Sidor

onsdag 20 februari 2019

88. Sven Nykvist

Låt oss för en stund tänka på filmerna som vi älskar. Vad är det vi i första hand minns? Rent konkret, vad är det som dyker upp i huvudet på oss? Jag tror att det är bilderna. De är grundstenarna som bygger upp allt det andra. Känslorna en film förmedlar, styrkan i berättelsen, dramaturgins fläckfria uppbyggnad, skådespelarens briljanta gestaltande av en karaktär - allt det kommer sedan. Först kommer bilderna. Film är en visuell konstform trots allt. Jag har glömt många av turerna i själva historien, men jag kommer aldrig glömma bilderna av Charlie Chaplin som nervöst biter på naglarna i slutet av Stadens ljus. Shirley McLaines underbara lilla leende innan hon säger "shut up and deal" som svar på Jack Lemmons kärleksförklaring i Ungkarlslyan - det är en bild som finns djupt inpräntat i mitt minne. I dessa fall har det mycket med skådespelarna att göra, förstås, och de enskilda bildernas signifikans för berättelsen som helhet. Men ibland är det bara bilderna i sig själva, som isolerade konstverk, som träder fram för ögonen när jag erinrar mig olika filmer.

Säg Viskningar och rop och jag gör genast följande bildassociationer: Fyra kvinnor i vita klänningar strosar igenom en vacker höstlig park. En klocka tickar ödesdigert i närbild. Röda väggar som fond åt kraftigt inzoomade ansikten. Avstånd, färger, beskärning - allt bidrar till att maximera styrkan i filmens berättelse och teman, men fungerar också som svidande vackra konstverk i egen rätt. Ingmar Bergmans film blev flerfaldigt Oscarsnominerad, men den vann bara i en kategori: bästa foto. Och det var Sven Nykvist som ansvarade för det. Tio år senare vann han priset igen, för sin lika oförglömliga prestation med Fanny och Alexander.

Det var framförallt ljuset som Nykvist intresserade sig för och med tiden bemästrade fullt ut. Det var i samarbete med Bergman som han på allvar började utforska ljusets potential. I sin memoarbok berättar han om hur det började. Nykvist skulle i arbetet med Jungfrukällan filma några landstrykare som smög längs en vägg. Solen hade gått ned och ljuset var lite trist, så han la på några strålkastare. Detta medförde skuggor på väggen. När Bergman, dagen därpå, tittade igenom det filmade materialet skrek han till: "Det kan för fan inte bli några jävla skuggor när solen gått ned!" Det blev startpunkten till ändlösa samtal och diskussioner mellan de båda om ljusets möjligheter och betydelse. Nykvist arbetade tillsammans med Bergman fram en naturalistisk stil. Det artificiella skulle bort och verklighetens ljus skulle användas. Gott så, men det innebar oerhörda ansträngningar: Under arbetet med Såsom i en spegel kunde de bara spela in några minuter per dag eftersom firma Bergman-Nykvist krävde exakt rätt skymningsljus. I den deppiga Nattvardsgästerna fick ljuset aldrig bli för vackert. Bara i en scen skulle ljuset bryta fram genom molnen, och då var uppgiften för Nykvist att följa en enskild ljusstrimma på sin färd genom kyrkfönstren för att slutligen falla på altaret, där Gunnar Björnstrand stod knäböjd. En oerhört delikat uppgift som lyckades först några dagar innan inspelningsperioden var över. Poängen är denna: Nykvist fuskade aldrig. Hårt jobb och stor kreativitet krävdes för att få till den speciella atmosfär som Bergmans 60- och 70-talsfilmer har och för att fånga det nordiska ljus som flera av filmerna är kända för.

Nykvists naturalistiska men vackra foto väckte uppmärksamhet internationellt och på senare dar arbetade han med flera av de stora filmskaparna: Andrej Tarkovskij (Offret) och Woody Allen (En annan kvinna och Små och stora brott) inte minst. Han fortsatte med krävande projekt långt förbi pensionsåldern, och ville inte sluta så länge det fanns lust kvar. "Jag vill inte dö nyfiken", som han konstaterar i sina memoarer. Han fortsatte att ständigt fundera över hur scener bäst skulle filmas. Vilken ton ska det vara i färgen? Hur skapas en viss atmosfär bäst? Han släppte aldrig sin besatthet kring ljusets roll. Memoarboken jag refererat till ett par gånger heter just Vördnad för ljuset och i Ingmar Bergmans självbiografi Laterna Magica skriver regissören om deras inställning:

Vi är båda restlöst fängslade av ljusets problematik. Det milda, farliga, drömlika, levande, döda, klara, disiga, heta, häftiga, kalla, plötsliga, mörka, vårliga, infallande, utfallande, raka, sneda, sinnliga, betvingande, begränsande, giftiga, lugnande, ljusa ljuset. LJUSET!

Tack vare denna besatthet vid ljus, färg och komposition så har Sven Nykvist skapat bilder som finns starkt inpräntade i min och miljoner andra människors minnesbanker. Men han är också en dold hjälte, eftersom det naturliga ljuset ofta bara är en ödmjuk tjänare för filmen som helhet. Varför är Såsom i en spegel och Persona så bra filmer? Fantastiska skådespelare, existentiella frågor, skarpa manus och tryckande atmosfärer? Absolut. Men också ljussättningar och bildkompositioner som ligger till grund för att vi ska beröras av allt det ovan nämnda. Först kommer bilderna. Och många av de allra bästa var det Sven Nykvist som gav oss.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar