71. Mai Zetterling

Det finns en scen mot slutet av Älskande par när Angela, en ung kvinna, står ensam i trädgården. Det har varit bröllopsfest på herrgården. Kvällstimmen är sen men inne i huset rasar festen vidare. Angela däremot blickar tankfullt ut i natten. Likt de flesta människor i skärningspunkten mellan barndom och det vuxna livet så är hon både osäker och nyfiken, orolig för den framtid som hon samtidigt suckande längtar efter. En man går ut på terrassen för att röka en cigarr, ser Angela en bit bort, och utropar undrande: "Angela, är du ledsen?" "Nej", svarar hon leende. "Är du lycklig då?" Angela ler sitt avväpnande leende ännu en gång, och svarar, med samma mjukhet: "Nej."

Jag kan inte låta bli att tycka att Angelas svar är representativa för Mai Zetterlings filmer överlag. Hennes blodfulla och ofta humoristiska skapelser kan knappast beskrivas som ledsna. Nej, de är fulla av liv och glöd. Till och med i de mer enhetligt mörka och melankoliska filmerna, som Nattlek och Dr. Glas, så finns det en experimentlusta och påhittighet som piggar upp. Men är de lyckliga? Nej, det är svårt att påstå att de är. Det finns ofta en frustration och vrede i filmerna, även när de är som mest karnevaliskt uppsluppna. Sexualitet, könsstrukturer och sociala beteenden är ämnen som återkommer. Men den som ryser till av obehag – har vi här att göra med en humorlös samhällskritiker, mer intresserad av att leverera budskap än konst? – kan andas ut. Zetterlings 60-talsfilmer (som utgör hennes storhetsperiod) är personliga och mustiga konstnärsskapelser à la Buñuel och Fellini, inte trista ideologiska pamfletter.

Mai Zetterling började sin bana som skådespelerska. Hennes situation var typisk: ung och blond fick hon spela ett antal roller som bedårande vacker och behagfull kvinna. Inte ytliga roller (hon gör en stark insats i sin genombrottsroll i klassikern Hets) – men ja, ganska typiska. Så småningom gjorde framgångarna att hon hamnade i Storbritannien och Hollywood. Hon spelade bland annat mot Peter Sellers i framgångsrika komedin Bara två kan leka så. Men Zetterling trivdes inte. Hon tröttnade på de orättvisa jämförelserna med Greta Garbo och Ingrid Bergman. Hon kände avsmak för det färdigpaketerade lyxlivet i Hollywood, som gav henne upplevelsen av att befinna sig i en apbur. Den kreativa skaparådran i henne fick ingen tillfredsställelse. Missnöjd med sin situation började hon istället att göra egna filmer. Den fina kortfimen War Games tilldelades pris i Venedig och gav henne 1964 möjligheten att regissera sin långfilmsdebut: tidigare nämnda Älskande par. Under de föregående 30 åren hade bara fyra svenska långfilmer regisserats av en kvinna, så bara det var något uppseendeväckande. Övergången från skådespelerska till regissör var inte okomplicerad, och hon har kommenterat den i sin självbiografi Osminkat (1984): 

När jag var skådespelerska, sångerska, danserska som visade benen och hade djupa urringningar utgjorde jag inget hot alls, män kunde fantisera om mig, skådespelerskor tas aldrig på allvar, man utgår ifrån att vi har ännu mindre i huvudet än vanliga kvinnor. Men nu när jag har lyckats ta det avgörande steget att bli filmregissör, då anses jag ovanlig. Jag är inte längre densamma i männens ögon.

Att det samtidigt fanns en stor respekt för Zetterling i den svenska filmbranschen var uppenbart: få debutfilmer känns så påkostade, och flera stornamn från Ingmar Bergmans krets var med redan här: filmfotografen Sven Nykvist och skådespelare som Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Gunnel Lindblom, m. fl.

Älskande par är precis som flera av Zetterlings senare filmer vågad vad gäller det sexuella, kanske mer i form av anspelningar och uppvisad sexualmoral än explicit nakenhet. I vanlig ordning medförde det skandaler i form av inställda visningar, polisvakt utanför biografer, och kritiska omdömen (en uppretad fransk kritiker hävde ur sig att "hela den svenska nationen borde förbjudas"). Men den väckte också nyfikenhet och fick beröm. Britten Kenneth Tynan (en kritiker som inte var rädd för det skandalösa – han anses ha varit den första att säga ordet "fuck" i brittisk tv) menade att det var en av de mest ambitiösa debutfilmerna sedan Citizen Kane. Den här typen av splittrade omdömen och skandaler följde Zetterling genom 60-talet. Mest utskälld blev Flickorna (1968) – filmen hon idag kanske är allra mest känd för. Det är en sprudlande och lekfull film, uppenbart feministisk, starkt temperamentsfull. Den handlar om en liten teatergrupp som sätter upp Aristofanes berömda pjäs Lysistrate: ni vet, historien där kvinnor sexstrejkar för att få männen att sluta kriga. Surrealism, sex, död, musik, dans, brandtal och biltutor följer sedan i hejdlös takt. Filmen sågades, särskilt av flertalet manliga kritiker, men blev en kultfilm inom internationella feministiska kretsar. Såväl Susan Sontag som Simone de Beauvoir hyllade Flickorna. (Den senare tog kontakt med Zetterling för att spela in en tv-serie baserad på Det andra könet. Ett projekt som tyvärr aldrig blev av.) Zetterling verkar ha velat rasera barriärer, men hon behåller en gåtfull, närmast essentialistisk, syn på kvinnan. "Kvinnor är konstiga djur", skriver hon i Osminkat. Hon citerar, med välvilja tycks det, en inuit hon känner som konstaterat att det bara finns fyra gåtor han inte kan lösa: "Solens ursprung, månens väsen, kvinnors tankar, och varför det finns så mycket löss."

