21. Håkan Hellström

I Sverige finns många städer. De flesta är små, några mellanstora, endast en kan göra anspråk på att vara en riktig storstad, och så har vi Göteborg. En stad helt i sin egen kategori inom den svenska stadsfloran; för mig en närmast mytisk plats, som indirekt spelat en stor roll för mig genom all den fantastiska musik som haft sitt upphov där. Vi har redan haft Jens Lekman och TTA på listan, men den som personifierar Göteborgspopen är så klart Håkan Hellström.

Själv hade jag fram tills för bara något år sedan så gott som aldrig satt min fot i Göteborg, vilket troligen bara har varit en fördel för min förmåga att uppskatta Håkans musik. Visst kan jag uppleva en igenkännandets glädje när artister sjunger om platser i Stockholm, en stad jag aldrig bott i men har en hyfsad kännedom om; men på samma gång kan jag känna ett sting av irritation, eftersom jag vet att låten handlar om något jag inte har någon närmare relation till. Jag känner till platsen, men det var inte där jag växte upp. När Håkan däremot sjunger om Magasinsgatan, så skulle det för min del precis lika gärna kunna handla om Östra storgatan i Nyköping eller Ågatan i Linköping (platser mycket sällan ombesjungna av popartister). Och därför ska det här inte heller bli en text om Göteborg; nej, det måste så klart (och kanske tyvärr) bli en text om den person som trots allt har den största betydelsen i all popmusik – jag själv.

När Håkan debuterade med Känn ingen sorg för mig Göteborg år 2000, var jag 13 år gammal. Första gången jag hörde hans röst torde ha varit när första singeln, albumets titellåt, spelades på Tracks eller möjligtvis Singellistan (radioprogram som jag mer eller mindre slaviskt följde på den tiden). Jag blev knappast omedelbart förälskad, men tyckte nog låtarna var helt ok och höll säkert tummen för att de skulle gå vidare till nästa veckas avsnitt av Voxpop. Jag minns att det gjorde ett visst intryck på mig när Per Bjurman klev upp på scen och gav Håkan en kyss. Det kan ha varit första gången jag verkligen förstod att det var något speciellt med honom (Håkan alltså), att han var en artist människor tycktes älska utöver det vanliga.

Så här fortsatte det egentligen under hela högstadiet och gymnasiet – en respektfull beundran på avstånd utan att någonsin riktigt vilja eller våga närma mig.
Det var först när jag tagit studenten och börjat på universitetet som jag på allvar förälskade mig i honom. Och då gick allting snabbt. I blixtfart lyssnade jag ikapp på de tre album han hunnit släppa vid det laget. Och på något vis lyckades jag projicera tillbaka upplevelserna av Håkans musik på min ungdom, så att jag till sist nästan själv trodde på att "Vi två 17 år" hade betytt allt för mig när jag själv var 17. Håkan präglade under mitt första år som student såväl fest som vardagsliv. Debutalbumet var så klart klassikern i sammanhanget. Åtminstone de fyra första låtarna (och säkert ett par till) är tidlösa svenska popklassiker. Under kvällarna på studentpuben HG dansade jag till "Ramlar" och när jag kom hem satt jag och tyckte synd om mig själv till "Nu kan du få mig så lätt". Jag har aldrig varit bra på att lära mig låttexter, men dessa kunde jag när det begav sig rabbla utantill.

Debutalbumets uppföljare Det är så jag säger det lyckades med det till synes omöjliga att skruva upp den ungdomliga extasen ytterligare ett snäpp. Håkan hade när albumet spelades in fyllt 30 och var tvungen att desperat kräma ut det sista av sin ungdom. Om debutalbumet i grund och botten behandlat vardagens ångest – omslaget visade Håkan liggande framför datorn i vad som såg ut att vara hans egen ungkarlslya – så kom nu ett starkt element av maskerad och exotism in i bilden. Håkan beväpnade sig med hatt, blås och sambatrummor. Den extatiska skildringen av verkligheten blåstes upp och blev i hög grad en ren flykt från densamma. Titeln på en av låtarna – "Förhoppningar och regnbågar" – skulle kunna stå som rubrik för hela albumet. Det är så jag säger det har lustigt nog kommit att fungera som ett slags motpol för recensenter att dra fram när ett nytt Håkanalbum släpps, för att visa hur mogen han har blivit ("Vi är nu långt ifrån euforin på Det är så jag säger det ..."). Och jo, visst är hans övriga album mindre euforiska, men å andra sidan framstår precis vad som helst som moget och sansat om man ställer det bredvid denna skiva. Min känsla är att Det är så jag säger det är en platta som folk tenderar att fnysa lite åt, vilket är synd tycker jag. Det handlar om att ge sig hän, släppa sargen och kasta sig in i extasen. Det ska väl inte vara så himla svårt, torrbollar!

Efter att Håkan sålunda sträckt upp huvudet bland molnen och bara lämnat en tånagelspets kvar i asfalten, så fanns det till nästa album inte särskilt mycket mer att göra än att ta ett kliv tillbaka. På Ett kolikbarns bekännelser strävade han inte längre framåt mot nästa euforiska ögonblick. Istället blickade han bakåt på minnen av vänner, droger och resor, och satte dem alla under smärtsamt vacker belysning. Albumet har inte en död sekund, inte en falsk ton, inte en enda gång rodnar man av fel anledning. Det är ett ljuvligt album, kanske rentav Håkans (och därmed Sveriges) näst bästa. Men på samma gång var Ett kolikbarns bekännelser vägen framåt. Innan detta album hade Håkan kunnat betraktas som en tillfälligt uppblossande indiepopstjärna, hett älskad några år, snart endast ihågkommen för ett par hitlåtar. Efter Ett kolikbarns bekännelser var det inte längre något snack om att han var en av de stora; så pass stor att han inte långt efteråt kunde få en försäljningssuccé med Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått – ett hopplock av lite ditt och datt som inte fått plats på de andra skivorna. Jag hade antagligen inte ens kommit på tanken att nämna den här om det inte varit för den magnifika "Klubbland"; en låt med syntslingor som fick det mest cyniska 00-talshjärta att smälta, och med textraden "Jag läser aldrig Proust igen, för slutet gör för ont i mig", som fick en hel generation att klia sig i huvudet (och vem vet, kanske även en och annan att faktiskt börja läsa).

