56. Ingemar Stenmark

I en intervju med tidningen POP från 1999 försöker sångaren Kevin Rowland (mest känd som huvudarkitekten bakom det brittiska soulbandet Dexys Midnight Runners) komma underfund med vem det är han sjunger för.

Jag förmodar att jag kanske borde sjunga till publiken, men det känns märkligt. Vad har de med det här att göra? 

Jag tänker ofta på det svaret. Stor konst bör naturligtvis göras för sin egen skull, inte för att behaga dem som råkar titta på.

Svaret för mig till Ingemar Stenmark, Sveriges genom tiderna mest framgångsrika vinteridrottare. Och enligt något sätt att räkna kanske också Sveriges genom tiderna mest framgångsrika idrottare. Idrott och musik är förvisso inte direkt jämförbara. Inom idrotten finns det så kallade objektiva kriterier. Inom utförsåkning, och även inom slalom som var den disciplin som Ingemar Stenmark behärskade bäst, kan en prestation mätas med hjälp av stoppklockor eller (nuförtiden) elektronisk tidtagning. Det går att veta vem som kom först, vem som var snabbast. Det finns siffror för det. Och det är ofta så vi värderar prestationer: vi mäter, vi jämför siffror. Ingemar Stenmark vann 86 världscupssegrar. Flest av alla. Så han var störst. Jahapp.

Nu har i och för sig Ole Einar Bjørndalen (från Norge) vunnit fler världscupssegrar. Visserligen i en annan idrott, men ändå. Så han var ju störst. Ja, innan Marit Bjørgen (också från Norge) slog det rekordet. Det här jämförandet är en futtig sifferlek. Vad är det vi mäter egentligen? En sorts storhet är det förstås vi mäter. Stenmarks 86 världscupssegrar säger oss väldigt mycket om hur dominerande Stenmark var i världscupscirkusen en gång i tiden. Men verklig storhet, ja den kan inte mätas på det sättet. Vi måste titta någon annanstans.

Vi kan börja med de klassiska bilderna över hur Sverige stannade när Ingemar Stenmark åkte nerför. Det är svårt att förstå idag, men det här var under Statstelevisionens storhetstid, när alla tittade på samma kanaler, vid samma tidpunkt. Man tittade på Hylands hörna och man såg Ingemar Stenmark vinna världscuptävlingar på löpande band. Det var två odiskutabla pelare i folkhemmet. Det var så det va'. Man måste ha trott att det skulle pågå för evigt.

Jag har alltid hyst en stor respekt för egensinniga idrottare som inte verkar bry sig särskilt mycket om vad publik eller sportjournalister tycker och tänker. Carolina Klüfts utskällda satsning på längdhopp fem månader innan ett sommar-OS har jag den allra största förståelse för. Hon var världens bästa sjukampare, men saknade utmaningar och valde att satsa på en gren där hon inte längre var given favorit. Klüft och Stenmark delade inställning till publik och omgivning med Kevin Rowland. I intervjuer under sin karriär var Stenmark många gånger korthuggen och tvär, på gränsen till otrevlig. Det är klart att journalister för Stenmark var ett irritationsmoment, för vad har de med det här att göra?

Idrott kan under sådana omständigheter jämföras med konst. När den görs för sin egen skull. Det är klart att Stenmark ville vinna, jag säger ingenting annat, men ibland får man en känsla av att han mest åkte för åkandets skull. Det är vad extremt mycket träning och en oerhörd vinnarskalle kan göra med en prestation: någonting oerhört svårt kan plötsligt se lätt och ansträngningslöst ut.

Stenmarks mest bevingade ord kommer från en radiointervju då sportjournalisten ställde en fråga hur man bär sig åt att ständigt vinna. Varpå Stenmark svarade:

– De ä bar å åk.

Man kan se framför sig sportjournalistens frustrerade min, men vad TRODDE han att Stenmark skulle säga? Låt verket tala för sig självt. Jag vill inte förringa sportjournalisters svåra arbete, men ibland tycker jag att de förlitar sig för mycket på frågor av typen "hur gjorde du" eller "hur känns det". En konstnär har trots allt begränsad kontroll över sitt verk. Det kan ganska snart uppgå i det kollektiva medvetandet och betraktaren har alltid det sista ordet. Och hur ska man i ord kunna förklara hur man gjorde eller vad man känner?

Ingemar Stenmark har tillräckliga meriter för att ta sig in på en sån här lista. Han vann som sagt 86 världscupssegrar. Han tog också tre VM och två OS-guld. Jag har alltid fascinerats av idrottare som är bäst på sin idrott, men som misslyckas i stora mästerskap. Det är egentligen en märklig sak att vi värderar enskilda tävlingar mer än jämnhet. Är det inte mer imponerande att vinna mängder av världscupstävlingar under en karriär än att råka ha en bra dag en söndag vart fjärde år? Men nu är det så vi har bestämt att det ska vara. Och Stenmark var ju även bra de där söndagarna vart fjärde år. (Det här var på en tid då även världsmästerskapen i utförsåkning gick av stapeln vart fjärde år.)