Flickorna är en rörig film, men med så många underbara enskilda scener att man förlåter varje märklig spretighet. Så upplever jag för övrigt nästan alla de filmer jag sett av Zetterling. Det är som om hon i sin iver att få skapa och experimentera, eller i sin glädje och vrede över livet och samhället, inte förmår hålla något tillbaka. Det är just denna eldiga laissez-faire-attityd till filmskapande som skänker sån fräschör och uppiggande radikalism åt hennes alster. Det är väl, i ärlighetens namn, också det som gör att ingen av filmerna känns helt fulländade. Man kan kanske, lite pretentiöst så där, hävda att Mai Zetterlings filmer på så sätt speglar våra liv i stort. Underbara och kaotiska. Ibland logiska och stringenta, andra gånger förvirrade och osammanhängande. Ofta deprimerande, men lika ofta fulla av skratt och skönhet. Vad betyder allting? Vad håller vi på med? Kan vi hitta någon plats i tillvaron som vi trivs med?

I den scen jag inledde med att referera till, så ropar Angela till när mannen är på väg in i huset igen, tillbaka till festen och glömskan. "Måste man vara lycklig?" undrar hon. För en gångs skull har en av alla dessa tomt pladdrande män, som i Mai Zetterlings filmer aldrig tycks ha tunghäfta, ingenting att säga. Han fimpar cigaretten och går in, utan att svara.

72. Willy Kyrklund

En finlandssvensk kom en gång vandrande till den store Aurangzebs hov i Shahjahanabad. Den som kliver in i den skog av marmor som är Diwan-i-Khas och ser sin uppsyn speglas i paradisets ström, må vara ursäktad om han bävar något i sitt hjärta. Luften är tung av rökelse. En bitterljuv melodi, knappt förnimbar, letar sig in mellan pelarna från kvinnornas paviljong. På påfågeltronen sitter stormogulen själv med ögon lysande av sublim likgiltighet. Agar Firdaus bar ru-ye zamin ast, Hamin ast o hamin ast o hamin ast. Om det skulle finnas ett paradis på jorden, är det här, är det här, är det här.
"Finlandssvensk, de säger att du kan resa i tiden. Är det sant?" frågar stormogulen.
"Ja, o Aurangzeb, tronens prydnad, världens erövrare, Hindustans kejsare ... det stämmer." svarar finlandssvensken.
Något tänds i stormogulens svarta ögon. En gnista av intresse? En pupillär reflex orsakad av ett tillfälligt ljusblänk i golvmosaikens gyllene pussel? Han frågar:
"Hur går det till, närmare bestämt?"
Jodå, visst är den store Aurangzeb intresserad. Ty

I denna värld, vari vi inhysts för en stund,
Röna vi lidande blott och smärta.
O ve! Ej en av våra svåra gåtor lösas:
Hädan vi gå, med tusen sorger i vårt hjärta.

Finlandssvensken drar fram en bok ur den slitna kavajens innerficka och svarar på sitt sjungande tungomål:
"Se här, o store Aurangzeb, här har jag till exempel en liten skrift, författad av mig själv, kallad "Polyfem förvandlad", där jag visar hur vi människor genom tidsåldrarna alla s.a.s. delar samma själ. Genom tvära kast mellan vår egen tid och andras, från verklighetens prosaiska grådamm till mytologins drömlandskap och tillbaka, visar jag hur tillvarons gåta är en konstant i mänsklighetens historia, vare sig vi försöker lösa den med vetenskapens, religionens, filosofins eller sagans hjälp. Hur långa avstånden än må vara mellan oss är vi alla bröder och systrar i obegripligheten. I detta, om ock i ingenting annat, kan vi känna igen och förstå varandra över tidsdjupen. Och det, o stormogul, kallar jag i sanning för ett slags tidsresande."
Aurangzeb ger inget svar. Hans uppsyn är outgrundlig. En servil man i vit klädnad har under hela samtalet stått en bit bakom tronen. Nu kliver han fram ett par steg och säger:
"Stormogulen är i behov av vila. Det tär hårt på krafterna att vara tronens prydnad och världens erövrare. Det är något vi vanliga dödliga aldrig kan förstå. Men Han tar gärna emot er för en ny audiens imorgon vid samma tid."
Utanför skogen av pelare börjar det skymma. En bit därifrån läggs sten på sten till en helgedom, som om ett par århundraden kommer ligga i ruiner. I denna värld, vari vi inhysts för en stund, röna vi lidande blott och smärta.

*

Den andra dagen står finlandssvensken ånyo inför stormogulen. Aurangzebs likgiltighet och outgrundlighet gör honom mer lik en stenstod än en människa. Efter bara några steg blir finlandssvensken hejdad av den servile mannen i vit klädnad, som nu står en bra bit framför tronen.

"Det var en sak med ditt anförande, käre finlandssvensk, som stormogulen inte förstod igår. Det gällde detta med tillvarons gåta och obegriplighet. Han känner inte igen sig i den beskrivningen. Hur skulle någonting kunna vara obegripligt för den man som intog Bijapur och Golconda, som bekämpat och besegrat marather, sikher och pashtuner, vars rikedom får all världens härskare att gråta av avund, vars välde sträcker sig från Kabul i väst till Arakan i öst, från Kashmir i norr till Hyderabad i söder, Allahs utvalde, den store Aurangzeb ... hur skulle en sådan man kunna uppleva tillvaron som en gåta? Han vill gärna ha några exempel på det du kallar gåtfullt och obegripligt."

