderberg längs med fotknölarna så länge han levde hade rätt – han var en ungdomens förförare, en författare av "okyska alster", en man som kunde visa förståelse för både mördare och äktenskapsbrytare. Han var allt detta – och han var det vackrare än någon annan svensk någonsin har varit.
tisdag 18 juni 2019
4. Carl von Linné
Welcome to Linnaeus Hammarby, Linnaeus summer residence and private home. My name is Johannes and I will be your guide for today. The year was 1758 when Linnaeus bought Hammarby farm and a country estate in Sävja for 80 000 swedish daler, the currency at the time...
Varför gjorde han det här? För att förstå det måste man inse att han var långt ifrån ensam. Hela 1700-talet var besatt av att ordna och systematisera världen. Ni förstår att mitt bibliotekariehjärta bultar lite snabbare. Tänk ett helt århundrade besatt av ordning och klassifikation! Linné var bara en i en lång rad av vetenskapsmän som försökte lansera ett eget klassifikationssystem för hur naturen hängde ihop. Han försökte även ordna djur- och mineralriket, och i mindre kända texter gav han sig i kast med att försöka systematisera sjukdomar och olika slags bröd. Linné såg sig själv som en person som ordnade naturens kaos. Gud skapade, Linné ordnade. Så ödmjukt sammanfattade Linné sin livsgärning. Man kan säga att han var en gnutta manisk. Men det var inget som hade kommit till honom som vuxen. Redan som ung parvel i Småland, när han gick omkring i sin faders botaniska trädgård, blev han intresserad av växter och deras inbördes släktskap. Då bestämde han sig för att bli läkare. Det kanske låter konstigt idag, men på sjuttonhundratalet fanns det ingen egentlig uppdelning mellan botaniken och medicinen, så det var läkare man var tvungen att bli om man ville hålla på med naturen. Det här var inget som hans föräldrar uppskattade. Hans far var präst och det var brukligt att den äldste sonen ärvde prästämbetet – och Linné var den äldste sonen. Särskilt Linnés mor blev upprörd och hon förbjöd faktiskt den yngre sonen Samuel att gå in i faderns botaniska... Jaha, har ni redan hört den här? Ursäkta. En annan anledning till Linnés systematisering av naturen är att han blev uppmuntrad till det. Inte av sina föräldrar, men av vår gemensamma fader - alltså riket eller staten. Efter studier i Växjö och Lund tog sig Linné till Uppsala, och efter en tid fick den ryktbara Kungliga Vetenskaps-Societeten höra talas om den lovande naturvetenskapsmannen och skickade ut honom på resor runt om i Sverige. De gjorde det för att undersöka hur Sveriges olika landsdelar kunde komma till nytta för riket. Även intresset för klassifikation handlade i grunden om nytta. Om naturen blir systematiserad och delas in i prydliga kategorier så kan den i högre utsträckning exploateras och tjäna rikets välmående.
Tack och lov att det är över. Det var faktiskt inte så farligt. Nu kan jag ta av mig den här hatten och lossa på kråset och så kan jag äntligen ta lunch... åh nej, inte igen!
Gud vad varmt det är, kråset klibbar mot bröstet och det samlas svettpärlor på pannan nedanför hattbrättet. Varför börjar jag alltid guidningen utomhus och inte i hallen? Solen ligger på, vi måste gå in, vi går in. Let's go inside everybody! De här kläderna är inte särskilt bekväma, hur stod de ut? Jag ser säkert dum ut, ser jag dum ut? Vad gör alla människor här, hur kan det här vara intressant? Varför sitter de inte under ett träd i skuggan och njuter av vädret? Och nu ska vi in i ett sommaruppvärmt 1700-talshus. This is the hall. It was used for everyday meals and feasts. Måste lätta upp stämningen lite. Jag drar den där om att Linnés far, som var präst, förbjöd Linnés yngre bror Samuel att gå in i den botaniska trädgården, så att han inte skulle få några galna idéer likt sin bror. För att se till så att någon i familjen ärvde prästämbetet. Den går alltid hem. Hallå, det där var ett skämt, varför skrattar ingen? Åh herregud, det är en sån grupp, hur ska jag klara det här?
Det ovanstående är ett exempel på hur det kunde vara att jobba som guide vid Linnés Hammarby. Det var inte alltid varmt eller stressigt, men för dramatikens skull tog jag med er till en av mina första guidningar på engelska. Jag gjorde sammanlagt tre säsonger som guide vid de linneanska trädgårdarna i Uppsala (som består av Linnés Hammarby, Linnéträdgården och nuvarande botaniska trädgården), och har visat runt jag vet inte hur många besökare bland sibirisk nunneört, vildtulpan och linnea borealis, bland barockstolar, naturaliesamlingar och japanskt porslin. Jag har utklädd till Carl von Linné skämtat om sjuttonhundratalets mode. Jag har förklarat sexualsystemet i Systema naturae för människor som ser ut att aldrig ha haft en sexlust. Jag har till leda beskrivit Linnés uppväxt och liv, familjerelationer och vetenskapliga upptäckter. Och jag har sålt löjligt många tygtvättbjörnar och ekologiska tvålar. Det var en fantastisk tid och jag ångrar inte en sekund. Men ärligt talat: jag är lite less. Inte så mycket på Linné själv eller alla hans landskapsresor och otroliga upptäckter, utan på BILDEN av Linné. Jag är less på hur han framställs i kommunal marknadsföring och i vissa informationstexter. Jag är less på att höra hur fantastisk och underbar och otrolig han var. Redan när jag var guide försökte jag nyansera bilden genom att (försiktigt) påpeka att Linné inte var först med mycket. Att han också var en produkt av sitt samhälle och den tid han levde.