Efter min intensiva kärleksaffär med Håkans första tre album, blev jag förbryllad av hans nästa steg. På För sent för edelweiss från 2008 var tilltalet mognare, tonen mörkare, euforin längre bort. Tillbakablickandet hade blivit än mer markant, texterna mer rotade i konkreta miljöer (Pååls bagerier, Långedragspaviljongen och Feskekyrka namedroppas redan i första låten). "Parkbänken är aldrig långt borta" sjöng Håkan och det kanske bara var bullshit men den råa produktionen och vardagsnära texten fick det att låta sant. Även Håkans röst hade förändrats. På vissa låtar sänkte han den och brummade fram texterna; på "Zigenarliv Dreamin'" förställde han den i något slags oförliknelig bluesimitation. Om Håkan tidigare kompenserat sin falsksång med att euforiskt ge allt han hade, så började han nu experimentera med andra sätt att utnyttja sitt till synes begränsade röstomfång. (Detta experimenterande med rösten skulle från och med nu bli en viktig och kanske lite bortglömd del av hans storhet som artist. Ingen har kunnat sjunga skevt på så många olika sätt som Håkan Hellström.) För mig personligen blev nog omställningen för stor. Jag lyssnade mycket på "Tro och tvivel" och "För en lång lång tid" men det dröjde länge innan jag gav albumet som helhet en riktig chans. Det var först Håkans mästerliga nästa album som slutgiltigt krossade den mur som stått mellan min kärlek och För sent för edelweiss.

Det började med att jag, som så många andra, blev totalt knockad av "River en vacker dröm". Aldrig förr hade Håkans röst låtit så laddad, men inte med eufori som på de tidiga albumen, utan med något slags smärtsam klarsynthet som var fruktansvärt övertygande. På omslaget till 2 steg från Paradise ser vi inte skymten av någon sjömanskostym, utan bara Håkan i vanlig tröja och jeans med en cigg mellan fingrarna. I bakgrunden syns ett vardagligt Göteborg, lätt förskönat av purpurfärg. Det sätter tonen för ett moget album som blickar tillbaka på artistens rötter.  Vi får små porträtt av människor, platser och ögonblick i hans liv; white trash-områden, det gambianska fyllot och konserter med Union Carbide Productions. Texterna genomsyras av tacksamhet och förståelse gentemot personerna som funnits där längs vägen, oavsett vilka de var och hur det gick för dem sen. Håkan sjunger "jag tror jag älskar dom jag kommer från" och det är omöjligt att inte tro honom. Kanske har han aldrig varit mer lik Bruce Springsteen i skildringen av det vardagliga och enkla. Romantiker är han fortfarande och hans patos är intakt, men den vilda ungdomliga euforin har fått ge plats för melankoliska betraktelser över staden, dess invånare och han själv. Erfarenheter har kommit och gått. En viss livsvisdom har blivit kvar. "Blitt sparkad runt några gånger, som en del måste bli, för att fatta vad som betyder något och vem som går att lita på."

Alla älskade 2 steg från Paradise, och det var först efter att nästa album, Det kommer aldrig va över för mig från 2013, hade släppts som det så smått började gnällas på Håkan. Första singeln, titelspåret, var bra – men kanske ändå inte så bra som vi vant oss vid när det gäller Håkansinglar; dessutom stack det i ögonen på somliga (jag har nu helt glömt bort vilka det var, i regel rörde det sig nämligen bara om musikjournalister) att 40-årige Håkan sjöng om tonårsförälskelser. Albumets titel inbjöd närmast till frågan: "Borde det kanske inte vara över för Håkan snart?" Jag har rentav för mig att det utvecklades någon form av "Håkandebatt" på sociala medier. På samma gång började han också bli folkligt älskad på ett närmast genant sätt. Ett avsnitt av Allsång på Skansen fick en hel extra tv-timme för att ge plats för honom, och den 7 juni 2014 uppträdde Håkan på Ullevi inför nära 70 000, den största livekonsert som någonsin genomförts i Norden. En hel film spelades in baserad på hans texter och musik (behöver jag säga att den gjorde succé hos publik och kritiker?). I den meningen nådde nog Håkan sin absoluta peak som artist just åren 2013-2014. Ni vet hur det om kulturpersonligheter från förr brukar sägas att deras begravningståg "åtföljdes av sörjande i hundratusental". Hade Håkan dött vid den här tidpunkten,  så är det sådana scener som hade utspelat sig, jag lovar. Till och med de gnälliga musikjournalisterna hade stått där och grinat, och bittert ångrat sina ord om hur gammal Håkan hade blivit.

När Du gamla du fria släpptes 2016 var det till sist dags för mig att svika. Trots att albumet tycktes vara närmast designat för att tillfredsställa just mig, med omslag av Jan Lööf och allt, så blev det aldrig av att jag lyssnade särskilt mycket på det. Det fanns egentligen inget fel på albumet, och efter inledande oro och ångest förlikade jag mig med att jag kanske helt enkelt hade nått fram till ett mer avslappnat förhållande till karln. Jag hade kanske, hur fruktansvärt det än kan låta, blivit vuxen.

Och så släpptes Illusioner för några månader sedan och jag var där igen ....

