Jag kan inte låta bli att tycka att Angelas svar är representativa för Mai Zetterlings filmer överlag. Hennes blodfulla och ofta humoristiska skapelser kan knappast beskrivas som ledsna. Nej, de är fulla av liv och glöd. Till och med i de mer enhetligt mörka och melankoliska filmerna, som Nattlek och Dr. Glas, så finns det en experimentlusta och påhittighet som piggar upp. Men är de lyckliga? Nej, det är svårt att påstå att de är. Det finns ofta en frustration och vrede i filmerna, även när de är som mest karnevaliskt uppsluppna. Sexualitet, könsstrukturer och sociala beteenden är ämnen som återkommer. Men den som ryser till av obehag – har vi här att göra med en humorlös samhällskritiker, mer intresserad av att leverera budskap än konst? – kan andas ut. Zetterlings 60-talsfilmer (som utgör hennes storhetsperiod) är personliga och mustiga konstnärsskapelser à la Buñuel och Fellini, inte trista ideologiska pamfletter.
Mai Zetterling började sin bana som skådespelerska. Hennes situation var typisk: ung och blond fick hon spela ett antal roller som bedårande vacker och behagfull kvinna. Inte ytliga roller (hon gör en stark insats i sin genombrottsroll i klassikern Hets) – men ja, ganska typiska. Så småningom gjorde framgångarna att hon hamnade i Storbritannien och Hollywood. Hon spelade bland annat mot Peter Sellers i framgångsrika komedin Bara två kan leka så. Men Zetterling trivdes inte. Hon tröttnade på de orättvisa jämförelserna med Greta Garbo och Ingrid Bergman. Hon kände avsmak för det färdigpaketerade lyxlivet i Hollywood, som gav henne upplevelsen av att befinna sig i en apbur. Den kreativa skaparådran i henne fick ingen tillfredsställelse. Missnöjd med sin situation började hon istället att göra egna filmer. Den fina kortfimen War Games tilldelades pris i Venedig och gav henne 1964 möjligheten att regissera sin långfilmsdebut: tidigare nämnda Älskande par. Under de föregående 30 åren hade bara fyra svenska långfilmer regisserats av en kvinna, så bara det var något uppseendeväckande. Övergången från skådespelerska till regissör var inte okomplicerad, och hon har kommenterat den i sin självbiografi Osminkat (1984):
När jag var skådespelerska, sångerska, danserska som visade benen och hade djupa urringningar utgjorde jag inget hot alls, män kunde fantisera om mig, skådespelerskor tas aldrig på allvar, man utgår ifrån att vi har ännu mindre i huvudet än vanliga kvinnor. Men nu när jag har lyckats ta det avgörande steget att bli filmregissör, då anses jag ovanlig. Jag är inte längre densamma i männens ögon.
Att det samtidigt fanns en stor respekt för Zetterling i den svenska filmbranschen var uppenbart: få debutfilmer känns så påkostade, och flera stornamn från Ingmar Bergmans krets var med redan här: filmfotografen Sven Nykvist och skådespelare som Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Gunnel Lindblom, m. fl.
Älskande par är precis som flera av Zetterlings senare filmer vågad vad gäller det sexuella, kanske mer i form av anspelningar och uppvisad sexualmoral än explicit nakenhet. I vanlig ordning medförde det skandaler i form av inställda visningar, polisvakt utanför biografer, och kritiska omdömen (en uppretad fransk kritiker hävde ur sig att "hela den svenska nationen borde förbjudas"). Men den väckte också nyfikenhet och fick beröm. Britten Kenneth Tynan (en kritiker som inte var rädd för det skandalösa – han anses ha varit den första att säga ordet "fuck" i brittisk tv) menade att det var en av de mest ambitiösa debutfilmerna sedan Citizen Kane. Den här typen av splittrade omdömen och skandaler följde Zetterling genom 60-talet. Mest utskälld blev Flickorna (1968) – filmen hon idag kanske är allra mest känd för. Det är en sprudlande och lekfull film, uppenbart feministisk, starkt temperamentsfull. Den handlar om en liten teatergrupp som sätter upp Aristofanes berömda pjäs Lysistrate: ni vet, historien där kvinnor sexstrejkar för att få männen att sluta kriga. Surrealism, sex, död, musik, dans, brandtal och biltutor följer sedan i hejdlös takt. Filmen sågades, särskilt av flertalet manliga kritiker, men blev en kultfilm inom internationella feministiska kretsar. Såväl Susan Sontag som Simone de Beauvoir hyllade Flickorna. (Den senare tog kontakt med Zetterling för att spela in en tv-serie baserad på Det andra könet. Ett projekt som tyvärr aldrig blev av.) Zetterling verkar ha velat rasera barriärer, men hon behåller en gåtfull, närmast essentialistisk, syn på kvinnan. "Kvinnor är konstiga djur", skriver hon i Osminkat. Hon citerar, med välvilja tycks det, en inuit hon känner som konstaterat att det bara finns fyra gåtor han inte kan lösa: "Solens ursprung, månens väsen, kvinnors tankar, och varför det finns så mycket löss."
Flickorna är en rörig film, men med så många underbara enskilda scener att man förlåter varje märklig spretighet. Så upplever jag för övrigt nästan alla de filmer jag sett av Zetterling. Det är som om hon i sin iver att få skapa och experimentera, eller i sin glädje och vrede över livet och samhället, inte förmår hålla något tillbaka. Det är just denna eldiga laissez-faire-attityd till filmskapande som skänker sån fräschör och uppiggande radikalism åt hennes alster. Det är väl, i ärlighetens namn, också det som gör att ingen av filmerna känns helt fulländade. Man kan kanske, lite pretentiöst så där, hävda att Mai Zetterlings filmer på så sätt speglar våra liv i stort. Underbara och kaotiska. Ibland logiska och stringenta, andra gånger förvirrade och osammanhängande. Ofta deprimerande, men lika ofta fulla av skratt och skönhet. Vad betyder allting? Vad håller vi på med? Kan vi hitta någon plats i tillvaron som vi trivs med?
I den scen jag inledde med att referera till, så ropar Angela till när mannen är på väg in i huset igen, tillbaka till festen och glömskan. "Måste man vara lycklig?" undrar hon. För en gångs skull har en av alla dessa tomt pladdrande män, som i Mai Zetterlings filmer aldrig tycks ha tunghäfta, ingenting att säga. Han fimpar cigaretten och går in, utan att svara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar