16. Tage Danielsson

När man åker genom den östgötska landsbygden händer det inte sällan att man kastar ett öga utanför bilfönstret och noterar en jättelik ek som tornar upp sig över det omgivande landskapet. Stammen är tjock och grov – ordet trygg kommer osökt upp i ens medvetande som det bästa sättet att beskriva den. De starka grenarna sträcker sig åt alla håll, utan att för den sakens skull förändra intrycket av stabil enhet. Är det sommar breder ett vackert lövverk ut sig som en skyddande hand över äng och åker. Trots ekens väldighet, känns den aldrig skrämmande; bara stark, trygg och säker. Något att söka skydd under eller bara slå sig ner vid en liten stund.

Ungefär på det sättet tänker jag mig att Tage Danielsson tornar upp sig över Sverige och svensk kultur.

Jag har inte kommit på liknelsen med den östgötska eken själv. Som ni minns yttrade Tage Danielsson en gång några vackra och väl valda ord om Monica Zetterlund. Monica har i sin tur berättat hur Tage i hennes ögon var "den stora eken som jag kunde luta mig emot". (Den annars inte särskilt religiösa Zetterlund var rentav beredd att hävda att "om jag haft nån Gud, så var det väl Tage".) Trots alla satiriska spetsigheter som hans revyer, filmer och böcker är fulla av, så är det ändå på något vis så vi ser på honom: lugn, trygg och snäll. En person och auktoritet att luta sig emot när det blåser. Tage var under en tid chef på Sveriges Radios underhållningsavdelning och det kanske känns konstigt att tänka på honom i en chefsroll, men hans gamla underlydande vittnar om hur han hade en helt naturlig auktoritet utan att någonsin kännas auktoritär. Kanske kan man se honom som fadersfiguren för en hel generation av svenska nöjesprofiler – och så småningom även för en hel nation. Naturligtvis innebar det en icke oansenlig makt. Ingen skådespelare, komiker eller artist svarade nej om Tage frågade; och när han talade lyssnade journalisterna och (i nästa steg) hela svenska folket.

Precis som den östgötska eken sträcker ut sina grenar i alla väderstreck utan att låta sig tyglas, så lät inte heller Tage Danielsson begränsa sin kreativitet till ett verksamhetsområde. Som chef för radions underhållningsavdelning var han med om att kläcka idén till program som Sommar och Ring så spelar vi (båda två fortfarande hörnstolpar i radiotablån). Tillsammans med Hasse Alfredson gjorde han en lång rad klassiska filmer och revyer. Som jag redan skrivit i texten om hans skånska vapendragare, så blev "Hasseåtage" en institution i svenskt nöjesliv och en måttstock som all senare intelligent underhållning på svenska måste mäta sig med. På scen kompletterades Hasses skånska svada på ett fantastiskt sätt av Tages milda östgötska. Bland hans sista stora prestationer måste Ronja Rövardotter nämnas, i mitt tycke en av de allra finaste filmatiseringarna av något av Astrid Lindgrens verk.

På mig personligen har han dock faktiskt gjort allra störst intryck som författare och skribent. I tolvårsåldern läste jag sönder Tage Danielssons paket (en samling av några av Tages bästa skrifter) och den kan mycket väl ha varit min främsta källa till allmänbildning innan gymnasiet. När min mormor och morfar flyttade ifrån sin villa och var tvungna att göra sig av med en massa böcker, så var Tages paket den första jag lade beslag på. Där finns "Sagor för barn över 18 år", där bland annat sagan om Karl Bertil Jonsson ingick, vars filmatisering senare skulle bli vår svenska juls allra finaste ögonblick. Där finns "Tage Danielssons grallimatik", en genialisk djupdykning i "struntpratets fysiologi och teknik", som lärde mig mer om att se igenom det dunkelt sagda och tänkta, än vad fyra års akademiska studier i analytisk filosofi någonsin kunde göra. Här finns också diktsamlingen "Tage Danielssons samlade dikter 1967-1967", som bekräftar hans ställning som "portalfiguren för medelmåttig dikt från 60-talet" (Tages egna ord).

Avslutningsvis (och kanske lite långsökt) kan den östgötska ekens lövverk som sträcker sin skyddande grönska över omgivningen, få symbolisera Tage Danielssons samhällsengagemang, som gick som en röd tråd genom hela hans gärning. Under flera år skrev han samhällskritiska dagsverser, så kallade "tankar från roten", i tidningen Arbetaren. I filmen Äppelkriget var det miljöfrågorna som behandlades; och "Om sannolikhet", hans klassiska monolog om kärnkraft, har blivit berömd och citeras fortfarande i samhällsdebatten. Självklart måste också den vackra och bittra "Var blev ni av ljuva drömmar" (sjungen av Monica Zetterlund i revyn Svea Hund 1976) nämnas, där Hasse och Tage luftade sin besvikelse över den samtida socialdemokratin. "Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, / ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?" sjöng Monica och slog an en sträng djupt inom varje tänkande och drömmande människa.

När vi tänker på Tage Danielsson idag är det kanske främst med en känsla av saknad. Saknad efter Tage själv så klart (varför var han tvungen att gå och dö, endast 57 år gammal?), men också efter hela den tid och tidsanda han representerade. Blixten kan slå ner och förbränna även den stoltaste ek. Vi känner sorg när vi på den plats där eken en gång stod, nu bara ser ett utbränt skal. Och vi drömmer oss så klart tillbaka och blir nostalgiska, medan vi kör vidare genom det östgötska landskapet. Men hade vi bara stannat, klivit ur bilen och gått närmare, så hade vi sett hur nya ljusgröna skott sköt upp ur de till synes döda grenarna. För så här är det: Människor och ekar dör. Humor föråldras och tappar sin lyster. Men så länge Tage Danielssons paket står kvar i en och annan bokhylla, så länge någon snubblar över hans revyer på SVT:s öppna arkiv och så länge Karl Bertil Jonsson delar ut sina julklappar den tjugofjärde december varje år; så länge kommer det också sås nya frön av klokhet och humanism i vår värld.