Men det är ju, som ni kan gissa, inte bara på grund av meriterna han tar sig in på listan. Till viss del handlar det om själva idrotten. Utförsåkning är fascinerande på grund av de små marginalerna som skiljer en framgång från ett misslyckande. Det handlar inte bara om att man kan vinna med löjligt små segermarginaler, utan också att man ständigt, i varje sväng, varje rörelse med kroppen, riskerar att falla ur banan. Främst handlar det dock om Stenmark själv. "Vad har de med det här att göra?" Nej, det var inte Stenmark som sa det, men det kunde han lika väl ha gjort. Det är så man vill ha sina konstnärer.

57. Frans G. Bengtsson

Frans G. Bengtsson var en ultrakonservativ krigsromantiker. Ändå är han den svenske författare (tillsammans med en, möjligtvis två, högre upp på listan) jag älskar mest. Inte nog med det – hans konservatism och krigsromantik går inte på något vettigt sätt att skilja ut från det som gör att jag älskar honom; tvärtom får man nog lov att se dem som nödvändiga delar av det älskvärda hos Bengtsson.

Hur sjutton går det ihop?

För att svara på den frågan är det nog bäst att vi gör som Frans G. Bengtsson själv gör i essäsamlingen De långhåriga merovingerna och börjar hos de epizephyriska lokrerna vid foten av berget Zephyrion på det tarentinska havets kust. Essän "Zaleukos" handlar om en vis man med samma namn, som stiftade lagar åt nämnda lokrer. Budskapet är genuint konservativt. Lagar och styrelseskick, sammanfattar Bengtsson mot slutet, betyder egentligen inte någonting i sig själva – det viktiga är att de inte förändras. En stor del av det mänskliga lidandet uppstår nämligen genom meningslös träta om lagar, ett hopplöst skiftande av lika usla styrelseskick och en evig kamp om vem som ska ha makten. I botten av detta synsätt ligger en djup pessimism rörande människans förmåga att skapa en rimlig tillvaro åt sig själv.

Det finns ju två sorters konservatism. Den ena sorten har ett specifikt idéinnehåll, som av en eller annan anledning uppfattas som gammalt (om det nu är antifeminism, nej till homoäktenskap, mot den moderna konsten eller någonting annat). Den andra sorten är den som helt enkelt menar att saker inte bör förändras så snabbt; att det finns ett egenvärde i att "konservera". Det är denna sistnämnda variant som Bengtsson förfäktar i ovan nämnda essä och som också går som ett stråk genom hela hans författarskap. Hållningen kan tyckas märklig. Inte minst verkar det ligga något genuint odemokratiskt i den – om lagar och styrelseskick bör förbli som de är, varför ska då människor ens tillåtas rösta om dem? Å andra sidan är väl den moderna demokratin en betydligt mer "konserverande" styrelseform än diktaturen, där den starke med fast hand kan genomföra vilka förändringar han vill och där folket förr eller senare drivs till uppslitande revolutioner, som i sin tur leder till nya diktaturer ... och så vidare. Dessutom är det lättare att känna sympati för denna Bengtssonska konservatism. Det finns något mycket mänskligt i den och den bär som sagt ofta på ett drag av insiktsfull pessimism som är lätt att känna igen sig i. Ett visst drag av tolerans finns där också – låt folk ha de kulturer och styrelseskick som passar dem bäst, försök inte pracka på dem något nytt utifrån, det leder ändå bara till onödigt lidande.

Frans G. Bengtssons krigsromantik kan med tanke på hans konservatism verka en smula svår att förstå. Om det nu är bäst att alla får sköta sig själva och allt förbli vad det har varit – varför då upphöja och romantisera diverse angreppskrigförare som far från land till land och skövlar och bränner ner? Svaret ligger till stor del i Bengtssons dyrkan av vad man en gång i tiden brukade kalla för "stora män" eller "hjältar". Och av alla stora män är så klart Karl XII den som fick den allra största beundran och uppmärksamheten från honom - "så klart", eftersom det är en klassisk favorit för konservativa gubbar, men annars egentligen än mer obegripligt än när det gäller krigförare i största allmänhet. Karl XII var en man vars krig var meningslösa från första början, drevs vidare utan någon särskild synbar anledning och avslutades i fullkomligt fiasko. Bengtssons mastodontbiografi Karl XII:s levnad är trots allt detta ett mästerverk. En förklaring till att boken är så bra, är att Bengtsson inte är ute efter att tona ner det mänskliga lidande och de militära katastrofer som krigarkungen lämnade efter sig. När man betraktar Karl XII, framhåller Bengtsson, kan man nämligen inte betrakta honom ur nyttosynpunkt. För oss som inte är hjältar, skriver han,