Finlandssvensken drar ett djupt andetag och säger sedan med sin säregna språkmelodi:

"Låt mig då berätta om den unge mannen som blev anställd som charkuteribiträde i en mellansvensk stad med goda bussförbindelser. Det var inget speciellt med honom. Han såg bra ut och hade egentligen ett trevligt sätt, men trots detta rönte han inte några större framgångar i umgänget med sina medmänniskor. (Ni vet ju antagligen själv hur det är med sådana saker. Vissa har det, andra har det inte.)  Nu var det emellertid så att detta unga charkuteribiträde bestämde sig för att lära sig persiska. Det framstår måhända inte som något särdeles märkligt här vid Ert hov, o store Aurangzeb, men för ett charkuteribiträde i en mellansvensk stad, var det vid den här tiden synnerligen anmärkningsvärt. Efter att ha lärt sig det persiska språket blev charkuteribiträdet såsom en annan människa. Han började föra sig med en ny säkerhet i det sociala umgänget och folket på bygden förstod nu också att uppskatta honom på ett sätt de aldrig gjort tidigare. De hade kanske inte samma poetiska sensibilitet för det persiska språket, men någonstans inom sig hade de dock en djup förståelse för att detta var något utöver det vanliga, något värt att beundra. Till och med traktens unga kvinnor började se på charkuteribiträdet med nya ögon. Kort sagt, man kan utan att överdriva säga att han, om ni ursäktar uttrycket, stormtrivdes i sin nya roll som persisktalande. 

Men så hände det sig en dag att en annan ung man kom till den mellansvenska staden med goda bussförbindelser. Han blev anställd som charkuteribiträde på precis samma butik som vår gode vän och, vad värre var, hade också lärt sig det persiska språket. Till råga på allt en aning bättre. Detta nya charkuteribiträde var dessutom redan från början utrustad med ett framgångsrikt sätt i förhållandet till sina medmänniskor av båda könen. Det gamla charkuteribiträdets kunskaper framstod nu inte längre som vare sig särskilt unika eller beundransvärda längre. Tvärtom verkade de närmast föraktliga. Han drog sig undan från sin omgivning (eller om det var omgivningen som drog sig undan från honom, det må väl gå på ett ut), söp ner sig och slutade sina dagar i misär ... En slump, osannolik, men alls icke omöjlig, hade gjort hans liv och strävanden meningslösa, och vem, stormogul eller charkuteribiträde, kan sanningsenligt säga att inte detsamma skulle kunna hända honom?
Historien påminner något om den man, många århundraden tidigare, som letade efter en sten på en havsstrand, på vilken skulle stå skrivet ordet "jag". År efter år ägnade han åt att plocka upp varje sten på stranden, granska den och sedan kasta den i havet, när det visade sig att det inte var just den sten han letade efter; och när han en dag hittade en sten på vilken ordet "jag" stod skrivet, hade denna hans rörelse blivit så invand, så även denna sten kastades ut i havet. Måhända fortsätter hans letande än idag ... Förstår du nu, o Aurangzeb, vad jag menar när jag säger att det enda sättet vi människor kan nå varandra genom tidsåldrarna, är genom vår gemenskap i tillvarons obegriplighet?"

Efter detta långa anförande har det nu blivit helt tyst i salen och den store Aurangzeb själv syns knappt genom dimman från rökelsekaren. Mannen i vit klädnad säger:
"Tack finlandssvensk. Du kan gå. Välkommen tillbaka vid samma tid imorgon."

Natten doftar av jasmin. Mörkret framkallar barndomsminnen från karelska vinterkvällar. O ve... Ej en av våra svåra gåtor lösas.

*

Den tredje dagen står finlandssvensken en sista gång i Diwan-i-Khas. Stormogulen är dock försvunnen. Påfågeltronen gapar tom. Finlandssvensken hejdas strax innanför portöppningen av män med dragna vapen. De anförs av mannen i vit klädnad som säger:
"Hugg huvudet av denne man."
Sagt och gjort. Blodet sölar ner golvmosaikens gyllene pussel. Mannen i vit klädnad tittar ner mot det avhuggna huvudet:
"Stormogulen hälsar. Lycka till med tidsresan."

Man säger att han begravdes en sensommardag. Klädsel: svart kostym etc. För deltagande på efterföljande minnesstund o.s.a. senast 3/8.

Hädan vi gå, med tusen sorger i vårt hjärta.

73. Olof Palme

Tage Erlanders tjocka glasögon. Det finns inte många bilder på den folkkäre statsministern där de inte sitter stabilt mot hans näsrot och ramar in hans kisande blick. Under sina 23 år vid makten hann Erlander avverka ett antal par. Av bilderna att döma var han inte oavhängig modets nyckfulla växlingar. De runda metallbågarna på 40- och 50-talet lämnade plats åt mer fyrkantiga varianter på 60-talet.

Genom glasögonen såg Erlander det moderna Sverige ta form.

Det var ett Sverige där man skulle arbeta och göra rätt för sig. Och så länge man gjorde det så hade man också tillgång till det expanderande välfärdssystemet. Genom glasögonen såg Erlander miljonprogrammet växa fram, sociala reformer genomföras inom utbildning och sjukvård, och allt högre skatter. Det var Per Albin Hansson som formade begreppet folkhemmet till en socialdemokratisk vision. Men det var under Tage Erlanders 23-åriga styre som Sverige blev det land det är idag. Det var också då en berättelse och självbild etablerades. En förklaring till Socialdemokraternas framgångar är att de lyckades befästa idén om att det var de själva som skapade det moderna samhället och införde de välfärdsreformer som de flesta av oss i dag ser som självklara. I princip från ett blankt papper. Så lät det.

