Sidor

fredag 1 mars 2019

81. Jussi Björling

Den mänskliga rösten. Finns det något viktigare för oss? Föräldrar pratar med sina barn redan när de ligger i mammas mage, för att skänka lugn och skapa band. Sedan följer rösterna oss genom livet. Vi minns kraften i utskällningar, allvaret i förmaningar, lugnet i trösterika ord och kärleken i "jag älskar dig". Vissa röster förälskar vi oss i, andra står vi inte ut med. Få saker är så direkta, kan beröra oss så mycket, som en mänsklig röst. Den är också en central del i den kanske mest älskade konstformen av dem alla: musik. Det är nästan alltid sångaren som lyfts fram som frontfiguren i ett band, oavsett hur involverad denna är i låtskrivandet. Rösten är vägen in i musiken.

Med klassisk musik förhåller det sig lite annorlunda. Många är vi som verkligen uppskattar klassisk musik, den instrumentala delen, men som alltid haft lite svårt för opera. Som framställning på scen framstår den ibland pompös och fånig, som en teaterpjäs på anabola steroider, och sången i sig är på vissa sätt så verklighetsfrämmande att den kan upplevas som fånig och krystad även den. Med de rätta nycklarna och lyssningsövning så kan man förstås lära sig att älska även opera. För det krävs en öppen inställning och dedikation. Men så finns det sådana vokalister, även inom den klassiska musiken, som överskrider genren och tilltalar även den utan minsta intresse för opera. Det är, tror jag, när det finns något i själva rösten som bryter igenom alla barriärer och träffar hjärtat direkt. Jussi Björlings röst hade den svårfångade kvaliteten och det bidrog till att han blev en av alla tiders största tenorer  kanske den allra största.

Det finns ett avsnitt i Katarina Kieris ungdomsroman Dansar Elias? Nej! där den nedstämda tonårskillen Elias får kontakt med en gammal gumma som bor i lägenheten ovanför. Tanten bjuder in Elias till sitt hem och en krock mellan två generationer uppstår. Det är svårt att se hur de ska kunna mötas. Men det gör de – och det sker när hon snurrar igång en inspelning av Jussi Björlings älskade tolkning av arian "Nessun Dorma" från Puccinis Turandot. När klimax nås, vid en alldeles särskild stegring, så kan Elias inte hålla tårarna borta. Jag vet inte om jag själv gråtit till den, men ryser gör jag varje gång. Tanken att det skulle krävas nån särskild skolning för att uppskatta Björlings konst framstår här som fullständigt absurd. Möjligen krävs öron och ett centralt nervsystem, men det borde verkligen räcka.

Jussi Björling kom från en musikfamilj. "Det existerar inte ett vackrare bevis på genetikens kraft och skönhet, men också på dess obevekliga makt över avkomman" som Björn Ranelid på ren ranelidska valt att uttrycka saken. Jussi och hans bröder drillades tidigt, bara några år gamla, av sin stränge far. Pappa David hade inte nått de musikframgångar han hoppats på och nu skulle detta förstås tas igen genom barnens kommande triumfer. Bröderna reste runt och hade sångframträdanden under faderns överinseende, vilket innebar att Jussi, när han som sjuttonåring gjorde sitt intagningsprov till Musikkonservatoriet i Stockholm, var mer erfaren i branschen än man kunde tro. Sveriges store operasångare och sångpedagog John Forsell satt i juryn och konstaterade att den där Jussi hade potential. "Bör nog kunna bli något" står att läsa i hans anteckningar. Jo tack. Nationella framgångar följdes snart av internationella. Under 1930-talets första år gjorde Björling succé i land efter land. Han debuterade på ytterst prestigefyllda Metropolitan-operan 1938, vid 27 års ålder – vilket var sensationellt ungt. Sverige, med sin fantastiska tradition av superstjärnor inom den klassiska sången (Jenny Lind! Kristina Nilsson!), hade fått ett nytt stjärnskott.

Vad var det som människor älskade med just Jussi Björling? Förklaringarna varierar, men de flesta och de trovärdigaste återkommer till just det som jag pratat om: rösten. Björlings röst var varm och klar. Han var en mästare på de höga tonerna, vilka forsade ur hans strupe utan att förtunnas eller försvagas. Vissa menar att det faktum att Jussi hade svenska som modersmål bidragit till ett mer naturligt bemästrande av vissa vokaler (vi har ju till exempel våra märkliga ö:ljud) som andra sångare haft svårt med. Men mest av allt är det en sorts diffus mänsklighet i rösten som fascinerar, en öm melankoli. Han kan få en tre minuter lång inspelning av Ack Värmeland, du sköna att framstå som ett svepande tretimmarsepos fylld av historisk betydelse och tårfyllda scener. Hans mjuka röst gifte sig också bra med andra sångare. Lyssna särskilt till denna fantastiska duett med barytonen Robert Merrill.