När vi delade upp svenskarna mellan oss så föll det sig ändå naturligt att jag skulle skriva om Linné. Jag kan mer om honom och hans liv än någon någonsin behöver kunna och jag har en hel mapp på min dator fylld med putslustiga guidetexter. Vi tar oss igenom det här.
När man har jobbat som guide ett par somrar vid ett Linnéminne så lär man sig känna igen vilka som tar sig dit, och man börjar dela in besökarna i grupper: de stimulerande barnfamiljerna, studentparen som ramlar in till Linnéträdgården lite på chans, och pensionärsgrupperna som kommit med buss. Men det är framförallt en besökskategorin som jag minns från mina år som Linnéguide, och det är de äldre män som inte bara är otroligt insatta i Linnés liv och verk, utan som också har börjat identifiera sig med Carl von Linné själv. Och det är mer regel än undantag att de har skrivit en bok om sin relation till Linné eller har planer på att skriva en. Jag pratar om Linnégubbarna. De står för sig själva längst bak i guidegrupperna, innan de, när guidningen har tagit slut, tar tillfället i akt och tar sig fram till guiden för att säga sin mening. De är noggranna med att bädda in sina "konstruktiva åsikter" i minst ett lager socker: "Vilken fin guidning, men jag kunde inte undvika att notera att du uttalade boken systema naturA och inte systema naturÄ, vilket är det mer korrekta uttalet." Eller: "Vad bra att du uttalade boken systema naturÄ, men du glömde att redogöra för sexualsystemets tjugofjärde klass. Det är en intressant sak ska du veta... osv. osv." Det handlar inte om att de är missnöjda, de är nog mer än nöjda att få tillfälle att visa fram sina outtömliga kunskaper om 1700-talet och latinska uttalsregler. I grund och botten får man ha viss förståelse för deras näsvishet. Var någon annanstans är deras kunskaper värda någonting? Inte i arbetslivet och verkligen inte i det sociala samspelet. Det här är trots allt den enda möjlighet de har att, inför de som orkar lyssna, få hävda sig i Linnékunskaper gentemot en guide som inte har gjort sin hemläxa. Det är väl mänskligt antar jag. De kan inte hjälpa det.
Men varför just Linné? Vad är det med honom som gör att turister av alla slag flockar till Uppsala och andra Linnéminnen runt om i landet. Vad är det med honom som gör att till och med högljudda pensionärer får något ödmjukt i blicken och Linnégubbar att identifiera sig med honom?
Det är klart att det har med Linnés vetenskapliga gärning att göra. Det finns ingen svensk vetenskapsman med samma världsrykte, med samma erkännande och inflytande som Carl von Linné. Om man ska vara löjligt överskådlig så kan man säga att hans rykte vilar på två insatser. För det första sexualsystemet. Tidigare hade man klassificerat växter utifrån kronbladens utseende, rotsystemet eller frukten. Linné var däremot först att klassificera växter på grundval av fortplantningsorganen. I hans sexualsystem finns det 24 klasser, baserat på antalet ståndare och pistiller. För det andra namngivningssystemet. Tidigare hade de latinska växtnamnen varit långa och komplicerade, så kallade frasnamn. Linné började i stället använda ett tvånamnssystem, med släktnamn och artepitet. Linné var inte först med detta, men ingen hade som Linné gjort det på ett systematiskt vis. Till skillnad från sexualsystemet är namngivningssystemet fortfarande i bruk.
På det sättet motiverades Linnés landskapsresor och vetenskapliga undersökningar. Men det är såklart inte därför Linné är så älskad. Så hur kan det komma sig? Varför just Linné? Jag tror att det handlar om att han systematiserade den svenska naturen, och det finns ingenting vi svenskar älskar mer än att bryta ut i lovsång över näktergalens sång eller häggens doft. Linné öppnade upp den svenska naturen för vetenskapliga undersökningar och på samma gång öppnade han upp den för allmänhetens blick och för ständiga återupptäckter. Jag tror att han har gjort lika mycket för vår kärlek till den svenska naturen som våra bästa naturdiktare.