ter det sig i allmänhet högst angeläget, rörande de hjältar vi till äventyrs tycka om, att påvisa hur uppfyllda av nyttighetspatos och kloka uppsåt de varit i allt sitt verk och all sin strävan: nyttighet för sitt land, för sin samtid, för sin eftervärld, för 'utvecklingen'; i sista hand nyttighet för just oss själva, som för ögonblicket äro utvecklingens sista skrik; liksom om i grunden, vid analysens slutpunkt, omsorgen om våra bankböckers välfylldhet, våra provinsialläkares förträfflighet och vår stavnings korrekthet varit – eller borde ha varit – det hedervärda högsta målet för all deras verksamhet, det enda som strängt taget kan rättfärdiga deras existens. Men låt oss inte vara mer småsinta än vår natur tvingar oss till; vilket förmodligen räcker. Vi böra inte helt och hållet – kanske inte ens i främsta rummet – uppfatta hjältarna som någon sorts nyttans springpojkar; om de så varit, skulle de fort förtvinat av ledsnad och känt sig drunkna i alltings stupiditet. Ty de äro dock Guds konstverk, det bästa och mest livsladdade ur hans verkstad, upphöjda och farliga fenomen; under det vi andra på sin höjd äro hans möbelstift och nubb, ofta sannolikt endast hans täljspånor, överblivna på sopbacken.

Frans G. Bengtsson avfärdar därmed helt tendensen hos vissa historiker att hitta en rationell förklaring till Karl XII:s handlingar. I formuleringen om Karl XII som "Guds konstverk" hittar vi en nyckel till hans höga uppfattning om kungen. Bengtsson betraktar krigarkungen och hans gärningar som ett slags konst. Jag för min del skulle ha svårt att sluta uppskatta en fantastisk roman, låt eller målning, bara för att jag fick reda på att författaren, artisten eller konstnären var en usling (detta händer ju för övrigt rätt ofta). Bra litteratur, musik och konst är helt enkelt för viktiga för mig, de är som Bengtsson skriver "självändamål" och ingenting man bara kan skära bort i en moralisk och politisk ekvation. Och det är någonting i den stilen jag antar att Bengtsson känner för Karl XII – utan hjältar som honom hade tillvaron här på jorden tappat en stor del av sin krydda; visst hade vissa av oss kanske levt lite längre och med något färre fysiska lidanden, men vad skulle det ha spelat för roll om livet samtidigt på det stora hela hade förblivit utan smak? Bakgrunden till ett sådant tänkande måste rimligtvis vara ett slags vantrivsel med vardagslivet och "det vanliga" i största allmänhet. Frans G. Bengtsson var en sjuklig och ofta nedstämd människa - andra av samma personlighetstyp tar kanske sin tillflykt till musik eller annat, Bengtsson tog sin tillflykt till historien med dess "stora män" och roande anekdoter. (En tillflykt som hos individen får betraktas som relativt harmlös, men som så klart i större skala riskerar att urarta i rena fascismen.)

Frans G. Bengtssons förkovrande i de stora hjältarnas liv och leverne var emellertid också en flykt från samtiden. Essän "Skyttegravsepik" visar tydligt att hans militärromantik inte utsträckte sig till i tiden mer närliggande slakter. Ämnet för essän är första världskriget, ett krig som Bengtsson känner avsmak för. Men varför? Han medger till och med själv på ett ställe att lidandet i äldre tiders krig antagligen var ännu värre, på grund av bristande medicinsk vetenskap (bland annat). Det problematiska med första världskriget kan alltså inte först och främst vara själva det mänskliga lidandet. För Bengtsson är det istället dess "starka prägel av svagsinthet", som i grund och botten härrör från bristen på stora ledare. Så här skriver han: "Ty det kraftigaste tänkbara argument mot krig och rustningar vore, om man för mänskligheten kunde göra troligt det som världskriget synes utvisa, nämligen att vår civilisation inte längre frambringar människor som verkligen förstå sig på att leda ett krig; eller att det moderna kriget, i fullt utbildad gestalt, över huvud taget är ett fenomen som inte längre kan ledas ens på ett tillnärmelsevis förnuftigt sätt." Och här har han ju onekligen en viss poäng, får man erkänna.

Frans G. Bengtssons vackraste och mest tänkvärda samtidskritik är annars den som läggs fram i "Vintermänniskan", den essä som avslutar De långhåriga merovingerna. Här ställer Bengtsson vintermänniskan mot "värmeledningsmänniskan". Den förstnämnda är den människa för vilken naturens grundläggande dystra villkor fortfarande gör sig starkt påminda – den gammelsvenske bonden som får utstå alla tänkbara vedermödor under den hårda vintern, i trygg förvissning om alltings grundläggande djävlighet. Den sistnämnda är den människa som fjärmat sig från dessa villkor genom gatljus, bekvämligheter och värmeledningar. För denne är vintern snarast en vag irritation, som resulterar i inställda tåg och annat elände, men som hela tiden hålls på behörigt avstånd med hjälp av den moderna civilisationens landvinningar. Det kan tyckas som om denne värmeledningsmänniska är i en avundsvärd position; att han är ett tecken på att vår civilisation gått framåt och människan blivit lyckligare. Men Bengtsson presenterar ett annat sätt att se på saken i följande tänkvärda rader:

När värmeledningsmänniskan värmeledning inte värmer nog, har hon endast ett att göra: att ringa till vicevärden och klaga. När annat krånglar för henne, ringer hon också till vicevärden: denne är nämligen till för att mottaga klagomål och avhjälpa dem, och småningom blir för värmeledningsmänniskan hela hennes tillvaro en angelägenhet som en eller annan vicevärd eller likställd – hovmästare, telefonchef eller statsminister – snarast möjligt bör ställa till rätta, och där man fortast får allt avhjälpt genom att klaga så mycket som möjligt. Den ideala tillvaron, tänker hon, kan förverkligas genom klagomål. Annan utväg än att klaga finns inte för värmeledningsmänniskan, ty själv förmår hon ingenting göra med sina apparater och allt annat livets raffinemang som hon trasslat in sig i. Kanske skall denna hos henne framtvungna inställning småningom utvecklas därhän, att hon skall förlora all förmåga att vara glad eller sorgsen, nöjd eller förtvivlad, skämtsam eller allvarlig, och endast behålla kvar en viss skrikig misslynthet med allt och alla som sitt normala tillstånd. Cirkeln sluter sig; the wheel, som Shakespeare säger, has come full circle; och barnet, skrikande i sin vagga, blir ett med värmeledningsmänniskan, skrikande i sin civilisation.

Mot detta ställs alltså den åt sig själv lämnade vintermänniskan, som bara har att lita på sin egen förmåga mot den omringande, fientliga naturen; som inte har någon att klaga till, som blir genuint glad när något för en gångs skull går bra och som verkligen förmår att uppskatta de enkla väggar och tak som skyddar mot de yttre makterna. En genuin stoiker och en verkligt mänsklig sådan. Hur ska vi förstå detta? Som en implicit uppmaning till ett politiskt program att göra människans liv mer obekvämt, i syfte att tvinga fram det mänskliga i oss? Nej, det vore orimligt och fruktansvärt, det tror jag Frans G. Bengtsson också hade tyckt. Det finns ingen väg tillbaka från bekvämligheten och människan kommer knappast upphöra att sträva i dess riktning. Väl där kanske vi känner oss rotlösa, börjar skriva essäer eller leva vildmarksliv – men där hemma väntar ändå värmeledningar och duntäcke, och det är hem vi förr eller senare återvänder. Valet mellan att vara värmeledningsmänniska och vintermänniska är i själva verket inget val – en vintermänniska har närmast per definition inget val och den som har ett val väljer så gott som alltid att vara värmeledningsmänniska. (Den som väljer att vara vintermänniska är i regel bara en förklädd värmeledningsmänniska.)

Så vad ska vi värmeledningsmänniskor (dit man även får räkna Frans G. Bengtsson) med vintermänniskoidealet till? Har det någon mening? Bengtsson valde ju själv inte att bosätta sig som enkel bonde i en stuga med den iskalla vintern direkt utanför dörren – så vad var det då han tog med sig från denna vintermänniska? Kanske är en del av svaret att vintermänniskan hjälper oss att se våra typiska brister som värmeledningsmänniskor och därmed ger oss möjligheten att i viss mån åtgärda dem – klaga mindre, uthärda olyckor mer stoiskt och i högre grad ta ansvar för våra egna liv. Vintermänniskan blir ett slags tillnyktrande påminnelse. Men kanske går det också att bli en vintermänniska i mer metaforisk mening; en människa som vägrar se världen som bättre än vad den är, som vet att det mesta går åt helvete men försöker ändå, och som i korta ögonblick är förmögen att känna verklig lycka och verklig smärta.

Om Frans G. Bengtsson lyckades bli en sådan människa är oklart, men det är frestande att se honom på det sättet. Det finns dock en anledning till att vi kan vara så gott som fullkomligt säkra på att han aldrig, hur länge han än hade levt, hade kunnat välja bort civilisationens bekvämligheter för ett mer primitivt liv – nämligen att han då också hade varit tvungen att lämna sitt livs allra största kärlek, den kärlek som (måste vi ändå säga) får den till krigsherrar och gamla grekiska lagstiftare att blekna, kärleken till böckerna och lärdomen. Denna kärlek är fantastiskt beskriven i essän "Äreminne till Magliabechi", om en italiensk bibliotekarie på 1600-talet, som var en läsare av monstruösa proportioner. Bengtsson ställer i essän bland annat följande fråga: När det finns så oändligt många böcker, varför strävar vi ändå efter att leta fram och skapa ännu fler? ("Vad användning har jag för en publikation som sprider nytt ljus över renässansen, när jag under de närmaste par hundra åren har tillräckligt att göra med dem som sprida gammalt.") Men så tänker inte älskaren av gamla böcker: "De aldrig lästa böckerna förbli de bästa, och från millioner verk som finnas tillgängliga kunna vi sålunda längta till dem vi aldrig skola få se." Det är en kärlek som närmar sig erotiken: "Liksom hos Casanova en strävan fanns att älska alla kvinnor, finns det hos vissa människor en instinktiv strävan att läsa alla böcker."

Av dessa ord återstår väl för mig egentligen bara att dra den självklara slutsatsen: Den enda som kan uppskatta Frans G. Bengtssons spirituella, underhållande och tankeväckande böcker mer än mig, är den som fortfarande inte har läst dem. Så sätt igång och läs – eller bevara den kanske enda magi som finns tillgänglig för oss värmeledningsmänniskor och låt begäret förbli otillfredsställt.

58. Pär Lagerkvist

Ångest, ångest är min arvedel / min strupes sår / mitt hjärtas skri i världen 

[...] 

Och han för mig till dörren. Han öppnar den. Strax utanför tröskeln gapar en avgrund, mörk och bottenlös. Jag skälver i alla lemmar. Jag vill klamra mig fast. Jag klamrar mig fast vid tröskelträet. Då ger han mig en spark. Och jag störtar ned i mörkret, som en stor groda, med sprattlande ben. Löjlig in i det sista.

För ett tiotal år sen kunde man se folk i tröjor med texten "Kafka hade inte heller så roligt". Nu hade väl inte Kafka det mycket värre än vad folk i gemen har, för jävligt som de flesta har det, men jag tänker ändå på dessa tröjor när jag läser tidiga Pär Lagerkvist. Utdragen ovan är från diktsamlingen Ångest (1916), skriven när han var 25 år gammal. Lagerkvist stod inför en samhällelig brytpunkt där Gud inte längre självklart existerade, och det medförde existentiella problem och frågor om tillvarons mening. Han var dessutom inte alls nöjd med den samtida litteraturen, som han i sitt manifest "Ordkonst och bildkonst" några år tidigare hade sågat med fotknölarna: den utgjordes, menade han, bara av massa torr psykologiserande realism som svällde ut över åtskilliga pladdriga romanvolymer. Han efterlyste istället arkitektonisk struktur och okonstlade uttryck. Att få till kombinationerna expressivt och stramt, lidelsefullt och kärvt, är inte så lätt. Men läs Lagerkvists tidiga diktsamlingar, eller varför inte den utsökta novellen "Maurice Fleury" från Järn och människor, så får ni ett smakprov på hur det kan se ut när det faktiskt fungerar.

Pär Lagerkvist hade det med andra ord precis som Kafka inte heller särskilt roligt, verkar det som. Med sitt allvar kan han framstå som en motsats till gårdagens svensk, Nils Dardel. Men faktum är att dessa båda viktiga modernister var goda vänner och ibland har jämförts med varandra, om än mest i kontrasterande syften. Åke Janzon skriver att Dardel och Lagerkvist möts i "den veritabla skräcken för livets brutalitet och den ständigt återtagna och vederlagda drömmen om människans lycka [...] Är det livet eller människan som är det löjliga? Hos Lagerkvist är det (till en början) människan, hos Dardel är det kanske (som sig bör) tvärtom." Lagerkvist kanske tyckte att människan var löjlig, men livet tog han på fullaste allvar.

Jag nämnde tidigare att Lagerkvist brottades mycket med frågan om Gud, och jag tror att det faktum att han aldrig riktigt landade i något svar – han har själv beskrivit sig som en troende utan tro, en religiös ateist – är en anledning till att hans böcker är så fascinerande och läsvärda. Finns det något mer störande än människor som är överlägset tvärsäkra på saker? Även om man händelsevis skulle hålla med dem, så finns det ju liksom inget mer att säga när något bara är som det är. Det är i tvivlet och osäkerheten som vi tvingas reflektera en extra gång. Mycket av den bästa konsten är ambivalent och med Lagerkvist är det aldrig glasklart vad han vill säga. Man läser Bödeln och Dvärgen och känner att det är kraftfulla skildringar av personifierad ondska (i form av just en bödel och en dvärg), men finns det inte också någon sorts sympati för dessa karaktärer? Hur ska man i så fall förstå det? Vad har ondskan för metafysisk karaktär egentligen? Finns där någon Gud eller möjlighet till försoning? Pär Lagerkvist väcker frågorna men ger inga svar. Förmodligen har han dem inte. Ett tydligt och vackert exempel på den svårtolkade gränsen mellan tro och otro som han rör sig kring, är slutorden i Barabbas (spoilervarning!). Romanen handlar om mannen som blev frigiven istället för Jesus och Lagerkvist låter honom efter det brottas med de stora livsfrågorna. Boken avslutas med att Barabbas till slut själv blir korsfäst och sista meningen lyder: "När han kände döden komma, den som han alltid hade varit så rädd för, sade han ut i mörkret, som om han talade till det: – Till dig överlämnar jag min själ." Att han talade ut i mörkret, betyder det att ingen Gud finns där, att det är idel tomhet? Ska mörkret förstås symboliskt eller bokstavligt? Och vad betyder detta "som om"? Är det i själva verket så att han överlämnar sin själ till Kristus, och inte till mörkret?

