Visst finns det smolk i bägaren. I italienska helgedomar (bara ett par timmars billig Ryanairresa bort) är överdådiga fresker regel snarare än undantag. Man kanske inte kan förvänta sig en Michelangelo, Giotto eller Signorelli i varje kvarterskyrka, men nog finns där i alla fall åtminstone en smaklös rokokomålning. I Sverige däremot är det idel vitkalkade valv som möter besökaren. Under samma 1700-tal som katolska målare på kontinenten skruvade upp barocken ytterligare ett snäpp och skapade de mest kitschiga och överdrivna kyrkointeriörer som världen skådat, så bestämde sig de lutheranska svenskarna för att helt sonika kalka över de målningar som fanns, eftersom dessa ansågs vara opassande i ett kyrkorum. Jag klandrar inte dessa renläriga allvarsmän. De målningar som en gång prydde takvalven fanns där för att fylla en viss funktion. När de av en eller annan anledning inte fyllde den funktionen längre, så fanns det ingen anledning att ha dem kvar. Ett fullt logiskt, funktionalistiskt tänkande (om än med ett annat begrepp än idag om vad en rimlig funktion kan tänkas vara). Hur det nu än är med den saken, så är det lätt att som nutidsbetraktare bli beklämd av de tomma, vita ytor som blev resultatet.
Som tur är så finns det även här i Sverige undantag. Fyrtiofem minuter med bil från min hemort ligger Härkeberga kyrka, vars valv av någon anledning lyckades undkomma kalkningshysterin. Ett utmärkt utflyktsmål att förgylla hemestern med! Jag fyller kaffetermosen, sätter mig i bilen och ger mig ut på väg 263 mot Enköping. Mannen som i slutet av 1400-talet målade de valv jag är på väg för att se, var att döma av sitt namn och sina judekarikatyrer av tyskt ursprung. I hävderna omnämns han som "Albertus Pictor", "Albert Målare" och "Albrekt Målare". (Ibland dyker även titeln "Albrekt Pärlstickare" upp, en benämning som kanske snarast får en att tänka på något slags tysk hippie som sysslar med pärlplattor. Förklaringen ligger i att Albertus inte bara var målare, utan också ledare för en stockholmsk verkstad som broderade liturgiska plagg - en passande syssla under den svenska vintern, då det helt enkelt var för mörkt för att påbörja några storslagna kyrkomålningar.) Hela trettiosju svenska kyrkor bär målningar utförda av Albertus Pictors hand. Bekant för de flesta är förmodligen motivet med Döden som spelar schack i Täby kyrka, en framställning som via den berömda scenen med Döden och Riddaren i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet tagit sig djupt in i det populärkulturella allmängodset. Storslagna målningar finns även på platser som Dingtuna, Flodafors, Härnevi och Husby-Sjutolft.
Främst av Albertus Pictors bevarade verk är kanske ändå det som pryder mitt resmål. Takmålningarna i Härkeberga kyrka är ett av få verk av konstnären som varken varit övertäckta eller förbättrade av sentida klåpare och de är därmed bevarade i ovanligt gott skick. Det är alltså med viss förväntan jag kliver in genom kyrkans portar. Där inne luktar det trä och gammal sten, en doft som alltid försätter mig i en underlig sinnesstämning. Vid ingången står en behållare med informationsblad om byggnadens historia och utsmyckning (sådana små blad finns i alla kyrkor). Jag plockar pliktskyldigt upp ett, men det blir kvar i handen oläst medan jag gapande och med värkande nacke betraktar figurerna ovanför mig. Där är profeten Jona som blir kastad överbord och uppslukad av en valfisk. Och därborta har vi ju den råstarke Simson som vrider nacken av ett lejon. Josef kastas i en brunn av sina bröder. Moses slår vatten ur en klippa. Ackompanjerat av flöjtspel och trummor snurrar livets hjul obevekligt mot döden. De små detaljerna är lika fascinerande som de stort upplagda scenerna. Ovanför livets hjul sitter en igelkottsliknande varelse med grymt utseende och betraktar skådespelet. På en pilaster sitter en man och spelar mungiga. En räv fångar en gås. Narrar spelar på mandola och fiddla. En jude i toppig hatt sticker upp huvudet och räcker ut tungan åt Gregorii mässa. Antisemitismen i det sistnämnda motivet är naturligtvis beklämmande, men den ymniga närvaron av små monster, djävlar och misshagliga personer av olika slag är ändå djupt fascinerande, och visar på ett förhållningssätt till religiös utsmyckning som är ljusår ifrån (den egentligen mer förståeliga) moralismen hos 1700-talets kalkbeväpnade lutheraner. Allt får vara med, högt och lågt, det onda likaväl som det goda. Det ska knappast ses som utslag av inkluderande tolerans. Bilderna finns där av didaktiska skäl, för att ytterligare illustrera de laster och dödssynder det berättas om i de bibliska historierna. Möjligen fanns här också ett inslag av magiskt besvärjelsetänkande, där man genom att bokstavligt talat måla Fan på väggen, kanske kunde förta lite av hans kraft.
