65. Karl Gerhard

Är det inte märkligt att någon över huvud taget bryr sig om Karl Gerhard idag? Det finns ju så mycket som talar för att han borde vara irrelevant och bortglömd. Låt mig kort rada upp fyra anledningar till det: 1. Han sysslade med revyer, eller i klartext: underhållning. Det är inte den typen av kulturell aktivitet som brukar kanoniseras och leva kvar i sekler – och jo, i år har det gått precis ett sekel sedan Karl Gerhard satte upp sin första professionella revy. Stagnelius och Atterbom kommer vi ihåg, men vilka stod på bargolven under 1830-talet och drog lustiga visor om samtidens fisförnäma kulturfolk? Ingen minns. 2. Underhållningen Karl Gerhard sysslade med bygger till stor del på humor. Kärlekens plågor är eviga, vilket gör att vi kan njuta av Sapfos tusenåriga gamla dikter lika mycket som av årets romantiska Hollywoodsnyftare. Men humor har ofta ett kort bäst före-datum. I takt med att samhället förändras så framstår inte längre samma saker som kittlande och utmanande, och mycket gammal humor faller platt. 3. Karl Gerhard strösslade sina kupletter med en mängd dagsaktuella ämnen och namn, varav många idag fallit i glömska. Per Albin Hansson och August Strindberg lever ju kvar i vårt kollektiva minne, och en eller annan kanske känner till Fredrik Böök eller Pauline Brunius, men hur många nickar igenkännande när Gustaf Fredriksson och Harry Hjörne kommer på tal? Vilka vet idag att det för knappt hundra år sen fanns en uppmärksammad debatt om Fredrika Bremer-statyn i Humlegården? Än mer komplicerat blir det när man inser att många av referenserna till diverse societetskändisar inte ens är explicita (ett namn kan man i alla fall googla sig till kunskap om) utan bara alluderas till genom mer eller mindre subtila antydningar. 4. Karl Gerhard var en scenartist. Scenkonsten är en flyktig konstart, upplevd av dem som hade lyckan att vara på plats och sedan bara bevarad i minnena på desamma. Det finns en anledning till att den kulturintresserade idag känner till bra många fler film- än teaterregissörer från gamla tider. Filmskaparnas konst finns (ofta) bevarad och arkiverad, möjlig att upptäcka i sin ursprungliga form på ett sätt som av naturliga skäl inte går när det gäller scenframträdanden.

Och ändå, mina damer och herrar, är Karl Gerhard tidernas sextiofemte bästa svensk. Den första och största anledningen till det är i mina ögon glasklar: Karl Gerhard var en briljant författare. Det är väl inte en etikett man vanligtvis förärar kuplettmakare med, men hans litterära elegans, subtila ironi och påhittiga ordekvilibrism förtjänar inget sämre epitet. 

Låt oss börja med litterär elegans. Har ni hört något av Karl Gerhard, har ni antagligen hört "Den ökända hästen från Troja". Redan de första raderna sätter tonen, med historieberättarens förmåga att måla upp ett fängslande inledningsscenario: "Allting går igen ur tidens grums och mögel / dyker upp ett skrämmande fantom". Det skrämmande fantom som dyker upp är det moderna nazi-Tyskland, ytligt förklätt i kupletten som "den ökända hästen från Troja". Med genomgående referenser till grekisk mytologi kritiserar Karl Gerhard sedan Hitler, nazismens medlöpare, och den svenska undfallenheten. Det är litterärt och det är elegant. Här kan vi också ana en anledning till Karl Gerhards fortlevnad i vårt minne. Han tog ställning, han vågade vara offentligt politisk när det inte alls var självklart att vara det, och har i och med det fått nästan lite av en hjälteroll. "Den ökända hästen från Troja" framfördes i revyn Gullregn under krigsåren i början av 40-talet och mötte förutom hyllningar också förbud och kritik. (I publiken till en av föreställningarna satt för övrigt Johnny Bode i sin hakkorsuniform.) Karl Gerhard kanske ville vara politisk för att hans föregångare Ernst Rolf inte var det, på samma sätt som den opolitiske Povel Ramel senare reagerade mot Karl Gerhards samhällskritiska stil. (Hegel kan säkert berätta mer om hur sådant där fungerar.) Men Karl Gerhard var också aktiv under en period i historien som uppmuntrade till att man tog ställning. Han har själv sagt om nazitiden, i tv-programmet Söndagsbilagan: "Det var en tid då det fanns någonting att skriva om, då det fanns något som var värt att gå emot." Karl Gerhard ska emellertid inte missförstås som en bekymmersam politisk aktivist. Mest av allt var han en skojfrisk optimist, men han visste när någonting allvarligt behövde sägas. Författaren Bertil Malmberg har formulerat det bäst: "Jag misstänker att Karl Gerhard aldrig tagit saker på allvar, förutsatt att det inte varit fråga om något allvarligt."