Några svar tycktes Lagerkvist aldrig ha kommit fram till. När han nästan 40 år efter att ha skrivit Ångest ger ut diktverket Aftonland så finns frågorna kvar.

Varför ligger det en varelse nere i mörkret och ropar på
                                             något som inte finns?
Varför förhåller det sig så?
Det finns ingen som hör att någon ropar i mörkret. Men varför
                                                                       finns ropet?

En orsak till att uppskatta Lagerkvist är som jag tidigare var inne på hans rena och okonstlade sätt att skriva. Det är en stil utan tydliga tidsmarkörer och sannolikt har det bidragit till att han fortfarande är så läst och omtyckt. Men det är ändå mest för det faktum att han vågade vara kluven i livets svåraste frågor som jag tycker så mycket om honom. Det finns i hans texter aldrig ett färdigpaketerat budskap eller en snusförnuftig sensmoral. Och det är nog, stilistisk briljans till trots, den största anledningen till att Pär Lagerkvist aldrig blir inaktuell.

59. Nils Dardel

Det var nog när jag som ung läste Oscar Wildes verk min svaghet för stilidealet estetisk dandy väcktes till liv. Det var ett ideal nästan generande lätt att romantisera: vem vill inte vara den slagfärdigt ironiska festprissen, den trendiga smakdomaren, den spirituelle konversatören? Jag dagdrömde ibland om att vara mannen som med en poserande blasé blick sömlöst kunde blanda litterära referenser med elaka skämt, samtidigt som jag med lätt feminin självklarhet rörde runt i min dyra drink med paraplypinnen. Jovisst, jag romantiserade en massa andra livsstilar också förstås, men det fanns något lite extra lockande med det här. Löftet om ett spännande och utsvävande liv, där gränsen mellan lek och allvar aldrig riktigt kunde utrönas, var svårt att inte förföras av. Dandyn var väl en sorts hipster för sin tid, även om senare generationer hipsters oftast tagit sina ideal och attribut från arbetarklassen. Dandyn vände ju istället sina romantiserande blickar mot en läckert dekadent överklass, i bästa Gatsbystil.

Nils Dardel var själva sinnebilden av en dandy i början av förra århundradet. Man tänker gärna på honom som en av Karl Gerhards jazzgossar, och det finns paralleller till revykungen själv: förfiningen, ironin, konstens ambivalens. Dardel var en konstnär som blivit nästan lika känd för sin omsusade persona som för sitt originella måleri. Hans liv och personlighet lämpade sig också väl för mytologisering. Under första världskriget åkte han jorden runt med sin älskare Rolf de Maré för att slippa se Europa brinna. Som den sanna estet han var kände han förakt och rädsla för det fula och våldsamma kriget. Lite senare träffade han Nita Wallenberg under den kejserliga körsbärsfesten i Japan (såklart mötte Dardel kärleken på den kejserliga körsbärsfesten i Japan, allt annat vore för grått, vardagligt och ovärdigt), med vilken han ingick en hemlig förlovning. Den relationen gick i stöpet när det uppdagades för den mäktiga Wallenbergsläkten att det knappast var en disciplinerad affärspersonlighet deras dotter hamnat i slag med. Dardel bekantade sig med stora delar av societeten, vars medlemmar han också målade många porträtt av. Det tvingades han om inte annat att göra av försörjningsskäl, eftersom Dardel trots etablerad status som konstnär inte var särskilt uppskattad i hemlandet. Det är egentligen först på 80-talet, ett decennium som var förtjust i lyx och som hade börjat lockas av postmoderna lekar med identiteter, som Nils Dardel passade in och blev riktigt stor.

Det är konstigt att det tog sån tid, för karln var verkligen en briljant målare. Många andra modernister kastade sig i armarna på en eller annan renlärig ism, om det nu var fauvism eller kubism eller något annat. Dardel var aldrig hängiven en särskild riktnings smala ideal. Till skillnad från många andra av dessa modernister vände han också blickarna bakåt. Det måste inte vara nytt, nytt, nytt. Han tog stort intryck av äldre influenser både till stil och innehåll. Sagor och myter spelade stor roll i hans konst. Men ändå var han en nydanare. Man får anstränga sig ganska mycket för att hitta likheter till andra konstnärer, även om man tar in internationella storheter i diskussionen. Vissa av Dardels mest berömda målningar påminner om Marc Chagalls verk och ibland kan hans mer naivistiska bilder framstå som korsningar mellan Henri Rousseau, Henri Matisse och, jag vet inte, John Bauer? Men nej: Nils Dardels konst är särpräglat unik.

För att slippa formulera mig själv, när andra gjort det bättre, så vill jag låna beskrivningen från Konstlexikon (red. Kjell B. Sandvall). Det skrivs där om 20-talet som Dardels blomstringstid, då han utvecklade

[...] en bisarrt poetisk bildstil där hans fantasi på ett okynnigt, ibland lätt cyniskt sätt leker med en självskapande symbolvärld. Bakom hans dandy-pose förnimmes en känslobotten av sårbarhet och ångest inför tidshändelserna: hans konst är som en elegant maskerad över grymhetens och medlidandets tema.