Socialdemokratin hade blicken stadigt riktad mot framtiden. Idén om ett framtida lyckorike var visserligen en farlig illusion som man inte befattade sig med. Det gällde ju att hålla distansen till kommunisterna. Nej, samhället skulle förvaltas och reformeras. De små stegens lycka. Gör din plikt och du får din beskärda del. Inga ägg skulle behöva krossas för att göra den välkända omeletten. Om det ändå råkade ligga äggskal och utrunnen äggula längs med bulldozerns gyttjespår så var det en oavsiktlig följd av det odiskutabla framåtskridandet. Utvecklingen var ju tvungen att ha sin gång.

Allt det här såg Erlander och han såg att det var gott. Genom sina tjocka glasögon såg han också en ung man bereda sig en väg fram i maktens korridorer. Han hette Olof Palme och så småningom skulle Erlander ta honom under sina vingar och göra honom till Socialdemokraternas tronarvinge.

Palme var allt Erlander inte var. Och omvänt, Erlander var allt Palme inte var.

Erlander var en grå myndighetsman med en jovialisk framtoning. Utan körkort och med en lite väsande röst. En mästerpolitiker med en utstrålning som en tallrik havregrynsgröt. Folkkär hade han blivit när han drog ett skämt i Hylands hörna. Ingen ledare i ett demokratiskt land har suttit vid makten en längre tid. Och i modern tid är han den ende statsminister som förtjänar epitetet landsfader. Men det var till viss del motvilligt. Erlander hade (enligt egen uppgift förvisso) ingen vilja till makt och upplevde ständiga självtvivel och rädsla för att ta fel beslut.

Landsfadern är en av Carl Gustav Jungs arketyper. Jung kallar honom visserligen "urfadern", men det handlar om samma trygga fadersgestalt. Tillsammans med andra arketyper som urmodern, främlingen och jungfrun så förmedlar de en gemensam mental föreställningsvärld hos alla folk. Det här, menar Jung, är anledningen till att så många folks myter och berättelser liknar varandra. Den socialdemokratiska berättelsen är inget undantag. Det är den socialdemokratiska landsfadern vi litar på när det blåser snålt, det är han som får oss att sitta still i båten även när det stormar. Vi tar oss igenom det här, tycks han säga. Bara genom sitt trygga leende och fasta hand.

Olof Palme tog makten över socialdemokratin och landet efter Tage Erlanders resignation. Han försökte axla rollen som landsfader.

Det var bara det att vi avskydde honom. När jag säger vi så menar jag förstås inte alla. Inte du naturligtvis. Men många av oss. Tillräckligt många för att man ska kunna tala om ett specifikt Palmehat. Det är nästan bortglömt idag. Mordet på Olof Palme slet upp ett sår i det kollektiva medvetandet och Palmes liv och gärning har överskuggats av alla teorier kring vem eller vad som låg bakom pistolskotten. Men Palme var genuint hatad. Det var ett hat som inte helt kan förklaras med att peka på vilka fiender Palme hade hunnit skaffa sig under sin politiska karriär. Det var ett hat som uttrycktes i ryggmärgsreflexer som att Palme såg så jädrans självgod ut eller att han liknade en ödla. Som PO Enquist har noterat så var det ett hat som gjorde att många svenskar kände sig medskyldiga när mordet väl ägde rum. Inte hade vi väl menat att någon faktiskt skulle göra slag i saken? Det vi sa var ju inte bokstavligt menat!

Men mer konkret, vid sidan av Palmes utseende och självbelåtna flin, varför avskydde vi Palme? Var kom Palmehatet ifrån? Hur ska man förklara det?

Låt mig nämna några biografiska data, några pusselbitar i det pussel som är Olof Palme. Han föddes in i en välbärgad familj med adelsanor. Redan som fyraåring pratade han franska med sin barnsköterska, tyska med sin mamma och svenska med sina syskon. Han var ett av de barn om vilka man säger att de ska bli något. En glimt på hans karriärsval ger en fingervisning om ambitionerna. Riktningen pekade spikrakt uppåt. Ordförande för Sveriges förenade studentkårer, statsråd, minister i Erlanders regering, och slutligen partiledare och statsminister 1969.

En händelse från 1965 är illustrativ för mina frågor. Vietnamkriget hade precis brutit ut och Palme höll ett tal i Gävle, där han fördömde den amerikanska invasionen. Talet fick stor uppmärksamhet och hans ordalag klandrades av högern. Den svenska så omhuldade neutraliteten var i fara. Även många partikamrater var kritiska, men till slut ställde sig det socialdemokratiska partiet bakom Palmes ordval. Premiärministern för det kommunistiska Nordvietnam uttalade sig. Han beskrev Palme som "en vis och enkel man, som förenar det bästa i den asiatiska kulturen med det bästa i den franska kulturen."

Men var kommer det svenska in? Var får det plats?

Erlander var den motvillige landsfadern. Svenskarna speglade sig i honom och såg sig själva. Vad såg de när de såg Olof Palme? När de hörde det lätt bibliska tonfallet? Palme var elegant, vältalig och (senare) världsvan och internationellt beryktad. Om någon maträtt hade varit förknippad med hans namn så vore det en fransk maträtt, som man inte kunde uttala. Inte såg vanliga svenskar sig själva i honom. Det är nu inte strängt nödvändigt att landsfadern liknar oss. Det kan tvärtom ibland vara en fördel att han inte gör det. Han ska vara stark när vi är bräckliga, trygg när vi är skraja.

