91. Nils Dacke

I boken Huggormens tid skriver Sture Dahlström att en fredlös människa lever nära döden: "Vilket måste betyda att hon också lever närmare livet. Och närmare färgerna. Och ljuden. Och skrattet. Och kärleken." Var det så du kände det, Nils Dacke, efter att du hade satt en pil i fogden Inge Arvidsson och förklarats fredlös? De rödklädda fogdarna var centralmaktens förlängda arm och av den anledningen hatade av smålänningarna. Jag känner inte till de exakta omständigheterna, men låt säga att Inge förtjänade sin död. Du och din kompanjon flydde till skogs och ni dömdes i er frånvaro till döden. Hur kändes det att leva fredlös? Var färgerna starkare? Skrattade du högre? Eller kollade du ständigt bakom din rygg för att se om inte din broder stod där med skarpslipat svärd? I tre år levde ni fredlösa innan ni köpte er fria till en summa av 200 danska mark, vilket motsvarade 12 oxar. Det här var en väldigt stor summa på den här tiden, men det kanske det var värt för lite frid i sinnet? Men du la dig inte till ro. Två år senare skulle du leda det mest omfattande bondeupproret i Sveriges historia. Det var ett uppror som gav svallvågor ända till Stockholm och som under några månaders tid gjorde Gustav Vasa alldeles darrig i sina pluderhosor. Ett uppror som i slutändan var fullständigt misslyckat och som bara stärkte ärkepaddans makt. Men hur kändes det? Hur kändes upproret? Hur kändes det att inte längre vara omfattad av lagens arm?

Jag frågar för att jag är smålänning på min pappas sida. Jag känner samma glöd i min kropp. Men det är en glöd som kyls av varje gång jag öppnar appen Min myndighetspost. Vad jag menar är att vi har fogat oss till centralmaktens kontrollsystem. Visst, världen är inte lika brutal och farlig som på din tid. Men ibland känns det som om vi har köpt vår säkerhet till priset av vår frihet. Jag vill lägga till dig på en lista över människor som kämpat för att göra samhället till en bättre plats: Hinke Bergegren, August Palm... Nej, du har naturligtvis inte särskilt många åsikter gemensamt med socialistiska agitatorer på 1800-talet. Men om ni har någonting gemensamt så är det upprorsandan. Och det är därför jag frågar: hur kändes det?

För att ta det från början. Ärkepaddan Gustav Vasas kamp om den svenska kronan hade kostat enormt mycket pengar. När han till slut blev kung 1523 hade han och staten omfattande skulder. För att klara finanserna drev Gustav igenom stora skattehöjningar. Han passade också på att bli protestant och förvandla den fria katolska kyrkan till en evangelisk statskyrka. Det var smart uträknat. För när den svenska kungen blev kyrkans överhuvud (istället för påven i Rom) kunde kyrkans egendomar läggas under kronan. Det var så småningom kyrkopolitiken som blev den utlösande gnistan för Dackefejden. 1541 genomfördes en så kallad "kyrkovisitation" i Småland. Den innebar att staten helt enkelt plundrade kyrkorna på silver. Totalt konfiskerades 3 700 kg förgyllt och oförgyllt silver. Nu fick det vara nog! Bondeupproret var ett faktum. Och snart var det du, Nils Dacke, som ledde det i kampen för att saker och ting skulle vara som det alltid hade varit. Det här stämmer väl med min bild av smålänningar. Gör vad ni vill med oss, ålägg oss högre skatter, nya skatter, förbjud vår handel med danskarna. Vi kommer att muttra, men vi fogar oss. Men rör fan inte vår kyrka.

Det gick bra till en början. Dina gerillastyrkor var överlägsna statens soldater i de Smålandsmörka skogarna. Det gick så bra att när du firade jul 1542 i Kronobergs slott så härskade du i princip över hela sydöstra Sverige. Men säg den lycka som varar. Våren 1543 slog Gustav Vasa tillbaka med full kraft. Dina styrkor förlorade flera viktiga slag, och du jagades ända in i Danmark där du slutligen dödades. Att statsmakten var skakad i grunden kan man se i den brutalitet med vilken motståndet slogs ned. Alla som hade haft något samröre med dig tillfångatogs eller dödades. Många var präster. Din son tillfångatogs och dog i en fängelsehåla i Stockholm. Din farbror Olov Dacke sattes på "stegel och hjul". Det vill säga, han spändes fast på ett vagnshjul och därefter höggs armar och ben av. Brutaliteten var för att avskräcka potentiella kvarvarande motståndsmän. Ingen skonades. Din fru och mor levde fortfarande 1543 och Gustav Vasa skickade ut en order om att fånga "hans kone och then trolkärringen hans moder". Bondeupproret hade misslyckats och ärkepaddan stärkte makten över riket.

Det här är risken med att göra uppror mot den rådande ordningen. Att kampen används som ett försvar för ännu mer drakoniska åtgärder. På 1500-talet innebar det att du, din familj och alla som har hjälpt dig antingen tillfångatas eller slås ihjäl. Idag innebär det kanske snarare mer övervakning, mer kontroll, eller att ditt uppror blir till ytterligare en vara i den konsumistiska marknadsekonomin. Ytterligare en snygg t-shirt. Men jag vägrar tro att man inte kan göra skillnad trots allt. Alla kamper har åtminstone potentialen att rucka lite på ordningen. Det var förstås ingenting du tänkte på, Nils. Men du har blivit en symbol för frihet och motstånd mot centralpittarna i Stockholm. I Sture Dahlströms bok bildar huvudpersonen ett parti: Dackes drabanter. Och runt om i Småland har det rests statyer till din ära.

Du Nils, så här på slutet av den här texten. Jag frågade hur det kändes, för jag vill gärna hitta upprorsandan i mig själv. Jag vet att det finns en glöd där någonstans. Jag inser nu att du omöjligen kan svara på den frågan. Inte bara för att du är död och allt. Men också för att svaret på många sätt är betydelselöst. Det är möjligt att livet som fredlös är närmare färgerna, skrattet och kärleken. Eller så är det alldeles fruktansvärt. Men det är ju inte därför man gör uppror. Man gör uppror för att man inte står ut med en orättvisa. Det är där man måste börja.

Nils Dackes avhuggna huvud.

92. Sven Nordqvist

Under mellandagarna befann jag mig på Rijksmuseet i Amsterdam. Jag stannade länge framför en målning av Hendrick Avercamp, Vinterlandskap med skridskoåkare (ca 1605). Varje gång jag förde blicken över folksamlingen som försökte lära sig åka skridskor på isen upptäckte jag nya detaljer. En man som fallit pladask på isen. En annan som förrättar sina behov vid ett träd. Ett lekande barn. Ett hästkadaver i nedre vänstra hörnet. Och så vidare. Jag kunde inte se mig mätt. Blicken sögs ideligen in i målningen och ville greppa den i all sin detaljrikedom. Den mest kända av den här typen av detaljrika målningar är Lustarnas trädgård (ca 1510) av Hieronymus Bosch. Det är en typ av målning man ständigt återkommer till av nyfikenhet och upptäckarglädje.

Steget från ett par holländska målare som levde för ett halvt millennium sedan till Sven Nordqvist är inte så långt. För det är precis samma sak jag känner när jag läser hans bilderböcker. Samma spännande häpnad inför de fantasirika påhitten. En häpnad som i grunden hänger ihop med glädjen över att det alltid finns mer att upptäcka, att världen inte är fullständigt känd eller klarlagd.

Sven Nordqvist är mest känd för serien böcker om Pettson och Findus. Den första boken i serien, Pannkakstårtan, kom ut 1984. Den senaste, Var är Pettson?, kom ut 2015. Pettson är en gammal gubbe och Findus är en energisk katt. De lever på en bondgård, med höns, kor och mucklor. Mucklor är små finurliga varelser, som knycker saker för Pettson och som bara är synliga för Findus och läsaren. Pettson kan brusa upp, särskilt när Findus hoppar i sängen tidigt på morgonen, men relationen mellan Pettson och Findus är i grunden ömsint och fin. Pettson skaffade Findus för att han inte ville vara ensam. Det är så tyst på landet och hönsen är inget vidare sällskap, de är alldeles för korkade. Stackars Pettson från 1987 är central för att förstå relationen mellan Pettson och Findus. Pettson är på dåligt humör och inget Findus gör muntrar upp honom. Det gör honom tvärtom bara argare. Findus kommer att tänka på att Pettson alltid blir glad av att fiska och försöker locka honom ut. Utan att lyckas. Det är först när Findus bestämmer sig att gå och fiska på egen hand och Pettson ser Findus bege sig ner mot sjön på darriga ben och med det stora fiskespöt på axeln, som han veknar i sinnet. De går tillsammans ner till sjön, drar upp ett par fiskar och vänder sedan hemåt.

Rörelsen mellan hemmet och äventyret är central i många av Nordqvists böcker. I Stackars Pettson tänker Pettson: "Det kändes bra att röra på sig (...) Att vara på väg någonstans, istället för att bara sitta stilla och känna efter hur dystert allting var." Att få röra på sig, vara med om någonting, skingrar alla dystra tankar. I Pettson tältar från 1992 är relationen mellan hemmet och äventyret ännu tydligare. Findus hittar en stor grön korv på vinden och frågar Pettson vad det är för något. Det är ett tält, "ett hus av tyg som man kan sova i om man är på vandring i fjällen till exempel", förklarar han för Findus. Lite senare avslöjar Pettson att han aldrig har varit på vandring i fjällen. Det blev aldrig av. "Inte hade vi tid för sånt. Och inte råd heller. Men det skulle ha varit roligt." Det hade varit lätt för Pettson att gräma sig över att han aldrig kom iväg till fjällen. Det är lätt att gräma sig över allt man aldrig har gjort eller kommer få tillfälle att göra. Pettson tältar lär oss dock något viktigt: att det aldrig är för sent och att äventyret börjar vid farstukvisten. I slutet av berättelsen tar sig Pettson och Findus till "fjället", en grön kulle bakom snickarbon, och äter frukost. Måttet på ett äventyr bestäms inte av höjden man klättrar.

Nasse hittar en stol från 1988 är en personlig favorit. Nasse, en björn i fina röda hängselbyxor, hittar en stol på vägen och vet inte vad det kan vara. Han provar alla möjliga sätt att använda stolen, men möter omgivningens hånskratt när han använder den "fel". Till slut lär han sig hur stolen ska användas, stolen ska stå på alla fyra stolsbenen och baken ska vara på sitsen. Nasse hittar en stol är på ett sätt en berättelse om disciplinering, om hur vi alla lär oss hur saker och ting bör gå till genom att anpassa oss efter omgivningen. Men genom att visa hur det går till, genom att visa Nasses oskyldiga frågor, som egentligen inte är så dumma, får vi syn på något som vi kanske har glömt eller förträngt hos oss själva.

Var är min syster? är Nordqvists mästerverk. I alla Nordqvists bilderböcker är det som om bilderna vill klara sig själva, som om de vill kasta av sig textens förklarande och tillrättaläggande funktion. I Var är min syster? kan man, om man vill, läsa texten, men det går lika bra att bara titta på bilderna av de drömlika landskapen, som sitter samman och som löper från sida till sida. Texten spelar en mindre viktig funktion. Relationen mellan bild och text avspeglas i bokens tillkomst. Nordqvist fick första idén till boken 1982, men det skulle dröja ända tills 2007 innan han hade hittat rätt berättelse till bilderna och boken tog form. I boken får vi följa en lillebrors jakt på sin syster. Han tar hjälp av en äldre gubbe som hjälper honom att leta. Efter hand som berättelsen vecklar ut sig får vi reda på mer om systern. Hon sitter helst i trädet "bland päronen och fåglarna". Men hon är inte kvar där längre. Lillebrodern och gubben tar en luftballong (i form av ett päron) och beger sig ut över de fantastiska landskapen som breder ut sig över sidorna. Här finns allt som gör att man älskar Sven Nordqvists böcker: detaljer i överflöd, humor och en hjärtevärmande berättelse. Dagen går mot sitt slut. Kanske har systern tagit sig hem igen? De återvänder hem, och visst: där sitter hon! Det visar sig att även systern har letat – efter lillebrodern.

Kanske är det det här som är kärnan i Sven Nordqvists böcker. Äventyret väntar vid varje stig, vid varje sten eller öppnad dörr. Hemmet är såväl en utgångspunkt som en ändpunkt, och: man måste ge sig ut på äventyr för att kunna komma hem igen.

93. Sven Tumba

Vi börjar i ett garage i Tumba. Golvet kryllar av vita möss. Bröderna Nils och Sven Johansson betraktar scenen. Nils är bekymrad. Deras till en början så blygsamma samling möss, har plötsligt antagit ohanterliga proportioner. Mössen är inte bara på golvet - de har ju för sjutton spridit sig in i väggarna och taket, farsan kommer slå ihjäl dem! Sven däremot är upprymd. Detta är ju i själva verket världens chans - vi kränger mössen i skolan på måndag! Två spänn för en hane, tre för en hona, fem om hon är dräktig. Vi kommer bli stenrika! Sagt och gjort.

Några år senare. Viggbyholm, norr om Stockholm. Vem är det som springer där som en vettvilling och ringer på dörren till varje husport? Är det inte den nyinflyttade fjortonåringen Sven? Jodå. Sven Johansson har kommit till klarhet om att här i Viggbyholm spelas det inte hockey, bara bandy - en sport han menar "hör till forntiden". Detta måste rådas bot på. Varje gång en jämnårig grabb öppnar dörren möts han av en entusiastiskt skrikande Sven: "Kom till sjön ikväll och ta med skridskorna för nu ska jag visa er vad hockey handlar om!" Strax är en isbana uppskottad på Stora Värtan. Det blir så klart succé. Grabbarna spelar dagarna i ända. När de blir törstiga sågar de upp hål i isen och dricker sjövatten. Nykomlingen från Tumba blir "Sven Tumba" med hela pojkgänget. Fjorton år fyllda har han alltså både hunnit dra igång en affärsverksamhet och framgångsrikt introducerat en ny idrott. Så skulle det fortsätta.