Efter landskapsresorna tog sig Linné till Holland där han bland annat skrev sitt mästerverk Systema naturae, hans försök att klassificera alla jordens växter, en bok som växte i omfång för varje upplaga, från elva sidor till över 3000. Han kom tillbaka till Sverige, startade en läkarpraktik i Stockholm, blev utnämnd till professor vid Uppsala universitet, köpte gården Hammarby 1758, skrev mängder av avhandlingar, etablerade sig själv som ett vetenskapligt centrum, med lärjungar som åkte runt i hela världen i hans anda, osv. osv. Mitt i allt det här hann han också med att gifta sig och skaffa sig mycket japanskt porslin, och det säger någonting om personkulten kring Linné att många besökare är minst lika intresserad av Linnés familjerelationer, kläder och servis som av hans vetenskapliga upptäckter. Och dessa besökare tar intressant nog oftast Linnés hustru och döttrars parti gentemot den berömda och ibland lite mossiga vetenskapsmannen.
Men för Linnégubbarna står Linné över allt klander. De kan inte kritisera Linné, för det skulle vara som att kritisera en del av dem själva. Jag känner att det är lätt att göra sig lustig över Linnégubbarna, och visst är de lite fåniga i sin iver och passion, men i grund och botten tycker jag nog att det är rätt fint att de har hittat ett intresse i livet. Och med bara några fler levda decennier och några fler skopor hybris hade jag kunnat bli en själv. Då hade jag själv hyllat och nästan trott mig vara den fantastiske, underbare och otrolige Carl von Linné.
That was the end of the tour. Thank you for listening. And please feel free to look inside the rooms on your way out.
Efter landskapsresorna tog sig Linné till Holland där han bland annat skrev sitt mästerverk Systema naturae, hans försök att klassificera alla jordens växter, en bok som växte i omfång för varje upplaga, från elva sidor till över 3000. Han kom tillbaka till Sverige, startade en läkarpraktik i Stockholm, blev utnämnd till professor vid Uppsala universitet, köpte gården Hammarby 1758, skrev mängder av avhandlingar, etablerade sig själv som ett vetenskapligt centrum, med lärjungar som åkte runt i hela världen i hans anda, osv. osv. Mitt i allt det här hann han också med att gifta sig och skaffa sig mycket japanskt porslin, och det säger någonting om personkulten kring Linné att många besökare är minst lika intresserad av Linnés familjerelationer, kläder och servis som av hans vetenskapliga upptäckter. Och dessa besökare tar intressant nog oftast Linnés hustru och döttrars parti gentemot den berömda och ibland lite mossiga vetenskapsmannen.
Men för Linnégubbarna står Linné över allt klander. De kan inte kritisera Linné, för det skulle vara som att kritisera en del av dem själva. Jag känner att det är lätt att göra sig lustig över Linnégubbarna, och visst är de lite fåniga i sin iver och passion, men i grund och botten tycker jag nog att det är rätt fint att de har hittat ett intresse i livet. Och med bara några fler levda decennier och några fler skopor hybris hade jag kunnat bli en själv. Då hade jag själv hyllat och nästan trott mig vara den fantastiske, underbare och otrolige Carl von Linné.
That was the end of the tour. Thank you for listening. And please feel free to look inside the rooms on your way out.
Tack och lov att det är över. Det var faktiskt inte så farligt. Nu kan jag ta av mig den här hatten och lossa på kråset och så kan jag äntligen ta lunch... åh nej, inte igen!
– Vilken fin guidning, men jag kunde inte undvika att notera...
måndag 17 juni 2019
5. Selma Lagerlöf
Jag trycktes av den bittra ledanvid vardagslivets jämna gång
Vad är det för person som har skrivit de här raderna? Är det en rastlös småbarnsförälder? En hemmasittande pensionär? En aspirerande poet? Egentligen kunde de ha blivit skrivna av vem som
helst, när som helst. Livet består som bekant inte bara av fester eller högtider. Det mesta är mellanrum. När ingenting anmärkningsvärt sker och dagarna tycks flyta ut, förlora sina konturer och gå in i varandra. Och lika länge som vardagen har funnits har människor drömt om att ta sig bort ifrån den och dess krampaktiga grepp om drömmarna. Bort! Iväg genom seklerna. Upp! Högre! På en gåsrygg över landet.
De två inledande raderna visar att Selma Lagerlöf, precis som de flesta människor, leddes vid vardagens enformighet. De är från en längre dikt vid namn Madame de Castro, som Selma skrev när hon var omkring trettio år gammal, i Landskrona när hon jobbade på Elementarskolan för flickor på dagen och skrev nya kapitel på debutverket Gösta Berlings saga i sitt vindsrum på natten. Det är en lockande tanke att hennes egna fantasifyllda berättelser även för henne var ett sätt att fly vardagen och dess likgiltiga rytm. För fantasin var lika viktig som tillflyktsort för den trettioåriga läraren i Landskrona, för den åldrande Nobelpristagaren på Mårbacka, som för flickan som inte kunde leka utomhus som alla andra barn, utan som hittade på och begav sig ut på fartfyllda äventyr från flickrummet.