Men det är viktigt att han känns som en av oss.

Att en utlänning inte är som vi, kan vi på sätt och vis förstå och förlåta. Men nåde den som kommer från Sverige men som agerar som om han vore något han inte är. Att en utböling agerar världssamvete och bror duktig kan vi stå ut med. Palme var svensk. Sveket var därför dubbelt. Han rörde vid något sårbart och känsligt hos oss själva. Något vi helst inte vill kännas vid. Något vi trodde att vi hade lämnat bakom oss.

Under 1900-talet tog Sverige stormsteg mot det moderna samhället och urbaniseringen skedde i snabb takt. Landsbygden med starka bygemenskaper lämnade plats åt storstädernas individualism. Men gammal moral vittrar inte sönder lika fort. En viss bymentalitet lever kvar, även bland bulldozrar och lyftkranar, även bland inspirerande influencers och sociala medier. I ett Sverige betraktat som en by utmanade Palme den svenska bygemenskapens utstakade gränser.

I boken En flykting korsar sitt spår (1933) introducerade författaren Aksel Sandemose jantelagen, tio regler och kontrollmekanismer för gemenskapen i byn. Du ska inte tro att du är något. Du ska inte tro att du vet mera än vi. Och så vidare. Reglerna markerar en inre och yttre gräns. En yttre gräns mot utbölingar, en inre för de som växer upp i byn. Om vi ska försöka förstå Palmehatet i sin fulla bredd måste vi bege oss ner i den svenska självbildens mörkaste skrymslen. Där avundsjukan mot uppkomlingen pyr som en brännande låga.

Palme åkte runt på konferenser, agerade som en fredsmedlare och internationellt världssamvete. Hans moraliska argument måste till slut ha uppfattats som von oben, som uppifrån kommande direktiv. En sån som pratade till folket, inte med folket på folkets vis.

Du ska inte tro att du är något. Jantelagen utgjorde klangbotten i hatet mot Olof Palme. Vår ende internationellt erkände världspolitiker. Som var för stor för sitt land.

Kierkegaard skriver att "hat är kärleken som misslyckats". Var hatet mot Palme bara misslyckad kärlek? Det verkar inte riktigt sant. Men både kärlek och hat är starka affekter och på så vis relaterade. Och hur ska man annars förklara hur Palmehatet plötsligt försvann i efterdyningarna av mordet? Och all längtan efter politiker av Palmes snitt? Kan det möjligen vara så att det under allt hat och förakt gömde sig ett slags beundran och kärlek trots allt? Jag väljer att låta den frågan stå obesvarad.

Tage Erlander gick bort sommaren 1985, ett drygt halvår innan skotten på Sveavägen. Han slapp alltså uppleva Palmes död. Han slapp se nyhetssändningarna om dådet och sedan dess, den evigt pågående utredningen. Bevisen. Ledtrådarna. Teorierna. Spektaklet. Han slapp se allt det här. Genom sina tjocka glasögon. Det är vackert så.

74. Hilma af Klint

Jag minns inte riktigt när eller var det hände, men jag kommer ihåg känslan jag fick när jag första gången såg en stor målning av Mark Rothko. Inte hemma i soffan, knöligt ihopsjunken i en ergonomisk mardröm, med ena ögat på matta Rothko-avbildningar i Art History och andra på säsongsavslutningen av Robinson. Jag menar live, på riktigt, uppmärksamt ståendes på en utställning med konstverken rakt framför mig. De stora röda och svarta fälten utsöndrar en förkrossande kraft, om man är på rätt humör. Upplevelsen kan kanske för den musikintresserade jämföras med att lyssna på Disintegration Loops medan man stirrar ut i världsrymden. Fantastiskt. Men poängen är att jag knappt hade någon aning om vem Rothko var. Nån sorts expressionist, mindes jag väl från nån faktaruta. Varför målade han som han gjorde? Vad ville han? Fanns det symboler i verket? Var han en del av en tradition? God knows. Men jag älskade det jag såg.

Något liknande kände jag när jag såg Hilma af Klints olika målningar för första gången. Utan nästan någon kunskap eller kontext mötte jag de mäktiga bilderna. Konst som ren färg och form, men kittlande nog sällan riktigt abstrakta nog för att man ska ge upp försöken att se något avkodningsbart innehåll i dem. Personligen är det en av de saker jag uppskattar så mycket med af Klint: Målningarna går att uppskatta på ett rent estetiskt plan, med deras ofta svindlande geometriska former och färgchocker. Men samtidigt kan jag aldrig riktigt nöja mig med bara det. Ögat letar nyfiket efter sammanhang som jag ibland tycker mig ana, men som i slutänden ändå retsamt undgår mig.