Nåja, jag ska inte trötta er med mer om min relation till Håkan. När man läser texter om honom (inklusive denna) kan man lätt få intrycket att han är en artist som ständigt uppfunnit sig själv på nytt och förnyat sina uttryck. Och tja, en viss sanning finns väl i det, men i grund och botten har han så klart alltid varit densamme, från Känn ingen sorg för mig Göteborg till Illusioner – och, utgår jag ifrån, kommer så fortsätta vara i allt han kommer släppa framöver. Det är därför vissa aldrig kommer kunna tåla honom. Det är därför jag och en stor del av Sveriges befolkning älskar honom. Det är därför Göteborg fortfarande är hans stad mer än någon annans. Och det är väl helt enkelt därför som det aldrig riktigt kommer kunna vara över för dig och mig, Håkan.

22. Carl Michael Bellman

Det fanns ett Stockholm för länge sedan, som ingen av oss längre har tillträde till. Vi vet att Gustav III var kung där, att Sergel högg och att Roslin målade. Vi har läst om det och sett de materiella spåren, men tillbaka dit kan vi aldrig komma. I denna miljö levde dock en tjänsteman med ekonomiska bekymmer, som rönte en oerhörd popularitet med lustiga visor och framträdanden, som parodierade Bibel och klassisk mytologi, samtidigt som de skildrade det vilda livet på stadens krogar och bordeller. Inget konstigt med det egentligen. Frihetstidens byråkrati hade producerat mängder med fattiga tjänstemän och i en stad med 700 krogar fanns så klart en förträfflig grogrund för dryckesvisor. Men i just denna tjänstemans visor händer det märkliga att vi plötsligt tycks hamna mitt i 1700-talet, med dess dofter och ljud, personer och platser, skratt och tårar. Hans diktning är det yttersta beviset för att även den mest simpla genre kan utnyttjas till konstnärliga storverk av ett geni. Porten till det förflutna må vara oåterkalleligen stängd – men Carl Michael Bellman låter oss kika in genom nyckelhålet.

Mycket därinne verkar vid första påseende obegripligt och konstigt, men om du bara kisar med ögonen lite så verkar det när allt kommer omkring inte alltför annorlunda vår egen tid. Folk dansar, super, hånglar och tänker på döden. De besöker krogar och spelar kägelspel. Livet pendlar mellan glädje och sorg. Och hos ingen människa är denna pendling så koncentrerad som hos alkoholisten, vars hela tillvaro präglas av växlingen mellan berusning och bakfylla. I den meningen är han den kanske mest mänskliga av människor. Att vi älskar Bellmans sånger är alltså inte trots att de handlar om en bunt alkisar, utan just tack vare detta. Det handlar inte först och främst om att vi romantiserar elände, det handlar om att det vi får hos Bellman är mänsklighet (och därmed tragik) i koncentrat. Ett bra exempel är epistel nr 23 "Ach du min Moder" där Fredman i de första stroferna ligger bakfull och utslagen utanför krogen Krypin. Han förbannar sin mor och far som lät honom komma till livet, ja rentav virket som deras brudsäng byggdes av. Så småningom öppnas dock dörren till krogen igen. Fredman kliver in, får sig en återställare och blir "modig, tapper och frodig igen". Nu tackas istället mor, far och skogshuggaren bakom brudsängens virke:

Tack för vårt sänglag, skål för var trogen,
Som gjort vid brudstoln sväng;
Tack du som virket högg och drog ur skogen
Till min födslosäng;
Tack för din låga,
För din förmåga,
Du min gamla far!
Kunde vi råkas,
Skulle vi språkas,
Supa några dar.
Min bror du bliva skull',
Och som jag så full

Komiskt, tragiskt eller både och? Döm själva. Mänskligt är det i alla fall och det räcker för mig.

En del av förklaringen till att Bellmans texter känns så levande ligger i hur hög grad de består av snabbt förbiilande sinnesintryck. Bellman känner, men framför allt ser och hör han. Impressionerna av den kaotiska omvärlden är grundstenarna i hans poesi. Resultatet kan bli vacker stämningslyrik som i epistel nr 21 "Skyarna tjockna":

Skyarna tjockna,
Stjärnorna slockna,
Stormarna tystna, som örat uppfyllt;
Staden i dimma,
Tornena glimma;
Månen försilvrar vad solen förgyllt

Eller en levande skildring av kaos och kalabalik som i epistel nr 34 "Ach hvad för en usel koja" som skildrar en eldsvåda i ett fattigt Stockholmskvarter:

Niklas' torn som röda gulle'
Blänker i den mörka natt;
I en hövålm på en skulle
Slåss två kärngar om en tratt;
Ur en sönderslagen ruta
Tittar fram en gulbrun katt;
Straxt besatt
Hundarna tjuta;
Larm och buller, gråt och skratt. 

Pumpen gnäller, skorsten sprakar,
Hästen gnäggar vid sin töm,
Jorden gungar, sprutan brakar,
Böljan susar i Norrström. /.../

Eller en hel sightseeingtur på 1700-talets Mälare, som i epistel nr 48 "Solen glimmar blank och trind", där Bellman förtjusar oss med miljöskildringar från vattnet och stranden, medan Ulla Winblad, Movitz och Fredman i sakta mak tar sig i båt in mot stan:

Kon i vassen skylt sin kropp,
Snärd i våta tågen,
Bruna oxen kastar opp
Himmelsblåa vågen.
Ängen står i härlighet,
Kalven dansar yr och fet,
Hästen tumlar stolt och het,
Svinet går i rågen.

Oavsett i vilken form den uppträder, så är denna blick för omgivningens detaljer mig veterligen fullkomligt unik för sin tid (åtminstone i vårt land).