Selma Lagerlöf var etta på min personliga lista och jag ska strax förklara varför jag håller henne så högt. Men innan jag gör det måste jag beskriva vilken litterär gigant vi har att göra med. När Jessica Gedin, som leder litteraturprogrammet Babel i SVT, avslöjade att hon inte hade läst ett enda ord av Selma Lagerlöf, var det många som blev upprörda. Sedan var det en del som blev upprörda på de som blev upprörda och ännu en utslitande kanondebatt vidtog. Jag har inga starka åsikter om en kanons vara eller inte vara, men bara genom bli föremål för en sådan debatt bevisade Selma sin plats i en sådan. Även internationellt är Selma Lagerlöf ett stort namn. På trettiotalet var hon rent av den mest berömda av alla skönlitterära författare. I världen.
På ett liknande vis finns det personer genom litteraturhistorien som har sett henne som endast en förmedlare av värmländska sägner och myter. Det var en bild som förstärktes av Selma själv, när hon beskrev sig som en åskådare av människorna och deras passioner. Men Selma var ingen person som satt passiv vid sidlinjen. Läs bara de här raderna ur Gösta Berlings saga:
Obevekligt är hjärtat i sin gamla vana att älska. För hvarje ny kärlekssorg vet det ingen annan lisa än ny kärlekslycka. Så måste den, som bränner sig på hett järn, döfva svedan genom att bränna sig än en gång.Och
Må vi ej ängslas öfver lifvet! Hvem seglar i en trygg farkost? Rundt om oss svallar sorgen som ett böljande haf, se vågorna slicka hungriga skeppets sidor, se de rusa upp till äntring. O, intet säkert fäste, ingen fast mark, ingen trygg farkost, så vidt blicken når, blott en okänd himmel öfver en ocean af sorg!Gösta Berlings saga är fylld av den här typen av kraftfulla och träffsäkra iakttagelser. (Jag har ett helt dokument med citat ur boken på min dator.) Ingen kan inbilla mig att tro att en författare som skriver på det här viset om livet och kärleken inte har känt brännande kärlekslycka eller skoningslösa sorger! En biografisk detalj är att Selma var lesbisk och hade kärleksförhållanden till åtminstone två kvinnor. Även om det inte går att dra raka biografiska paralleller mellan person och verk så finns Selma Lagerlöf alltid närvarande i hennes böcker. Hennes metod var enligt Wägner att "hänsynslöst" kasta ut sitt eget själsliv i berättandet. Om vi ställer citaten ur Gösta Berlings saga bredvid raderna ur Madame de Castro framträder en bild av en författare som medvetet, i opposition mot "vardagslivets jämna gång", konstruerade en annan verklighet, där kärleken känns extra intensivt, där det aldrig finns fast mark under fötterna, där lyckan hela tiden hotar att kollapsa ner i en ocean av sorg, och där det finns plats för fantastiska och otroliga händelser.
Och som sagt, det är en verklighet som inte präglas av ro och harmoni. Jag vill se Selma Lagerlöf i det här stycket, åter igen från Gösta Berlings saga:
Ack maj, du kära, ljusa månad, har du någon gång gifvit akt på ett barn, som sitter i sin moders knä och lyssnar till sagor? Så länge barnet hör talas om grymma jättar och om sköna prinsessors bittra lidande, håller det hufvudet upprätt och ögonen öppna; men om modern börjar tala om lyckan och solskenet, sluter den lille sina ögon och slumrar in så stilla med hufvudet mot hennes bröst.Det här är den främsta anledningen till att jag älskar Selma Lagerlöf och hennes berättelser. Hon är barnet som tråkas ut av lyckan och solskenet, och som spärrar upp ögonen när det farliga och äventyrliga kommer på tal. Och som förmodligen skulle sky uppbyggliga historier där ingenting skrämmer eller oroar, och där ingenting riskeras eller står på spel. Vad jag kanske främst invänder mot i den förenklade bilden av Selma är synen på sagor och legender som ofarliga äventyrsberättelser. Som bekant kan sagor och barnböcker innehålla minst lika mycket allvar, mörker och fara som vilken "vuxenbok" som helst.
Se, du vackra månad, ett sådant barn är ock jag. Må andra lyssna till tal om blommor och solsken; men för mig väljer jag de mörka nätterna, fulla af syner och äfventyr, för mig de hårda ödena, för mig förvildade hjärtans sorguppfyllda lidelser.
Det är ingen tillfällighet att jag har uppehållit mig mycket vid Gösta Berlings saga. Det var som sagt Selma Lagerlöfs debutbok, och den säger så oerhört mycket om Selma själv. Det var med den hon presenterade sig till världen och den svenska litteraturhistorien. Idén till boken kom till henne när hon gick Malmskillnadsgatan fram i Stockholm. Det gick upp för henne att hon lika gärna kunde dikta om sin hemtrakt och dess människor som att hitta material i gamla böcker och andra mytologiska traditioner. Gösta Berlings saga skildrar bygden kring sjön Fryken (i boken "Löven") i Värmland. Men även om boken utspelar sig i hennes hembygd är det ingen skildring av det verkliga landskapet, utan ett "fantastiskt och förstorat Värmland", som Gustaf Fröding så träffande uttryckte det. Det är ett förtrollat och mystiskt landskap som framträder i boken. Och Löven är ingen vanlig sjö, den är med Selmas ord "mina drömmars sjö, omkring vars stränder jag sett gudar vandra."