Hans subtila ironi är ett av hans kännemärken. Många har säkert hört den hurtigt medryckande kupletten "Jazzgossen" från 1922. I ett av Kalle Linds avsnitt ur podcasten Snedtänkt ägnar han och Matilda Magnusson lång tid åt att diskutera hur man kan förstå sången idag, och hur den sannolikt uppfattades när det begav sig. Dessa "söta gossar, som har tusch på sina ögonlock" dansar runt i moderna utstyrslar och vickar på stjärten. Samtidens publik kan säkert ha uppfattat det som att Karl Gerhard gör sig lustig över de effeminerade fjollorna, men kanske är det snarare så att han står på jazzgossarnas sida, och driver med gamla tiders mansideal? Lyssna och döm själva. Och de sexuella anspelningarna – för visst finns de där? – gick sannolikt den tidens publik förbi, men uppfattas som ganska uppenbara för många idag. Här har vi alltså ytterligare en förklaring till varför Karl Gerhard och kupletter som "Jazzgossen" har fortsatt liv: Platta texter glöms bort medan ambivalenta och subtila sådana inte upphör att fascinera.

Roligast är kanske ändå hans påhittiga ordekvilibrism. Han bänder på uttalet på ord för att det ska rimma, vilket för lyssnaren innebär roande lustigheter. I "Det jämnar alltid ut sig någonstans" överraskar han oss med att rimma "någonstans" med "konsistens" (tänk snobbigt franskt uttal) och "Anatole France" (tänk taffligt svenskt uttal). Ibland var hans inställning till morfologi rent anarkistisk. I "Axlarna ska slutta" rimmar han "slutta" med "uppercutta" och "departement justutta" och massa andra knasiga konstruktioner. "Amoriska" kan hos Karl Gerhard problemfritt paras med "bedåriska". Dessa ordförvrängningar är så typiska för honom att de ibland kallas för karlgerhardrim. Effekten blir intressant nog inte den av pinsamma nödrim utan istället humoristisk upptäckarglädje bland språkets möjligheter.

Ett klargörande bara: Naturligtvis ska kupletterna lyssnas på i första hand, inte läsas. Då upptäcker man också Karl Gerhards teatrala förmågor. (Fraseringen! Tajmingen!) Det är alltså inte riktigt sant det jag skrev tidigare att Karl Gerhards konst inte finns bevarad. Hans revyframträdanden kan vi, med få undantag, inte längre ta del av, men flera av de bästa sångerna finns bara ett Spotify-knapptryck bort. Karl Gerhard var visserligen inte ett musikgeni, som den något yngre revykungen Ramel, även om han skrev vissa av melodierna själv. Men han är lika underbar att lyssna på. Om Povel Ramel var en musiker som framförde sina fyndiga kupletter, var Karl Gerhard snarare en skådespelare som gjorde detsamma. (Povel Ramels skådespelarkvaliteter var för övrigt ... högst begränsade.)

Någonting om Karl Gerhards roliga elakhet måste också sägas. En favoritanekdot: Ernst Rolf hade just sett franska underhållningsstjärnan Maurice Chevalier uppträda i Stockholm. Begeistrad skickade Rolf ett telegram till stjärnan. "När jag ser herr Chevalier på scen så skäms jag för att kalla mig artist." Gerhard fick nys om detta och telegraferade han också: "När jag ser herr Chevalier på scen så skäms jag också för att Ernst Rolf kallar sig artist." Jag vet inte hur just Rolf reagerade på detta, men faktum är att de flesta som utsattes för Gerhards många pikar blev stolta över det. Tänk att få bli dissad av Karl Gerhard! Det innebär ju en sorts förevigande. Kalle Lind berättar att någon uttryckt det på följande vis: "Borgerligheten gick på premiären för att få en blåtira, och gick sedan back stage för att få blåtiran signerad." Inte bara den vanliga borgerligheten förresten. Självaste statsminister Tage Erlander såg det som en ära att förekomma i Karl Gerhards kupletter. "Det är klart man tycker det är roligt att bli utsatt för en av våra främsta samhällskritikers giftpilar. Jag njuter av det.", sa han i tidigare nämnda avsnitt av Söndagsbilagan. 

Karl Gerhard var inte elakt elak. Han hade glimten i ögat. Glimten är ofta ironisk, det är sant, men aldrig utan hjärtlighet. Det är i slutänden glädjen som Karl Gerhard skänker oss som gör honom värd att återupptäcka. Det är helt enkelt kul att lyssna till hans sprittande formuleringskonst och underfundigt bitska drifter med det ena och andra. Karl Gerhard får mig att uppskatta livet lite, lite mer. Det finns alltid ett sätt att se livet från den ljusa sidan (ljuset från den livliga sidan råkade jag först skriva; det hade varit typiskt karlgerhardskt.) Eller för att avsluta med mästarens egna ord: "Klaga ej över att rosorna har taggar. Var istället glad att taggarna har rosor."