Bellmans observationsförmåga får honom även att se människor och mänskliga tillstånd vi andra helst blundar för. Ett gripande exempel är epistel nr 30 "Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar", där Fredman sjunger till vännen Movitz, sjuk i lungsot:

Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
Nedkramat bröst och platta skulderblad.
Lät se din hand! Var ådra blå och trinder
Ligger så svälld och fuktig som i bad;

Om (och i så fall vad) Bellman känner för Movitz är oklart, men han ser denne skröplige man i hans fulla mänsklighet och det är kanske när allt kommer omkring än viktigare.

Bellman skrev i regel inte själv melodierna till sina sånger, utan "snodde" dem från kända operor och operetter. Betyder det att hans storhet bara ligger i själva texterna? Nej, självklart inte. Som med så mycket annan musik, inte minst så kallad "populärmusik", uppstår magin i mötet mellan melodi och text. Summan blir mer än (de visserligen fantastiska) beståndsdelarna. Visst är melodin till "Fjäriln vingad" vacker, men hade vi lagt den på minnet utan Bellmans ord? Och visst har epistel nr 80 "Märk hur vår skugga" en gripande text, men hade den drabbat oss lika hårt om det inte vore för den dystra melodin? Mötet mellan text och melodi är också ett av många exempel på kontrasternas spel hos Bellman. En suparvisa får en annan dimension när den framförs i moll; och omvänt, den käcka melodin till "Så lunka vi så småningom" bryter på ett magnifikt sätt av mot textens återkommande referenser till döden. Tricket att sjunga glada texter till dystra melodier och dystra texter till glada melodier används gång på gång i den bästa och mest berörande popmusiken – och Bellman var en mästare på det.

Minst lika drastiska är så klart de känslomässiga sprången inom texterna. Epistel nr 52 "Movitz, mitt hjerta blöder!" börjar som en sorgesång över Movitz avlidna fästmö, men slutar i konstaterandet att nu kan ju i alla fall Movitz gå på krogen ostörd: "Förr du snärdes i en snara, nu får du på krogen vara". En liknande tröst erbjuds den avlidne korpral Bomans änka i epistel nr 54 "Aldrig en Iris på dessa bleka fält":

Bomans änka, håll nu opp att gråta!
Lät nu Movitz' ljuva harpa låta!
Glöm ditt kval,
I en fållbänk välj en ny korpral!

Ett annat exempel på Bellmans användande av kontraster är hur stil och innehåll bryts mot varandra; hur bibliskt språk används för att skildra krogmiljöer och fylleslag, och hur den klassiska mytologins värld befolkas av fyllon och prostituerade. Allt detta uppfattades i Bellmans samtid framför allt som stor humor. Man skrattade åt kontrasterna. Det säger något att den store svenske pionjären av realistiska skildringar av verkligt liv, leddes in på denna väg av en vilja att få människor att dra på munnen. Viljan att skapa komik är kanske generellt den främsta drivkraften för oss människor att upptäcka nya aspekter av verkligheten; medan försök att skapa seriös, eller rentav "evig" konst, i regel resulterar i tidsbunden, konventionell och förljugen dikt.

Fredman, Movitz, Mollberg och Ulla Winblad är borta nu sedan länge. De 700 krogarna likaså. Men i andra krogar sitter andra fyllerister. Dricker samma öl, tänker samma tankar om döden, drömmer om samma Mälare. Och fast de kanske skulle beskriva den med andra ord, så utspelar sig samma eviga kamp mellan begären hos dem – den kamp som kanske ingen uttryckt mer kärnfullt än Bellman: "Venus jag följer, med Bacchus jag flyr".

Bellman tecknad av Johan Tobias Sergel 1792

23. Werner Aspenström

"Dikt är en senare fråga, först skall man bli till. Själv blev jag till ett par dagar efter första världskrigets slut." Så enkelt och klart, nästan lakoniskt, låter Werner Aspenström sina läsare få veta att han föddes 1918 och skulle komma att ägna sitt liv åt skrivande, framförallt poesi. Det blev en framgångsrik karriär, understruket av invalet till Svenska Akademien, en institution han emellertid lämnade i slutet av 80-talet av personliga skäl. Men det här ska inte bli en text om Aspenströms liv. Den ska fokusera på något långt viktigare: hans diktning.

Inledningscitatet är hämtat från en prosatext men det språkligt enkla och klara är typiska drag också i hans lyrik. Hans dikter är lätta att förälska sig i vid en första genomläsning, men kraften i dem finns kvar även vid en tjugonde. Dikternas slitstyrka vittnar om att enkelheten är bedräglig. Det finns där en ambivalens och subtilitet som inte gömmer sig bakom svårbegripliga ord, komplicerade former eller mystiska symboler. Genialt i sin enkelhet – det är Aspenström.

Jag dricker mitt morgonkaffe och tänker:
Att samla ved till en lovsång
Poet, inte nagelbitare! 

Det tog ett tag innan Aspenströms författarskap mognade till den jordnära stil som han idag oftast förknippas med. Han debuterade på 40-talet, ett krigsdecennium där det ödesmättade, ångestfyllda och symboltunga präglade många framstående författarskap. Det här var trots allt Dagermans årtionde. Flera av Aspenströms dikter från den här tiden är också typiskt 40-talistiska. Vissa av dem är utmärkta – såväl "Skriket" som "Den ni väntar passerar inte förstäderna" bör självklart ingå i en Aspenström Golden Hits. Men diktaren själv skulle snart i flera pregnanta formuleringar ta avstånd från den ensidigt svartsynta katastrofkänslan som legat tungt över tiden. Han ville bli mer anspråkslös och konkret. "främlingsskap / är ett alltför stort ord / på alltför mångas läppar" skriver han. "Inbilla dig inte att du kullkastar världen / genom att kullkasta ord eller stilarter". Någonting har hänt här. Aspenström inser att han är poet, inte nagelbitare.