Det blir lätt fånigt om man ska försöka beskriva hur mycket en författare har betytt för en. Hur formulerar man ens det? Jag läste de allra flesta av Selma Lagerlöfs böcker under en ganska kort tidsrymd, och under den tiden var det det enda jag tänkte på. Nu var det däremot ett tag sedan jag återvände till hennes värld. I min bokhylla står några av hennes böcker och jag gillar att få syn på dem när jag städar. Jag vet inte när det blir dags igen. Det enda jag vet är att det kommer ett ögonblick när jag kommer att behöva dem. När jag befinner mig i ett mellanrum. Det är då jag kommer att ta fram en av Selmas böcker och ta del av den förstärkta verklighet där livet och kärleken känns extra intensivt. Där det fantastiska kan hända och händer. Bort! Upp! Högre!
fredag 14 juni 2019
6. August Strindberg
I Tegnérlunden i Stockholm sitter titanen Prometheus. Nej, "sitter" är fel ord. Han kämpar, sliter, vrider sig. Spänner frustande sina muskler i kampen mot tillvaron. Ur hans ögon lyser vrede, stolthet och trots.
Titanen.
När ordet används i svensk litteraturhistoria kan det bara vara en person det är fråga om: August Strindberg. Säkert har Carl Eldhs skulptur i Tegnérlunden haft med saken att göra, men benämningen framstår i alla händelser som sällsynt passande. Den skvallrar om något mer än en författare – om en omstörtare, agitator, folktribun och revolutionär. Om en personlighet.
För visst var August Strindberg en banbrytande dramatiker, internationellt ansedd som en föregångsman och konstnär på området av stora mått – Fröken Julie är en av världslitteraturens stora naturalistiska pjäser, Till Damaskus och Ett drömspel milstolpar i modernistisk teaterkonst. Och visst skrev han åtminstone en helgjuten roman i form av Hemsöborna och en vacker diktsamling i Ordalek och småkonst. Och självklart uppvisade han rent generellt en språkbegåvning utöver det vanliga i nästan allt han tog sig för.
Men ändå. Någonting skiljer August Strindberg från andra stora författare och kulturskapare. I regel brukar vi kunna beskriva en författares storhet genom att räkna upp ett antal helgjutna verk denne skapat. Sållar vi lite skulle vi naturligtvis kunna göra detsamma med Strindberg, men det skulle inte fånga den berusande, galna mångfald som gör att han framstår som verkligt unik. Det skulle inte heller fånga den alldeles särskilda storhet som finns i de mindre helgjutna verken – de förvirrade dagboksanteckningarna i Inferno, de märkliga spekulationerna i En blå bok eller det halvlyckade försöket att skriva en realistisk roman med Röda rummet. Eller hans storslagna expressionistiska måleri, med tavlor som vibrerar av den energi och det kreativa ursinne som präglar hela hans liv och gärning. Eller för den delen de bisarra, men seriöst menade, naturvetenskapliga försöken.
Det som verkligen gör att man älskar August Strindberg är ju hans sätt att svämma över alla bräddar i allt han gör. Trots sin genialitet och begåvning, så blandades de fulländade konstverken under hela hans liv med misslyckade försök och obegripliga sidospår. Och inte undra på det – hans personlighet var ju större än konsten, hur skulle han kunna låta sig begränsas av futtiga hantverksregler? Strindberg kastade sig över ett otal tankeriktningar, stilar och ideologier – naturalism, darwinism, socialism, spiritism, symbolism – men i slutändan inte för att driva dessa riktningar framåt, utan för att låta riktningarna driva honom framåt. Hans uppskruvade personlighet och temperament gjorde honom kanske inte till vad man skulle kalla för en "bra" människa, men den ohejdbara mänsklighet och brutala ärlighet som ständigt bryter fram i hans verk, gör att vi tycker om honom ändå.