17. Hjalmar Bergman

Jag vet inte om läsaren är bekant med Johan Arnbergs Tuberkulin. Jag kan lova att det är ett veritabelt mirakelmedel, en kur mot allehanda sjukdomar och besvär, vars tillkomsthistoria kan få det mest härdade hjärta att mjukna. Jo, det hände sig för några år sedan att D:r Johan Arnberg, medicinsk chef vid det världsbekanta J.W. Grundbergs Laboratorium, S. Paul, Minn., U.S.A., i sin familjebibel hittade ett gulnat och sönderfrätt recept. Då hade han i månader försökt bota sin älskade dotters tuberkulos med ett annat, som det visade sig verkningslöst, medel. Receptet på det gulnade pappret härrörde från biskop Arnberg, salig i åminnelse, vars församling i slutet av 1800-talet var hårt ansatt av tuberkulos. Nästan varannan församlingsmedlem hade drabbats av den dödliga sjukdomen. Biskopen tog hjälp av sin lärdom i Talmud och i uråldriga hebreiska skrifter uppdagade han en hemlighet som kunde återskänka hälsan, inte bara till hans församlingsmedlemmar, utan till miljontals människor. Det var den hemligheten som D:r Arnberg hittade nedtecknad på ett gulnat papper i sin familjebibel, och som i marknadsförd form går under namnet Johan Arnbergs Tuberkulin. Med hjälp av medlet tillfrisknade hans dotter. Hostan la sig, svullnaden i körtlarna försvann.

En komplett sats Tuberkulin kan rekvireras för den blygsamma summan av 25 d. En komplett likkista, för jämförelse skull, kostar 50 d. Vilketdera väljer läsaren?

Innan läsaren i all hast knyter sina skor och springer ner till apoteket för att leta reda på detta undergörande medel, måste jag be tredubbelt om ursäkt. Först för den osmakliga uppmaningen att välja mellan att låta en närstående lida och dö, eller lägga sina surt förvärvade daler på ett påstått mirakelmedel. Sedan för att Tuberkulinet inte finns i vad man brukar kalla sinnevärlden, den verklighet vi kan känna och nå kunskap om med våra sinnen. Medlet spelar i själva verket en central roll i författaren Hjalmar Bergmans mästerverk En döds memoarer från 1918. Till slut ber jag också om ursäkt för att ha försökt marknadsföra ett fiktivt mirakelmedel, som ändå, om läsaren mot all förmodan hade lyckats få tag på en flaska, hade visat sig vara helt verkningslöst. Ja ni läste rätt. Tuberkulin är i boken ett humbug-medel, som skrupellöst marknadsförs mot de stackars satar som gripits av tuberkulosens klor och som inte vet bättre råd än att blanda ut maten med ett illasmakande läkemedel och hoppas att reklamens rosiga budskap ska visa sig stämma. Det är motbjudande, men som bekant går allting att sälja med mördande reklam.

Kanske har jag inte varit sanningen helt trogen, men det är trots allt ett avsteg som kan motiveras av föremålet för min text. Om läsarens nyfikenhet är väckt har jag ändå uppnått mitt syfte. Med den här lilla introduktionen ville jag nämligen introducera läsaren till Hjalmar Bergmans värld. Det är en värld full av rumlande, älskande, skrävlande och uppgivna karaktärer av Johan Arnbergs typ, som framlever sina liv i W. eller Wadköping, modellerad efter författarens hemstad Örebro. Det är en värld full av borgerlig fåfänga och mänskliga drömmar. Den liknar vår, men ändå inte.

"Fantasmagori" är ett gammalt fint ord, som enligt SAOB betyder "bländverk" eller "gyckelspel". Det är få som använder ordet numera, men jag tycker att vi dammar av det och placerar det där det hör hemma – framför Hjalmar Bergmans namn. Fantasmagogen Hjalmar Bergman. Precis som en trollkarl hade Bergman nämligen förmågan att både driva med sina läsare och hålla dem trollbundna, i spänd förväntan över vad som skulle hända härnäst. Det var också för omoraliska ”häxkonster” och "fantasmagori" som Hjalmar Bergman fördömes av samtidens kritiker. Att hamna i onåd hos kritikerkåren är visserligen en svensk paradgren, men till skillnad från Sveriges andra stora "klassiska" författare, som August Strindberg eller Hjalmar Söderberg, är Hjalmar Bergman fortfarande omstridd och missförstådd. Det är visserligen tråkigt och orättvist, men det är samtidigt en av Hjalmar Bergmans största företräden. Hans böcker har ännu inte reducerats till titlar man "ska ha läst" och hans författarskap känns fortfarande spännande och oupptäckt. Det enda möjliga undantaget är Markurells i Wadköping från 1919, Bergmans största publikframgång. Intressant nog kan man som litteraturvetaren Göran Hägg betrakta den som ett "misslyckande". Boken blev så pass underhållande att läsarna missade tragiken och den kritik av borgerlighetens maktmekanismer som gömde sig under den lustiga ytan. Så kan man fortfarande ibland höra boken beskrivas som en "lustig småstadsskildring", vilket är sant på samma sätt som det är sant att Jesus var en kompetent hantverkare. Det är sant, men missvisande. I den här texten vill jag däremot uppehålla mig vid En döds memoarer, som i förhållande till Markurells står sig som en seg och benig biff mot en paté. Markurells är lättuggad, men när man läser En döds memoarer är man tvungen att stanna upp i läsningen för att spotta ut tankebenen, så att säga, efter att man tagit sig tid att suga ur märgen. Boken innehåller tre motiv som är centrala i flera av Bergmans berättelser: viljan, ödet och döden. Som det kommer att visa sig är de oupplösligt sammanvävda. Det går inte att tala om ett motiv utan att samtidigt tala om de två andra.

I den här bloggen har vi flera gånger ställt frågan om människans drivkrafter. Det är trots allt en central fråga i varje människas liv. Varför väljer en människa att handla som hon gör? Hur ska man förstå hennes livsval? Johan Arnberg, mannen bakom läkemedlet Tuberkulin, har läsaren redan stiftat bekantskap med. För Johan Arnberg är Tuberkulinet ett medel också i ordets andra betydelse: ett verktyg eller redskap, med vars hjälp han hoppas kunna tjäna ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa tillbaka "-dals bruk" i Värmland, som hans far en gång tvingades att sälja. Att köpa tillbaka gården blir hans livsmål, hans fixa idé, som han offrar allt, till och med sin sköra lycka, för att uppnå. Han försakar både familj och vänner, för att kunna skramla ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa tillbaka bruket. Och han tänker för sig själv: "Livet är icke till för att levas, livet är till för att vinna ett mål. Vilket? Likgiltigt vilket." Johan inser att hans valda livsmål är ett av många möjliga, men målet får sin kraft av att det är hans, att han valde det och höll sig till det, oavsett vartåt det bär. Trots att det bär mot hans undergång.

Att köpa tillbaka ”-dals bruk” blir alltså Johans livsmål och drivkraft. Men var han verkligen fri att välja sitt livsmål?

I ett brev angav Hjalmar Bergman att bokens ämne är "människans ställning till sina handlingar":

Jag tror, att människans handlingar och erkannerligen då – naturligtvis – de mera livsavgörande, intaga en i viss mån självständig ställning till människan, så tillvida nämligen att de snarare förverkligas i människan än genom henne.

Viljan är inte, tvärtom mot vad man kan tro, ursprunget till människans handlingar, utan "viljan är det instrument varmed handlingen sätter sig i besittning av jaget". Johans och andra människors förvissning om att de väljer fritt bland alla möjliga livsmål är i själva verket en inbillning. Johan valde aldrig sitt livsmål att köpa tillbaka "-dals bruk", det var aldrig riktigt hans. Bakom den mängd handlingar som utgör en människas liv anade Bergman sålunda en mening och en riktning. Ett öde. 

En stor del av En döds memoarer handlar om Johan och Tuberkulinet, men framförallt följer boken två grenar av samma släkt. Å ena sidan arnbergarna, som karakteriseras av tjurskallig envishet och storslagna livsprojekt. Å andra de cyniska och kallt kalkylerande arnfeldtarna. En döds memoarer är fylld av ett kusligt ödestema: varje generation arnbergare är dömd att göra om den föregående generationens misstag, och varje generation arnfeldtare är förutbestämd att dra det längsta strået i konkurrensen mellan de två släktgrenarna. Trots att Johans son Jan ser fadern gå under i Tuberkulin-projektet, ger han sig ändå i kast med ett i slutändan misslyckat "transatlantiskt projekt", som förstör hans möjligheter till kärlek. Det är som om ödet förverkligar sig självt genom de individuella karaktärerna. I Bergmans värld är det ett öde som dömer vissa människor till döden. Inte bara till den kroppsliga döden, utan till den fruktansvärda tillvaron att vara en av de före döden döda. Det är inte helt klart vad Bergman menade med det, men kantänka handlar det om människor som har tappat förmågan att avgöra vad som är viktigt i livet. Jag ser framför mig Jan Arnberg, som försakar sin ungdomskärlek. Jag ser framför mig Johan Arnberg, som tjurskalligt fortsätter sin kamp för upprättelse, väl medveten om att han kommer att gå under.

Bergmans tre centrala motiv, viljan, ödet och döden, knyts samman i ett citat på bokens sista sidor, där Bergman introducerar "den Okände" eller "den Oföränderlige", ett slags ställföreträdande Gud eller ödesmakt. Orden tillhör Johan, som efter sin kroppsliga död går igen (!) och uttalar följande ord till sin son:

Alla äro icke levande, som leva; ej heller är döden en port, som öppnas endast åt ett håll. Den Oföränderlige formar livet efter sitt behag och av döden gör han en leksak. Våra tankar äro irrbloss som förnöja honom med sin fladdrande lek. Men våra viljor vila i hans hand. Och då du känner dig dömd under din vilja, skall du veta, att den är i hans hand, som givit dig himlens båge till ett tecken. Frukta därför icke din vilja, ty den är icke ditt redskap utan dens, som leder dig.

Citatet sammanfattar Bergmans filosofiska pessimism och fatalistiska mystik. Döden är en leksak. Valfriheten en illusion. I själva verket sitter ödet i gestalt av den Oföränderlige och drar i trådarna. Han drar och vi sprattlar som nickedockor. Det ligger nära till hands att apropå den Oföränderliges nycker och skenbilder använda ett gammalt fint ord, som sällan är i bruk numera: "fantasmagorier". Precis som författaren, trollkarlen, styr sina karaktärers öden och trollbinder sin publik så styr den Oföränderlige våra liv. Det kan tyckas enformigt ibland, men hur fantastisk är inte showen emellanåt!

Hjalmar Bergmans storhet som romanförfattare, och anledningen till att han har hamnat så här pass högt upp på den här listan, är att han lyckades gestalta en ödesstyrd värld utan att hans påhittade karaktärer känns stela eller programmatiska. De känns oerhört levande, de sprattlar och vrider sig som krokade fiskar. Och även om det är synd om dem får man känslan att Bergman älskade dem alla, precis som varje skapare älskar sin skapelse.

Vem VAR Hjalmar Bergman? En trollkarl avslöjar aldrig sina tricks och även personen Hjalmar Bergman tycks undfly enkla beskrivningar. Men några biografiska fakta och en avrundning kan jag skänka läsaren. Efter en serie framgångsrika böcker, började Bergmans personliga nedgång på 1920-talet. Överansträngning, ett tilltagande alkohol- och narkotikamissbruk och spänningar i familjelivet ledde så småningom till kroppsligt och själsligt förfall. Spiken i kistan, om ni ursäktar, blev en resa till USA, dit Bergman lockades av regissören Victor Sjöström. Bergman trivdes inte alls i Hollywood, och återföll till sitt missbruk. Hjalmar Bergmans liv på 20-talet kan beskrivas som en utdragen väg mot den till synes oundvikliga undergången, och hans liv blev på så vis en spegling av de ödestragedier han satte på pränt. 1930 är han en utbränd människospillra och året därpå dör han fullständigt sönderdrucken i Berlin, 47 år gammal. 