Werner Aspenström lämnar således i början av 50-talet den grandiosa ångesten och smyger sig istället nyfiket fram till syrenbuskarna. Blir han en naturens diktare? Nja. Människans tillvaro är fortfarande central i hans poesi, men den speglas från och med nu oftare genom stilla, naturnära iakttagelser. Den berömda "Mätarlarven" tillkommer vid den här tiden. Stilens enkelhet och de många upprepningarna ger ett naivt, nästan barnsligt intryck. Stilgrepp som bara ökar kraften i dikten. Vem känner inte igen sig i mätarlarvens tankar?

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

En annan kort dikt, "Bondsyrener", kan också fungera som exempel på hur Aspenström skickligt lyckas förena naturobservation med människoobservation:

Första sommardagen och syrener:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vanda vid det sköna.
I mörkningen smyger de sig ut,
bryter fumligt några kvistar.

Vid några tillfällen har Aspenström blivit kritiserad för sin lyriks tankeinnehåll. Ett exempel är dikten "Tidvis". Den som har bråttom att genom bokstavstrogen läsning göra politisk-ideologiska tolkningar, och – som Göran Greider – bara orkar läsa de två första raderna, kan därför tycka att Aspenström här ger uttryck för något osympatiskt och otidsenligt. "Jag misstror det jämlika / Jämlika styrkor förebådar krig". Vad är detta! Uppmanas här till sunkiga makthierarkier i hemmet? För den som kan förmå sig att göra mer nyanserade läsningar framstår "Tidvis" istället som en dikt om ömsesidigt beroende, eller om man så vill ömsesidig underkastelse. Ja – en dikt om kärlek helt enkelt. Diktjaget misstror den form av jämlikhet och stolthet som innebär att båda parter i en relation alltid ska vara starka individer på samma sätt. "Ingen kan ensam vakta sin levnad. / Någon måste kunna stiga, någon sjunka, / tidvis vara eld och tidvis glömska, / i oupphörlig växling och förbidan." Tänk att kunna erkänna oss verkligt beroende av varandra. Otidsenligt? Säkert. Så mycket viktigare att det sägs. Avslutningsraderna lyder: "I natt skall min kärlek bära oss båda / I morgon skall din kärlek bära oss båda."

Aspenström ses ofta som en opolitisk författare, men det är inte riktigt sant. Han var dock alltid på sin vakt mot de stora ideologiernas lockelser och alla förenklande slagord. Man kan skönja en allergi mot att reducera människan till politiska produkter och konsten till politiska analyser. Greider hyllar Aspenström när denne mer eller mindre tydligt låter sig tolkas politiskt. Han irriterar sig mer när poeten framstår som velig och otydlig. Men det är ju då Aspenström är som bäst! "Han lät fötterna gå med / för att göra avbön för händerna / som sysslade med annat." heter det i en dikt där poeten talar om sig själv under en Vietnamdemonstration.

I en av Aspenströms allra finaste dikter ("Staden") tycks han vilja försvara sig mot kritiken. Som så ofta sätter han ord på precis hur jag själv känner.

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Svar på livets gåtor hade inte Werner Aspenström. Några klargörande utredningar som förklarar samhället och historien? Alls inte. I "Om dagen om natten" skriver han: "Motsägelser, ett tyglat tumult / bättre fann jag inte världen". "Ingenstans går det underligare till / än i världen", inleder han dikten "Hack". Och i "Porträtt i december" framgår det att han inte betraktar vår jord "varken som hem eller förvisningsort" utan konstaterar enkelt: "Jag föll och landade här."

Ja här är vi, utkastade på jorden, utrustade med något märkligt fenomen som kallas liv. Det är inte lätt att veta riktigt vad som händer, eller varför. Men ändå, trots allt – ja, trots allt – finns det väl nåt fint med det hela?

Mångatan hette
ett omtyckt stråk
Vi gick,
jag vet inte hur,
för att hämta,
jag vet inte vad,
i världen.

24. Cornelis Vreeswijk

Några bilder ur en barndom. Jag går i lågstadiet och de vuxna männen – d.v.s. killarna som går i fyran eller femman – brötar runt på skolgården och sjunger rader ur Frank Zappas "Bobby Brown" och Cornelis Vreeswijks "Brev från kolonien". Jag kan fortfarande höra ekona från snubbarna som vrålar ut i kör: "Hejsan morsan, hejsan STABBEN!" på väg till matsalen. --- En äldre vän försöker förklara vad "kärlekskrank" betyder efter att jag för första gången stött på ordet i låten "Polaren Per är kärlekskrank". Jag är inte säker på att han lyckas. --- Det är en höstkväll och jag vill spela musik på min nya cd-spelare, en surrande lite grå sak, och har inte många skivor att välja bland. Vilka kan det ha varit? Ett par Elvis Presley-album, Dr. Albans Hello Afrika, samlingsskivan 25 Golden Country Hits och nyinköpta Live - Montmartre, Köpenhamn av Vreeswijk. Jag väljer den sistnämnda och bekantar mig för första gången med Mördar-Anders och märkliga historier om nån viss Don Quijote.

Han har alltid varit med, Cornelis. Historien som spreds om att han gick runt med ICA-kassar fyllda av pengar istället för att, ni vet, ha pengarna på banken – när hörde jag den för första gången? Minns inte. Polaren Per, hönan Agda och Ann-Katarin Rosenblad är nästan lika självklara karaktärer från min barndom som Skalman och Emil från Lönneberga. Naturligtvis gick en massa saker över huvudet på mig. Jag har till exempel svårt att tro att den nioåriga Martin riktigt förstod vem sportiga Marie var, hon som "fullgör sin plikt uti sitt distrikt / med hela kroppen". Vad detta socialen var för något, som polaren Per gick till titt som tätt, hade jag inga begrepp om. För att inte tala om hur främmande jag stod inför de gammalmodiga ord och poetiska referenser som dyker upp här och där i hans sånger.