Jussi Björling var en gigant i operakretsar, men också utanför. Han var en person som man kände till oavsett hur litet intresse man hade för opera. Tidningar skrev om honom och försökte rota i hans privatliv. Inte minst i USA var han under 40- och 50-talet en riktig kändis. Det kan som svensk vara svårt att ta in hur oerhört stor Jussi Björling både var och är. Vid hans död 1960 (49 år gammal, alkoholiserad) omtalades han som den stora förebilden för tenorkonsten över huvud taget. Inte sin tids största, eller något sådant. Nej  tenorsångens mästare punkt slut. Det är en status han har bevarat. Han är fortfarande den som sätter standarden för många av dagens tenorer. Sikta mot Jussi Björling, och du kanske når trädtopparna! Det är nästan lite rörande att läsa youtubekommentarer till klipp när Björling sjunger tillsammans med den världsberömde italienska tenoren Luciano Pavarotti (också det ett namn känt långt utanför operakretsar). Den klart dominerande tendensen bland dessa kommentarer är åsikter som att, jovisst, Pavarotti var duktig så klart, men det blir ju nästan lite pinsamt att jämföra honom med Jussi Björling. Nån måtta får det vara. Kul dock för Pavarotti att han fick sjunga tillsammans med den störste! Ungefär så går tongångarna. Pavarotti själv har sagt att han inför en ny roll alltid börjar med att lyssna hur Jussi sjöng den. Det sägs att Pavarotti, som svar på en intervjuares fråga om hur han jämför sig med Björling, ska ha svarat: "Please, I'm only human." Precis som med alla lite väl slagfärdiga citat så misstänker man att det kanske är påhittat eller tillrättalagt. Men det spelar mindre roll: det säger mycket om Jussi Björling att anekdoten lever och frodas.

Musikaliska trender kommer och går. Vilka instrument, stilar och produktioner som är hetast just nu ändrar sig så fort det uppstår ett nytt just nu. Men när dammet lagt sig så finns det en sak som fortfarande lyser klart: den mänskliga rösten. Den går aldrig ur tiden, blir aldrig inaktuell. Kanske är det därför som Jussi Björling  röstens mästare  fortfarande har makten att beröra oss.


torsdag 28 februari 2019

82. Christer Strömholm

En liten pojke tittar fascinerat och oavvänt, med halvöppen mun, upp mot scenen. Är han road? Nyfiken? Rädd? Och vad är det han tittar på egentligen? Har han någonsin sett något liknande förut? Det enda vi ser av scenen är ett stativ som står framför en kvinna, eller någon klädd som kvinna. Vi ser bara lite av benen eftersom fotografiet är beskuret strax ovanför knäna. Bredvid står ett par personer i kostym, gissningsvis män. Det är förmodligen en show av något slag, men vi får gissa oss till vad, precis som vi får gissa oss till vad barnet egentligen känner. Fotot kan anses vara ett gatufotografi, det vill säga en dokumentär skildring av något som pågår ute i det offentliga rummet, ofta något vardagligt. Men Christer Strömholm, den legendariska fotografen som tagit bilden, ville inte bli kallad dokumentärfotograf. Hans bilder var subjektiva berättelser av det som han såg, och vad han kände inför det. Ungefär som impressionistiska dagboksbetraktelser i bildform. Strömholms foton är visserligen på flera sätt dokumentära, men samtidigt alltid fyllda av ett konstnärstemperament. Det är det fantastiska med fotografi som konstform: det är på samma gång fantasi och verklighet, subjektivitet och objektivitet, som vi får ta del av. Fotografiet är ett utsnitt ur ett hastigt passerande nu från den fysiska världen vi lever i, men ett utsnitt som är beroende av fotografens konstnärliga val och intressen. En skicklig konstnär lämnar dessutom stort utrymme åt betraktaren att bidra med sina egna förklaringar och perspektiv. Strömholms bilder äger den öppenhet som gör detta möjligt.

Jag skrev att Christer Strömholm är legendarisk och det var inte bara ett ogenomtänkt förstärkningsord jag slängde ur mig. Det finns legender om Strömholm, konstnärsmyter, som han gärna tycks ha spridit själv. Skrönor och historier passade den tidens typiska mansideal som han så väl levde upp till. Han var en man av hemingwayskt snitt: äventyrlig och fåordig. Han stred i flera krig under 30- och 40-talen. Beklagligt nog fanns det under en period nazistiska kopplingar ("ungdomssynder", som min konstlärare kallade dem), men när andra världskriget väl hållit på ett tag hade Strömholm övergett sina bruna sympatier och bytt sida. Fotografi började han ägna sig åt mot slutet av 40-talet, men det var först under det sena 50-talet och framöver som han skulle fotografera sina mest minnesvärda bilder.