Hos August Strindberg, både som person och författare, skruvas normala mänskliga känslor och beteenden upp till det extrema. Men just eftersom alla hans utbrott grundas i sådant de flesta upplevt eller känt, så kan vi ändå känna igen oss i dem, hur bisarra de än är. Ett utmärkt exempel på detta är boken Inferno, som skildrar en av de svåraste perioderna i författarens liv. En stressad och ekonomiskt pressad Strindberg har märkliga och oroande visioner. Hela hans tillvaro tycks besjälad av "makter" som sammansvärjer sig mot honom. Till synes galna påståenden och upplevelser radas upp, men ändå finns det så mycket vi "normala" kan känna igen oss i. Skillnaden mellan oss och Strindberg handlar kanske i slutändan inte så mycket om själva upplevelserna, utan om hur vi tolkar dem. Strindberg kan inte låta bli att först och främst se sig själv när han betraktar världen. De små och stora, ofta svårbegripliga, händelser som präglar tillvaron blir därför till hemliga budskap och straff riktade till och mot honom. Men i viss utsträckning har ju även vi andra för vana att se oss själva i naturen. Den gladlynte hör fåglarna kvittra av glädje; den som är ledsen ser träden fälla sina löv av sorg. Och vem har inte, åtminstone i någon mån, upplevt den paranoia som Strindberg skildrar i Inferno? Man tycker sig ana att arbetskamraternas tonfall har ändrats, att en vän hälsar mer avmätt än förr – och vad skrattar egentligen det där gänget på pendeltåget åt? Och handen på hjärtat, har inte du också ibland känt hur tillvarons små detaljer tycks "sammansvärja sig" för att göra livet till ett helvete för dig? Möbler som knarrar, flugor som surrar och miljoner andra småsaker som metodiskt arbetar för att bryta ner den ro du nyss tog för given. Det allra mest gripande partiet i Inferno är när Strindberg blir av med sin obligatoriska, ensamma morgonpromenad eftersom hans lilla dotter vill följa med ut och gå. Han älskar ju sin dotter, men ändå: den där ensamma morgonpromenaden betydde ju något för honom! Så futtigt. Så mänskligt. Kanske vore det en tröst att betrakta dylika incidenter som botgöring pålagd av okända makter, snarare än vanlig torftig vardagsångest.
Intimt sammankopplad med Strindbergs personlighet är också hans tendens (kanske rentav behov) att ständigt hamna i konflikt med andra människor. Tendensen kan knappast betraktas som en serie oskyldiga olycksfall. Strindberg verkar snarare, med alla brutala karikatyrer och sågningar av personer i sin omgivning, ha sökt sig till konflikterna. Han tycks mycket sällan ha kunnat behålla en mänsklig relation någon längre tid. Han hade lätt att falla för andra människor – och andra människor hade lätt att falla för honom – men bråk uppstod alltid förr eller senare, och vännerna byttes ut på löpande band. Strindberg måste ha varit en jobbig människa att umgås med, för att inte tala om att leva med – fråga någon av de inblandade i de tre stormiga äktenskap han hann avverka under sitt liv. Kanske är det förbannelsen med att vara en stor personlighet. Likt en eld drar du människor till dig, men likt samma eld stöter du dem också ifrån dig när de kommer för nära.
Det var inte bara i hans privata relationer som konflikter ständigt uppstod. Efter att ha gjort sig lustig över nattvardsceremonien i Giftas (en novellsamling Strindberg själv kallade för "ett ärligt och godt samlag mot Ibsens hysteriska runkningar") blev han åtalad för hädelse, vilket ledde till att han hamnade i centrum för en stor svensk kulturdebatt. Frikännandet firades av tusentals på Stockholms gator och Strindberg lämnade Sverige för att under en lång tid leva ett kringflackande liv i Europa. Han väckte senare i livet stor förargelse med romanen Svarta fanor där ett antal lätt maskerade svenska kulturpersonligheter blev hånade och karikerade. Och mot slutet av sitt liv gav han upphov till den så kallade Strindbergsfejden, genom att författa ett antal furiösa artiklar som sågade militären, kungahuset, det litterära etablissemanget och Sven Hedin. Det hela utvecklade sig till tidernas svenska kulturstrid, med radikaler och vänsterliberaler i den ena ringhörnan, konservativa och rojalister i den andra. Hundratals artiklar producerades av båda sidor och Strindberg kom plötsligt att bli en symbol för politisk radikalism. När krutdammet lagt sig hade hans berömmelse och ryktbarhet stigit till den grad att han av många betraktades som Sveriges nationalskald. Fejden, tillsammans med det faktum att flera av hans verk börjat komma ut i billighetsutgåvor, hade gjort honom till något av en folkhjälte. Bonniers såg chansen att kapitalisera på folkets kärlek och köpte för en astronomisk summa rättigheterna till författarens livsverk, vilket gjorde att Strindberg (som under hela sitt liv haft en spektakulär förmåga att slösa bort alla pengar han tjänade) dog som mångmiljonär. Hans begravningståg följdes av tusentals sörjande.