Livet tuffade på. Uppmärksamheten riktades mot allt möjligt spännande. Fotboll och förälskelser. Diego Maradona och Narniaböcker. När musiken så småningom upptäcktes igen var det i första hand rock och pop som gällde. Gubben Cornelis föll i glömska, denna självklara men lite mossiga trubadur. Ännu mindre plats fick han när barndomen så småningom övergick till ungdom och tidiga vuxenår. Blödig indiepop, soul, hiphop och TTA virvlade runt i hörlurarna. Cornelis Vreeswijk, med sina gamla Bellmantolkningar och otidsenliga buffelstil kändes oerhört långt borta. Vad fanns att hämta där egentligen? Riktigt mycket, skulle det visa sig.

Det är först på senare år jag förstått vidden av Cornelis uppfinningsrika ordkonstnärskap. Det är en rent språklig njutning att lyssna på honom. Med kvickhet och poetisk finess tar ciceron Vreeswijk med lyssnaren på upptäcktsfärd i små egendomliga världar, där diverse missanpassade typer är huvudpersoner i än lustiga, än sorgliga historier. Inga jämförelser i övrigt, men samma nyfikna förväntan på hur han ska berätta sin historia känner jag inför de skickligaste rapparna, till exempel The Notorious B.I.G. Vilket snyggt rim väntar härnäst? Haha, vilket ordval att dra till med i sammanhanget! Åh, så vackert beskrivet. O.s.v. Naturligtvis stal han ofta från andra, främst melodier men också texter – det är ju så man gör, särskilt i den folkmusiktradition som Vreeswijk till stor del utgick ifrån. En sån som Håkan Hellström hade inte varit hälften så bra om han avstått från all intertextualitet. (Hellström har för övrigt i "Kom igen Lena!" lånat ett par textrader från just Cornelis. I "Visa till Veronica" hör vi textrader som "allt är bedrägeri men det struntar jag i, för du har så mjuka läppar" och "vad skulle vi annars göra".)

Cornelis har givit oss många innehållsrika historier, inte minst den han levde själv. Tolv år gammal anlände det holländska barnet till Sverige med sin familj. Fantomen och svensk poesi blev inkörsportarna till det nya språket, som Cornelis fick lära sig mer eller mindre på egen hand. Med tiden lärde han sig spela gitarr och började skriva visor. I början av 60-talet fick han göra några uppträdanden här och där. Så en dag kommer Fred Åkerström upp till Metronomes skivbolag för att sjunga in några visor av denne Vreeswijk. Det är bara ett problem. Bolagschefen och musikproducenten Anders Burman har bestämt att det vore bättre om Vreeswijk själv sjöng in dem. Sagt och gjort. Albumdebuten med Ballader och oförskämdheter kom ut i en liten upplaga. Cornelis åkte på semester till Nederländerna med sin fru och upptäckte när han kom hem att skivan hade sålt slut överallt. Blixtsuccén var ett faktum.

Cornelis hade, får man väl ändå säga, lite svårt att hantera framgångarna. Han var en livsnjutare av rang och fullständigt ointresserad av ekonomisk hushållning. Några års supande och ett antal barslagsmål senare var Cornelis inte bara fysiskt ganska illa däran utan dessutom skuldsatt upp över öronen. Under 60-talet hade han etablerat sig i breda folklager med hits som "Brev från kolonien" och "I natt jag drömde". Han utgav flera kritikerrosade skivor med klassiska låtar som "Balladen om censuren", "Grimasch om morgonen", "Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind", "Deirdres samba" och "Somliga går med trasiga skor". Han hade framgångsrikt tolkat Taube och samarbetat med storheter som Jan Johansson. Men på ett personligt plan hopade sig problemen och lyckan vände ganska snabbt på 70-talet. Som artist fortsatte han att vara produktiv men mellanrummen var nu större mellan de briljanta låtarna. Mot slutet av decenniet tilltog problemen i styrka. Kronofogden bultade allt hårdare på dörren. Drog- och spritmissbruket förvärrades. Han gifte sig igen, men det skulle snart leda till ännu en separation. Cornelis stack ifrån landet och bosatte sig i Köpenhamn. Snart diagnosticerades han med diabetes vilket tvingade honom att ge upp spriten och därpå följde besked om levercancer. Cancern tog hans liv 1987. Kroppen begravdes på Katarina kyrkogård, där Cornelis ligger bredvid 1600-talspoeten Lars Wivallius.

Men en intressant historia bör innehålla ljuspunkter också och det är glädjande att tänka på vilket uppsving Cornelis fick under de sista två åren av sitt liv. Han gjorde 1985 ett bejublat överraskningsframträdande i direktsänd tv, på Ulf Lundells nyårskonsert. Det var startskottet på en liten renässans för Vreeswijk som åtnjöt popularitet igen under sin sista sjukdomstid.

Idag framstår Cornelis Vreeswijk som en av de största vispoeterna som ägnat sig åt det svenska språket. Under det ytliga lagret av ibland sunkig gubbighet finns en uppfriskande bångstyrig frihetstörst. Cornelis avskydde konformism och förmyndarskapsattityder. I "Balladen om censuren" gör han sig lustig över moralpaniken kring sex och nakenhet, med ironin som verktyg:

För erotikens faror, bevara barnen små.
Som inte har en aning om hur illa det kan gå.
Nej låt dom hoppa hage och leka militär.
Och skjuta på varandra med leksaksgevär.
Låt barnen kriga lugnt och snällt och glömma allt sexuellt.
Som hotar dem från alla håll och nog är det väl tur.
Att vi här i landet har ordning och censur.

[...]

Damer utan kläder ska man inte titta på.
Fy skäms på sig medborgare som tittar ändå.
Det är onaturligt att se en kvinna bar.
Det kan man bli förstörd av den saken är klar.
Hon skulle haft på sig något lätt och dansat klassisk rysk balett.
Då hade det varit konst och befrämjat vår kultur.
Det här är väl ingen konst – censur, censur!

I "Getinghonung Provençale", kanske min favoritlåt av Cornelis, delger han oss sina erfarenheter från Amsterdam och olika städer på Franska rivieran. Slutsatsen är att det är ungefär samma moralister här som där, samma demonstranter här som där, samma kapitalister här som där. Livet är sig likt var man än är. Han gillar visserligen det soliga livet i Saint-Tropez, men noterar att det ändå inte är någon större skillnad på diskoteken och danserna där som hemma. Han avslutar med att konstatera att han överallt upptäckt "samma gamla längtan nån annanstans". Bland alla lustigheter och skrönor som präglar såväl Cornelis liv som texter, så finns det också rum för genuin livsinsikt.

Jag tror att Cornelis har varit en självklar del av mångas liv. Sannolikt är jag inte ensam om att ha minnen liknande dem jag inledde den här texten med. Kanske är det därför lätt att ta den där burdusa machomannen för given och nästan glömma bort hur bra han verkligen var. Men jag tycker att du ska lägga eventuella fördomar du har om honom åt sidan. Damma av dina gamla Cornelisskivor. Upptäck honom på nytt. Jag är faktiskt övertygad om att du kommer tycka det är värt det.

Fotografi av Hans Gedda

25. Karin Boye

Går jag ej här rusig av rosendoft
– ändå ha inga rosor kommit!

 Karin Boye, "Vårens väntan"

Vi har hunnit avverka ett antal poeter på den här listan. De har alla sin egenart och tjusning, och passar vid olika tillfällen. Du vänder dig till Tomas Tranströmer för hans oväntade vardagsbetraktelser, till Gunnar Ekelöf för hans mystik och till Gustav Fröding för att få veta mer om hur di gör i Värmland. Vem är Karin Boye i det här sammanhanget? Varför och när ska du vända dig till henne?

Jag skriver de här raderna utomhus en kall och vacker majkväll. Jag väntar på en buss som aldrig tycks komma. Naturen byter om, men jag kan inte förmå mig själv att titta bort. Blommor slår ut, träden dekoreras med gröna blad. Allt omkring mig lovar lika mycket som politiker under en valrörelse – och löftena gäller sommaren. Det är lätt att liksom Karin Boye känna sig rusig av rosendoft, trots att rosorna ännu inte har kommit.

Karin Boye är framförallt vårens diktare. Hon är diktaren för ögonblicken precis innan allting slår ut i full blom. Hon är också diktaren för allt som kan förknippas med våren: begäret, när kroppen bultar av förväntan inför all njutning som kan komma den till del, och morgonen, när dagens alla möjligheter endast finns som förborgade löften. Det finns en riktning i Karin Boyes poesi och den för alltid framåt, mot det kommande, mot det som ännu inte har hänt men som kommer att hända. Och det är anledningen till att hon tilltalar så många ungdomar eller nyförälskade, hos vilka livsbesvikelsen eller tröttheten aldrig har hunnit slå rot. Karin Boyes självmord 1941 har i allt för stor utsträckning fått prägla synen på hennes liv och diktning. I själva verket trodde hon på livet, åtrån och den nya dagens gryning.

I dikten ”Morgon” från Boyes debutdiktsamling Moln överraskas diktjaget av morgonsolen som smyger in genom rutan: ”Då sträcker jag full av växande jubel / öppna famnen mot stundande dag.” 

Moln gavs ut på Albert Bonniers förlag 1922. Det anmärkningsvärda var inte diktsamlingen i sig – det rörde sig om kompetenta natur- och kärleksdikter av klassiskt snitt – utan att hon redan, vid drygt tjugo års ålder, hade lyckats få in en fot på Sveriges största förlag. Bilden av Karin Boye etablerades tidigt: ett ungt stjärnskott med ringa längd och karakteristisk pagefrisyr. Moln är fylld av avståndsförälskelsens poesi. Utan att förringa Boyes ungdomsdiktning vill jag säga att många av hennes dikter i Moln närmar sig det ideal jag hade som valhänt aspirerande poet och försökte skriva några rader om den jag själv var förälskad i, men som jag inte vågade titta på eller – gudförbjude! – tala med. Boye riktar sig till ett könlöst "du" som dels är hennes "fastaste skydd", dels "svider som is och eld". Den åtrådda är en sfinx, en snäcka, en springbrunn, med andra ord gåtfull, ouppnåelig och formfulländad.

I ”Morgon” öppnar Boye som vi har sett famnen mot det stundande, och fortsätter:

ty dagen är du,
och ljuset är du
solen är du
och våren är du
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du! 

I dikten identifieras den åtrådda på så vis med dagen, ljuset, solen, våren och livet. Denna sammanblandning mellan liv och dikt är genomgående i Boyes poesi. Det är också kärnan i den typiska konstnärsmyten där verk och person blir ett. Johan Svedjedal skriver i sin tjocka biografi över Karin Boye, Den nya dagen gryr, att det är en syn som har förminskat särskilt kvinnliga författares verk till endast ett utslag av deras liv. Svedjedal invänder dock mot sitt eget resonemang genom att påpeka att Boye själv inte erkände någon gränsdragning mellan det levda och det skrivna. Boyes ideal var att de skulle vara ett och samma. En annan sak som Svedjedal ser som utmärkande för Karin Boyes dikter är hennes dragning till generella termer. Boye diktade om Våren, Kärleken och Livet för att därigenom nå fram till ett slags allmängiltighet. Om enskilda föremål får plats i hennes dikter så är det för att de leder vidare till det generella. Som det står i "En målares önskan": "Jag ville måla en träsked så / att mänskorna anade Gud!"

Det är möjligt att läsaren så här långt har fått en bild av Karin Boye som en beskedlig romantiker. Men det är en djupt missvisande bild. Hela hennes filosofi och grundsyn var i själva verket anti-romantisk. Boye följde Nietzsche och Vilhelm Ekelund som betonade handling och livsvilja. Boye avskydde den farliga romantiken som förvandlar människan till en trånande degklump. Botemedlet för henne var verklighetssinne, rationalism och skepsis. En dikt som "I rörelse" handlar, tvärtemot vad man kan tro, inte om hur man bäst kan härda ut nittio minuter i USA-hettan på en fotbollsplan, utan om vikten av att man hela tiden hittar nya mål i livet. Att man inte fastnar i ett passivt betraktande eller i drömmar.

För att få en rättvis bild av Boye kan man också lyssna på hennes fiender. En som gick många duster med Karin Boye var den kulturkonservative författaren Sven Stolpe. Även om de ofta stod i olika ringhörnor i debatterna så var Stolpe en av de första som noterade att Boye var ett barn av modernismen. I dessa strider var Boye engagerad och stridbar, precis som hon var för den socialistiska föreningen Clarté. En annan som inte hade gått med på beskrivningen av Boye som "beskedlig" var kollegan Gunnar Ekelöf. Boye var bi- eller homosexuell, och efter att Boye hade förfört Ekelöfs första hustru liknade Ekelöf henne vid ett upp-och-nedvänt träd, med rötterna kryllande av gråsuggor, ormyngel och daggmaskar. Ett av Boyes favoritmotiv är trädet som sträcker sina grenar mot skyn. Att vända trädet upp-och-ned och smycka det med markens underjordsvarelser istället för gröna blad var den värsta förolämpning Ekelöf kunde komma på. Boye var enligt Ekelöf personen som hade givit honom insikt om livets grymhet. Stridbar socialist och förförerska, en "dålig människa" enligt Gunnar Ekelöf. Så mycket för bilden av den "beskedliga" Karin Boye.

Detsamma gäller Karin Boyes dikter, där vårdikterna varvas med kraftfulla visioner. I ”Sköldmön” från Gömda land (1924) frammanas bilder av eld, svärd och blod. Sköldmön kanske kan läsas som ett av Karin Boyes alter egon, en del av henne själv som var beredd att hålla skölden och ta strid för den älskade. Det blir nästan lite obehagligt, och det kommer som en lättnad när hon i nästa diktsamling, Härdarna (1927), i dikten "Jag vill möta...", kastar av sig sina vapen och väljer att möta livets makter naken och vapenlös. Det kan vara svårt att välja mellan romantiken och modernismen, särskilt som vägvisande ideal för hur man bör leva. För mycket trånande romantik och du blir en passiv degklump, för mycket viljekraft och framåttänkande och du passar utmärkt som en av många soldater i en armé. Jag säger inte att det måste finns en gyllene medelväg, men alla som vet hur man bakar vet hur viktigt det är med dosering av ingredienserna. Jag tänker att samma sak gäller för livet.

För att få syn på den riktiga Karin Boye kanske det räcker att uppehålla sig vid hennes mest berömda dikt, ”Ja visst gör det ont”, från För trädets skull (1935). Det är ingen finstämd bild av våren som Boye målar upp. Tvärtom är det en bild av våren som ett våldsamt, smärtsamt skeende. Det gamla måste brista för att det nya ska kunna få rum att leva. Knopparna skriker och vattendropparna klamrar ängsligt fast sig på kvisten. Eftersom Boye inte bara är vårens utan också begärets och morgonens diktare, så får man anta att Boye betraktade dessa fenomen på samma vis, som våldsamma, smärtsamma skeenden. Människan klarar inte av att leva, utan slits sönder inifrån av för mycket solljus eller begär. Det hade varit en nedslående tanke om Boye hade nöjt sig där. Men det gör hon inte. I diktens tredje strof brister knopparna ut i jubel och kvistens droppar faller som i ett glitter och glömmer att de nyss skrämdes av det nya.

*

Nu har jag uppehållit mig mycket vid Boyes diktning, utan att nämna en enda av hennes böcker. Den dystopiska Kallocain är mest känd, men även Kris och Astarte, om modets psykologi, är värda att kolla upp. För mig är det ändå på grund av hennes dikter och det faktum att hon känns så levande i dem – en fånigt begärande människa precis som alla oss andra – som gör att hon tar plats på den här listan. Trots att Tranströmer är mer finurlig, Ekelöf mer spännande och Fröding mer... värmländsk. Jag har inte heller nämnt särskilt många biografiska fakta. Den som vill veta mer om Boyes liv kan med fördel läsa Johan Svedjedals biografi. I boken får läsaren följa Boyes liv, från uppväxten i Göteborg, studietiden i Uppsala, till det tragiska slutet. Svedjedal skriver i boken att Boyes självmord, precis som Stig Dagermans, var en summa av en rad olyckliga omständigheter. Boye hade tidigare iscensatt sin egen död flera gånger och det finns mycket som talar för att händelsen i Alingsås i april 1941 var ytterligare ett iscensatt självmord som tragiskt nog ledde till hennes död. Karin Boye ville inte ta sitt liv, hon ville bli hittad, räddad. Det kan ha varit ett förfelat rop på hjälp. 

*

Jag packar ihop mina saker. Om jag går snabbt hinner jag precis med bussen som tar mig tillbaka till Uppsala. Jag lämnar blommorna och träden. Kvar hos mig stannar bara en svag aning av rosendoft.