Kanske hade artikelförfattaren bland annat Visit hos en excentrisk dam i tankarna? Excentrisk? Jo tack. Det finns många nyckelbeskrivningar ovan att nicka instämmande till när man betraktar tavlan: bisarrt poetiskt stil, okynnig fantasi, sårbarhet, grymhet och inte minst maskerad. Det är humoristiskt och färggrant på ytan men något skevt och allvarligt lurar därunder. Mest känd är Dardel för Den döende dandyn. Likt hans andra mästerverk är den koloristiskt uppfriskande och de nästan lite manieristiskt slanka kropparna avgränsas av fina linjer. I centrum för bilden ligger en grönklädd dandy och, ja, dör. In i det sista har han kramat om sin käraste ägodel: spegeln. Är det ett grymt självporträtt av konstnärens tänkta död vi ser? Dardel hade ett medfött hjärtfel och dandyn i bilden håller sig om bröstet i sin döende stund. Som alltid är det någon som velat se det som en allegori över skapandets villkor (finns det något framstående verk i konst- eller litteraturhistorien som inte – av åtminstone någon – har tolkats som en allegori över skapandets villkor?) men oavsett hur vi vill förstå målningen så kan vi njuta av de klart lysande färgerna och de vackra formerna. Och bakom den sköna ytan: död.

Ibland var hans humor tydligt framträdande. Jag kan till exempel inte låta bli att fnissa till när jag ser Columbi ägg. Titeln på verket är också namnet på den kända parabel som framhäver att ett problem kan tyckas omöjligt att klura ut ända tills någon kommer på en lösning som då framstår trivial. Anekdoten handlar om Christofer Columbus som till slut löste den kniviga uppgiften att få ett ägg att stå på högkant på en plan yta. Columbus ska till slut helt enkelt ha krasat hål på skalet på äggets undersida, varpå det naturligtvis inte var något problem att få ägget att stå. I Dardels bild pekar Columbus drygt och demonstrerande på ägget medan alla ställda gamla vetenskapsmän tar sig om pannan i pur förundran och förvåning. Det roliga är att tavlan tydligt parafraserar Leonardo da Vincis Nattvarden i sin form och komposition. Men här handlar det alltså inte om upprörda apostlar som just fått höra att någon av dem ska förråda mänsklighetens frälsare, nej det är omskakade vetenskapsmän som betraktar ett ägg på ett bord. Det är roligt, tycker jag.

Det finns konstnärer vi älskar för det vi vet om dem som personer. Det kan handla om spektakulära anekdoter, bisarra personlighetsdrag eller inspirerande livsöden. Sen finns det konstnärer som vi endast uppskattar för deras verk. Nils Dardel har hela paketet. Han är en person man skulle kunna sluka en längre biografi om även om den inte innehöll en enda bild av hans målningar. Men man kan lika gärna strunta i hela den biten och bara betrakta de märkliga bilder han skänkte oss. Gör som ni vill. Jag måste i alla fall sluta skriva nu. Mina paraplydrinkar väntar på mig.

60. Gunnar Ekelöf

Vad har vi egentligen poesin till? Varför sitter vi och tragglar oss igenom de där konstiga radbrytningarna och krystade metaforerna? Är det roligt? Blir vi bättre människor? Eller är det bara ett nödvändigt ont, som att gå till gymmet eller tandläkaren? Jag tror att det oftast handlar om någon form av flykt. Poesin manipulerar språket för att få oss att komma bort från vardagen och rutinerna.

Detta kan göras på olika sätt. Minns ni vad jag skrev om Tomas Tranströmer? Tranströmer var en poet som ville fördjupa vår upplevelse av ögonblicket, som ville få oss att se nya sidor av de ting som flammar upp varje morgon när vi slår upp ögonen. Tranströmer vrider och vänder varsamt på verkligheten, så vi ser flyktmöjligheten även i det mest vardagliga ting. Man kan på så sätt se honom som en realistisk avbildare med metaforen som pensel. De fenomen han beskriver finns ju där, mitt framför näsan på oss, det är bara det att vi inte kan uppfatta alla aspekter av dem.