"Tumba" Johansson, så småningom bara "Tumba", visar snart upp en exceptionell hockeytalang. Innan han ens börjat spela för Djurgårdens A-lag, får han som nittonåring göra debut i landslaget. Han tackar för förtroendet med att göra fem mål i landskampen mot USA. Han är träningsnarkoman och kämpar stenhårt för att finslipa varenda liten detalj i sitt spel. Ja, det vill säga varenda detalj utom en - passningsspelet. Varför ska man ge bort pucken när man är bäst? Tidigt i karriären ställs han dock inför ett svårt val. Han är som sagt ett jättelöfte i hockey och älskar sporten. Men å andra sidan är han också riktigt bra på fotboll, en sport han älskar "nästan lika mycket". Mången ung idrottsman har ställts inför ett liknande dilemma. För Tumba är dock valet enkelt. Självklart ska han satsa på båda! Han får också snart pröva lyckan även i Djurgårdens fotbollslag. Debuten sker mot Sveriges bästa lag Malmö FF. Malmös centerhalv Sven Hjertsson inleder med att kliva fram till Tumba och väsa: "Kommer du i närheten av mig, din djävla ishockeyspelare, så sparkar jag benen av dig. Försök inte inbilla dig att du kan spela fotboll bara för att du är hockeyspelare." Tumba replikerar: "Det var ett trevligt sätt att presentera sig på din kobenta fan." Tre mål och en assist senare är det Tumba som springer fram till Hjertsson: "Du Jönsson, eller vad du nu heter, det här är ju ett toppenspel - MEN VAD KALLAS DET?" Tumba kommer sedermera vinna SM-guld med Djurgården i fotboll, få proffsanbud från italienska Atalanta, göra fem landskamper för Sverige och skjuta mål på självaste Lev Jasjin.

Det är dock som hockeyspelare han verkligen utmärker sig. Han tar tre VM-guld med landslaget, åtta SM-guld med Djurgården och med sina 186 mål är han svenska landslagets bästa målskytt genom tiderna.  Vissa av gulden är mer minnesvärda än andra. Hockey-VM 1957 till exempel. Finalmatchen spelas mellan Sverige och värdnationen Sovjet på Leninstadion i Moskva inför 59 000 åskådare. Tre Kronor behöver oavgjort mot hemmafavoriterna för att ta hem guldet. Matchen slutar 4-4 efter mål av "Garvis" Määttä i slutminuterna. De ryska arrangörerna har tydligen inte räknat med svensk seger - det finns nämligen inga förutsättningar för att spela upp den svenska nationalsången under prisceremonin. Inga problem, tycker Tumba. Vi sjunger den själva! Men hur går den nu igen? Det är inte alla i landslaget som är helt säkra. Laget bestämmer sig för att i stället stämma upp i en visa som alla garanterat känner till. Och så kommer det sig att det är "Helan går" som ekar inför den fullsatta Leninstadion denna kväll i Moskva.  Efter en vodkadrypande guldbankett blir en förmodligen rätt bakfull Tumba utsedd till världens bästa amatörcenter. Detta leder till att han som förste europé får chansen att provspela för ett NHL-lag. För att lätta upp stämningen inleder han äventyret i Boston  med ett elakt practical joke involverande de amerikanska spelarnas tandproteser, varpå han blir tacklad sönder och samman på träningen nästa dag. I slutändan blir det inget kontrakt med Boston Bruins ("jag spelade en europeisk hockey, som transatlanterna inte förstod sig på"), men Tumba ser åtminstone till att importera slagskottet från Nordamerika. Skottet, som aldrig tidigare skådats i svensk hockey, är så hårt att vissa anser att det bör förbjudas av säkerhetsskäl.

Parallellt med idrottskarriären kastar sig Tumba med halsbrytande fart in i olika projekt. Han lanserar Spaps-hjälmen (världens första hockeyhjälm i plast), skapar ett eget bordshockeyspel tänkt att konkurrera med Stiga, kläcker idén till klassiska TV-pucken, ger sig (långt före Björn Borg och Börje Salming) in i kalsongbranschen, startar ett företag som säljer swimmingpools, uppfinner en vattenpump för båtar ("Tumbaläns"), jobbar som gymnastiklärare, skriver ett par böcker, gör TV-programmet "Tumbas hockeyskola", medverkar i Åsa-Nissefilmer, gör gymnastikprogram i radio ("Gomorron, detta är Tumba. Nu ska vi köra igång våra kroppar och möta en ny härlig dag med frisk aptit!"), turnerar i folkparkerna, spelar in singeln "Hockeypolka", samt reser ett par somrar land och rike runt med en egen vattenskidshow. Vissa projekt rinner ut i sanden, någon gång blir han blåst på pengar och allt som oftast försöker han kanske göra lite för mycket helt på egen hand. Hans kalsongäventyr är symptomatiskt. Projektet handlar inte alls bara om att tjäna pengar, nej, Tumba har också själva mänsklighetens fortplantningsförmåga för ögonen när han lanserar sina kalsonger. Han bekymrar sig nämligen över att den typiska kalsongen vid denna tid är av Y-frontsmodell, vilket gör det trångt och varmt i grenen, något som "enligt läkarvetenskapen kunde förorsaka sterilitet". Med Tumbas kalsonger ska det bli "mera luft i brallan"! Hans idé är så genial att "kalsongbranschen skakade i sina fogar". Tumba blir PR- och försäljningsansvarig och lyckas dra ihop hela Tre Kronor för fotografering i kalsongerna. I vanlig ordning, när det gäller Tumbas affärssatsningar, så snappar dock storföretagen i branschen upp hans geniala idé och manövrerar snart ut honom från marknaden ... men skit samma! Det finns alltid nya projekt och idéer att förverkliga.

