82. Christer Strömholm

En liten pojke tittar fascinerat och oavvänt, med halvöppen mun, upp mot scenen. Är han road? Nyfiken? Rädd? Och vad är det han tittar på egentligen? Har han någonsin sett något liknande förut? Det enda vi ser av scenen är ett stativ som står framför en kvinna, eller någon klädd som kvinna. Vi ser bara lite av benen eftersom fotografiet är beskuret strax ovanför knäna. Bredvid står ett par personer i kostym, gissningsvis män. Det är förmodligen en show av något slag, men vi får gissa oss till vad, precis som vi får gissa oss till vad barnet egentligen känner. Fotot kan anses vara ett gatufotografi, det vill säga en dokumentär skildring av något som pågår ute i det offentliga rummet, ofta något vardagligt. Men Christer Strömholm, den legendariska fotografen som tagit bilden, ville inte bli kallad dokumentärfotograf. Hans bilder var subjektiva berättelser av det som han såg, och vad han kände inför det. Ungefär som impressionistiska dagboksbetraktelser i bildform. Strömholms foton är visserligen på flera sätt dokumentära, men samtidigt alltid fyllda av ett konstnärstemperament. Det är det fantastiska med fotografi som konstform: det är på samma gång fantasi och verklighet, subjektivitet och objektivitet, som vi får ta del av. Fotografiet är ett utsnitt ur ett hastigt passerande nu från den fysiska världen vi lever i, men ett utsnitt som är beroende av fotografens konstnärliga val och intressen. En skicklig konstnär lämnar dessutom stort utrymme åt betraktaren att bidra med sina egna förklaringar och perspektiv. Strömholms bilder äger den öppenhet som gör detta möjligt.

Jag skrev att Christer Strömholm är legendarisk och det var inte bara ett ogenomtänkt förstärkningsord jag slängde ur mig. Det finns legender om Strömholm, konstnärsmyter, som han gärna tycks ha spridit själv. Skrönor och historier passade den tidens typiska mansideal som han så väl levde upp till. Han var en man av hemingwayskt snitt: äventyrlig och fåordig. Han stred i flera krig under 30- och 40-talen. Beklagligt nog fanns det under en period nazistiska kopplingar ("ungdomssynder", som min konstlärare kallade dem), men när andra världskriget väl hållit på ett tag hade Strömholm övergett sina bruna sympatier och bytt sida. Fotografi började han ägna sig åt mot slutet av 40-talet, men det var först under det sena 50-talet och framöver som han skulle fotografera sina mest minnesvärda bilder.

Allra mest känd är Strömholm för bilderna av transsexuella i Place Blanche-distriktet i Paris. Bilderna, som togs mellan åren 1958 och -68, väckte stor uppmärksamhet när de visades i början av 80-talet. Oftast fotograferade han transpersonerna mellan kl fyra och sex på morgonen, eftersom det var en tid när polisen för det mesta höll sig undan från dem. Med tiden utvecklades en genuin vänskap och han brevväxlade sedan med dem när han var på annan ort. Det är svårt att tänka sig att en karikatyr av en machoman skulle vinna så pass utstötta personers förtroende, och flera av Strömholms vänner från den tiden punkterar gärna den bilden av honom. Han var, påpekar fotograferna Anders Petersen och Håkan Elofsson, ofta romantisk, sårbar och medkännande.

De kvaliteterna skiner igenom i många av hans bilder. Se till exempel hans bilder av barn – hur fyllda av sympati är de inte! Jag vet inte om det verkligen går att fånga barns viskande nyfikenhet, hjärtskärande oro eller gulliga förvirring, om man inte har en sensibilitet för livets små skiftningar. En grovhuggen och råbarkad attityd är inte det temperament jag anar bakom kameran i dessa fall. Kanske krävs inte bara en viss känslighet, utan också livserfarenhet. När fotografen Anna Clarén som ung träffade Strömholm i hopp om att få lära sig konstformens hemligheter, ställde Strömholm inga frågor om hennes tankar eller förmågor inom fotografi. Han undrade istället om hon kunde tala flera språk och om hon hade körkort. När hon undrade varför han inte frågade om hon fotograferade, svarade han inte det inte var relevant i nuläget. "Du kommer ändå inte ta några bra bilder förrän du är 35." Det framstår förstås som en dryg kommentar, men Clarén förstod poängen: Fotograferande handlar inte bara om tekniska färdigheter, utan om förmågan att fånga något väsentligt av livet. Det kräver ofta erfarenhet och reflektion. (Att en stor uppsjö av briljanta konstnärer skapat sina bästa verk tidigt i livet hade kunnat vara ett effektivt motargument, men vem vågar säga emot Christer Strömholm?)

Tekniska färdigheter hade förresten Strömholm inte mycket av. Han var, säger hans gamla vänner och assistenter, snarast en usel tekniker. Utdragna framkallningsprocesser lät han gärna andra syssla med. (Själv är jag också tafatt när det gäller det praktiska och tekniska i många sammanhang, så det är en inställning jag sympatiserar med.) Den inflytelserika fotoskola som han drev, med över tusen examinerade studenter, gav honom sannolikt rikligt med villiga assistenter till dessa (i hans ögon) prosaiska uppdrag. För honom var det intressanta att fånga en bit av verkligheten, såväl den inre som den yttre, men en bit som aldrig berättade riktigt hela historien för betraktaren.

Ett par sitter vid en bar. Mannen petar med fingret på bordet och har huvudet böjt nedåt. Kvinnan lutar huvudet mot hans axel. Hennes glas är tomt, hans är halvtomt. Längtar han bort? Leker han bara förstrött med en smula på bordet? Är hon så nöjd och tillfredsställd med situationen som hon ser ut att vara? För visst ser det så ut? Eller? Är de på väg in i kärlek eller på väg ut? Vi behöver inte svara på de här frågorna om vi inte vill. Men om vi har lust kan vi låta fantasin skena iväg och vi kan skapa våra egna historier om vad som händer i bilden. Christer Strömholm gjorde mycket: han var en estet som skapade bedårande vackra fotografier och han var en samhällsskildrare som dokumenterade personer i utanförskap. Men kanske viktigast av allt så var han en historieberättare, fast en som bara lägger ut små trådar. Dessas trådar kan vi andra sedan väva ihop till vilka spännande eller hjärtskärande eller fantasieggande historier vi vill. Han får oss att känna oss som medskapare till sin konst. För denna generositet bör vi vara honom verkligt tacksam.

Självporträtt av Christer Strömholm