Sidor

tisdag 2 april 2019

59. Nils Dardel

Det var nog när jag som ung läste Oscar Wildes verk min svaghet för stilidealet estetisk dandy väcktes till liv. Det var ett ideal nästan generande lätt att romantisera: vem vill inte vara den slagfärdigt ironiska festprissen, den trendiga smakdomaren, den spirituelle konversatören? Jag dagdrömde ibland om att vara mannen som med en poserande blasé blick sömlöst kunde blanda litterära referenser med elaka skämt, samtidigt som jag med lätt feminin självklarhet rörde runt i min dyra drink med paraplypinnen. Jovisst, jag romantiserade en massa andra livsstilar också förstås, men det fanns något lite extra lockande med det här. Löftet om ett spännande och utsvävande liv, där gränsen mellan lek och allvar aldrig riktigt kunde utrönas, var svårt att inte förföras av. Dandyn var väl en sorts hipster för sin tid, även om senare generationer hipsters oftast tagit sina ideal och attribut från arbetarklassen. Dandyn vände ju istället sina romantiserande blickar mot en läckert dekadent överklass, i bästa Gatsbystil.

Nils Dardel var själva sinnebilden av en dandy i början av förra århundradet. Man tänker gärna på honom som en av Karl Gerhards jazzgossar, och det finns paralleller till revykungen själv: förfiningen, ironin, konstens ambivalens. Dardel var en konstnär som blivit nästan lika känd för sin omsusade persona som för sitt originella måleri. Hans liv och personlighet lämpade sig också väl för mytologisering. Under första världskriget åkte han jorden runt med sin älskare Rolf de Maré för att slippa se Europa brinna. Som den sanna estet han var kände han förakt och rädsla för det fula och våldsamma kriget. Lite senare träffade han Nita Wallenberg under den kejserliga körsbärsfesten i Japan (såklart mötte Dardel kärleken på den kejserliga körsbärsfesten i Japan, allt annat vore för grått, vardagligt och ovärdigt), med vilken han ingick en hemlig förlovning. Den relationen gick i stöpet när det uppdagades för den mäktiga Wallenbergsläkten att det knappast var en disciplinerad affärspersonlighet deras dotter hamnat i slag med. Dardel bekantade sig med stora delar av societeten, vars medlemmar han också målade många porträtt av. Det tvingades han om inte annat att göra av försörjningsskäl, eftersom Dardel trots etablerad status som konstnär inte var särskilt uppskattad i hemlandet. Det är egentligen först på 80-talet, ett decennium som var förtjust i lyx och som hade börjat lockas av postmoderna lekar med identiteter, som Nils Dardel passade in och blev riktigt stor.

Det är konstigt att det tog sån tid, för karln var verkligen en briljant målare. Många andra modernister kastade sig i armarna på en eller annan renlärig ism, om det nu var fauvism eller kubism eller något annat. Dardel var aldrig hängiven en särskild riktnings smala ideal. Till skillnad från många andra av dessa modernister vände han också blickarna bakåt. Det måste inte vara nytt, nytt, nytt. Han tog stort intryck av äldre influenser både till stil och innehåll. Sagor och myter spelade stor roll i hans konst. Men ändå var han en nydanare. Man får anstränga sig ganska mycket för att hitta likheter till andra konstnärer, även om man tar in internationella storheter i diskussionen. Vissa av Dardels mest berömda målningar påminner om Marc Chagalls verk och ibland kan hans mer naivistiska bilder framstå som korsningar mellan Henri Rousseau, Henri Matisse och, jag vet inte, John Bauer? Men nej: Nils Dardels konst är särpräglat unik.

För att slippa formulera mig själv, när andra gjort det bättre, så vill jag låna beskrivningen från Konstlexikon (red. Kjell B. Sandvall). Det skrivs där om 20-talet som Dardels blomstringstid, då han utvecklade
[...] en bisarrt poetisk bildstil där hans fantasi på ett okynnigt, ibland lätt cyniskt sätt leker med en självskapande symbolvärld. Bakom hans dandy-pose förnimmes en känslobotten av sårbarhet och ångest inför tidshändelserna: hans konst är som en elegant maskerad över grymhetens och medlidandets tema.
Kanske hade artikelförfattaren bland annat Visit hos en excentrisk dam i tankarna? Excentrisk? Jo tack. Det finns många nyckelbeskrivningar ovan att nicka instämmande till när man betraktar tavlan: bisarrt poetiskt stil, okynnig fantasi, sårbarhet, grymhet och inte minst maskerad. Det är humoristiskt och färggrant på ytan men något skevt och allvarligt lurar därunder. Mest känd är Dardel för Den döende dandyn. Likt hans andra mästerverk är den koloristiskt uppfriskande och de nästan lite manieristiskt slanka kropparna avgränsas av fina linjer. I centrum för bilden ligger en grönklädd dandy och, ja, dör. In i det sista har han kramat om sin käraste ägodel: spegeln. Är det ett grymt självporträtt av konstnärens tänkta död vi ser? Dardel hade ett medfött hjärtfel och dandyn i bilden håller sig om bröstet i sin döende stund. Som alltid är det någon som velat se det som en allegori över skapandets villkor (finns det något framstående verk i konst- eller litteraturhistorien som inte – av åtminstone någon – har tolkats som en allegori över skapandets villkor?) men oavsett hur vi vill förstå målningen så kan vi njuta av de klart lysande färgerna och de vackra formerna. Och bakom den sköna ytan: död.

Ibland var hans humor tydligt framträdande. Jag kan till exempel inte låta bli att fnissa till när jag ser Columbi ägg. Titeln på verket är också namnet på den kända parabel som framhäver att ett problem kan tyckas omöjligt att klura ut ända tills någon kommer på en lösning som då framstår trivial. Anekdoten handlar om Christofer Columbus som till slut löste den kniviga uppgiften att få ett ägg att stå på högkant på en plan yta. Columbus ska till slut helt enkelt ha krasat hål på skalet på äggets undersida, varpå det naturligtvis inte var något problem att få ägget att stå. I Dardels bild pekar Columbus drygt och demonstrerande på ägget medan alla ställda gamla vetenskapsmän tar sig om pannan i pur förundran och förvåning. Det roliga är att tavlan tydligt parafraserar Leonardo da Vincis Nattvarden i sin form och komposition. Men här handlar det alltså inte om upprörda apostlar som just fått höra att någon av dem ska förråda mänsklighetens frälsare, nej det är omskakade vetenskapsmän som betraktar ett ägg på ett bord. Det är roligt, tycker jag.

Det finns konstnärer vi älskar för det vi vet om dem som personer. Det kan handla om spektakulära anekdoter, bisarra personlighetsdrag eller inspirerande livsöden. Sen finns det konstnärer som vi endast uppskattar för deras verk. Nils Dardel har hela paketet. Han är en person man skulle kunna sluka en längre biografi om även om den inte innehöll en enda bild av hans målningar. Men man kan lika gärna strunta i hela den biten och bara betrakta de märkliga bilder han skänkte oss. Gör som ni vill. Jag måste i alla fall sluta skriva nu. Mina paraplydrinkar väntar på mig.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar