89. Alice Tegnér

Under diskussionerna inför denna blogg laborerade jag och mina kumpaner med flera olika kriterier för inval på listan. Alla som någon gång läst våra alster vet att vi använder begreppet "bra" mycket brett. Personlig uppskattning av konstnärliga verk, historisk betydelse, idrottsliga framgångar, fascinerande livsöden, allmän genialitet - det mesta passerar när rangordningens dag kommer. De absurda jämförelser som blir resultatet är en del av charmen med hela projektet. Till just denna lista tillkom en alldeles särskild kategori bra personer. De svenska. De som är omistliga för den svenska upplevelsen och som, om man får vara lite drastisk, definierar vad det över huvud taget innebär att i kulturell mening vara svensk.

Till denna kategori hör Alice Tegnér. När jag skriver detta menar jag självklart inte att upplevelsen av Tegnér är något slags exkluderande kriterium för vem som får vara svensk eller inte. Det finns säkert massor av svenskar som inte har någon som helst relation till henne och det kommer med största sannolikhet en dag då ingen längre vet vem hon var - då det typiskt svenska är något helt annat eller kanske inte finns över huvud taget. Men här och nu går det inte att komma ifrån att hennes sånger för många av oss uppfattas som en självklar del av den brokiga vävnad som är "det svenska". Det finns säkert franska, ryska, colombianska och bengaliska motsvarigheter och de kanske får Alice Tegnér att framstå som en tafflig amatör, vem vet. Det spelar ingen roll. Tegnér var ändå helt självklart med i snacket från allra första början i det här projektet, medan det däremot inte fanns på världskartan att ta med någon kompositör av barnvisor från 1800-talet när vi en gång i tiden listade fransmän. Detta beror så klart på att den här listan ligger närmare, att den tvingar oss tillbaka till en tid då vi aldrig hört Serge Gainsbourg, aldrig sett en film av Marcel Carné och aldrig läst mer än några sidor av Jacques Lacan. Kort sagt, den för oss tillbaka till barndomen.

Det är i barndomen vi stiftar bekantskap med fenomen, som vi senare med bestämdhet hävdar "alltid" har funnits. Dessa fenomen ligger egentligen bortom begrepp som "bra" och "dåligt". "Är Alice Tegnérs visor bra?" känns som en felställd fråga. Alice Tegnérs visor är. Ta "Bä bä vita lamm" till exempel. Håll med om att det nästan känns orimligt att någon människa skrivit den. Fogat samman orden. Tagit ut melodin på piano. Skapat en sång som dagen innan inte existerade. Visst har även "Bä bä vita lamm" något så tråkigt som en tillkomsthistoria. Visan bygger på en gammal engelsk barnramsa, "Baa Baa Black Sheep", som ursprungligen sjöngs till ungefär samma melodi som "Blinka lilla stjärna". Och vet ni vem som skrev den första svenska texten till ramsan? Jo ... August Strindberg! I Strindbergs version går den:

Bä, bä, svarta lam, har du någon ull?
Bä, bä, söta barn, jag har säcken full
Helgdagsrock åt far och söndagskjol åt mor
Och sedan tu par strumpor åt lilla, lilla bror

I senare tryck av ramsan blev det svarta lammet vitt och år 1892 lade Alice Tegnér vantarna på texten och gav den melodin som vi idag tar för given. Men ingenting av detta hade framstått som särskilt troligt för mig och mina kompisar när vi sjöng "Bä bä svarta get, var det du som sket?" på dagis, något som inte hade varit tillnärmelsevis lika roligt om inte förlagan varit en sådan självklarhet för oss. Ord som "söndagskjol" och "helgdagsrock" var outplånligt inetsade i mitt sexåriga jags medvetande, trots att jag inte hade en aning om vad de betydde (man kan väl inte heller begära av en sexåring att han ska förstå alla Strindbergs litterära innovationer). Men jag uppfattade inte heller att de över huvud taget borde ha en betydelse, lika lite som jag frågade mig vad stenarna på skolgården eller molnen på himlen "betydde". De var bara där.

En annan Tegnérsång som har en oerhörd sentimental betydelse för mig personligen är "Sov du lilla videung". Min mamma och pappa brukade nämligen sjunga den för mig varje natt innan jag skulle somna. Jag vet inte hur länge det pågick, men känslan är att det var så pass långt upp i åldern att det skulle vara lite pinsamt att erkänna. Nu är det så att jag för en månad sedan blev far till en liten dotter. När jag en av de första nätterna på neonatalavdelningen skulle nynna något för att få henne att sova, gissa vad jag sjöng ... jo naturligtvis, utan att ens tänka på det, samma visa som mina egna föräldrar sjöng för mig som liten. En viss musikalisk och lyrisk kvalité är säkert en förutsättning för att en sång ska kunna leva vidare på det sättet. Och visst, melodin är jättefin och orden (formulerade av Zacharias Topelius) vackra, men det handlar ändå inte om det. Visans kraft och betydelse kommer ur dess plats i mitt (vårt) medvetande.

Tegnérs upplevda "svenskhet" kommer sig också av att hennes visor ofta är kopplade till något så typiskt svenskt som de skiftande årstiderna. Varje årstid har sin egen Tegnérsång. "Sov du lilla videung" representerar så klart vintern, "Blåsippan ute i backarna står" våren, "Ute blåser sommarvind" (kanske den vackraste av alla hennes melodier) sommaren och "Mors lilla olle" hösten. Julen, denna den mest älskade av alla svenska högtider, förekommer givetvis också flitigt i hennes produktion. "Tre pepparkaksgubbar" är Tegnérs verk och likaså en av mina personliga favoriter, "Gläns över sjö och strand" (med text av Viktor Rydberg). Den sistnämnda är en betydligt mer komplex historia än de klassiska barnvisorna och jag har alltid, på ett bra sätt, upplevt den som den konstigaste av alla traditionella julsånger. "Stilla natt" och "Nu tändas tusen juleljus" är stämningsfulla så klart, men "Gläns över sjö och strand" för oss, med sin mystiska text och kontraintuitivt snirklande melodi, närmare julnattens kristna mysterium.

Annars är den utmärkande egenskapen för Tegnérs visor deras enkelhet och de ska också i min mening framföras enkelt. Söker man fram hennes sånger på Spotify hittar man pampiga körversioner av "Ute blåser sommarvind", "Sov du lilla videung" ackompanjerad av alla möjliga olika instrument och "Gläns över sjö och strand" framförd av Tommy Körberg. Det är inte min kopp te. Ett piano är väl ok, men ännu bättre är den mänskliga rösten i ensamhet. Tegnérs visor ska vara portabla, möjliga att plocka fram när som helst och nynna i förbifarten för att lugna, trösta eller fördriva tiden. Kanske hade Alice Tegnér känt en smula bitterhet över denna beskrivning. Själv hade hon ju allra helst velat vara ett namn inom den seriösa, avancerade konstmusiken. Så blev det inte. Förutsättningarna för kvinnliga kompositörer att slå sig fram under det sena 1800-talet var inte goda. Men hur glömd hon än må vara hos konserthusens symfoniorkestrar, så lyser hon självklarare än solen på Sveriges skolgårdar och för en sexåring kan ingenting bli finare än så.