Med alla sina idrottsframgångar och sidoprojekt blir Tumba snart omåttligt populär hos svenska folket och nästan hela Sveriges lilla prins. Bokstavligt talat. Under studierna på Gymnastiska centralinstitutet träffar han nämligen prinsessan Birgitta (syster till vår nuvarande kung). Tycke uppstår och en intim romans tar sin början. Prinsessan tycker Sven är charmig, kul och humoristisk. Sven å sin sida ser i prinsessan en pigg, intelligent och söt tjej, som dessutom är i besittning av en "fantastiskt fin och vältränad kropp". I lånade lägenheter och på ständig flykt från omgivningens blickar ägnar de sig åt "det som ungdomar alltid har gjort när kärleken slår till och känslorna svallar". Rykten om förhållandet sprids snabbt till pressen och en katt-och-råtta-lek med journalisterna tar sin början. Tumba kallar prinsessan för "Sonja" och när de är ute tillsammans bär hon en stor, illröd peruk. En gång är de på middag hos en kamrat, när Expressens reporter Gösta Ullén plötsligt ringer på dörren och tränger sig på. Tumba gömmer undan prinsessan i en garderob och passar på att sticka till henne "lite dricka och godsaker" när Gösta är på toa. Efter en timme ger reportern upp och middagen kan fortsätta. En annan gång är de nära att bli påkomna i gymnastiksalen och tvingas gömma sig i en plint. När Tumba ska skjutsa hem prinsessan till slottet tvingas han muta högvakten med "två mjölkchocko". På det stora hela är dock allt frid och fröjd. Visst har Tumba en vag känsla av att drottning Sibylla inte vill ha honom som svärson, men äsch, det ska säkert gå vägen om han bara får träffa henne! I sitt radioprogram konstaterar han glatt, efter en fräck fråga från Nacka Skoglund, att "de redan håller på att spola borggården så att jag inte ska få så långt att åka när jag ska träna". Så småningom leder dock allt hemlighetsmakeri till att känslorna svalnar. Det blir aldrig någon prins Tumba av Sven Johansson från förorten.

Men det finns ju en tillvaro efter idrottskarriären också. Vad i hela fridens dar ska man göra då? Frågan har kanske börjat gnaga i Tumba, när han en gång blir medbjuden för att prova sporten golf. Så här beskriver han sina känslor efter sitt allra första golfslag:

Det var en känsla som jag aldrig tidigare upplevt. Ja, lika underbar som när jag kom hem från Nordamerika och avlossade mitt fruktade slagskott. Men det här var något annat, nästan obeskrivligt. Att stå på denna vackra plats och se bollen stiga i en båge mot himlen och lägga sig till ro på greenen långt där borta gav en nästan orgiastisk känsla. Jag rös av välbehag.

När Tumba inser att han kan fortsätta tävla i golf även efter att hockeykarriären är avslutad får han en närmast religiös upplevelse. Självklart måste han sprida evangeliet till resten av svenska folket! Han får de amerikanska golfstjärnorna Arnold Palmer och Jack Nicklaus till Sverige för uppvisningsspel, drar igång golftävlingen Scandinavian Enterprise Open (föregångare till Scandinavian Masters) och låter uppföra ett jättelikt tält utanför Kungliga Tennishallen så att sporten även ska kunna bedrivas under vintern. Själv tar han sig snart till Sverigeeliten i sporten, blir uttagen i landslaget (i sin tredje sport) och gör slutligen även en satsning som proffs. Sakta men säkert gör han golf (som dittills betraktats enbart som ett tidsfördriv för de rika) till en "folksport" i Sverige. Men är det verkligen bara Sverige som ska få njuta golfens fröjder? Hur blir det till exempel med stackarna bakom järnridån? De måste ju vara fullständigt svältfödda på golf därborta i öst - något måste göras! Tumba packar väskan och far till Tjeckoslovakien för att marknadsföra golfen (med en avstickare till Östtyskland där han har ett affärsprojekt gällande export av östtysk cement på gång). Han tas emot med öppna armar i det hockeytokiga landet och försäkrar de tjeckoslovakiska myndigheterna att "ett spel med klubba och boll kan aldrig vara kapitalistiskt".