Allra mest känd är Strömholm för bilderna av transsexuella i Place Blanche-distriktet i Paris. Bilderna, som togs mellan åren 1958 och -68, väckte stor uppmärksamhet när de visades i början av 80-talet. Oftast fotograferade han transpersonerna mellan kl fyra och sex på morgonen, eftersom det var en tid när polisen för det mesta höll sig undan från dem. Med tiden utvecklades en genuin vänskap och han brevväxlade sedan med dem när han var på annan ort. Det är svårt att tänka sig att en karikatyr av en machoman skulle vinna så pass utstötta personers förtroende, och flera av Strömholms vänner från den tiden punkterar gärna den bilden av honom. Han var, påpekar fotograferna Anders Petersen och Håkan Elofsson, ofta romantisk, sårbar och medkännande.

De kvaliteterna skiner igenom i många av hans bilder. Se till exempel hans bilder av barn – hur fyllda av sympati är de inte! Jag vet inte om det verkligen går att fånga barns viskande nyfikenhet, hjärtskärande oro eller gulliga förvirring, om man inte har en sensibilitet för livets små skiftningar. En grovhuggen och råbarkad attityd är inte det temperament jag anar bakom kameran i dessa fall. Kanske krävs inte bara en viss känslighet, utan också livserfarenhet. När fotografen Anna Clarén som ung träffade Strömholm i hopp om att få lära sig konstformens hemligheter, ställde Strömholm inga frågor om hennes tankar eller förmågor inom fotografi. Han undrade istället om hon kunde tala flera språk och om hon hade körkort. När hon undrade varför han inte frågade om hon fotograferade, svarade han inte det inte var relevant i nuläget. "Du kommer ändå inte ta några bra bilder förrän du är 35." Det framstår förstås som en dryg kommentar, men Clarén förstod poängen: Fotograferande handlar inte bara om tekniska färdigheter, utan om förmågan att fånga något väsentligt av livet. Det kräver ofta erfarenhet och reflektion. (Att en stor uppsjö av briljanta konstnärer skapat sina bästa verk tidigt i livet hade kunnat vara ett effektivt motargument, men vem vågar säga emot Christer Strömholm?)

Tekniska färdigheter hade förresten Strömholm inte mycket av. Han var, säger hans gamla vänner och assistenter, snarast en usel tekniker. Utdragna framkallningsprocesser lät han gärna andra syssla med. (Själv är jag också tafatt när det gäller det praktiska och tekniska i många sammanhang, så det är en inställning jag sympatiserar med.) Den inflytelserika fotoskola som han drev, med över tusen examinerade studenter, gav honom sannolikt rikligt med villiga assistenter till dessa (i hans ögon) prosaiska uppdrag. För honom var det intressanta att fånga en bit av verkligheten, såväl den inre som den yttre, men en bit som aldrig berättade riktigt hela historien för betraktaren.

Ett par sitter vid en bar. Mannen petar med fingret på bordet och har huvudet böjt nedåt. Kvinnan lutar huvudet mot hans axel. Hennes glas är tomt, hans är halvtomt. Längtar han bort? Leker han bara förstrött med en smula på bordet? Är hon så nöjd och tillfredsställd med situationen som hon ser ut att vara? För visst ser det så ut? Eller? Är de på väg in i kärlek eller på väg ut? Vi behöver inte svara på de här frågorna om vi inte vill. Men om vi har lust kan vi låta fantasin skena iväg och vi kan skapa våra egna historier om vad som händer i bilden. Christer Strömholm gjorde mycket: han var en estet som skapade bedårande vackra fotografier och han var en samhällsskildrare som dokumenterade personer i utanförskap. Men kanske viktigast av allt så var han en historieberättare, fast en som bara lägger ut små trådar. Dessas trådar kan vi andra sedan väva ihop till vilka spännande eller hjärtskärande eller fantasieggande historier vi vill. Han får oss att känna oss som medskapare till sin konst. För denna generositet bör vi vara honom verkligt tacksam.

Självporträtt av Christer Strömholm

onsdag 27 februari 2019

83. Mats Nileskär

Vad är en nörd? Mobbaren på skolgården har sin definition klar: det är en viktigpetter och dryg jävel som behöver sättas på plats. Mobbaren har skäl för sitt ressentiment. Så länge vi lever i ett samhälle som någorlunda värderar kunskap kommer nördighet att fungera som en social hävstång i det långa loppet. Att vara starkast eller tuffast på skolgården är inte längre lika gångbart när man har lämnat högstadiet. Det här vet mobbaren utan att nödvändigtvis kunna artikulera saken, annat än i enstaviga bröl eller mindre raffinerade invektiv som ”glasögonorm” eller ”plugghäst”.

En mer uttömmande definition av en nörd är att peka på egenskapen nördighet och vad som utmärker den, nämligen en passion för ett visst ämne, oavsett om ämnet är naturvetenskap, serietidningar eller musik. Det här är inte intressen som smidigt går att växla in i sexuellt kapital. Francis Galton teoretiserade på 1800-talet att riktiga genier eller nördar ignorerar eller undertrycker sin sexualdrift, libido. Det är den här bilden av nörden som har etablerat sig i populärkulturen på 1900-talet. Det finns vissa kända undantag. Som till exempel fysikern Richard Feynman, som när han var universitetslärare låtsades vara yngre än han var och raggade på kvinnliga studenter. Feynman brydde sig inte om Galtons teorier om hur en riktig nörd skulle vara, han använde sin nördighet för att få ligga. Men i regel ska en nörd ha en begränsad eller frustrerad libido. Även om nörden kan sexualiseras eller fetischeras så sker det just på grund av hans avsaknad av sexualdrift. Själva bristen blir pikant och eggande.

