11. Allan Edwall

Året är 1935 när en elvaårig pojke i en jämtländsk bruksort sätter sig ner för att skriva ett brev till Fjodor Dostojevskij. Han har precis läst ut Anteckningar från ett källarhål och skriver till den store ryska författaren för att muntra upp honom.

Bäste herr Dostojevskij, du ska se att det känns bättre snart. Upp med hakan!

Han fick aldrig något svar.

Pojken hette Allan Edwall och han lämnade så småningom hemorten Hissmofors för Dramatens elevskola. En magnifik karriär och livet väntade. När Edwall dog i sviterna av prostatacancer 1997 var det som en av Sveriges största och mest folkkära skådespelare. Han hade drivit en egen teater, och spelat i filmer av Ingmar Bergman, Olle Hellbom och Jan Troell. Men han lät aldrig berömmelsen stiga honom åt huvudet. Genom hela sitt liv, vill jag mena, behöll han något av den elvaåriga pojken inom sig. Den som skrev till Dostojevskij för att muntra upp honom.

Det är just det barnsliga i Allan Edwall som jag vill ta fasta vid i den här texten. Till skillnad från många andra hövliga kulturutövare, ingen nämnd ingen glömd, tog Allan Edwall barnkultur och barnfilm på allvar. Många tar sig upp för kulturens parnass utan att ägna ett ögonblick åt att se nedåt, men Edwall tog parti för dem som ännu inte hunnit upp eller som aldrig kommer att ta sig dit. Att vara barn är att uppleva hur det är att vara maktlös, och Edwall stod alltid på de maktlösas sida.

Jag var förmodligen några år yngre än elva när jag för första gången såg Allan Edwall på film. Om det var i Rasmus på luffen, Ronja rövardotter, Bröderna Lejonhjärta eller Emil i Lönneberga, kan jag verkligen inte komma ihåg, och det slår mig, samtidigt som jag skriver ner det här, hur tätt förknippad han är med Astrid Lindgrens sagovärld och hur omistlig han var varit under hela min barndom. Näst efter VM-krönikan 94 var kassetterna med filmatiseringarna av Astrid Lindgrens berättelser mina högst värderade. Edwall, som när filmerna spelades in var en profilerad Dramaten-skådespelare, kunde utan vidare ta klivet in i Lindgrens värld som en trygg äldre farbror eller gubbe. I filmerna stod Allan Edwall för den del av de vuxnas värld som inte bara var upptagen av att intrigera och slåss utan som förstod barnen och deras önskemål, rädslor och drömmar. Det enda undantaget är som Emils pappa, och det säger någonting om Edwalls skådespelartalang att det dröjde väldigt länge innan jag insåg att Emils pappa också var Skalle-Per och Paradis-Oskar.

Skalle-Per var den Astrid Lindgren-karaktär som Edwall själv tyckte mest om. I en intervju jämförde Edwall Skalle-Per med andra bräckliga figurer i litteraturhistorien, som till exempel soldaten Svejk i Bertolt Brechts pjäs. (En roll han hade spelat på Dramatens scen.) Skalle-Pers och Svejks bräcklighet ger dem möjlighet att säga sanningar från ett annat perspektiv. Edwall fortsätter:

Samma sak kan faktiskt sägas om barn – de är fysiskt svagare än vuxna och de är kortare, så de tittar på världen från knähöjd. De kan inte tillgripa makt och auktoritet som vi gör. Kanske är det därför som de kan identifiera sig med Skalle-Per. Barn har en så stark känsla för rättvisa.

I en komplicerad och förvirrande värld erbjuder sagan en tacksam tydlighet. Ljus och mörker står mot varandra, i en evig kamp. Det är svårare att bibehålla känslan för rättvisa när man växer upp. Hyran ska betalas, semesterresor ska planeras och fonderna måste ge avkastning. Det är inte lika lätt att identifiera ondska, om den inte paraderar fånigt i skock eller uttrycker sig på ett igenkännbart ondskefullt vis. Och rättvisa? Det är väl ändå ett begrepp som endast hör hemma i sagans värld? Det är barn som uppskattar sagor mest, men kanske är det vuxna som är mest i behov av dem.