Detta kan kontrasteras mot Gunnar Ekelöf. Ekelöf var en poet som ville lyfta oss över det vardagliga ögonblicket. Hans poesi är för den som sett sig trött på tingen. I Ekelöfs ungdom yttrade det sig framför allt som hat, sorg eller ångest över tillvaron; med en vilja att slita sönder verkligheten, snarare än att vrida och vända på den. Ett berömt exempel är dikten "denaturerad prosa" från 1932:

"krossa bokstävlarna makadam och tänderna gäspar vokaler, svetten rinner i helvete jag dör i mina vindlingar kräkas nu eller aldrig svindel jag och du. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. skrik och rop: det går fort vilken rasande fart i luft och helvete i mina vindlingar som vansinnet i luften svindel. /.../"

Efterhand så utvecklade sig dock en mystisk inställning till tillvaron i Ekelöfs rastlösa och mångsidiga poesi. Så här skriver han i dikten "Gymnosofisten" från 1945:

Vad jag menar
vad jag vill
är någonting annat
alltid någonting annat  – 
/.../
Det är det som får namn när jag ropar
Det är det som får mening när jag förklarar
Detta är det  – men innan jag ännu har ropat
Detta är det  – men innan jag ännu förklarat
Det är det som ännu inte fått namn /.../

Denna mystiska inställning till tillvaron drivs till sin spets i den så kallade "Dīwāntrilogin", som inleddes 1965 med diktsviten Dīwān över Fursten av Emgión. Vad det än är som fursten av Emgión tillber, så är det definitivt inte vardagen; hans böner är böner om någonting annat, även om detta "någonting annat" kanske bara är ett Intet. Att detta något som tillbes är icke-existerande, kan i själva verket ses som en fördel. Så här säger fursten av Emgión om sin gudinna:

Ändå är du inte –
Vilken höjd av Vara!
Jag är – vilken låghet /.../

Problemet när vi människor försöker bilda oss religiösa uppfattningar, är ju att de oundvikligen kontamineras av oss själva och vår jordiska tillvaro. Samma lidande vi arbetade så hårt för att fly undan, visar sig mot slutet av resan ta emot oss på nytt med öppna armar. Vi borde ha använt andra begrepp för att beskriva det gudomliga, men vi hade ju inga andra än våra egna att tillgå. Himmel och Helvete blev på så vis en spegelbild av vår egen värld. Denna ångestfyllda instängdhet i de egna begreppen är ett huvudtema hos Ekelöf allt ifrån ungdomsdiktningen. Tillsammans med fursten utforskar han nu ett sätt att krångla sig ur denna snara, nämligen att redan från början göra klart att det jag nu beskriver är ingenting. Vilket i sin tur kan betyda två saker: att det jag beskriver verkligen inte existerar, eller att det visserligen "existerar", men att inget av våra begrepp (kanske inte ens "vara" eller "existera") kan användas för att beskriva det. Det är detta som är mystik.

Fursten av Emgión beskriver det mest fruktansvärda lidande, men han framstår trots det som orimligt hoppfull. Ju starkare hans lidande blir, desto starkare blir hans tillbedjan av dess motsats, av frånvaron av allt lidande. Frånvaron av allt. Det är en dualism mellan ande och materia som påminner om Stagnelius. Ekelöf är emellertid en man av 1900-talet. Materian känner han till, mer än han skulle önska; med anden är det svårare. Stagnelius tycks i all sin desperation åtminstone ha haft en någorlunda tydlig bild av alternativet till de jordiska lidandena. För Ekelöf är det inte lika självklart. Finns det något alternativ? Hur ser det ut? Kan vi ens föreställa oss det? Med fursten av Emgión som verktyg försöker han greppa anden, men vi känner att hans egen osäkerhet är större än furstens. Törsten efter det andliga är dock lika stark, ja kanske än starkare just eftersom det inte längre är något självklart existerande.

Och törsten består oförändrad i våra dagar. De flesta tror inte på något, eller vet inte vad de tror på, men nyandligheten frodas och Netflix översvämmas av serier med övernaturliga inslag. Tv-serierna gör oss dock förr eller senare besvikna. Det börjar lovande med mystik och gåtor, med det vaga löftet om någonting annat än det vanliga livet; men så småningom känner vi att tv-producenterna i själva verket bara staplar gåta på gåta för att behålla vårt intresse (som ironiskt nog minskar ju mer vi känner att det går rutin i gåtorna) och när de väl besvaras tycker vi svaren är banala och otillfredsställande. "Jaha, var det bara det?" Gunnar Ekelöfs diktargärning gick ut på att undvika såväl staplandet av gåtor som de banala svaren; att ständigt hålla dörren på glänt mot det där "någonting annat" som vi så förtvivlat letar efter.

                                                      *

Själv brukar jag ta en promenad när jag vill fly vardagsbekymren. Inte långt från där jag bor finns en trevlig skogsstig, som lämpar sig utmärkt för sådana ändamål. Jag stoppar ner poesiböckerna i min tygkasse, stänger av datorn, öppnar dörren och börjar gå. Efter att ha promenerat en liten stund noterar jag en storslagen ek som står vid sidan av stigen. Jag stannar upp. Är det nu själva eken jag vill fördjupa mitt seende av, själva eken jag vill fly in i, så är det Tranströmer jag ska ta fram ur min tygkasse; men är det något annat än eken jag är ute efter, om jag vill använda eken endast som hävstång för att fly bort, ja då är det Ekelöf som bör plockas fram.

Eller så går jag bara fram till ekens stam och sätter mig ner vid den. Sluter ögonen och somnar.