När man skrapar på ytan inser man att nörden och mobbaren egentligen speglar varandra. Både intressemässigt och sexuellt. Nörden är mobbarens stora fiende. Hatet får sin förklaringsgrund när man inser att nörden har större framtidsutsikter. Och omvänt är mobbaren nördens projiceringsyta. Mobbaren är allt han inte är och vill vara: starkare, tuffare och mer sexuellt attraktiv.

En av de bästa teorierna om mobbning jag har hört går ut på att förklara mobbningens uppträdande eller uppvisande karaktär. Mobbaren ger sig på sitt offer inte enbart för att själv få känna sig viktig och bra, utan för att få visa upp det här inför dem som stillatigande ser på. Och inte nog med det: man kan till och med säga att mobbning som företeelse förutsätter vittnen som genom sin tystnad eller oförmåga att ingripa bekräftar mobbaren och händelsens maktdynamik. Mobbning är inte den enda praktik som har den här uppvisande karaktären. Även nördens praktiker, som i många fall uppfattas som solitära (läsa vetenskapliga verk, samla på serietidningar, dyka ner i skivbackar) kan ha en uppvisande funktion. För vem vill nörden visa upp sig? Inför klasskamraterna, naturligtvis. Inför dem som inte förstår honom eller som misskänner hans intressen. Nördigheten är en tillflyktsort, en ensam njutning, en masturbation i det tysta. Men i slutändan vill man bära fram ett resultat i sina händer, som ett offer till alla dem som har tvivlat. (Även när de inte ens har brytt sig om att tvivla.) En matematisk formel, ett unikt seriealbum, en vinylsingel från ett obskyrt skivbolag. För det är vad som ger mening åt alla timmar som har lagts ner på att grotta ner sig i ett ämne som ingen utanför en ytterst liten sfär har koll på eller bryr sig om.

Närheten eller frändskapen mellan nörden och mobbaren kan skänka klarhet över diskussionen om så kallade incels (involuntary celibate) och vad deras frustration och ensamhet kan leda till. Kvinnohatet är bara ett symptom på ett mörkare och mer sjukligt begär efter att få erkännande och beröm. Men nörden kan också vara en hjälte. Om incels står för nördens skuggsida så finns det nördar som i sin gärning representerar allting som är gott och föredömlig med att verkligen kunna och känna passion för sitt ämne. 

Som Mats Nileskär. 

Det går knappast att överskatta hur unik Mats Nileskärs gärning är. Sedan 1978 har han varit ansvarig för P3 soul och genomfört över 6 000 intervjuer. (Siffran är dessutom tio år gammal.) Nileskär är den enskilt viktigaste personen när det gäller att introducera soul, r'n'b och hiphop till den svenska lyssnarskaran. Det är en enorm kulturgärning och gåva till alla svenskar svältfödda på kunskap om svart musikhistoria. Särskilt innan internets dagar var det till P3 Soul och Mats Nileskärs betryggande röst man vände sig. Nileskär har aldrig varit först med det senaste, vilket har gjort att han har överlevt övergången till en digital tid. I stället utmärks hans program av passionen för ämnet, viljan att ständigt lära sig mer och nytt, och de djupgående och förtroliga intervjuerna.

Nileskärs intervjuer är ovanligt öppenhjärtiga. Det är som om hans intervjustil får intervjuobjekten att verkligen öppna upp sig. När en hiphopstjärna lägger sig på Nileskärs brits (han har väl en sådan?) och intervjuas av en mustaschprydd vit tanig man, som är genuint intresserad av vad du har att säga, så måste det kännas så udda att hjärtat öppnas på helgavel. Men vad vet jag, jag är ingen hiphopstjärna. Det händer att jag snarare identifierar mig med Mats Nileskär själv än med uppväxtskildringar från East Harlem, Hässelby eller Bow i London. Faktum är att den främsta anledningen till att vi (jag tror att jag vågar säga "vi") uppskattar Mats Nileskär så mycket är att vi tittar på honom och ser en frände. Det handlar om en inställning och en glädje som även ligger till grund för det här bloggprojektet. Vi känner igen Nileskärs intresse, hans nördighet, hans ohöljda wiggerism...

Här är en förklaring på sin plats. En wigger är en vit person som uppskattar svart kultur eller som vill vara svart. Ordet är en sammanslagning av orden "white" och "nigger". Jag vet inte om det är någon som verkligen tar illa vid sig av ordet eller av att bli kallad det. Att vara en wigger är närmast löjligt. Jag menar, här har vi vita behandlat svarta som skit i flera århundraden och så plötsligt gillar vi deras kultur. Det är klart att det är lite löjligt. Men jag tycker att vi kan omfamna det.

