23. Werner Aspenström

"Dikt är en senare fråga, först skall man bli till. Själv blev jag till ett par dagar efter första världskrigets slut." Så enkelt och klart, nästan lakoniskt, låter Werner Aspenström sina läsare få veta att han föddes 1918 och skulle komma att ägna sitt liv åt skrivande, framförallt poesi. Det blev en framgångsrik karriär, understruket av invalet till Svenska Akademien, en institution han emellertid lämnade i slutet av 80-talet av personliga skäl. Men det här ska inte bli en text om Aspenströms liv. Den ska fokusera på något långt viktigare: hans diktning.

Inledningscitatet är hämtat från en prosatext men det språkligt enkla och klara är typiska drag också i hans lyrik. Hans dikter är lätta att förälska sig i vid en första genomläsning, men kraften i dem finns kvar även vid en tjugonde. Dikternas slitstyrka vittnar om att enkelheten är bedräglig. Det finns där en ambivalens och subtilitet som inte gömmer sig bakom svårbegripliga ord, komplicerade former eller mystiska symboler. Genialt i sin enkelhet – det är Aspenström.

Jag dricker mitt morgonkaffe och tänker:
Att samla ved till en lovsång
Poet, inte nagelbitare! 

Det tog ett tag innan Aspenströms författarskap mognade till den jordnära stil som han idag oftast förknippas med. Han debuterade på 40-talet, ett krigsdecennium där det ödesmättade, ångestfyllda och symboltunga präglade många framstående författarskap. Det här var trots allt Dagermans årtionde. Flera av Aspenströms dikter från den här tiden är också typiskt 40-talistiska. Vissa av dem är utmärkta – såväl "Skriket" som "Den ni väntar passerar inte förstäderna" bör självklart ingå i en Aspenström Golden Hits. Men diktaren själv skulle snart i flera pregnanta formuleringar ta avstånd från den ensidigt svartsynta katastrofkänslan som legat tungt över tiden. Han ville bli mer anspråkslös och konkret. "främlingsskap / är ett alltför stort ord / på alltför mångas läppar" skriver han. "Inbilla dig inte att du kullkastar världen / genom att kullkasta ord eller stilarter". Någonting har hänt här. Aspenström inser att han är poet, inte nagelbitare.

Werner Aspenström lämnar således i början av 50-talet den grandiosa ångesten och smyger sig istället nyfiket fram till syrenbuskarna. Blir han en naturens diktare? Nja. Människans tillvaro är fortfarande central i hans poesi, men den speglas från och med nu oftare genom stilla, naturnära iakttagelser. Den berömda "Mätarlarven" tillkommer vid den här tiden. Stilens enkelhet och de många upprepningarna ger ett naivt, nästan barnsligt intryck. Stilgrepp som bara ökar kraften i dikten. Vem känner inte igen sig i mätarlarvens tankar?

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

En annan kort dikt, "Bondsyrener", kan också fungera som exempel på hur Aspenström skickligt lyckas förena naturobservation med människoobservation:

Första sommardagen och syrener:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vanda vid det sköna.
I mörkningen smyger de sig ut,
bryter fumligt några kvistar.

Vid några tillfällen har Aspenström blivit kritiserad för sin lyriks tankeinnehåll. Ett exempel är dikten "Tidvis". Den som har bråttom att genom bokstavstrogen läsning göra politisk-ideologiska tolkningar, och – som Göran Greider – bara orkar läsa de två första raderna, kan därför tycka att Aspenström här ger uttryck för något osympatiskt och otidsenligt. "Jag misstror det jämlika / Jämlika styrkor förebådar krig". Vad är detta! Uppmanas här till sunkiga makthierarkier i hemmet? För den som kan förmå sig att göra mer nyanserade läsningar framstår "Tidvis" istället som en dikt om ömsesidigt beroende, eller om man så vill ömsesidig underkastelse. Ja – en dikt om kärlek helt enkelt. Diktjaget misstror den form av jämlikhet och stolthet som innebär att båda parter i en relation alltid ska vara starka individer på samma sätt. "Ingen kan ensam vakta sin levnad. / Någon måste kunna stiga, någon sjunka, / tidvis vara eld och tidvis glömska, / i oupphörlig växling och förbidan." Tänk att kunna erkänna oss verkligt beroende av varandra. Otidsenligt? Säkert. Så mycket viktigare att det sägs. Avslutningsraderna lyder: "I natt skall min kärlek bära oss båda / I morgon skall din kärlek bära oss båda."

Aspenström ses ofta som en opolitisk författare, men det är inte riktigt sant. Han var dock alltid på sin vakt mot de stora ideologiernas lockelser och alla förenklande slagord. Man kan skönja en allergi mot att reducera människan till politiska produkter och konsten till politiska analyser. Greider hyllar Aspenström när denne mer eller mindre tydligt låter sig tolkas politiskt. Han irriterar sig mer när poeten framstår som velig och otydlig. Men det är ju då Aspenström är som bäst! "Han lät fötterna gå med / för att göra avbön för händerna / som sysslade med annat." heter det i en dikt där poeten talar om sig själv under en Vietnamdemonstration.

I en av Aspenströms allra finaste dikter ("Staden") tycks han vilja försvara sig mot kritiken. Som så ofta sätter han ord på precis hur jag själv känner.

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Svar på livets gåtor hade inte Werner Aspenström. Några klargörande utredningar som förklarar samhället och historien? Alls inte. I "Om dagen om natten" skriver han: "Motsägelser, ett tyglat tumult / bättre fann jag inte världen". "Ingenstans går det underligare till / än i världen", inleder han dikten "Hack". Och i "Porträtt i december" framgår det att han inte betraktar vår jord "varken som hem eller förvisningsort" utan konstaterar enkelt: "Jag föll och landade här."

Ja här är vi, utkastade på jorden, utrustade med något märkligt fenomen som kallas liv. Det är inte lätt att veta riktigt vad som händer, eller varför. Men ändå, trots allt – ja, trots allt – finns det väl nåt fint med det hela?

Mångatan hette
ett omtyckt stråk
Vi gick,
jag vet inte hur,
för att hämta,
jag vet inte vad,
i världen.