Det är därför det finns någonting ”barnsligt” också i Allan Edwalls politiska engagemang. Musiken var en stor del av Edwalls liv. Vid inspelningen av Rasmus på luffen hade han med sig ett munspel. När som helst kunde han ta fram munspelet och improvisera fram sånger, och många hamnade i den slutliga filmen. Det är också i de visor som Edwall knåpade ihop som hans politiska engagemang är mest tydligt. "Den svenska solen" är en parodi av en passiv socialdemokrat, och i visor som "Årstider" och "När små fåglar dör" tog Edwall parti för de som lämnas bakom när framåtskridandet ångar vidare:

Å vi kan knappast rå för att små fåglarna dör, det är sådant som småfåglar gör.

Å en viss allergi får man finna sig i, om man önskar en stark industri.

Allan Edwall var sitt ursprung trogen. Vad är det man säger? Man kan ta skådespelaren från brukssamhället, men man kan inte ta brukssamhället från skådespelaren. I ”Bli som far” tecknar han en bild av ett samhälle som har glömt de sina. Och där det enda man kan göra är att efterlikna sin far för att ärva ”fabrik och nevros”. Den enda friheten är friheten att välja sin förtryckare.

Svälj din förtret, ta sken i vacker hand
När makten trampar på din ömma tå
Du lever i ett demokratiskt land
Där du kan välja sätt att trampas på

Det är ingen vacker bild av Sverige, och det är långt ifrån Paradis-Oskars munspelsvisor. Det är många som känner till att Allan Edwall sjöng och skrev egna visor, men hur bekant är det hur mycket sälta och skarpa iakttagelser som visorna innehåller? I stället har bilden av Allan Edwall som Sveriges mysfarbror fått släta över hans politiska engagemang.

Rollerna som Paradis-Oskar och Skalle-Per exemplifierar Edwalls dragning till aparta roller, till samhällets utstötta, idioter, gamla gubbar eller alkoholiserade. Edwall valde sådana roller för att få möjlighet att uttrycka sanningar från ett annat perspektiv, men också för att de passade hans fysiskt expressiva skådespelarstil som ligger nära det komiska och groteska. Edwall placerade sig i en folklig teatertradition där hela kroppen tas till bruk för att uttrycka känslor och stämningar. Jag tror att det var Robert Gustafsson som sa att för att spela full ska man inte försöka spela onykter, man ska spela en full person som försöker spela nykter. Kanske är det därför Edwall lyckades så bra i sina roller. Han gick aldrig till överdrift. Eftersom Edwall själv kände sig ganska apart och udda, så gällde det för honom att begränsa sig själv och sitt uttryckssätt.

Men om jag bara ska lyfta fram en av Edwalls många roller, en personlig favorit, så är det som den åldrande skomakaren Gustafsson i Vem älskar Yngve Frej? efter en roman av Stig "Slas" Claesson. Skomakaren är en av tre gubbar som i en liten by på landet upplever att de har blivit fråntagna sina sysslor och uppgifter när alla andra har flyttat in till stan. Filmen är fylld av Slas underbara humor och milda ironi över samhällsutvecklingen. Och hur mycket jag än uppskattar Allan Edwalls syrliga samhällskommentarer så älskar jag honom mest när han bara i sin person utgör en kommentar över hur fel världen är. I filmens första scen går skomakaren ner till brevlådan vid vägen och sätter upp en skylt. Han tar några steg bakåt för att betrakta skylten, på vilken det står "Mottager ej mera arbete". Han tittar till vänster. Han tittar till höger. Ingen bil så långt ögat når. Han går hemåt igen, mer fundersam än uppgiven. Men inte glad. Vad är nyttan med att gå i pension när det ändå inte finns något arbete att slippa göra?

Man ser framför sig en elvaårig pojke som ser filmen och skriver ett brev: Bäste herr Gustafsson, du ska se att det känns bättre snart. Upp med hakan!

12. Ingrid Bergman

Det är inte sant att människor aldrig förändras. Men i vissa lyckliga fall kan man redan tidigt i en människas liv utläsa vem hon är och vad hon går för.