För några år fick jag upp ögonen för sångerskan Teena Marie, en discodiva från sjuttiotalet. Det finns ett nästan två timmar långt reportage, där Nileskär sitter hemma hos Teena Marie, eller Mary Christine Brockert som hon egentligen heter, i hennes hem i Pasadena och dricker té. Ni förstår av beskrivningen att Teena Marie är vit. Och det finns en anledning till att jag väljer att nämna en vit discodiva, snarare än de övriga tusentals svarta artister som Nileskär har intervjuat genom åren. För Nileskär måste ha känt igen sig själv när han genomförde intervjun. I intervjun med Nileskär berättar Teena Marie om hur mycket uppskattning hon hyser gentemot och får från "the black community". (Det går inte att översätta "the black community" på ett vettigt sätt, och därför gör jag inte det.) Jag misstänker att detsamma gäller Nileskär.

Om det är någonting som förenar Teena Marie, Mats Nileskär och författarna till den här bloggen, så är det intresset för svart kultur. Soul, r'n'b och hiphop är till överväldigande delar svarta musikgenrer. De uppfanns och utvecklades av svarta. Teena Marie är en vit sångerska i en svart genre. Annars har vita ofta haft andra roller inom svarta musikgenrer: som managers (ibland eller ofta till förfång för den svarta artisten), låtskrivare eller arkivarier. Nileskär har tagit den senare rollen. Han är den som dyker ner i skivbackarna, han är den som ordnar och katalogiserar. Nästan helt på egen hand har han byggt upp ett enormt arkiv med intervjuer med mer eller mindre kända soul-, r'n'b- och hiphop-artister. Det är vad han bär fram till oss, som en gåva för oss att uppskatta.

Mobbaren och nörden fortsätter sin dans på varje skolgård. Men skolgården är inte samhället. I vuxenlivet blir mobbaren socialfall, finansvalp, eller i bästa fall rehabiliterad. Nörden blir startup-entreprenör, en incel, eller i bästa fall en person som omvandlar sin passion till nytta för världen eller andra människor. Med den här texten har det verkligen inte varit min mening att påstå någonting så banalt att alla nördar har varit mobbade. Eller att Nileskär eller bloggförfattarna har en bakgrund som mobbare eller nördar. Det vet jag ärligt talat ingenting om. Min avsikt var tvärtom att sätta in nördighet i en social dynamik som jag tror att många människor känner igen och i varierande grad kan relatera till sitt eget liv och sina egna intressen.

Det har varit mycket tal om incels på sistone och nördighet som sådant har fått sig en törn. Men ett samhälle som premierar utåtriktade influencers och entreprenörer behöver sina nördhjältar. De behövs mer än någonsin. Och jag kan inte komma på en bättre förebild än den oförtröttlige eldsjälen Mats Nileskär, ständigt i den svarta musikens tjänst.

tisdag 26 februari 2019

84. Tore Wretman

Jag är uppväxt på nittiotalet, med sex syskon och två överarbetade föräldrar. När tiden inte räckte till inhandling och tillagning, och de kulinariska kunskaperna var bristande, så tog mina föräldrar vissa genvägar. Risotto för oss barn bestod av rester av ris, köttfärs och soja. Blodpudding åts med ketchup. Köttfärssås utan tomater. Vi åt naturligtvis, vi visste ju inget annat. Som barn var det hur gott som helst. Det var först långt senare vi upptäckte att risotto och fondue är maträtter som "egentligen" ser ut på ett helt annat sätt. Ska fondue ätas med bröd och ost!?

Jag har mest överseende för min barndoms matupplevelser. Vi var sju barn, sju giriga små munnar att mätta. Jag förstår att tiden inte räckte till för att lägga ner hela sin själ i varje maträtt. Dessutom var helgmaten någonting helt annat. Jag minns min pappas potatismos och såser, och det vattnas i munnen. Men ändå. Till vardags kunde vi få "stuvade makaroner" gjord på enbart makaroner och mjölk, och "grillspett" med stekt prinskorv, mamma Scans köttbullar och gurka i tjocka skivor.

Mina föräldrar var antagligen alldeles för upptagna med att arbeta och skaffa barn för att inse hur mycket som förändrades omkring dem. Det är ofta så. Man förändras i takt med samhället och tidsandan. Det är först när man stannar upp och jämför som man kan upptäcka förändringen. Till exempel när barnen äntligen växer upp och flyttar hemifrån. På senare år har mina föräldrar återfått intresse för eller helt enkelt fått mer tid till ordentlig matlagning. De var sena på buljongen. Redan 1983 stod det i Expressen att "Stockholm har blivit en matstad" och tevetablåerna var redan då späckade med matprogram i olika former: "Överallt, i alla tänkbara och otänkbara program, är det långkok på gång."