Ett par decennier senare är det Sovjetunionens tur att få ta del av golfevangeliet. Han grundar den första golfklubben i Sovjet - Tumba Golf Club Moscow - och börjar sedan arbetet med att omvandla en gammal soptipp till landets första golfbana. För att få "ordentligt drag" kring klubben ser han till att göra en rad illustra personer till hedersledamöter - däribland Michail Gorbatjov, prins Bertil, Anatolij Karpov, Sean Connery, Carl Lewis och Björn Borg. Den 11 september 1988 är det dags för invigning. Enligt Tumbas egen skildring av historien banar han sig väg genom folkmassorna, medan tusentals ryssar skanderar "TOMBA! TOMBA! TOMBA!". I den efterföljande processionen av idrottskändisar finns Mike Tyson, Pelé och en nyligen amputerad Lev Jasjin på kryckor. Moskvas borgmästare är där, likaså kommunistiska partiets ordförande i huvudstaden. Det hela avslutas med en "hejdundrande bankett" på Hotel National vid Röda Torget, där Tumba och hans gamle kompis, den legendariske hockeycoachen Anatolij Tarasov, skålar i vodka och "hurrar fyrfaldigt för rysk golf". Boris Jeltsin får sedan äran att slå banans allra första golfslag.

Ja, ni hör ju. Om Nacka var urtypen för en Bajare, så kan Tumba utan tvekan sägas vara detsamma för Djurgårdaren. Precis som Nacka en vild gamäng som lever livet i högt tempo, absolut, men en gamäng som inte dör försupen och ensam i förtid, utan blir fullblodsentrepenör som flyttar till Florida på gamla dar för att kunna lira golf året om. 2011 är det dock slut på de jordiska projekten, då Sven Tumba avlider åttio år gammal. Senast någon hörde av honom var han i full fart med att dra slagskott på Sankte Per, kränga vattenpumpar till Jungfru Maria och lära Gud Fader själv att spela golf.

94. Elise Ottesen-Jensen

Det känns ibland som att det sexuella genom historien har varit överallt och ingenstans på en och samma gång. Det har omgärdats av förbud och lagar, skildrats i högstämd poesi och fört människosläktet vidare genom årtusendena - men det har också likt  få andra områden präglats av hysch-hysch och ovilja att tala klarspråk. Det är på sitt sätt förståeligt. Sex är förenat med barnalstring och därmed med stora frågor om hur vårt samhälle ska bestå, vilka vi är förpliktade att ta hand om och vem som ärver pengarna. Tillvaron är dessutom så djävulusiskt inrättad att det sexuella på samma gång är en mystisk och kraftfull drift bortom förnuftet, något brinnande i människan till synes omöjligt att behärska. Inte underligt att härskare, auktoriteter och förståsigpåare känt sig påkallade att bryskt kontrollera detta fenomen ovanifrån. Inte heller att mer romantiska naturer försökt bevara det som något gåtfullt och ogreppbart (ord som "sädesledare" och "slemhinna" kan som bekant få den mest glödande kärleksflamma att falna). Mystifierandet av det sexuella uppfattas kanske, åtminstone av oss upplysta svenskar, som något som förpassats till historiens skräphög - men handen på hjärtat, visst kan man än idag få känslan av att debatter om exempelvis porr och prostitution rör sig någonstans i Platons idévärld, snarare än i den smutsiga verkligheten?

Trots att det alltså återstår en del att göra, så måste det dock sägas att mycket har blivit bättre under de senaste hundra åren. I dagens Sverige har vi tillgång till preventivmedel, sexualupplysning i skolorna och Kropp & Knopp. Det har inte kommit gratis, utan varit ett resultat av hårda strider och enträget arbete. Utan en envis norska hade det antagligen tagit bra mycket längre tid.

Elise Ottesen-Jensen (1886-1973) hade personliga anledningar att engagera sig i sexualupplysningen. Hon var ett av 18 syskon, vars födslar successivt brutit ner hennes mor fysiskt och mentalt: "Mors kropp såg ut som ett perforerat landskap. Hon hade blånader och knutor och sprickor över hela kroppen efter sina arton graviditeter. En gång såg jag henne naken och efteråt grät jag." Elises syster Magnhild fick i tonåren en dotter utanför äktenskapet. Deras stränge far lät adoptera bort barnet och skickade iväg systern från hemmet. Magnhild hämtade sig aldrig från förlusten av sitt barn och dog tio år senare på ett hem för psykiskt sjuka. Så här med facit i hand kan engagemanget för sexualupplysning tyckas som en självklarhet i ljuset av dessa omständigheter. Men i regel finner vi ju oss i de mest gräsliga livsvillkor, så länge som de framstår som självklara och oundvikliga. Det oväntade och plötsliga lidandet är oacceptabelt, men det som ärvts i generationer resignerar vi inför. Det krävs alltså något utöver det vanliga för att för det första ifrågasätta vardagens spelregler och för det andra kavla upp ärmarna och bestämma sig för att göra något åt dem. Det som är så befriande med Elise Ottesen-Jensen är att hon var en människa som inte bara "tog ställning", utan också omsatte sin övertygelse i praktisk handling.