En av Hjalmar Bergmans mest besynnerliga idéer är att ingen människa dör förrän hon vill det. Det är en idé som måste förstås i samband med hans ödesmystik. Johan Arnberg dör till exempel först när han har förlikat sin vilja med sitt öde. Men hur mycket jag än älskar Bergmans böcker vägrar jag att själv tro på hans pessimistiska ödestro. Jag vill tro att människan, åtminstone till viss del, är fri att forma sitt liv. Jag vill tro att det aldrig är för sent. Att det hade kunnat gå annorlunda. Även om mitt val kan vara ett resultat av att den Oföränderliga rycker till i en av sina trådar, så väljer jag tro att Hjalmar Bergman hade kunnat räddats. Om han hade fått hjälp tidigare. Om inte hans omgivning hade hjälpt döden på traven genom att förbereda sig för att han skulle gå under. Det är visserligen svårt att veta vad som hjälper mot dödslängtan och alkoholism. Men knappast omänskliga produktionskrav, fri tillgång till berusningsmedel eller en resa till det glättiga Hollywood. Eller för den delen – knappast heller en flaska av Johan Arnbergs Tuberkulin.

18. Olof Rudbeck d.ä.

Glöm pratet om att Sverige är en moralisk stormakt. Vad vi har fått höra ända sedan vi gick på dagis är att Sverige är ett fredligt litet land i utkanten av världshändelserna. I andra länder, där befolkningsantalet och vapenarsenalen är tio- eller hundratals gånger större, där politikerna både ser farligare ut och är farligare, bestäms världens framtid. Visst, vi kan också påverka, genom att till exempel säga till riktigt på skarpen när andra länder gör någonting dåligt, men i grunden är vi rätt så maktlösa. Vi är ingen stormakt, vi är ett pytteland. Och vi vet om det. Så har det också sett ut genom historien. Vi har sällan spelat huvudrollen, utan befunnit oss i marginalen när andra länder har avgjort historiens gång och delat upp världen mellan sig.

Men tänk. Tänk om det var annorlunda?

Då hade det kanske sett ut så här: Efter syndafloden samlades den överlevande mänskligheten på Babels slätt, där de reste ett högt torn. Gud uppskattade inte gesten och straffade mänsklighetens hybris genom att se till så att de inte längre förstod varandras språk. Mänskligheten skingrades i olika stammar som bredde ut sig över jordens yta. Noas sonson Magog och hans stam tog sig genom Ryssland till Sverige och Gamla Uppsala som blev den nya huvudstaden. Det fanns inte så mycket att göra och de förökade sig som människor gör, och efter några generationer drog grupper av svenskar (som omväxlande kallades goter, skyter eller hyperboreer) från Gamla Uppsala ut i stora erövringståg över Europa. Vi lade under oss stora områden och nådde ända fram till Indien och Sumatra. I det sista erövringståget fälldes det mäktiga romarriket på 500-talet e.Kr. Vikingarnas plundringståg några århundraden senare är som ekon av dessa erövringståg. Men svenskarna förlitade sig inte bara på svärdets makt, vi bidrog också i allra högsta grad till den intellektuella utvecklingen. Från oss härstammar astronomin och tideräkningen, och våra runor ligger till grund för det grekiska och romerska alfabetet. Hur hade det känts då?

Berättelsen ovan är inte påhittad av mig, utan av Sveriges första stora vetenskapsman, Olof Rudbeck d.ä. Den skrevs ner och trycktes i hans fyra delar stora Atlantica, där det första bandet gavs ut 1677. (Det fjärde färdigtrycktes aldrig, på grund av den stora branden 1702.) Det här kräver förstås någon sorts förklaring. Hur kan det komma sig att den första stora företrädaren för den moderna, kritiska naturvetenskapen i vårt land också ägnade sig åt den här typen av fantasier? Olof Rudbeck d.ä. var trots allt mannen bakom så lysande bedrifter som den anatomiska teatern i Gustavianum, Sveriges första botaniska trädgård, och kanske allra främst upptäckten av lymfkärlen – allmänt betraktad som Sveriges första vetenskapliga upptäckt. Olof Rudbeck d.ä. var inte vem som helst. Han var det lärda Sveriges centrum under stora delar av 1600-talet. Alla andra vetenskapsmän var små planeter som cirklade kring hans lysande hjässa. Omättlig av kunskapstörst kastade han sig mellan olika vetenskapsgrenar vid Uppsala universitet: botanik, astronomi, och språkvetenskap. Han var som Carl von Linné, Anders Celsius och Erik Gustaf Geijer i ett.

Hur man än har försökt förklara att Rudbeck ägnade sig åt dessa vansinnesdrömmar, så är det en sak som står klart. Det har alltid varit lite pinsamt. Atlantican betraktades av Rudbeck själv som hans stora mästerverk. På hans gravhäll i Uppsala domkyrka står det på latin:

OLAUS RUDBECK

IMMORTALEM ATLANTICA

MORTALEM HIC CIPPUS

MONSTRATUR

Ungefär: Atlantican bevisar att han var odödlig, graven att han var dödlig. Man kan gissa att han valde inskriptionen själv. För alla andra har Atlantican mest varit en källa till huvudbry. Man har ägnat den lite förstrött intresse eller ruskat oförstående på huvudet. Vilken tok! Hur kunde han tro att mänsklighetens vagga stod att finna i Gamla Uppsala?

Ja hur?

Bilden av Olof Rudbeck d.ä. har sedan hans död varit splittrad. Ingen kan ta ifrån honom upptäckten av lymfkärlen, och inte heller de anmärkningsvärda bedrifterna för universitetet och Destination Uppsala. (Den anatomiska teatern och nuvarande Linnéträdgården hör till Uppsalas turistmagneter.) Men Atlantican har färgat de efterlevandes bild av lärdomsgiganten. Var han en sanningsälskande läkare och rationell vetenskapsman, eller var han en intrigerande inbilsk gubbe som bara ville upphöja sitt land och sig själv till världens epicentrum?

Idéhistorikern Gunnar Eriksson har i sin biografi över Rudbeck lanserat tanken om en "lärdomens och vetenskapens barock". Barocken utmärks som bekant av expansionism och en tendens att svämma över alla breddar. Det är ett senare påfund med tydligt definierade och reglerade vetenskapliga discipliner, men Rudbeck ignorerade alla gränser som trots allt fanns och hoppade mellan vetenskapsgrenarna, driven av nyfikenhet och kunskapstörst. Rudbecks barocka inställning till vetenskapen kan delvis förklara att han också gav sig i kast med att undersöka Uppsala och Sveriges betydelse för världshistorien. I Atlantican försökte läkaren och anatomen Rudbeck bevisa Gamla Uppsala och Sveriges betydelse genom långa invecklade språkvetenskapliga och etymologiska resonemang. Så här resonerade Rudbeck: många svenska ord liknar och låter som ord på andra språk, alltså måste de senare ha ett svenskt ursprung, vilket i sin tur bevisar att ett flertal länder en gång i tiden låg inom en svensk påverkanssfär. Det fanns inga gränser för Rudbecks snille eller ska vi säga påhittighet.