Det var ett medvetet val att börja den här texten med att lyfta fram Hilma af Klints bilder som något man förutsättningslöst kan njuta och fascineras av. Det är viktigt att komma ihåg, eftersom diskussionerna om af Klint ofta handlar om så mycket annat. För att förstå dessa diskussioner måste man veta något om hennes liv. Hon var en stor talang med gedigen konstnärsutbildning; det senare var ovanligt för kvinnor i Sverige under slutet av 1800-talet. Hon målade skickligt utförda men konventionella porträtt- och landskapsbilder. Några år in på 1900-talet skulle emellertid hennes bildvärld förändras radikalt. Hon hade likt så många andra vid den tiden fängslats av det sena 1800-talets andliga strömningar och intresset som fanns för spiritism och seanser. Af Klints sökande ledde så småningom till att hon involverade sig djupt i teosofin, en esoterisk rörelse som i sin frikostiga och eklektiska sammanblandning av olika religiösa element kanske mest kan liknas vid modern new age. Det var dessa religiösa föreställningar som låg till grund för de verk som hon idag hyllas för och som ses som abstrakta pionjärverk. Hon betraktade sig bara som ett medium för andar, och målningarna var religiösa bilder bärandes på andliga budskap. Mellan 1906 och 1908 skapade hon över hundra verk, som en del av serien Målningarna till templet (dessa bilder, som ville förmedla kunskapen om alltings enhet, slutfördes 1915 och utgjordes då av 193 verk). De var alltså inte skapade av Hilma af Klint. Inte om du frågar henne. De tillkom bara genom henne. Normalt sett skulle det kanske framstå som lite konstigt med en konstnär som ägnar nästan hela sitt liv åt att försöka luska fram vilka djuplodande budskap hennes egna verk har, men för af Klint var det inget konstigt med det. Målningarna som fysiska artefakter tillhörde kanske henne, men knappast bilderna i sig. För dem var hon ofta lika oförstående som andra betraktare.

Dessa andra betraktare var inte många. Ytterst få fick se hennes verk. Hon ansåg inte att tiden var mogen för dem och hon fick vatten på sin kvarn när hon till sin ateljé bjöd in den framstående teosofen, senare grundare av antroposofin, Rudolf Steiner. Han begrundade verken men lyckades inte tolka dem. Steiner rekommenderade af Klint att inte visa verken offentligt på 50 år. (Det skulle dröja 78 år, fram till en utställning i Los Angeles 1986, innan målningarna visades upp för en världspublik.) Af Klint såg Steiner som en auktoritet, tog till sig av hans ord, och hennes målningar – som kanske hade kunnat bli banbrytande – förblev i många decennier okända för offentligheten.

Så vad handlar alla diskussioner om? Är inte Hilma af Klint bara ytterligare en konstnär vars storhet och betydelse upptäckts av eftervärlden? Sådana finns det ju gott om. Nå, det tycks finnas några skillnader jämfört med flera av dessa andra. En sak som irriterat vissa bedömare (hej Lars Vilks!) är att af Klint inte visste vad hon höll på med. Det vill säga: hon var inte tillräckligt konstteoretiskt medveten och hade vad man vet ingen kontakt med de tankar nere på kontinenten ur vars tankemylla så mycket fruktbar modernistisk konst sprang fram. Bilderna hon skapade hade instrumentellt värde, menar kritikerna. De skulle förstås i en religiös kontext och hade inga konstnärliga syften. Kanske kan man förtydliga poängen genom att göra en hårdragen jämförelse med en apa som kladdar på en kanvas. Om denna apa fem år före den abstrakta expressionismens genombrott kluddat ned något som liknar en Jackson Pollock-tavla, bör den ses som en förgrundsgestalt för riktningen? Hilma af Klint var ingen apa – jag hoppas ingen gör den illvilliga läsningen av mitt exempel – men om hon inte var konstnärligt medveten om varför hon målade som hon gjorde, gills det då? Den här tanken om kravet på teoretisk medvetenhet lever på många sätt kvar. Jag känner flera konststudenter som suckar över att de ständigt måste göra teoretiska analyser av allt de skapar, alltid motivera sina val på accepterad konstnärslingo. Det är högst osäkert om af Klint, som alltså bara såg sig som ett medium i skapandet av sina abstrakta verk, hade den sortens medvetenhet vissa kritiker tycker är nödvändig. Den medvetenhet som exempelvis Kandinsky hade. Men ställer vi sådana krav på konstnärerna så måste vi väl kraftigt nedvärdera en massa underbara naivister också? Jag är inte med på det tåget.

Sedan har vi det här med att af Klint var kvinna. Somliga reagerar med nästan automatisk misstänksamhet när en kvinna lyfts fram så kraftigt i vår genusmedvetna tid. Vilks konstaterar till exempel krasst: "Behovet av att placera en kvinna på en framträdande plats i konsthistorien är stort." Det luktar ideologiskt projekt, fnyser man. Andra menar att man snarare rättar till den skeva bild som gamla (patriarkala) historieskrivningar reproducerat. Redan i inledningen till Hilma af Klints wikipediaartikel kan man läsa att "Hilma af Klint är en av alla konstnärer, framförallt kvinnliga, som först långt efter sin död uppmärksammats och fått det erkännande de förtjänar." Man bråkar alltså om frågan ifall hon förtjänar en starkt framskjuten plats i konsthistorien eller inte och i botten av diskussionerna ligger ofta olika syn på konst, värde och konsthistoria. Vare sig man placerar af Klint i centrum av modernismen eller helt utanför så har man förhållit sig ideologisk i sin syn på vad som är (stor) konst och varför. Vad gäller den saken att hon var kvinna, så är det är klart att det vore ett svagt argument att kanonisera henne bara av den anledningen, men det upplever jag inte att någon vill göra. Det finns många goda argument, som inte har något som helst att göra med hennes kön, för varför hon förtjänar en väl synlig plats i konsthistorien.