När Ingrid Bergman fick sin första filmroll var hon sexton år gammal, men det stora genombrottet kom med Gustaf Molanders Intermezzo från 1936. Det var en roll som gjorde att inflytelserika människor på andra sidan Atlanten fick upp ögonen för henne. Särskilt David O. Selznick visade sig ivrig att få träffa henne. Så pass att han bestämde sig för att bjuda över den tjugoettåriga nordiska skönheten (som hon ofta beskrevs) till Hollywood för en nyinspelning av filmen. Av allt att döma var Selznick en högdragen och självupptagen man, med en boxares fysik och envishet. Ingen kan ha något att invända mot den beskrivningen, men för historieböckerna kan man tillägga att han också var Hollywoods vassaste producent. I sin självbiografi har Bergman beskrivit sitt första möte med Selznick. Bergman och Selznick hade stämt träff, men den beryktade producenten dröjde. Bergman sattes att vänta framför en filmduk, men mitt i filmvisningen blev hon avbruten av upplysningen om att Selznick hade anlänt och väntade i köket. När hon trädde in såg hon en man, som hon förmodade var Selznick, breda ut sig över köksbordet och metodiskt stoppa in mat i munnen. Han fixerade henne med sin blick. Utan några som helst hälsningsfraser eller ursäkter bad Selznick Ingrid Bergman att ta av sig skorna. Ingrid, självmedveten om sin längd, svarade snabbt att det inte skulle hjälpa; hon hade på sig låga skor utan klack. Selznick muttrade, men lämnade ämnet för att kommentera hennes namn istället. Ingrid? Det kunde lätt feluttalas "ein-grid". Och Bergman lät för germanskt. Kunde hon tänka sig att byta till Lindstrom? Lindstrom lät som Lindbergh, och förde tankarna till Charles Lindbergh, den berömda piloten. Ingrid flammade till och gav Selznick en föreläsning om hur stolt hon var över sitt efternamn. Selznick blev en aning förvånad över Ingrids indignation men svarade att de inte behöver bestämma någonting direkt utan att det kunde vänta till morgondagen. Sedan tog han sig tid att granska hennes ansikte. Han hittade flera detaljer som kunde förbättras. Bland annat var hennes ögonbryn för tjocka och hennes tänder i dåligt skick. Men ingen fara. Selznick skulle morgonen därpå köra henne till en sminkstudio där de kunde rätta till alla skavanker och skevheter. Den här gången brusade Ingrid upp ordentligt. Hon genmälde skarpt att hon var den hon var och att hon inte ville förändras ett dugg. Om det inte passade så skulle hon åka hem till Sverige igen. Kanske, sa hon, borde han inte ha köpt grisen i säcken. David O. Selznick, den berömda Hollywood-producenten, slutade att äta men fortsatte att stirra på henne.

Här kunde historien om Ingrid Bergman ha tagit slut. 

Det är förstås inte omöjligt att tänka sig att Bergmans internationella filmkarriär hade tagit fart ändå, men för tillfället var vägen till stjärnglansen spärrad av en producent med boxarutseende som ville förändra allt hon var och stod för. Många andra hade sagt ja tack och villigt tagit emot berömmelsen och pengarna. Men Ingrid Bergman stod på sig. Om historien om Ingrid Bergman tagit slut här hade Sverige varit tre Oscarsstatyetter och en stor filmstjärna fattigare. Framförallt hade vi gått miste om alla oförglömliga ögonblick i filmer som Notorious, Höstsonaten och Casablanca. Visst, även i ett alternativt universum utan Ingrid Bergman hade vi kanske fortfarande pratat om kysscenen i Notorious, pianoscenen i Höstsonaten, och att ”play it again, Sam” faktiskt aldrig yttras i Casablanca. Utan Ingrid Bergman hade det ändå inte varit samma sak.

Men Selznick fick en idé.

Han fortsatte att stirra på Ingrid Bergman tills en gnista tändes i hans ögon. Han hade kommit på en idé som var så enkel, trodde han, att ingen i hela Hollywood hade gjort något liknande tidigare. Han skulle inte förändra någonting med Ingrid Bergman. Hon skulle fortsätta att vara sig själv. Hon skulle bli den första "naturliga" skådespelerskan. Man föreställer sig att Selznick gick och la sig lycklig den natten, glad över att ha vunnit Ingrid Bergmans gunst och över sin stora idé. Dagen därpå gav han sig i kast med att noggrant konstruera bilden av Ingrid Bergmans naturlighet. Här är det värt att stanna upp en aning. Låter inte det här som en självmotsägelse? Var inte själva poängen att Ingrid Bergman skulle vara sig själv? Var det inte vad Selznicks briljanta idé gick ut på? Men vad Selznick i själva verket förstod är att få saker kräver så mycket ansträngning och noggrant planerande som att skapa bilden av okonstlad charm och otvungen enkelhet. Han försökte därför kontrollera alla delar av Ingrid Bergmans helylle-image: alla intervjuer hon gjorde, alla roller hon tog, alla fotografier som togs. Allting skulle gå igenom honom. För att riktigt förstå hur grundligt Selznick gick tillväga räcker det att citera hans instruktioner för hur Bergman skulle fotograferas:

• avoiding the bad side of her face
• keeping her head down
• giving her the proper hairdress
• avoiding long shots and low camera angles
• shading her face and using "effect lighting"

Instruktionerna handlade alltså inte bara om huruvida Bergman skulle vara sminkad eller inte, utan också om vilken ansiktshalva som skulle undvikas (den högra) och vilka fototekniker som skulle användas. Instruktionerna tjänade till att lyfta fram Ingrid Bergmans enkelhet och naturlighet. Vid slutet av 30-talet var den tidigare generationens filmstjärnor, Greta Garbo och Marlene Dietrich, på nedgång. Ingrid Bergman lanserades av Selznick både som en ny Garbo och som anti-Garbo. Garbo var enigmatisk, gåtfull och ouppnåelig, medan Bergman beskrevs som levande, frisk och jordnära. En girl next door, som man utan tvekan kunde presentera för sin kära mor.

Nyinspelningen av Intermezzo blev en succé och Bergmans karriär såg ut att sikta mot stjärnorna. Selznick hade lyckats. Men så var det det här med tjejen som vägrade att ge med sig, som utan att tveka kunde läxa upp en stjärnproducent om han inte gjorde som hon ville. Bergmans egna önskemål och bångstyriga vilja komplicerade saker och ting. Den riskerade att förstöra Selznicks noggrant konstruerade fantasibild. Ofta gick Bergman med på Selznicks instruktioner, men det hände att hon vägrade att ha på sig smink och kom med galna infall som att spela teater vid sidan av filmkarriären. Sprickorna började synas när hon kämpade och till slut lyckades få rollen som prostituerad i Victor Flemings Dr. Jekyll and Mr. Hyde. Ingrid Bergman som en hora? Hur gick det ihop med hennes image som helylletjej? Selznick var inte glad men han försökte göra det bästa av situationen.

Det blev med tiden tydligt att Ingrid Bergmans vilja var för stark för Selznick att binda och kontrollera. Både professionellt och privat. Ingrid Bergman var gift och hade ett barn när hon anlände till Hollywood, men det hindrade henne inte från att inleda en affär med den världsberömda fotografen Robert Capa. Samtidigt levde bilden av Ingrid Bergman som den friska, okonstlade och naturliga skådespelerskan ett eget liv. Den fortsatte att påverka människors uppfattning av Bergman. Även efter att hon lämnat Selznicks produktionsbolag och fortsatte att spela det ena komplicerade kvinnoporträttet efter det andra, uppfattades hon som en person som privat aldrig tog ett glas för mycket och som ägnade hela sin lediga tid åt familjen. Bilden av henne som en svärmorsdröm gav henne vissa friheter att ägna sig åt utomäktenskapliga aktiviteter, men det var en bild som var förutbestämd att en dag krossas.

Hur det gick till är för många välbekant. Det började 1947 med att Bergman såg två av den italienska regissören Roberto Rosselinis filmer och bestämde sig för att skicka honom ett brev där hon erbjöd honom sina tjänster. Bergman flyttade därpå till Italien, lämnade barn och make och inledde en kärleksaffär med Rosselini. Den här gången fanns ingen Selznick som kunde skyla över saker och ting. Allting pågick framför skvallerpressen och de skvallersugna tidningsköparnas ögon. Skandalen var ett faktum. I den här texten tänker jag inte ägna många ord åt skandalen, Bergmans tre filmer med Rosselini eller hur hon många år senare tilläts komma tillbaka till Hollywood som på nåder. Jag vill bara slå fast att hela Ingrid Bergmans återstående liv och karriär kan betraktas i skenet av det avgörande ögonblick när hon stod upp mot David O. Selznick och vägrade att anpassa eller ge med sig. Hennes frihetsbegär hittade ständigt nya utlopp och hennes omutliga vilja drev henne att ständigt söka nya roller, utmaningar och älskare. Den sista delen av hennes liv slogs hon inte längre med bilden av henne själv som den präktiga helylletjejen, utan med det åldersfixerade Hollywood, där det blev svårare och svårare för henne att hitta vettiga roller.