Vad var det som gjorde Strindberg till en så säregen och kraftfull personlighet? Varför var just han så hämningslös och öppen med känslor och erfarenheter? Hans barndom och uppväxt skilde sig så vitt jag kan se inte nämnvärt från många andras. Han föddes inte in i ett öppet och frispråkigt kulturliv, utan halkade in i det på ungefär samma sätt som man själv hade kunnat göra – planlösa studier, kulturintresserade studentkompisar, tafatta skrivförsök, ströjobb på tidningar och slutligen (i brist på annat) fast anställning som bibliotekarie. Men efter att 1879 ha exploderat in i svenskarnas medvetande med Röda rummet, var det som om han närmast tvångsmässigt ville vrida om kniven några varv till för varje nytt verk som publicerades. Säkert handlade det om en vilja att provocera, men ännu mer om ett behov av brutal öppenhet och ärlighet med vad han tänkte, kände och upplevde. Just denna ärlighet är en viktig nyckel till hans storhet och förmåga att skapa nydanande verk. Grundprincipen för Strindberg tycks alltid ha varit att inte väja för någonting och skildra verkligheten sådan den är. Denna ganska enkla princip kunde sedan ge upphov till de mest skilda resultat beroende på om det Strindberg var intresserad av att skildra för tillfället var samhällsförhållanden, parrelationer, drömmar, tillfälliga psykoser eller något annat.
Man måste älska att ett land som Sverige, ständigt stämplat som lite tråkigt och försiktigt, har en man som August Strindberg som nationalförfattare. Det är lite som om de svenska litteraturhistorikerna, när de betraktade Strindberg, lite uppgivet skakade på huvudet och frågade sig själva vad de skulle göra med karln. Det finns ingen som inte hittar något att förargas över hos Strindberg. Att göra honom respektabel tycks omöjligt. Han går inte att bekvämt placera in i något som helst fack och det går naturligtvis inte att ignorera eller avfärda honom som en kuriositet. "Äh", tänkte litteraturhistorikerna, "vi får väl göra honom till svensk nationalskald och krama ihjäl honom!" Och så blev det. August Strindberg har i vårt land blivit ett minst lika uppburet fenomen, som allt det han själv ville störta i gruset under sin livstid. Jag är övertygad om att titanen garvar gott åt saken i sin himmel.
Titanen.
När ordet används i svensk litteraturhistoria kan det bara vara en person det är fråga om: August Strindberg. Säkert har Carl Eldhs skulptur i Tegnérlunden haft med saken att göra, men benämningen framstår i alla händelser som sällsynt passande. Den skvallrar om något mer än en författare – om en omstörtare, agitator, folktribun och revolutionär. Om en personlighet.
För visst var August Strindberg en banbrytande dramatiker, internationellt ansedd som en föregångsman och konstnär på området av stora mått – Fröken Julie är en av världslitteraturens stora naturalistiska pjäser, Till Damaskus och Ett drömspel milstolpar i modernistisk teaterkonst. Och visst skrev han åtminstone en helgjuten roman i form av Hemsöborna och en vacker diktsamling i Ordalek och småkonst. Och självklart uppvisade han rent generellt en språkbegåvning utöver det vanliga i nästan allt han tog sig för.
Men ändå. Någonting skiljer August Strindberg från andra stora författare och kulturskapare. I regel brukar vi kunna beskriva en författares storhet genom att räkna upp ett antal helgjutna verk denne skapat. Sållar vi lite skulle vi naturligtvis kunna göra detsamma med Strindberg, men det skulle inte fånga den berusande, galna mångfald som gör att han framstår som verkligt unik. Det skulle inte heller fånga den alldeles särskilda storhet som finns i de mindre helgjutna verken – de förvirrade dagboksanteckningarna i Inferno, de märkliga spekulationerna i En blå bok eller det halvlyckade försöket att skriva en realistisk roman med Röda rummet. Eller hans storslagna expressionistiska måleri, med tavlor som vibrerar av den energi och det kreativa ursinne som präglar hela hans liv och gärning. Eller för den delen de bisarra, men seriöst menade, naturvetenskapliga försöken.
,_1892.jpg){kind=link}
Det som verkligen gör att man älskar August Strindberg är ju hans sätt att svämma över alla bräddar i allt han gör. Trots sin genialitet och begåvning, så blandades de fulländade konstverken under hela hans liv med misslyckade försök och obegripliga sidospår. Och inte undra på det – hans personlighet var ju större än konsten, hur skulle han kunna låta sig begränsas av futtiga hantverksregler? Strindberg kastade sig över ett otal tankeriktningar, stilar och ideologier – naturalism, darwinism, socialism, spiritism, symbolism – men i slutändan inte för att driva dessa riktningar framåt, utan för att låta riktningarna driva honom framåt. Hans uppskruvade personlighet och temperament gjorde honom kanske inte till vad man skulle kalla för en "bra" människa, men den ohejdbara mänsklighet och brutala ärlighet som ständigt bryter fram i hans verk, gör att vi tycker om honom ändå.