När jag står framför Hilma af Klints tavlor bryr jag mig inte särskilt mycket om exakt hur hon står sig i kukmätartävlingen med de andra modernistiska giganterna (en tävling hon själv som sagt var fullständigt omedveten och ointresserad av). Vi får väl se vilka omdömen framtida konsthistorieböcker kommer att ge henne. För över hundra år sen målade en svensk kvinna storslagna abstrakta målningar, några år före de vedertagna pionjärfigurerna för abstrakt konst. Det verkar ovedersägligt. Om hon kunde eller ville backa upp sina tavlor med förment "intressanta" reflektioner om konstteori, det bryr jag mig inte så särskilt mycket om. Ifall det kommer en utställning med Hilma af Klints verk till stan, så vill jag hemskt gärna gå och titta på hennes egendomliga och storartade målningar. Det är, när allt kommer omkring, det som jag bryr mig om.

75. Valfrid Palmgren

Ordet "bibliotek" kommer från grekiskan och betyder förvaringsplats för böcker. Det engelska ordet "library" kommer från latinet och betyder både "bok" och "bark", från den tidiga användningen av träbark som skrivmaterial. Bibliotek är skattkammare av böcker och som det engelska ordet påminner oss om, också sällsamma sagoträd, urskogar av ord. När bibliotek kommer på tal slår minnen ut som blommor i mitt inre. Känslor bubblar upp till ytan. Och som Agneta Pleijel skriver, känslor har en arkeologi; man kan gräva i dem och upptäcka nya saker. 

En grupp barn i färgglada overaller står runt en flicka som nyss har stoppat en mask i munnen. Deras ögon lyser av fascination. Han ser masken slingra sig på den skära tungan innan flickan stänger munnen och sväljer. Så äckligt! Han ryser. Döden är ofattbar, trots att den finns överallt. En överkörd igelkott, vars inre spiller ut på gatan. En kompis pappa. Myran under skon. Döden är både ett ord för en frånvaro och för någonting som händer. Ett ord för hur livet tar slut, hur anden lämnar en varm kropp, i en utandning, en pust. Oförklarligt och definitivt. Som alla andra barn har han undrat vad som händer efter döden. Han har läst böcker där människor dör, utan att det har blivit tydligare. Han har förstått att döden i en berättelse inte är på riktigt. Men den är inte heller på låtsas. Den är på riktigt för människorna i boken, för de gråter och hulkar, och han vet vad det innebär att gråta. Det finns beröringspunkter, smärtpunkter, mellan orden och allt han upplever runt omkring sig. Det är så böcker kan säga någonting som inte är på riktigt men som känns äkta och sant. Han har inte språk för den insikten än, men han berörs, han skrattar och gråter med människorna i boken, och på det viset förstår han vad berättelserna gör med honom. Allt vackert, sorgligt, spännande och skrämmande har sin motsvarighet i en bok. Hela livets kalejdoskopiska spännvidd av känslor och upplevelser, allt som bubblar, pirrar, drar och spänner i kroppen, ut i varje känslonerv, varje fingerspets, allt kan genomlevas i sagan och berättelsen. Världen blir kanske inte mer begriplig, men den vidgas i takt med att han stiger eller faller genom berättelsernas erfarenhetsskikt. Han tuggar på naglarna, svettas av spänning, erfar kärlek, förlust, hopp och död.

Ett annat år. Han ligger på mage i sängen, med ett seriealbum uppslaget framför sig. Han hör sina föräldrar prata i köket, men som genom en hinna, dämpat som ett bakgrundssorl. Han hör sitt namn, men det når inte fram till honom. För hans blick finns bara äventyret som löper över sidorna. Han är fullständigt försjunken, på spänn hela boken igenom. Han gör sig själv liten och osynlig, så att han lättare dras med, slinker in i berättelsen. Han är romarnas betvingare, han skjuter snabbare än sin egen skugga, han befinner sig fastspärrad i en fängelsehåla. Som tur var vet han när leken blir för verklig, och det känns som en lättnad och befrielse att hälla upp ett glas saft i köket. Det dröjer inte länge innan seriealbumet är läst både en och två gånger. Det är sommarlov och hans föräldrar kör skytteltrafik mellan sommarstugan och det lilla samhälle som ligger några kilometer bort. Där det finns ett bibliotek. Så fort bilen stannar på grusparkeringen springer han och hans syskon in i biblioteket och fram till backarna med seriealbum. Han plockar med sig så mycket han kan bära i famnen. Lyckan han känner när han kommer hem igen och slår upp den första boken är obeskrivlig. Nya världar vecklar ut sig i hans inre.

Han är tonåring. Det motbjudande och äckliga i en kropp som växer och stångas med sig själv. Det ibland underbara. Men i långa stunder nästan outhärdliga i att finnas till och känna. Vad som en gång var enbart lust blir en nödvändighet. Böckerna och berättelserna är ett sätt att inte bara fly omvärlden utan också allt han ser och ogillar hos sig själv. Livet som en gång var en lek är nu en ständigt pågående tävling – i skolan, fotbollsklubben, kärlekslivet – där det framförallt gäller att inte hamna efter. Förväntningar och krav. Påhittade eller verkliga – lika ont gör de. Inte som rapp mot huden utan som hantlar i bröstet. Biblioteket är en tillflyktsort. En av få som finns. Där man inte blir bedömd eller måste prestera. Han lånar ryska romaner om kärlek och lantbruk...

Det här var bara några av de minnesbilder som gjorde sig påminda, när jag ville gräva i mina känslor för våra offentligt finansierade folkbibliotek. Vad biblioteken är och har varit för mig – för honom – sammanfattar vad de är och betyder även för många andra människor. Det är samma berättelse som fyller våra munnar. Från de första läsupplevelserna till den nödvändiga tillflyktsorten från omvärldens stök och prestationshets. Man kan också lyfta blicken en aning och fråga sig vad biblioteken betyder för det så fint klingande demokratiska samhället. Folkbiblioteken bär nämligen på en idé om allmännytta och jämlikhet. De vänder sig till alla och är en av få platser i samhället som inte har kommersialiserats.