Det är därför det är så underbart att Ingrid Bergman fick kröna sin karriär med rollen som den världsberömda pianisten Charlotte Andergast i Ingmar Bergmans Höstsonaten. Det finns inga bättre ord för att beskriva Bergmans prestation än mästerlig. Hennes storslagna gester och dramatiska ansiktsuttryck gör henne klippt och skuren för att gestalta den stolta Charlotte. Ingrid Bergman klagade en gång på att alla bara ville tala om filmen där hon spelar mot Humphrey Bogart. Inget ont om Casablanca, men jag hade inte rest några invändningar om alla hade velat tala om Höstsonaten istället. Personligen var det dock en svår tid för Ingrid Bergman. Relationen med Ingmar Bergman var inte helt konfliktfri och hon plågades av smärtor under inspelningen. Höstsonaten hade premiär 1978. Fyra år senare hade Ingrid Bergman gått bort i bröstcancer.

Det finns få lärdomar att dra av döden. Därför måste den här texten sluta i vad Ingrid Bergman lämnar efter sig, och vad det är som fortfarande fascinerar. Jag tror att det finns människor därute som ser på Ingrid Bergman som endast en nordisk skönhet, ett viljelöst föremål för kamerans lins och en projektionsyta för regissörens begär. (Alfred Hitchcock var som bekant olyckligt kär i Bergman.) Men det vore att reducera hennes egen vilja, som var lika närvarande när hon valde att spela prostituerad och synas i Rosselinis filmer, som när hon satte ner foten när Selznick ville göra henne till någon hon inte var. Ingrid Bergman levde sitt liv, utan att bry sig om vad omgivningen tyckte, och även om det handlar om en framgångsrik och vacker skådespelerska så finns det någonting beundransvärt i det. Bilden av den "naturliga" Ingrid Bergman var visserligen till stor del en konstruktion, ett fantasifoster av skrupellös producent och en publik som ville ha sina stjärnor oskuldsfulla och snövitsrena. Men det finns en sanning i lögnen som gör lögnen sann. Ingrid Bergman var den naturliga stjärnan för att hon genom hela livet var sann mot sig själv, mot sina önskemål och sin egen oförlikneliga vilja. 

13. Zlatan Ibrahimović

 Erik Hamrén – ett försvarstal

Den 4 november 2009 presenterades Erik Hamrén som ny förbundskapten för det svenska landslaget i fotboll. Till en början kändes det bra och hyllningsrösterna var unisona. Ut med det trista och defensiva, in med glädje och "shining"! Men det dröjde inte särskilt länge innan det stod pinsamt klart hur det egentligen låg till. Mannen var ett skämt. Spelidé saknades och den en gång så stolta svenska organisationen stod i spillror. Det vore väl orättvist att säga att Hamrén var en dålig tränare rakt av – han hade till exempel lyckats bra i Örgryte och Rosenborg – men det tycktes otvivelaktigt vara så att han inte passade särskilt bra för ett lag som svenska landslaget, där stabil defensiv och god organisation var a och o. (Detta tycks för övrigt bekräftas av Hamréns nuvarande tränaruppdrag på Island.)

Men samtidigt som vi alla suckade över landslagets hopplöshet, så var det som om vi också levde i en märklig parallellvärld där det i själva verket aldrig hade funnits lika stor anledning att vara stolt över Sverige i fotbollssammanhang. I den blågula tröjan älgade nämligen ett jättelikt fotbollsgeni runt och gjorde drömmål på löpande band. Zlatan. Visst hade han stundtals varit bra även under Lasse Lagerbäck – vem kan glömma klacken mot Italien eller skottet från omöjlig vinkel mot Ungern? Men det var när allt kommer omkring enstaka glimtar i ett lag där individen i regel fick ge vika för det starka kollektivet. Under Hamrén verkade emellertid jätten stormtrivas. Det var under den här perioden, från 2009 och några år framåt, som det blev fullständigt uppenbart att Zlatan Ibrahimović var Sveriges bästa spelare genom tiderna. Och vi älskade honom.