En annan av Rudbecks karaktärsdrag var att hans ambitioner sträckte sig långt över vad han fullbordade. Han startade mängder av projekt, men hade inte alltid tid eller kraft att ro dem i hamn. Lika ofokuserad var han som tur var inte när den stora branden härjade i Uppsala 1702. Legenden säger att Rudbeck, vid tidpunkten 72 år gammal och vid skröplig hälsa, stod på taket av Gustavianum och dirigerade släckningsarbetet. Ändå förstördes stora delar av hans bibliotek, bland annat den fjärde delen av Atlantican och merparten av ett verk där alla världens växter skulle avbildas. Branden släcktes så småningom, men släckningsarbetet tog på krafterna och Rudbeck dog senare samma år.

Gunnar Eriksson skriver att det inte går att nalkas Rudbecks person "utan att tvingas engagera sig och ta ställning". Så det här är ett slags försvarstal, för det barocka tänkandet, för modet att hoppa mellan vetenskapsgrenar, och för djärvheten att placera Sveriges i händelsernas centrum, trots att det är befängt och felaktigt. Jag ger mig sjutton på att de som i efterhand har upprörts över att Rudbeck hade fel är samma slags personer som inte vill kännas vid att Sir Isaac Newton var alkemist och höll på med bubblande vätskor. Man vill ha sina vetenskapliga hjältar rena från vidskeplighet och skenbilder. Anledningen till att jag personligen är så förtjust i Olof Rudbeck d.ä. är att han vågade. Visst, göticismen var inte ny i Sverige och det är klart att man kan sätta Rudbecks tankar i samband med Sveriges ganska osköna stormaktspretentioner på 1600-talet, men i grunden har vi inte så många lärdomsgiganter i svensk historia som placerat Sverige i mittpunkten för världshändelserna. Om Sverige hade blivit en stormakt på riktigt är det möjligt att jag och vi hade värderat Rudbeck annorlunda. Men det blev vi inte, och det är vi inte. Det är därför vi kan tillåta oss själva att älska Olof Rudbeck d.ä, trots att han hade fullständigt fel om det mesta i Atlantican.

Gamla Uppsala som mänsklighetens vagga. Sverige som en intellektuell stormakt, trots allt som pekar på motsatsen. Hur det känns? Ja, det känns bra, det gör det.

19. Raoul Wallenberg

De flesta hjältar blir inte ihågkomna. Inga monument reses över dem, inga pris instiftas i deras namn. Jag tror att även i de mest hopplösa situationer, så finns det en och annan som är beredd att göra något utöver det vanliga för att hjälpa sina medmänniskor. Men det hör till sakens natur att svåra försök sällan lyckas och att den som riskerar sitt liv ofta mister det. Belöningen motsvarar inte handlingen och (ännu värre) i regel finns kanske ingen kvar som kan berätta att den över huvud taget har utförts. "Vi får aldrig glömma", säger vi och vi säger det eftersom vi vet att så mycket redan är glömt.

Varje normalt funtad människa upplever en diffus och ångestladdad känsla av dåligt samvete över detta. Därför präglas också upphöjelsen av de få ihågkomna hjältar vi faktiskt har av en viss desperation. Att Raoul Wallenberg reste till Ungern, räddade tiotusentals människor och sedan försvann till ett sovjetiskt fängelse utan att någonsin höras av igen, gör oss förtvivlade. Visst finns det dem som tror på ett liv efter detta, där man kan tänka sig att herr Wallenberg sitter och myser över allt postumt beröm. Men de flesta som reser statyer över honom, instiftar priser i hans namn och håller högstämda tal över honom, tror innerst inne inte det. De drivs av en känsla av otillfredsställelse som aldrig kan bli mättad. Smäll upp en staty till så kanske det blir bättre ... men nej, Raoul Wallenberg är fortfarande lika död och ovetande, och otillfredsställelsen lika stark som förut.

Definitionen av vem som egentligen är en hjälte har minst sagt skiftat genom åren. Frans G. Bengtsson omtalar till exempel Karl XII som en hjälte, som om det vore en självklarhet. Idag talar vi gärna om "vardagshjältar" som kanske räddat en hund från att bli överkörd eller lämnat tillbaka en upphittad plånbok. Men märkligt nog tycks det ändå finnas något gemensamt mellan alla dessa olika personer – från Gustav II Adolf till Greta Thunberg, från Avengers till Raoul Wallenberg – som fått epitetet hjälte genom åren. Det handlar i grunden om att göra något utöver det vanliga. Vi människor är bekväma, fega och gillar rutiner. Hjältemodig är den som trotsar bekvämligheten, vågar livet och bryter rutinerna för att göra det som är rätt (sen kan vi tvista om huruvida detta rätta består i att slå ihjäl katoliker, strejka för klimatet, besegra Thanos eller rädda tiotusentals från gaskamrarna).

Att Raoul Wallenberg var en hjälte är det förhoppningsvis få som skulle säga emot idag. Raoul hörde till en sidogren till den stora finanssläkten Wallenberg (hans farfarsfar var André Oscar Wallenberg, som lagt grunden till släktens förmögenhet genom sitt grundande av Stockholms Enskilda Bank). Familjen såg framför sig en karriär som bankman för den unge Raoul, men efter olika ströjobb började han istället i mitten av 40-talet arbeta på en liten handelsfirma, Mellaneuropeiska Handelsbolaget, som sysslade med export och import av livsmedel mellan Sverige och Ungern. Arbetet innebar ett flitigt resande fram och tillbaka mellan Stockholm och Budapest. Wallenberg blev snart firmans utlandsdirektör.