När jag för några år sedan skrev en uppsats i svensk mathistoria, slogs jag av hur mycket som hände i matväg i landet på 1980-talet. Det var då antalet restauranger i Stockholm mångdubblades, det var då utbudet på Systembolaget breddades, och det var då en upplysande vinprovning med Carl Jan Granqvist och Knut-Christian Gröntoft (som min uppsats handlade om) kunde sändas i teve, till stor häpnad för den tittande allmänheten. Intresset vändes också mot dem som tillagade måltiderna. Kocken tog på 1980-talet steget ut i det allmänna medvetandet. Han (det var ofta en han) var inte längre en simpel hantverkare, nu fick han ett ansikte och ett namn. Det var samma utveckling som kocken hade genomgått i Frankrike nästan tvåhundra år tidigare. Det tog alltså två sekler innan idén om kocken som romantiskt geni fick genomslag inom våra gränser. Men idag syns han överallt. Till och med för att höja statusen på hamburgare till haute cuisine.

Om man var tvungen att välja en, bara en, av alla som låg bakom den här förändringen, så skulle man välja Tore Wretman. Han är så betydelsefull. Det går inte att tänka sig det svenska matundret utan honom. Man brukar säga att alla ryska författare på 1800-talet kröp fram ur Gogols kappa. Dostojevskij, Turgenjev, och så vidare, alla har de Gogol att tacka. Han beredde vägen. På samma vis är det med Tore Wretman. Fast det handlar inte om ryska författare, utan om svenska kockar och gastronomer. Och kappan är en rostfri kastrull.

Tore Wretman slog igenom i teve med matprogrammet Novisen vid spisen, som började sändas 1950. Wretman sjöng husmanskostens lov. Men det var viktigt att använda riktiga råvaror. Strömmingen skulle stekas i smör, inte olja. Och tjock grädde skulle det vara till Janssons frestelse. Tore Wretman utvecklades i programmet till en folkbildare av rang. Men viktigast av allt är att han höjde matlagningens status. När Wretman pratade om gräddens roll i matlagningen, att den ofta fungerar som den sammanbindande länken mellan de skarpa smakmotsättningar som kan ingå i en rätt, jämförde han den slutligen med en annan konstform. Grädden ska vara "undertonen i den symfoni en maträtt bör vara." Att jämföra en maträtt med en symfoni var ett väldigt tydligt sätt att uppvärdera matlagningskonsten till en av de högre konstformerna.

Från att ha varit ett simpelt hantverk blev matlagning så småningom någonting som (även i Sverige) kunde utövas med finess och kreativitet. Som vanligt när ett yrkes status höjs så förändrar det tråkigt nog också könstillhörighet. Det vore inte helt oriktigt att säga att med Tore Wretman slutade det vara omanligt att stå vid spisen. Man är inte längre effeminerad eller bögig med ett förkläde och soppslev i handen. Man är ett potentiellt kreativt geni. Det här var inte en förändring över en natt. Men några av de första fröna planterades av Wretmans matprogram. 

Som restauratör är Tore Wretman mest förknippad med Operakällaren. 1955 övertog han restaurangen och efter en omfattande renovering öppnade den åter igen 1961. När jag gjorde militärtjänst hade jag knappast hört talas om Tore Wretman, men jag kände till Operakällaren och dess namn frammanade bilder av lyx och överdådiga rätter, som värmde och hånade mig när jag stod och frös ända in i märgen på mitt vaktpass utanför slottet i Stockholm. En kväll pekade en kapten ut restaurangen för mig, där den ligger som en strandad val vid Kungsträdgården. Han berättade säkert någon skröna eller anekdot, det brukade han göra. Kanske om vad som försiggick i Operakällarens överdådigt inredda innanmäte, på tiden när Tore Wretman egenmäktigt svängde kökssleven.

Matlagning är en av de efemära konstarterna. Med det menar jag att de försvinner i samma ögonblick som de konsumeras eller förtärs. Det är ingen tillfällighet att Ingmar Bergman numera är mest känd för sina filmer. Alla som har sett hans teateruppsättningar håller på att bli äldre och dör. Det ligger liksom i sakens natur. Det bästa sättet att ändå uppnå någon form av odödlighet är att sätta sin prägel på sin omvärld. Ingen kan längre uppleva Tore Wretmans kokkonst, men hans inflytande lever kvar i allra högsta grad. Bland hans många insatser för det svenska köket kan nämnas att han introducerade avokado och grönpeppar, och att han uppfann Toast Skagen. Han var en av medgrundarna till Gastronomiska akademin och var betydelsefull när matlagningsvetenskap etablerades som forskningsämne på universiteten. Framförallt var han i sin person och hela sin livsgärning en folkbildare som spred matlagningskunskap till hela befolkningen.