En fotbollsspelare som Zlatan har nämligen förmågan att skänka något mer än bara underhållning och glädje för stunden. Han har förmågan att skänka hopp. Det här blir lite fånigt, men jag ska ge ett exempel ur mitt eget liv. Senhösten 2009 befann jag mig i Melbourne på en Australienresa som var på upphällningen. Pengarna började ta slut och de outhärdliga jobben som försäljare av el och takisolering gav inte den utdelning jag hade hoppats på. Zlatan å sin sida befann sig i Barcelona, dit han blivit värvad för en astronomisk summa till världens bästa klubblag. Den 29 november skulle El Clásico spelas – en av fotbollens allra hetaste och största matcher mellan Barcelona och Real Madrid. För första gången någonsin med en svensk världsstjärna i en potentiell huvudroll. Jag var givetvis tvungen att se matchen, trots att det innebar att jag mitt i natten fick promenera in från St Kilda till en sportbar i centrala Melbourne som jag visste skulle visa den. Besvikelsen blev därför stor när matchen startade framåt småtimmarna och Zlatan (som precis återhämtat sig från en skada) började på bänken. Jaha, var det så här den nattliga eskapaden skulle sluta, med ett vanligt Zlatanlöst El Clásico? Jag beställde en till öl och försökte trycka undan besvikelsen så gott det gick. Men så i andra halvlek byttes fransmannen Thierry Henry ut och Zlatan kom in på Camp Nou. Yes! Jag och de två andra svenskarna en bit bort (som jag minns det var vi så gott som de enda som tittade på matchen) slängde ett menande ögonkast på varandra. Nu var det dags för vår svenska stolthet att göra entré! Och mycket riktigt, bara 10 minuter senare slog högerbacken Dani Alves ett inlägg som Zlatan slog in på volley. 1-0 till katalanerna, vilket också blev matchens slutresultat. Zlatan Ibrahimović hade avgjort El Clásico.

När jag klev ut från sportbaren hade solen börjat gå upp över staden. Jag kände mig yr av trötthet, men också nästan löjligt glad. För en av få gånger i mitt liv kände jag mig genuint stolt över att vara svensk. Eller ok, lite småbelåten över Sverige känner jag mig rätt ofta – typ hela tiden när jag skriver på den här listan, om jag ska vara ärlig – men sådär riktigt stolt, så det kittlar i magen av glädje, har jag kanske bara känt mig under den där promenaden genom Melbourne en tidig novembermorgon. (Det här kan vara en efterhandskonstruktion, men banne mig om jag inte till och med gick och nynnade på en egen variant av The Ballerinas & The Pendeltones klassiska hyllningslåt "Zlatan & jag": "Ohiyaa Zlatan å ja, vi är från samma land ...". Kanske rentav på lätt skånska.) I stoltheten fanns också ett starkt stråk av revanschkänsla. Jag tänkte på cheferna på företagen jag arbetat för och på alla tanter och gubbar som snäst åt mig när jag knackat dörr – när allt kom omkring, vad hade egentligen de jävlarna att vara stolta över? Mark Viduka? Aussie rules football? Jag hade Zlatan.

En fotbollsspelare som Zlatan har också förmågan att skapa ögonblick som vi aldrig glömmer. År 2012 skulle Friends Arena invigas med en vänskapsmatch mot England. Zlatan gjorde (så klart) arenans första mål någonsin. England vände dock till 2-1, vilket länge såg ut att bli slutresultatet, innan Zlatan under sista kvarten gjorde ytterligare två mål och vände ställningen till 3-2. Redan då stod det naturligtvis klart att Zlatan var kvällens huvudperson och hans prestation det man skulle minnas av matchen i efterhand. Sedan inträffade det obegripliga. Det finns ögonblick i historien då så gott som alla, när de senare tänker tillbaka, minns precis var de befann sig. Oftast är det hemska händelser det är fråga om. Terrorattacker, mord på statschefer och dylikt. Men ta mig sjutton om det inte på samma sätt etsat sig fast i mitt minne hur jag låg och slöade i en säng i Uppsala, då jag plötsligt från vardagsrummet hör Robert Perlskogs röst (fast i mitt minne har det alltid varit Lasse Granqvist måste jag erkänna): "Det blir mål! Det är det värsta jag sett, det är inte klokt, han cyklar in den där från 25 meter! Det ska inte gå!". Zlatans cykelspark mot England är inte det vackraste fotbollsmål som gjorts. Men det är kanske det kraftfullaste, galnaste och mest osannolika sättet en boll någonsin förts i mål på en fotbollsplan på, och framför allt: ingen annan än Zlatan skulle ha kunnat göra det. Vi trodde länge detsamma om exempelvis Maradonas solomål mot England i VM-kvartsfinalen 1986. Messi bevisade att vi hade fel. Men än så länge har det mig veterligen inte dykt upp en fotbollsspelare som gjort något som liknar Zlatans vidunderliga spark på Friends Arena, och om det ändå har skett är jag övertygad om att det skulle upplevas som en tursam slump – och inte som i Zlatans fall som en visserligen osannolik, men ändå naturlig konsekvens av hans sätt att spela fotboll.