Elise kom till Sverige vid 33 års ålder tillsammans med sin svenske livspartner, syndikalisten Albert Jensen. Hon gjorde sig ett namn som skribent på den syndikalistiska tidningen Arbetarens kvinnospalt - "Kvinnan och Hemmet" - som publicerades varje lördag. Där hade hon den fantastiska terriern Helga Johansson (senare känd som Moa Martinsson) som frejdig kampkamrat. Signaturen "Ottar" inspirerades av en norsk sjöfarare som på 800-talet gjorde äventyrliga upptäcktsresor i Barents hav och skulle väl antagligen föra tankarna till djärvhet, nytänkande och norsk frimodighet. Smeknamnet skulle fortsätta att följa henne under resten av hennes liv. "Kvinnan och Hemmet" blev en braksuccé och det strömmade in brev från framför allt arbetarklasskvinnor, som berättade om sin vardag och sina problem. Det var bland annat så Ottar skulle fungera framöver, som en välbehövlig ventil där det tidigare inte funnits någon. Genom breven fick hon inblick i den uppsjö av nedtystade bekymmer som präglade kvinnornas vardagsliv. Hon bestämde sig för att fokusera sin outtröttliga kamp till sexualupplysningen. Hennes motto blev: "Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet."

Trots att det var förbjudet i lag att upplysa om preventivmedel, åkte Ottar land och rike runt, agiterade, informerade och provade ut pessar åt fattiga bondkvinnor. Hon kämpade mot det officiella samhällets prydhet, men kunde också dra nytta av den - det som inte kunde sägas i talarstolen kunde istället tas upp efteråt på tu man hand bakom skrank, på hemlighuset, eller på andra ställen dit präster, poliser och andra ordningsvakter av ren anständighet var förhindrade att närvara. Parallellt med resorna kring Sverige, fortsatte breven att hopa sig. Bland annat skrev flera homosexuella till henne i en tid då homosexualitet var kriminaliserat och det var förenat med socialt och ekonomiskt utanförskap att komma ut som bög eller lesbisk. Tack vare sitt kontaktnät kunde Elise rentav fungera som ett slags sambandscentral (kopplerska enligt somliga), som förde samman ensamma homosexuella med varandra.

Genom åren kom Elise att knyta kontakter med mängder av andra sexualupplysare både inom och utanför Sveriges gränser. Med några av dessa bildade hon 1933 Riksförbundet för Sexuell Upplysning (RFSU), där hon själv i över tjugo år fungerade som ordförande.  Elise hade en viktig och unik betydelse på så sätt att hon kunde knyta samman samman progressiva och kunniga läkare i den svenska sexualreformrörelsen, med vardagsverkligheten i fattig-Sverige. Hon hade som få andra i dåtidens Sverige direkt kontakt med både problemen och deras lösning. De frågor och problem hon inte själv kunde avhjälpa, kunde hon på så sätt slussa vidare till dem som kunde det.

Elise kom att leva så pass länge att hon fick uppleva hur hennes sexualpolitiska hållning blev norm hos de politiska makthavarna under 50- och 60-talet. Hon fick ta emot medalj från regeringen, blev hedersdoktor vid Uppsala universitet och Tage Erlander föreslog henne som mottagare av Nobels fredspris. Elise blev även en internationell berömdhet som ordförande i International Planned Parenthood Federation (IPPF). Hon fick kort sagt uppleva ett lyckligt slut man gärna unnar henne.

Jag vet inte om "den svenska synden" fortfarande är en grej, men jag vågar mig ändå på att slå fast att Sverige än idag är ett föregångsland vad gäller sexualupplysning. Till stor del är det Elise Ottesen-Jensen vi har att tacka för det. Blommor och bin är svåra att tala om, storkar lättare. Men hur mycket vi än älskar sagor och mystik, så ska vi inte låta dem begränsa och plåga oss. Förr eller senare är upplysning vår enda väg till frihet.

95. Monica Zetterlund

Det är kanske en kliché, men jag tänker ändå citera Tage Danielssons vackra och träffande ord om Monica Zetterlund:

En nattklubbsdrottning doftande av logar.

Ett lingonris som satts i cocktailglas.

En blond negress från Värmlands huldraskogar.

Monica Zetterlund. En jazzpaschas,

en sång som hejdar sig, till hälften hunnen,

och drar den där när Fröding satt på dass.

En väv av guldbrokad och vadmal spunnen.

Men märk det vemodsdraget över munnen:

ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz.