Ni hör mamma och pappa. Det finns inga ursäkter!

måndag 25 februari 2019

85. Gunnar Nordahl

Jag ska snart skriva om Gunnar Nordahl, denna idrottsgigant som dominerade den italienska fotbollen under flera år på 50-talet. Men jag vill börja i en annan ände. För att förstå Nordahls storhet, så måste man först ha klart för sig vilken betydelse fotbollen har i Italien. Abstrakta utsagor som att fotboll är religion för italienarna ger ingen särskild målande bild av situationen. Låt mig istället ge ett par konkreta exempel. Tomas Lappalainen berättar i sin läsvärda bok Italien om när han som svensk akademiker i slutet av 80-talet bodde i ett italienskt kloster, där andra italienska universitetsanställda också hade sin hemvist. Reflekterande samtal om samhällsvetenskap, landets politiska historia och liknande intellektuella spörsmål präglade de gemytliga middagarna i klostret. Men så blev det dags för fotboll. Visserligen fanns det flera tv-rum, men bara ett huvudsakligt vardagsrum, och där ville alla se sin favoritklubb spela. Varje person menade att just deras lag representerade den vackraste fotbollen och att de andra i rummet borde överge sin inskränkta lokalpatriotism för de estetiska värdenas högre syften. Allt eftersom det blev uppenbart att sakligt resonerande inte skulle leda någon vart, blev de fotbollsfanatiska lärde männen allt mer desperata. Lappalainen beskriver diskussionernas utveckling: "från subtilt vävda argumentkedjor över spefulla sarkasmer till råa hånskratt och blodstörtningsartade raseriutbrott. Emotionell råstyrka avgjorde för det mesta vilken match som skulle ses." Detta uppträdande skedde alltså på veckobasis av normalt stillsamma akademiker. Och då hade matcherna inte ens börjat. När en svensk domare enligt en av de närvarande hade gjort en tveksam insats, fick landsmannen Lappalainen stå till svars för allt möjligt: svenskar i Italien som inte brydde sig om att lära sig språket ordentligt, den höga självmordsstatistiken i Sverige, osv.

Denna oerhörda passion genomsyrar alla klasser, åldrar och kön i Italien. Unga flickor skriver skoluppsatser om sina favoritlag. Partier vinner röster genom deras associationer med olika klubbar. När Napoli för första gången vann ligan 1987 var det fullständigt kaos i staden, men tankarna vändes också till de döda. Dagarna efter segern kunde man läsa vad som skrivits dit i stor och vacker stil på kyrkogårdsmurarna: "Ack vad ni gått miste om". Så ja, fotbollen är viktig i Italien. "Vår tids sista heliga ritual", kallade författaren och filmregissören Pasolini sporten. Om det nu går att skriva ett simpelt "sporten" om något för italienarna så livsviktigt som fotboll. Efter andra världskriget blev fotbollen extra betydelsefull, som det förmodligen allra viktigaste samhällskittet. Materiellt höll Italien raskt på att återhämta sig från kriget; såväl sönderslagna industrier som läckra fotbollskatedraler prioriterades i återuppbyggnaden. Fotbollen behövdes, som lisa för själen. I Grenoli  ett fotbollsäventyr formulerar Eva af Geijerstam det kärnfullt: "Människorna ser till favoritsporten för att restaurera den förkrossade själsliga infrastrukturen".

Det var detta Italien som arbetargrabben Gunnar Nordahl landade i år 1949. Han var då 28 år gammal och hade flerfaldiga SM-guld med Norrköping under bältet. OS-guld med Sverige hade han plockat hem året innan där han blev turneringens bäste målgörare. Men nu skulle han som en av de första svenska spelarna våga sig på ett osäkert liv som proffs i utlandet. Nytt språk, nya seder, i ett krigshärjat land. Ett land som bryr sig ohälsosamt mycket om varje steg deras fotbollsspelande idoler tar på planen. Hur skulle det gå?

Nordahl debuterade på en fotbollsarena som bara några år tidigare hade använts som en avrättningsplats för judar och partisaner. Det var en relativt obetydlig mitt-i-veckan-match mot dussingänget Pro Patria, men arenan var knökfull. Alla var nyfikna på det nya proffsköpet från Sverige. De stora svenska tidningarna var på plats för att för första gången rapportera från en italiensk fotbollsmatch. Det började illa. Pro Patria tog ledningen och Nordahl kände sig tung i kroppen, hängde inte med i Milans spel. Publiken visade sitt missnöje. Medan han sprang runt på planen så började tankarna formuleras i hans huvud: "Om jag tar flyget till Zürich redan nu på kvällen, så är jag hemma till helgen. Då kan jag vara tillbaka på brandstationen redan måndag morgon." Hans fru Irma hade också sagt åt honom: "Går det inte bra så är det bara att komma hem igen!" Att Nordahl på detta sätt nästan gav upp, blev paradoxalt nog det som lugnade honom. Tränaren och lagkamraterna var vänliga mot honom i pausen, och han spelade mer avslappnat i andra halvlek. Milan kvitterade, och efter ett av Nordahls patenterade ryck så dunkade han in lagets ledningsmål. "Det kändes som att skjuta i bomull", har han senare kommenterat den perfekta träffen. Nordahls Milanäventyr hade börjat.