Jag stannar till lite vid målningen av livets hjul. De fyra figurerna runt hjulet åtföljs av varsin banderoll med latinsk skrift: Regnabo ("jag skall ha makten"), Regno ("jag har makten"), Regnaui ("jag har haft makten") och Sum sine regno ("jag är utan makt"). Bilden vill troligtvis illustrera den gamla devisen om att högmod går före fall, men den är väl i själva verket också en träffande sammanfattning av allas våra liv. Vi börjar som barn med förväntningar på livet, fortsätter som vuxna med kraft och förmåga, blir gamla och blickar tillbaka på det som varit och kunde ha varit, och slutar maktlöst nergrävda i myllan. Det var säkert inte konstnärens avsikt, men jag tycker mig se hur samtliga gestalter ovanför mig bär på något slags resignation inför dessa livets realiteter. Även om helhetsintrycket är det av ett rikt och levande myller, tycks de individuella figurerna märkligt oberörda av vad som pågår. Vissa har fått på sin lott att spela muntra toner på flöjt, andra att uppslukas av vidunder, kastas i brunnar eller brinna i helvetet. Det är inget att jaga upp sig över. Livets hjul snurrar och allt är som det måste vara... För en kort stund tappar jag uppfattningen om tid och rum. Nacksmärtan tar mig tillbaka ner på jorden igen. Det finns gränser för hur länge en människa kan stirra upp i ett tak. "Det kanske var av ergonomiska skäl som de där tråkmånsarna på 1700-talet tog bort det levande och myllrande ur våra kyrkor", tänker jag på vägen tillbaka till bilen.
Natten efter besöket i kyrkan börjar jag drömma. Bilderna tumlar runt i mitt inre - livets hjul, blomsterornament, flöjtspelare och små monster... Det är febrigt och stressigt, som alltid när jag druckit för mycket kaffe för sent på dagen. På morgonen känner jag mig långt ifrån utvilad. Semestern är för övrigt slut. Det är dags att gå till jobbet igen. Pendeltåget har knappt hunnit komma in på perrongen, förrän besöket i Härkeberga kyrka är glömt. Men kan man tänka sig. Någon månad senare får jag anledning att besöka Sankt Nicolai kyrka i min barndomsstad Nyköping. Det är en fin och trevlig kyrka på många vis, men takvalven är smutsvita. Livlösa, stränga och tomma. Döm om min förvåning när dessa valv plötsligt framför mina ögon börjar fyllas med figurer. Simson, Jona, Noa, valfiskar, lejon, narrar och tusen andra gestalter i svart, brunt, beige och ljusblått. De täcker varje tum, lyckas klämma sig in i de mest otillgängliga skrymslen. Och det stannar inte där, nej, den kyligt glänsande metallen längs rulltrappan på pendeltågsstationen, frysdisken på Willys, snöblasket utanför fönstret, varje tom vit yta, allt täcks av samma överdådiga fresker. Och jag tänker att vi trots allt behöver de tomma, vita ytorna. Att vila ögonen på, att fylla med vad vi vill. Som lekplatser där de drömmar som fötts ur konsten kan tumla vidare.
Självporträtt från Lids kyrka.