"Han" i mina minnen är numera fullvuxen och jobbar på ett sådant folkbibliotek. Varje tisdag är det språkkafé. Ett uppskattat arrangemang av bibliotekets besökare, och en tillfällighet för nyanlända att träna sin svenska, och för svensktalande att bredda sina horisonter. Kaféet gästas ofta av en pensionerad professor från USA. Han missar inget tillfälle att bryta ut i lovord över biblioteket och vår verksamhet: "Såna här fina bibliotek finns inte i mitt home country, i USA." Han skulle bara veta, tänker jag, att de fina svenska folkbiblioteken har de amerikanska biblioteken som förebild. Och vem vi har att tacka för det? Jo, en högerkvinna vid namn Valfrid Palmgren.

Ni läste rätt. Samma höger vars livsnerv rycker till när folkbibliotek kommer på tal och framför förslag om att lägga ner, stoppa pengaflödet till eller privatisera folkbiblioteken – samma höger la faktiskt grunden till det offentligt finansierade bibliotekssystemet. Det är inte helt sant. För det är inte samma höger. Den höger som vill utarma folkbiblioteken idag är en höger som har kastat av sig alla pretentioner att framstå som bildad eller kulturell och som perverst nog nästan finner ett slags stolthet i sin ignorans. Det är en historiens ironi, men jag gissar att Valfrid Palmgren kan hålla sig för skratt, där hon sitter i sin himmel och skickar förseningsavgifter till tankspridda änglar. För henne var det statens skyldighet att se till så att alla hade tillgång till goda bibliotek. Det är vad hela hennes livsgärning gick ut på.

Valfrid Palmgrens intresse för folkbiblioteken väcktes 1906, när hon jobbade på Kungliga biblioteket, som vid den här tidpunkten enbart höll öppet för forskare. En dag kom en ung man in till biblioteket för att låna några nya svenska översättningar av engelska socialpolitiska arbeten. Det var "med tungt hjärta", skriver hon, som hon var tvungen att avfärda den unga mannens låneförfrågan. Hon gav honom rådet att gå till ett folk- eller arbetarbibliotek, varpå han svarade att sådana bibliotek "inte var avsedda för folk som ville studera och lära sig något". Nej nu, tänkte Valfrid, och började undersöka det svenska biblioteksområdet. Hon upptäckte flera saker som kunde förbättras, och ansökte därför om pengar för att företa sig en studieresa till USA. Hon beviljades pengar och resan gick av stapeln 1907. Under fyra månader besökte hon åtta delstater och hundratals stora och små bibliotek. Hon passade också på att säga tjena till president Roosevelt.

De stora satsningarna på biblioteken i USA var ett svar på behovet av att integrera alla invandrare som kom i hundratusentals från framförallt Europa. Och Valfrid blev förtjust över vad hon såg. "Den amerikanska library spirit grep mitt hjärta", som hon skrev många år senare. Vad hon hade sett tog hon med sig hem och 1911 publicerades utredningen med den sexiga titeln "Förslag ang. de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjande af det allmänna biblioteksväsandet i Sverige". I utredningen vände sig Valfrid mot de kommersiella lånebiblioteken och slog istället fast att boklån skulle vara gratis. De "allmänna bibliotek" hon föreslog skulle vara öppna för alla klasser och alla åldrar. Så var det i USA. Biblioteken i staterna "äro avsedda för alla samhällsmedlemmar utan åtskillnad och äro i det avseendet det vackraste uttryck för sann demokrati, som tänkas kan". I föreningar, skriver Valfrid, splittras människor av olika åsikter, men om det är någonting som människor kan samlas kring så är det biblioteken. I böckernas värld och i biblioteket är alla lika, "för var och en av dem finns vad han önskar, och de skarpaste antagonister kunna utan att störa varandra sida vid sida tillfredsställa var och en sin smak." En socialist kan bläddra i Kapitalet och en moderat kan låna Camilla Läckberg. Alla blir nöjda och får vad de vill ha.

Valfrid Palmgren föreslog också att ett centralt råd skulle se till att den "goda litteraturen" fanns tillgänglig och att en bibliotekarieutbildning skulle sparkas igång. Framförallt, menade hon, var det staten som hade ansvaret för att allt detta fungerade. Därmed var grunden lagd för de svenska folkbiblioteken som vi känner dem idag. Goda bibliotek till alla. Det är, som Ola Larsmo har föreslagit, högerns kanske viktigaste bidrag till den svenska kulturhistorien. De allmänna biblioteken har förstås förändrat utseende med tiden, i och med digitaliseringen och en ökad invandring till Sverige. Men i grunden ser de ut som Valfrid föreställde sig dem. Hennes utredning skapade en epok i vilken vi fortfarande lever. Om man tänker på hur mycket folkbiblioteken har betytt för människor sedan de skapades är det en helt oöverskådlig insats. Mitt hjärta bultar lite extra bara vid tanken. Många av mina viktigaste läsupplevelser är delvis tack vare henne! Om man sedan tänker på att den utlösande gnistan var en låntagarförfrågan om några engelska socialpolitiska arbeten, så svindlar tanken. Men framförallt har vi Valfrids beslutsamhet och jävlar anamma att tacka. När hon fick en låneförfrågan som hon inte kunde tillfredsställa så svarade hon inte bara nej och la den åt sidan. Hon förändrade hela systemet och därmed samhällets inriktning. Jag är henne oändligt tacksam.