Det skulle bli ett fantastiskt framgångsrikt äventyr. Tillsammans med sina svenska lagkamrater Gunnar Gren och Nils Liedholm (Grenoli-kedjan) så förtjusade han den italienska publiken. Nordahl blev snart dubbad Il bisonte, bisonoxen, för sin enorma kraft och sitt explosiva steg. Om Gren och Liedholm var mer av eleganter, så var det Nordahls nästan animaliska styrka som ingav den djupaste fruktan hos motståndarna. Man fick intrycket av att Nordahls ostoppbara skott skulle fortsätta att flyga över Milanos gator och ut över kontinenten om inte nätmaskorna var där för att stoppa dem. Tillsammans skulle Grenoli egentligen bara åka på en riktigt tuff motgång under sina år i Milan. Det var i deras första derby mot Inter. Matcherna mot lokalrivalen var duster som fansen alltid la mycket stor vikt vid. Milan tappade en 4-1-ledning till smärtsam förlust med 5-6. Gren sa i omklädningsrummet efteråt: "Från och med idag, grabbar, måste vi komma ihåg en sak. Vi får aldrig mer lägga av förrän vi gjort det sjunde målet!" Sagt och gjort: följande tre matcher vann Milan med 7-1, 7-1 och 7-0.

Det är lätt att peka på all förbluffande statistik som visar på Nordahls storhet. Han vann skytteligan i Milan rekordmånga fem gånger. Ingen annan utlänning har gjort så många mål i den italienska högstadivisionen (225 stycken) och bara de legendariska italienarna Silvio Piola och Francesco Totti har gjort fler över huvud taget. Men siffror är svåra att ta på. Då är det bättre att vända sig till enskilda tillfällen. Som mötet mot storlaget Juventus i februari 1950. Juventus ledde ligan med tre poäng före just Milan, och kände sig segervissa på sin hemmaplan i Turin. Deras försvar, anförda av den eleganta centerhalven Carlo Parola, hade släppt in minst antal mål i hela serien. Planenligt tog de också tidigt ledningen i matchen. Men sedan, under bara några få chockartade minuter, gjorde alla tre svenskar på planen varsitt mål. I halvtid låg de skärrade ligaledarna under med hela 4-1. Efter paus fortsatte svenskarna med sitt snabba, symfoniliknande samspel, och Nordahl fullbordade snart sitt hat-trick. Det märkligaste var inte att matchen slutade med förnedrande 7-1 i Milans favör. Det verkligt ögonbrynshöjande var att Parolo  värdigheten själv, aldrig utvisad under hela sin karriär  mot slutet av matchen tappade fattningen och brutalt kapade Nordahl. Juventusfansen hade aldrig sett något liknande från Parolo, som dessutom utanför sidlinjerna var god vän med Nordahl. Utan protest lämnade han planen efter att ha visats det röda kortet. Till och med de allra bästa och lugnaste försvararna kunde drabbas av total vanmakt när de ställdes mot den svenske bombaren.

Det finns idag ett nostalgiskt skimmer över Gunnar Nordahl. Inte bara i Italien utan även här i Sverige. Detta trots att han inte var med i de svenska landslagsframgångarna i världsmästerskapen på 50-talet, på grund av det svenska fotbollsförbundets regler som förbjöd betalda proffsspelare att delta i landslaget. (När förbudet väl lyftes var han för gammal för att vara med.) Redan i början av 80-talet vändes det drömska blickar bakåt, när Torsson släppte sin odödliga "Det spelades bättre boll", med nyckelrader som "Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid, det spelades bättre boll innan de unga tog vid." Det handlar förstår mer om en längtan tillbaka till en svunnen era, än om en beundran för just Gunnar Nordahl. Det sägs ibland att fotbollens oskuld gick förlorad vid den tid när Grenoli (ni minns: Gren, Nordahl och Liedholm) splittrades. Efter det drog eländet med rå kommersialism, cyniskt spel och smutsig politik igång. Jag har själv aldrig sett Nordahl spela fotboll, mer än på några grovkorniga youtubeklipp. Det är klart att det även för mig rör sig om en sorts falsk nostalgi, en dröm om en tid som jag aldrig upplevt. Alla som har åtminstone någon romantisk ådra i kroppen känner väl till det fenomenet. Visst, det är klart att världen var full av skit då också. Fotbollen var inte änglalikt ren den heller. Och Nordahl skulle säkerligen utklassas av dagens proffsspelare. Men det handlar inte om det. Det handlar om berättelserna, om myterna, om drömmarna. Och i den stora underbara fotbollshistorien finns, bland ikoner som Pelé, di Stefano och Stanley Matthews, också en svensk bisonoxe från Västerbotten. Det spelades kanske inte bättre boll på Gunnar Nordahls tid, men den spelades annorlunda, och det känns himla fint att tänka tillbaka på den ibland.

Gunnar Nordahl (höger) står och samtalar med Juventus stjärnback Carlo Parola inför en vänskapsmatch i Milano.