Det Ungern Raoul Wallenberg bedrev affärsverksamhet med var länge ett land förhållandevis förskonat från nazisternas värsta övergrepp. År 1944 fanns där Europas största överlevande judiska befolkning. Ungern var allierade med tyskarna och hade instiftat antijudiska lagar, men det hade i det längsta inte skett några deportationer till koncentrationsläger. Tyskarna var dock missnöjda med sina allierade och ockuperade landet. Den slutliga lösningen började implementeras. Under några sommarmånader deporterades och mördades hundratusentals människor från de östra delarna av landet. I Budapest inrättades ett ghetto. Eftersom det ungerska mördandet av judar sattes i verket relativt sent jämfört med övriga Europa, så var också omvärldens kunskap större. Den amerikanska myndigheten War Refugee Board förstod snabbt situationens allvar och tog kontakt med det neutrala Sverige för att hitta en person som under diplomatiskt skydd skulle kunna organisera en räddningsaktion för Budapests judar. Kalman Lauer, ägaren till den firma som Wallenberg arbetade på och tillika medlem i en hjälpkommitté av svenska judar som hade kontakt med War Refugee Boards representant Iver C. Olsen, föreslog Raul Wallenberg. Ett möte arrangerades mellan Wallenberg och Olsen. Den sistnämnde blev imponerad och utsåg Wallenberg till att leda räddningsuppdraget. Det svenska utrikesdepartementet (som insåg att man behövde lite välbehövlig goodwill hos amerikanarna, som inte såg med blida ögon på Sveriges tyska affärsförbindelser) accepterade förslaget och Wallenberg reste ner till Budapest för att ansluta till den svenska legationen där.

Sverige hade nämligen redan en underbemannad legation i Budapest, som gjorde vad de kunde för att utfärda skyddsdokument till stadens judar. Det var Carl Lutz, en schweizisk diplomat, som i början av 40-talet kommit på idén med skyddspassen. När Raul Wallenberg anlände till den svenska legationen i juli 1944 inrättade han en humanitär avdelning och verksamheten utökades kraftigt. Skyddspassen fick ett mer formellt utseende med signatur från legationens chef Ivan Danielsson. I dokumentet angavs att innehavaren fått tillstånd att komma till Sverige när krigsförhållandena medgav och fram till dess (tillsammans med sin bostad) stod under legationens beskydd. Wallenbergs främsta egenskap var hans starka förhandlingsförmåga och han skaffade sig snart en god kontakt med de ungerska myndigheterna, som också till en början erkände de provisoriska passen. Förmodligen kunde tiotusentals människor räddas på detta sätt. Givetvis var det ingen enmansföreställning från Wallenbergs sida. Andra neutrala aktörer, som Schweiz och Röda Korset, spelade också en viktig roll – för att inte tala om Wallenbergs medarbetare på den svenska legationen, där bland annat chefen Ivan Danielsson och Per Anger (som först tagit initiativ till utfärdandet av skyddspassen) måste nämnas.

Hösten 1944 försämrades situationen. Det stod alltmer klar att Tyskland skulle förlora kriget. Ungerns statschef Miklós Horthy krävde att deportationerna skulle stoppas och att Ungern skulle lämna axelmakterna. Men de ungerska nazisterna (de så kallade "pilkorsarna") tog då över makten, återinförde deportationerna och ogiltigförklarade de svenska skyddsdokumenten. Beväpnade gäng började terrorisera den judiska befolkningen. Läget blev akut. Wallenberg lyckades övertala pilkorsarna att ta tillbaka sin ogiltigförklaring av de svenska dokumenten, men kunde inte göra något åt deportationerna. Koncentrationslägren hade vid det här laget till stor del upphört att fungera och människor skickades istället ut på fruktansvärda dödsmarscher där tiotusentals dog. Vid något tillfälle gav sig Wallenberg personligen ut till uppsamlingsplatsen för en sådan dödsmarsch och räddade så många han förmådde med sina skyddsdokument. De neutrala ländernas diplomater började i den alltmer kaotiska och farliga situationen dra sig ut ur Budapest, men den svenska legationen blev kvar. Julen 1944 stormade pilkorsarna svenskarnas högkvarter. Man tvingades gå under jorden. Stämningen blev alltmer tryckt. Röda armén närmade sig. De ungerska nazisterna hade nu helt tappat respekten för den diplomatiska immuniteten och började angripa det ena svenskskyddade huset efter det andra. Människor fördes bort till Donaus stränder för att avrättas. Även här ska Wallenberg vid något tillfälle ha gjort en högst våghalsig insats, då han gav sig ner till flodstranden och utropade i megafon att de som skulle avrättas i själva verket var svenskar.

I januari 1945 intog röda armén staden och nazisterna jagades ut. Den svenska legationen trodde nu att den akuta faran var över. Riktigt så enkelt var det inte. Av oklar anledning (men troligtvis på grund av misstänkt spionage) greps nu Raoul Wallenberg av de sovjetiska myndigheterna. Det mesta tyder på att han frivilligt åkte med till den sovjetiska militärens högkvarter. Oerhört mycket är hädanefter oklart, men troligtvis fördes han till Moskva och avrättades med gift i Lubjankafängelset ett par år senare.

Världskriget tog slut, men en av dess stora hjältar var borta.

Raoul Wallenberg har blivit en symbol för den självuppoffrande kampen för det rätta. Precis som för alla symboler har mytbildningen kring honom blivit enorm. Det förtar inte det stora i det han faktiskt åstadkom. Raoul Wallenberg hade inte behövt tacka ja när han tillfrågades om att organisera en räddningsaktion för Budapests judar. Han hade, antar jag, kunnat tacka nej och fortsatt sitt arbete som vanligt på Mellaneuropeiska Handelsbolaget. Men någonting fick honom att anta uppdraget. Det spelar egentligen inte någon roll vad – rättskänsla, äregirighet, mod, medlidande eller en oklar kombination av allt detta – det viktiga var att han gjorde det. Jag tror inte heller någon hade anklagat Wallenberg om han efter några månader i Budapest hade lämnat staden hösten 1944 när det började bli allt farligare att befinna sig där. Han hade kunnat vara nöjd med det han dittills åstadkommit och hade säkert fått motta beröm på hemmaplan för sin insats. Men han stannade kvar, fortsatte att rädda människor från döden och fick slutligen betala med livet för sitt mod.