Det här leder mig in på vad som kanske är allra häftigast med Zlatan som fotbollsspelare. Han är så jäkla unik. Det finns ingen annan som honom. Han har aldrig varit allra bäst i världen, men han har varit ett fenomen, en singularitet, omöjlig att kopiera. Och han har haft en personlighet som kunnat matcha hans egenskaper som fotbollsspelare. Vem är Cristiano Ronaldo som person? I grund och botten bara en vanlig idiot. Messi? Har han ens en personlighet? Men Zlatan har (på gott och ont naturligtvis) varit lika larger than life utanför planen som på den. Och det sjukaste av allt – snubben är svensk!

Och här måste vi till sist komma tillbaka till Erik Hamrén. Zlatans karriär som klubblagsspelare hade så klart varit lika lysande utan Erik som svensk förbundskapten. Och det hade givetvis gått bättre för svenska landslaget som lag betraktat med en Lasse eller Janne vid rodret. Men Zlatan hade inte varit den han var i landslaget utan Erik Hamrén. Han hade inte varit Sveriges bästa målskytt genom tiderna. Och vi andra vanliga dödliga svenskar som slötittar på landslagets kvalmatcher, ja, vi kommer få se Sverige gå till fler mästerskap, vi kommer få se landslaget göra plattmatcher och bragdmatcher, och någon gång på 50 år eller så kanske vi kommer få uppleva ett nytt VM 94 – men vi kommer aldrig aldrig få se något som Zlatan i den blågula tröjan igen. Så tack Erik – inte för den dåliga organisationen, för "shining" eller för läckande försvar; men tack för att du gav utrymme för Zlatan att bli den han alltid var menad att vara i den blågula landslagströjan. Det genialiska, det verkligt stora, föds inte särskilt många gånger. När det väl sker så får ett fåtal av oss chansen att ge plats och kratta manegen för den stores show. Detta lyckades Hamrén med. För oss andra återstår det bara att stanna upp, gapa av förundran och ta till vara på uppvisningen medan den pågår.

14-15. Benny Andersson & Björn Ulvaeus

Popgeniet. Finns det någon som skänker så många människor glädje? En upplyftande refräng kan få livet att gå från meningslöst till hoppfullt på kortare tid än det tar att säga "tonartshöjning". En lysande melodi kan plötsligt få fart på såväl endorfiner som drömmar. Det är inte få förunnat att få njuta av detta och det krävs ingen mental ansträngning. Prousts samlade verk kan säkert skänka glädje också, men till ett långt färre antal människor. Det är heller knappast något man sträcker sig efter när man trött och kärlekskrank på en skakig buss stirrar ut i vinternatten, ens om man gillar karlns författarskap. Men musiken – den är alltid tillgänglig för alla, alltid där att trösta eller glädja vem som än behöver den. Den tar inga omvägar via intellektet utan går rakt in i kropp och hjärta. Så här skrev jag en gång i en text om populärmusik (att citera sig själv, är det självgott av närmast Trumpska mått?):

När någon frågar vad jag verkligen älskar, vilka konstbedrifter jag håller för allra störst och finast, kommer jag sannolikt fortsätta svara att det är Bröderna Karamazov, Dekalogen och något självporträtt av Rembrandt. Men om jag verkar lite frånvarande och disträ, så har det sin förklaring. Långt därinne bakom alla mina äkta uttryck och fasader sitter nämligen min själ och nynnar på refrängen till "Be My Baby". Precis som den alltid gör.

Vi kanske inte alltid stoltserar med popmelodier när vi diskuterar vilken konst som verkligen berör oss. Men låtarna finns bevarade djupt i våra hjärtan. Naturligtvis är det någon som skapat dessa underbara stycken musik. Fråga människor runt om i världen vilka popslingor de nynnar med i när de kokar morgonkaffet eller vilka låtar de dansar till på förfesten. Svaret kan mycket väl vara skapelser av Beatles, Bowie eller Beyonce.