Hos August Strindberg, både som person och författare, skruvas normala mänskliga känslor och beteenden upp till det extrema. Men just eftersom alla hans utbrott grundas i sådant de flesta upplevt eller känt, så kan vi ändå känna igen oss i dem, hur bisarra de än är. Ett utmärkt exempel på detta är boken Inferno, som skildrar en av de svåraste perioderna i författarens liv. En stressad och ekonomiskt pressad Strindberg har märkliga och oroande visioner. Hela hans tillvaro tycks besjälad av "makter" som sammansvärjer sig mot honom. Till synes galna påståenden och upplevelser radas upp, men ändå finns det så mycket vi "normala" kan känna igen oss i. Skillnaden mellan oss och Strindberg handlar kanske i slutändan inte så mycket om själva upplevelserna, utan om hur vi tolkar dem. Strindberg kan inte låta bli att först och främst se sig själv när han betraktar världen. De små och stora, ofta svårbegripliga, händelser som präglar tillvaron blir därför till hemliga budskap och straff riktade till och mot honom. Men i viss utsträckning har ju även vi andra för vana att se oss själva i naturen. Den gladlynte hör fåglarna kvittra av glädje; den som är ledsen ser träden fälla sina löv av sorg. Och vem har inte, åtminstone i någon mån, upplevt den paranoia som Strindberg skildrar i Inferno? Man tycker sig ana att arbetskamraternas tonfall har ändrats, att en vän hälsar mer avmätt än förr – och vad skrattar egentligen det där gänget på pendeltåget åt? Och handen på hjärtat, har inte du också ibland känt hur tillvarons små detaljer tycks "sammansvärja sig" för att göra livet till ett helvete för dig? Möbler som knarrar, flugor som surrar och miljoner andra småsaker som metodiskt arbetar för att bryta ner den ro du nyss tog för given. Det allra mest gripande partiet i Inferno är när Strindberg blir av med sin obligatoriska, ensamma morgonpromenad eftersom hans lilla dotter vill följa med ut och gå. Han älskar ju sin dotter, men ändå: den där ensamma morgonpromenaden betydde ju något för honom! Så futtigt. Så mänskligt. Kanske vore det en tröst att betrakta dylika incidenter som botgöring pålagd av okända makter, snarare än vanlig torftig vardagsångest.
Det var inte bara i hans privata relationer som konflikter ständigt uppstod. Efter att ha gjort sig lustig över nattvardsceremonien i Giftas (en novellsamling Strindberg själv kallade för "ett ärligt och godt samlag mot Ibsens hysteriska runkningar") blev han åtalad för hädelse, vilket ledde till att han hamnade i centrum för en stor svensk kulturdebatt. Frikännandet firades av tusentals på Stockholms gator och Strindberg lämnade Sverige för att under en lång tid leva ett kringflackande liv i Europa. Han väckte senare i livet stor förargelse med romanen Svarta fanor där ett antal lätt maskerade svenska kulturpersonligheter blev hånade och karikerade. Och mot slutet av sitt liv gav han upphov till den så kallade Strindbergsfejden, genom att författa ett antal furiösa artiklar som sågade militären, kungahuset, det litterära etablissemanget och Sven Hedin. Det hela utvecklade sig till tidernas svenska kulturstrid, med radikaler och vänsterliberaler i den ena ringhörnan, konservativa och rojalister i den andra. Hundratals artiklar producerades av båda sidor och Strindberg kom plötsligt att bli en symbol för politisk radikalism. När krutdammet lagt sig hade hans berömmelse och ryktbarhet stigit till den grad att han av många betraktades som Sveriges nationalskald. Fejden, tillsammans med det faktum att flera av hans verk börjat komma ut i billighetsutgåvor, hade gjort honom till något av en folkhjälte. Bonniers såg chansen att kapitalisera på folkets kärlek och köpte för en astronomisk summa rättigheterna till författarens livsverk, vilket gjorde att Strindberg (som under hela sitt liv haft en spektakulär förmåga att slösa bort alla pengar han tjänade) dog som mångmiljonär. Hans begravningståg följdes av tusentals sörjande.
Vad var det som gjorde Strindberg till en så säregen och kraftfull personlighet? Varför var just han så hämningslös och öppen med känslor och erfarenheter? Hans barndom och uppväxt skilde sig så vitt jag kan se inte nämnvärt från många andras. Han föddes inte in i ett öppet och frispråkigt kulturliv, utan halkade in i det på ungefär samma sätt som man själv hade kunnat göra – planlösa studier, kulturintresserade studentkompisar, tafatta skrivförsök, ströjobb på tidningar och slutligen (i brist på annat) fast anställning som bibliotekarie. Men efter att 1879 ha exploderat in i svenskarnas medvetande med Röda rummet, var det som om han närmast tvångsmässigt ville vrida om kniven några varv till för varje nytt verk som publicerades. Säkert handlade det om en vilja att provocera, men ännu mer om ett behov av brutal öppenhet och ärlighet med vad han tänkte, kände och upplevde. Just denna ärlighet är en viktig nyckel till hans storhet och förmåga att skapa nydanande verk. Grundprincipen för Strindberg tycks alltid ha varit att inte väja för någonting och skildra verkligheten sådan den är. Denna ganska enkla princip kunde sedan ge upphov till de mest skilda resultat beroende på om det Strindberg var intresserad av att skildra för tillfället var samhällsförhållanden, parrelationer, drömmar, tillfälliga psykoser eller något annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)