Mystiken kring Raoul Wallenbergs försvinnande har så klart bidragit till att hans liv och gärning fängslat så många människor. Helt säkra kommer vi aldrig kunna bli på hur och när han dog. Debattens vågor har stundtals gått höga om saken. Böcker har skrivits, utredningar genomförts. Ovissheten plågar oss, inte bara hans närstående (vilket är självklart), utan även oss andra, som inte är hjältar, och som fortsätter att välja det bekväma livet medan eländet pågår runt omkring oss. I en (mycket begränsad) mening kan saken sägas ha avgjorts år 2016. Den 29 mars detta år publicerades nämligen en kungörelse av Skatteverket där Raoul Wallenberg uppmanades att "senast den 14 oktober 2016 anmäla sig hos Skatteverket". Ingen Raoul Wallenberg dök upp och i oktober samma år dödförklarades han. Dödsdatumet fastställdes till den sista i månaden fem år efter att han senast ansågs vara försvunnen och landade till sist på den 31 juli 1952. Det finns något nästan rörande över detta typiskt myndighetsbyråkratiska sätt att förhålla sig till den isande ovisshet som präglar fallet Wallenberg. Vi kommer aldrig få ett slutgiltigt svar på vad som hände med Raoul Wallenberg, men någonting måste vi ju sätta på pränt, så att han åtminstone i rent administrativ mening är död och begraven.

I slutändan har dock vår besatthet av Raoul Wallenberg förmodligen än mer att göra med det dåliga samvete jag nämnde inledningsvis och med vår instinktiva uppfattning av ett par lika svårsmälta som obevekliga moraliska lagar: Sanningen kommer inte alltid fram. Vi måste försöka finna den ändå. Vi kan utföra fantastiska gärningar för våra medmänniskor och ändå föras bort, dödas och glömmas. Om vi vill kalla oss för hjältar, så måste vi utföra dem ändå.

20. Drottning Kristina

Visst är det normalt att någon gång under livet sätta sig upp mot sina föräldrar, som en del i att bli en egen självständig individ. Det yttrar sig ofta i någon sorts avståndstagande mot de regler föräldrarna satt upp eller de trosföreställningar och värderingar de uppfostrat en med. Det kan röra sig om en demonstrativ vägran att dammsuga rummet. Ett ifrågasättande av någon politisk ståndpunkt som luftats vid frukostbordet. Kanske kommer en uppnosig tonåring som verkligen vill störa familjefriden hem i en klubbtröja tillhörande farsans favoritlags stora rivaler. Det krävs ett visst mått av mod och karaktär för sådana provokationer, men det är ju inte som om ett helt lands rykte står på spel. Det är ingen skandal av europeiska mått om Lisa kommer hem halv tre en lördagsnatt istället för överenskomna klockan tolv. Det uppstår inte panik i maktens innersta korridorer om Kalle plötsligt hoppar av den skola föräldrarna kämpat för att han ska få gå på.

Det förhåller sig lite annorlunda om man råkar heta Kristina och vara född in i kungafamiljen år 1626. Då kan diverse bråkiga beslut få just de oerhörda konsekvenser som normala barn slipper bekymra sig om. För det är klart att det hela blir aningen mer komplicerat om ens far är känd som hela protestantismens räddare och kungen som gjorde ett litet land i norr till en europeisk stormakt. Kristinas pappa var alltså Gustav II Adolf. Eller om ni så föredrar Gustaf Adolf den store, den ende svenske kung som förärats detta tillägg. Det blir avgjort lite mer problematiskt om tanken är att man ska bära protestantismens fana högt som drottning av den nya stormakten Sverige, när man själv inser att man inte vill vara protestant. Eller Sveriges drottning.

Nåväl, hennes mer chockartade livsbeslut lät till en början vänta på sig. Som enda (från spädbarnsålder överlevande) barn till kungen och drottningen var det hon som skulle ärva makten i landet – trots att hon var kvinna. Därför fick hon all den gedigna utbildning som en regent kunde tänkas behöva. Kristina visade sig dessutom vara ovanligt intelligent och vetgirig. Hon slukade bok efter bok, när hon inte var upptagen med att ivrigt diskutera teologi, historia och statsmannakonst med sina lärare. Visserligen stördes hennes uppfostrare i religiösa spörsmål av de ifrågasättanden Kristina redan som barn började göra – kan tösen inte bara acceptera det vi säger åt henne att tro på utan att krångla?! – men i övrigt fanns det vid det laget inga tecken på något att verkligen oroa sig över. Landsbyggaren och stjärnadministratören Axel Oxenstierna (som i egenskap av rikskansler var den som i praktiken styrde landet i väntan på att Kristina skulle bli myndig) ansvarade för stora delar av hennes utbildning. I det av Oxenstiernas uttalanden som åldrats kanske allra sämst konstaterar han häpet: "Hon är alls inget kvinnfolk, hon har ju gott förstånd!" Ja, det hade hon. Det skulle Oxenstierna själv bittert få erfara, när hon redan som artonåring och nybliven drottning av Sverige genast satte igång att börja utmanövrera rikskanslern.

Kristina visade sig nämligen också vara något av ett politiskt geni, eller åtminstone en slug manipulatör av sällan skådat slag. Redan i tidiga tjugoårsåldern började hon umgås med tankar på att abdikera. Då hade hon under sin korta tid vid makten hunnit bli kallad "fredens drottning" (propagandistiskt och ganska oförtjänt) eftersom hon satt på tronen när Trettioåriga kriget äntligen tog slut. Men Kristina ville alltså abdikera. Varför? Det är en stor tvistefråga. Några har hävdat att hon redan nu visste att hon önskade bli katolik, vilket naturligtvis var en otänkbar religiös tillhörighet för en svensk monark. Peter Englund förhåller sig skeptisk till det och menar att beslutet att abdikera föregick beslutet att konvertera med flera år. Kanske handlade det snarare om personlig frihet. Kristina ville absolut inte gifta sig och bli underordnad en man. Hon verkar också ha känt någon form av sexualskräck som kan ha grundat sig i en ovilja att bli "ägd" av en annan person (vissa av hennes nedskrivna tankar gör sådana tolkningar fullt möjliga). Äktenskap och barn, som inte bara förväntas av en monark utan i det närmaste är ett odiskutabelt krav, innebär naturligtvis en förlust av frihet – bättre då att vara en drottning utan land, med bibehållen status som kunglighet men utan press på sig att skaffa tronarvingar. Kanske var den viktigaste faktorn till abdikationen den attraktion hon kände till den sexigare kulturen nere i söder, som kunde upplevas mer intressant, elegant och fritänkande än den stränga lutheranism som genomsyrade de bistra prästerna i norr. Vi vet inte riktigt vad som var de avgörande drivkrafterna. Men vi vet att hon under flera år krattade för sin abdikation. Hon lät storpolitiska beslut agera medel i sin strävan att uppnå personligt uppsatta mål. Självcentrerad var hon sannerligen, men det är svårt att inte fascineras av det nästan Game of Thrones-listiga beräknande hon var kapabel till.