Men påfallande ofta kommer svaret att vara Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Eller ja, i indirekt form åtminstone, för det är förstås genom den häpnadsväckande succén med ABBA som låtskrivarparet i första hand förknippas. ABBA har sålt mer än nästan någon annan artist och de är allmänt älskade, men samtidigt står de ibland som symbol för en sorts ytlig glättighet som en mer svårmodig publik alltid haft svårt för. För ett tag sen fann jag mig själv i en suddig nattdiskussion med vänner, där jag försökte understryka att jag verkligen älskade gruppen men samtidigt kunde känna hur de ofta balanserade på gränsen mellan genialt och cheesy, mellan smaklös hurtighet och formidabel poplycka. Jag vill minnas att flera fann mitt resonemang obegripligt – vadå, ABBA är ju briljanta, punkt. Vad försöker du säga? Det kan förstås ha varit så att jag helt enkelt uttryckte mig otydligt (och att de bara drev med mig), men jag har ändå fått uppfattningen att många alltid helt oproblematiskt älskat gruppen. Så har det inte varit för mig. Var, undrar vän av melankoli, finns den lidande konstnären och det mörka djupet? Det var svårt att gå från "I Know It's Over" till "Take a Chance on Me". The Smiths var den förstående vännen som visste hur jävligt det kändes med kärlek och allt, ABBA var den oförstående föräldern som tyckte man skulle rycka upp sig och vara glad åt att det var fint väder. Allt var så glatt och duktigt. Kunde de inte sjunga åtminstone lite grann om döden?

Sedan insåg jag två saker. För det första: Det finns gott om tillfällen i livet när den oproblematiska sockerchocken fyller sitt syfte. Herregud, jag var ju ett stort fan av tweepop, så jag vet inte vad jag hade problem med egentligen. (ABBA har för övrigt gjort den kanske bästa proto-tweelåten någonsin.) För det andra: Det finns ju svärta i ABBAs musik. På samma sätt som det tog tid för mig att upptäcka att disco kunde vara den mest melankoliska genren av dem alla, så tog det ett tag innan jag upptäckte – eller erkände – det bitterljuva stråket i dunderhits som "Knowing Me, Knowing You" och "Dancing Queen" (är den sistnämnda poppärlan frigörande optimistisk eller svidande smärtsam? Är hon "the dancing queen" eller är det bara en ensam persons omöjligt romantiska dröm?). Sen har vi förstås de mer uppenbart sorgbestänkta låtarna, som de flesta på gruppens sista album The Visitors. "When All Is Said and Done" och "One of Us" är oomkullrunkeliga klassiker i största allmänhet, men det är också genuint sorgsna sådana. Kanske är det för att musiken nu spelar med i de dystra texterna som vi hör det melankoliska så tydligt. För egentligen har ju ABBAs musik nästan alltid handlat om människor som är på väg bort från kärlek, som saknar den, som längtar efter den. Inte så ofta som man kan tro handlar den om lycka och tillfredsställelse. Vid inspelningen av The Visitors hade gruppens romantiska relationer brustit och vetskapen om att männen skrev texter som kvinnorna fick sjunga skapar också det en särskild ... ja jag vet inte, men en särskild effekt. En laddning. Vem är det egentligen som står för det som sjungs? Vem är det som känner vad?

Naturligtvis var Agnetha Fältskog och Anni-Frid "Frida" Lyngstad enormt viktiga komponenter i fenomenet ABBA. Det är deras sångröster och personligheter som knyter ihop melodierna och texterna till det färdiga, känslomässiga succépaket som är ABBA. (Stikkan Andersson som skrev många av texterna ska inte heller glömmas bort.) Vi funderade ganska mycket på hur vi skulle hantera de olika personerna, men landade i att Fältskog och Lyngstad fick stå som egna kandidater till listan medan Andersson och Ulvaeus fick stå som en gemensam kandidat. De skrev ABBAs låtar ihop och de har också fortsatt samarbeta i världssuccéer som Chess (med oförglömliga hits som "Anthem" och "One Night in Bangkok"), så de har varit svåra att separera från varandra. Fältskog och Lyngstad med sina olika röster och solokarriärer har vi haft lättare att bedöma på egen hand. Det har inte räckt till en plats på den här listan (Fältskog var inte alltför långt ifrån), men det är viktigt att de lyfts fram för utan dem skulle vi säkerligen inte värdera Björn och Benny så högt som vi gör.

Sen är ju inte Björn och Benny samma person heller. Björn har blivit en ganska nitisk medlem av Humanisterna medan Benny på äldre dar framstår som en go gubbe med sin dansbandstrevliga Benny Andersson Orkester. (Häri ligger också förklaringen till varför Benny förärades plats 14 på listan och Björn den lägre placeringen 15.) Men anledningen till att vi älskar dem är förstås för det de gjorde tillsammans, poplåtarna de skapade ihop. För all den glädje och tröst de skänkt människor. För drömmarna de gött, för vardagarna de förgyllt. Nej, Benny Andersson och Björn Ulvaeus har inte skrivit Bröderna Karamazov eller regisserat Dekalogen. Men de har skrivit "Dancing Queen". Frågan är om det inte räcker precis lika långt.