Det sägs ibland att man är vad man äter. Monica Nilsson (som hon en gång i tiden hette) må ha bott i en arbetarlänga i Hagfors, men hon levde på en diet av Sarah Vaughan och Ella Fitzgerald. Det var en av den moderna erans tjusningar (eller förbannelser, beroende på hur man ser på saken) att en kulturyttring kunde paketeras i ett fodral, flyttas över en ocean och sedan planteras i en helt annorlunda mylla. Tack vare detta kunde ett sådant fenomen som Monica Zetterlund växa upp och på något sätt framstå som både hemtamt och exotiskt på samma gång - på båda sidor om Atlanten. 

När Monica Zetterlund under en vistelse i Paris träffar på Marlon Brando, envisas han med att kalla henne för "Sven Zetterlund", eftersom "Monica" låter "för internationellt". Det mystiska och motsägelsefulla med en nordisk blondin mitt i den svarta jazzvärlden, är uppenbarligen en del av vad som gör henne fascinerande i amerikanska ögon. På motsvarande sätt får hon här i Sverige ett spännande, internationellt skimmer över sig, tack vare sina bekantskaper med legendariska jazzmusiker och uppträdanden för mångmiljonpublik i amerikanska tv-shower. Det exotiskt lockande skapas i mötet mellan lingonriset och cocktailglaset, mellan logen och nattklubben, mellan det hemtama och det främmande.

I Monica Zetterlunds person förenas också det upphöjda och det jordnära. Hennes utstrålning är magisk, men den gör henne aldrig helt och hållet till en sånggudinna bortom denna världen. Hon är alltför fräck, frisk och full i sjutton. De intensiva framträdandena som jazzsångerska, där ett höjt ögonbryn tycks kunna sluka upp en hel tv-publik, kompletteras helt naturligt av frejdiga nummer i Hasse och Tages revyer. Ett exempel på hennes raka och rättframma personlighet är den fantastiska memoarboken Hågkomster ur ett dåligt minne, skriven tillsammans med Tom Alandh. Boken är fullspäckad med anekdoter och avslöjande inblickar i dåtidens svenska och internationella nöjesvärld. En del av dess charm ligger i ren namnmagi - hon har en kärleksaffär med Earl Hines, blir friad till av Elvin Jones, Donald Byrd bjuder henne på middag på "Tre Remmare mittemot NK", och Miles Davies köper drinkar (och ger skamliga förslag) i New York. Hennes villa i Lidingö utvecklar sig till rena pensionatet för vilsna jazzsjälar från jordens alla hörn. Hon tycks charma dem alla, precis som hon charmade hela svenska folket.  

Det musikaliskt mest framstående av alla hennes möten med jazzens stora är förmodligen Waltz for Debby, albumet hon spelade in 1964 tillsammans med den legendariske pianisten Bill Evans. Hur gick det till när en man som bara några år tidigare medverkat på tidernas jazzskiva Kind of Blue spelade in ett album med vår egen Monica Z? På sätt och vis var det Beppe Wolgers förtjänst. Denne hade skrivit en svensk text till Evans komposition "Waltz for Debby", som han kallade för "Monicas vals". När Bill Evans blev presenterad för Monica Zetterlund i samband med ett besök i Stockholm, meddelade han henne att han hört "Monikas vals" och tyckte mycket om den. Monica blev överlycklig och bjöd sin vana trogen hem Bill och hans fru Elaine till sin villa. Av alla vilsna jazzsjälar som under årens lopp vistades på pensionatet i Lidingö var förmodligen Bill och Elaine Evans bland de allra mest vilsna. Båda var tunga heroinister och vid ett tillfälle ska de till och med ha försökt sila i sig snö som låg på  husets fönsterbräde. På något vis blev ändå Bill Evans övertalad att spela in en skiva tillsammans med Monica Zetterlund. Inspelningen skedde i all hast och tog bara fyra timmar. Resultatet blev ett fint album där jag personligen gillar de svenskspråkiga låtarna allra bäst - folkvisorna "Jag vet en dejlig rosa" och "Vindarna sucka uti skogarna", samt "Om natten" med musik av Olle Adolphsson (och en mycket märklig text av Carl Fredrik Reuterswärd). Och så "Monikas vals" så klart, den förtjusande svenska versionen av "Waltz for Debby", som på sätt och vis varit upprinnelsen till hela projektet.

Det säger mycket om Monica Zetterlund att hon bara en kvart efter att inspelningen var avklarad, skulle stå på scen i Hasse och Tages revy Gula Hund. Och där någonstans, klockan tjugo över sju en sensommarkväll 1964, i en taxi mellan Europa Film Studio och Chinateatern, på väg från en inspelning av amerikanska jazzstandards och svenska visor med en av tidernas mest berömda jazzpianister, till ett revyuppträdande med två av Sveriges mest folkkära komiker, så hittar vi väl själva sinnebilden av det Monica Zetterlund var. Ett värmländskt yrväder, ständigt på väg i ilfart mot nya områden att ösa sin begåvning, entusiasm och livsglädje över. En logdoftande nattklubbsdrottning. Ett lingonris i cocktailglas.