Det stora problemet var att säkra en arvfurste. Kristina ville dra, men hon ville inte lämna landet i sticket – d.v.s. utelämnat åt något himla riksråd eller en polsk utböling med band till Vasasläkten eller något annat hemskt. Karl Gustav (senare Karl X) var personen som Kristina ville göra till arvfurste. Det var däremot en impopulär tanke i alltför många andra inflytelserika led. Genom att listigt spela ut bönder, borgare, präster och adel mot varandra samt manövrera Oxenstiernas riksråd med hot och finurlighet, lyckades hon till slut få igenom sin vilja. Tronföljden var säkrad. Kristina kunde nu lugnt tillkännage att hon tänkte lämna. När hon strax därefter till den katolska världens stora förtjusning genomförde sin konvertering, så skapade det ännu större chockartade svallvågor i hela Europa än vad abdikationen gjort. 

Vissa har hyllat hennes mod att lämna såväl tro som tron, och sett henne som en symbol för den nyfikna lusten att vidga sina vyer. I vissa läger har hon blivit en feministisk ikon (något ironiskt, med tanke på att Kristina inte hade mycket till övers för sitt eget kön – hon betraktade naturligtvis sig själv som ett lysande undantag). Andra menar att hon snarast måste ses som en förrädare. Herman Lindqvist skriver: "I detta fyrverkeri av floskler har man glömt det faktum att Kristina var och förblir en av den svenska historiens största förrädare och svikare. Hon svek sin plikt som regent, förrådde sitt land, sin religion, sin familj och hela sitt folk." Så kan man förstås se på saken. Men det finns ett överflöd av regenter genom historien som klamrat sig fast vid makten till varje pris och som utan reflektion valt att fortsätta med vad det nu är för korståg (bildligt eller bokstavligt) som de blivit uppfostrade till att föra. Långt mycket mer ovanligt är det med någon som frivilligt väljer att avstå från denna arvsmässiga maktposition och som öppet vågar ifrågasätta etablerade "sanningar" inom alla möjliga fält.

Bara så det inte missförstås: Kristina älskade makt. Under de decennier som återstod av hennes liv efter abdikationen så sökte hon hela tiden nya maktbaser. Hon var nästan ända fram till slutet en spelare att räkna med i storpolitiska diskussioner, även om hon ständigt åkte på besvikelser i sin strävan efter att säkra de maktpositioner hon önskade. Pengar ville hon också ha, inte minst för att bekräfta sin upphöjdhet som drottning (hon fortsatte att betraktas som vördnadsvärd kunglighet, även om hon inte längre styrde något rike). Utan pengar ingen status och utan status ingen makt. Till stor del tycks hon ha sökt denna makt som ett medel för att kunna leva ett fullständigt oberoende liv.

Jag gillar Kristina för modet att konvertera, för det ovanliga i att abdikera och för hennes politiska listighet. Men kanske gillar jag henne ändå mest av allt för att hon verkligen älskade kultur, vetenskap och bildning. Inte på det tillbakadragna, lite trista sättet. Kristina var en sådan som kastade sig från det ena till det andra i intellektuella samtal, ivrig att testa än den ena än den andra tanken. Ibland gick hon bokstavligt talat fram och tillbaka i rummet när en idé gjort henne så exalterad att hon inte kunde sitta still. När hon var drottning i Sverige så fyllde hon sitt slott med lärda personer från kontinenten, till viss del för att öka den nya stormaktens kulturella prestige, men av allt att döma mest för eget intresses skull. Hon ville helt enkelt ha klokt folk att lära sig av och diskutera med. (Alla var hon inte helt nöjd med. Kristina var en intellektuell, men hade i sin uppfostran också sysslat med praktiska sysslor. Besviket uttalade hon om en av dessa lärda importer, att "han vet vad en stol heter på ett dussin språk, men vet inte hur man sitter ens på en.") Mest känd av de tänkare som fyllde slottets salar är Descartes, vars vistelse på Tre Kronor ledde till hans död. Kristina ville sätta igång med undervisning och samtal redan tidigt i gryningen, när den ruggiga kylan i slottet var värre än vanligt. Den stora filosofen dog snart i lunginflammation. (Hans inflytande är uppenbart – liksom drottningens kritiska hållning till det hon fick lära sig – i en av maximerna Kristina formulerade: "Man måste tvivla på allt, till och med sin egen misstro".) 

Men Kristina själv levde vidare, tänkte vidare och var ofta i framkant med sina kulturella åsikter. Hon älskade teater och var precis som alla andra experter på området förtjust i franskklassicismens impulsgivare Corneille. När kontroversiella dramatiker som Racine och skandalstjärnan Molière började göra sig hörda var Kristina tidigt framme och hyllade dem, medan andra mer konservativa Corneillefans tog starkt avstånd. Hon var en självständigt tänkande kulturradikal, helt enkelt. Hon var inte heller rädd för starkt kontroversiella vetenskapliga rön; tidigt beställde hon exemplar av Galileis omstridda skrifter. Kristina var dessutom inte en sådan som bara tog in kunskap och konst – hon skrev själv med manisk ihärdighet livet igenom. Tusentals brev och maximer är bevarade, samt en ofullbordad självbiografi. 

Då är vi nog redo för en sammanfattning av varför jag är så pass förtjust i Kristina. En andligt sökande kulturnörd, med fäbless för prakt, som idoliserade och romantiserade kulturen nere på kontinenten? Det finns helt klart människor jag har svårare att sympatisera – och identifiera – mig med.