Huset som gav upphov till namnet på arkitekturstilen brutalism, Villa Göth, ligger på Döbelnsgatan i närheten av Uppsala slott. En dag bestämde jag mig för att cykla dit och ta mig en titt. På vägen till huset började jag fundera på vad jag ville uppnå med cykelturen. Hur huset ser ut kunde jag naturligtvis söka fram på Google – det är en av fördelarna med att leva i en digital tidsålder. Det måste ha varit någonting annat som fick mig att sätta mig på cykelsadeln en eftermiddag i januari. Frågan blev än mer påtaglig när jag kom fram och insåg att jag knappt kunde se huset på grund av en högrest häck. Det lilla jag såg genom buxbomen (eller vad det var) gav mig ingen tillfredsställelse. Det var inte mycket till konstupplevelse. Det var vinter och kallt och till sist blev jag rysligt självmedveten. Jag tog en selfie, la upp den på Instagram (för att inte cykelturen skulle vara fullständigt bortkastad) och cyklade hem igen.
Vad jag kom att tänka på senare är att arkitektur är en väderberoende konstform. Det går inte att sitta uppkrupen i soffan med en filt i sitt studentboende (vars innetemperatur är anpassad efter hyresgästernas betalningsförmåga) och ta del av en arkitekts bästa verk. Man kan bildgoogla eller bläddra i en konstbok, men det är ändå inte samma sak som att se byggnaderna i verkligheten. Det är något som skiljer arkitektur som konstform från film, litteratur och musik. Vill man se Villa Göth i januari så är man helt enkelt tvungen att bege sig ut i kylan. Det var antagligen det jag omedvetet hade insett när jag begav mig ut i ett kylslaget Uppsala för att titta på huset. Men så stod det en häck i vägen, och det lilla jag såg lyckades inte väcka några större känslosvall i mitt inre. Nej, vill man göra Villa Göth rättvisa ska man vänta till våren, och helst be de nuvarande ägarna att klippa ner häcken.
Vad jag kom att tänka på senare är att arkitektur är en väderberoende konstform. Det går inte att sitta uppkrupen i soffan med en filt i sitt studentboende (vars innetemperatur är anpassad efter hyresgästernas betalningsförmåga) och ta del av en arkitekts bästa verk. Man kan bildgoogla eller bläddra i en konstbok, men det är ändå inte samma sak som att se byggnaderna i verkligheten. Det är något som skiljer arkitektur som konstform från film, litteratur och musik. Vill man se Villa Göth i januari så är man helt enkelt tvungen att bege sig ut i kylan. Det var antagligen det jag omedvetet hade insett när jag begav mig ut i ett kylslaget Uppsala för att titta på huset. Men så stod det en häck i vägen, och det lilla jag såg lyckades inte väcka några större känslosvall i mitt inre. Nej, vill man göra Villa Göth rättvisa ska man vänta till våren, och helst be de nuvarande ägarna att klippa ner häcken.
Villa Göth gav visserligen namn åt arkitekturstilen brutalism, men ordet började snart användas för större byggnadskomplex i ruffigare omgivningar än den idylliska Uppsalagatan. Ingen kan bli upprörd vid åsynen av Villa Göth, men i regel är brutalistiska byggnader inte särskilt populära. De rivs på löpande band i många länder och städer. De förknippas med betongsocialism och storskaliga lösningar. Trots detta (eller tack vare) har de blivit populära bland trendkänsliga hipsters. Flera böcker om brutalism har kommit ut de senaste åren, och det finns även stadsguider där man kan söka upp brutalistiska byggnader innan de rivs. När jag var i Zagreb letade jag upp Rakete, tre brutalistiska flervåningshus. Med lite fantasi ser de ut som startfärdiga raketer. Och min bror, en stor brutalistfantast, har köpt en pappersmodell av Sporto Rūmai, som vi bägge letade upp i Vilnius. Trenden att leta upp brutalistiska byggnader kan förvisso kritiseras. Som ett slags exotism eller underklassafari. Det här är trots allt, särskilt i forna Joguslavien, byggnader för människor som inte har råd att bo någon annanstans. Att uppskatta brutalism kan ur det perspektivet betraktas som ett privilegium för människor som aldrig har upplevt totalitär och oskön statskommunism.
Fast det omvända är mer vanligt. Nämn brutalism (eller dess föregångare funktionalism) och vissa människors blod kokar. Särskilt människor som sympatiserar med det så kallade Arkitekturupproret, vars devis är "det finns alternativ till fyrkantiga lådor". Företrädarna för det här upproret vill ha en "människovänlig" och "vacker" arkitektur. Förmodligen blir de alldeles till sig i brallan varje gång de går längs med Strandvägen i Stockholm. Det är lätt att göra sig lustig över "upproret" och den här typen av människor, men i grunden handlar det nog om att de känner sig förbisprungna av det ständiga framåtskridandet. När man lever i en byggboom och ens hemstad förändras framför ens ögon så måste man hålla fast i det som är fast och tryggt, till exempel en vackert ornamenterad människovänlig fasad.
Det här för mig till Gunnar Asplund, Sveriges internationellt sett mest kända arkitekt och också en företrädare för funktionalismen under några år i skarven mellan 20- och 30-talet. Asplund var ansvarig för Stockholmsutställningen 1930, då funkisen slog igenom på bred front, och var även en av många författare bakom stridsskriften acceptera 1931, där funkisidéerna sattes på print. Inte heller jag är förtjust i allt funkisidéerna innebar (vila i frid Klarakvarteren), men man måste förstå det lockande med funkisen för att förstå dess inflytande. Man måste, som man säger, placera funkisen i en kontext.
Det lockande med funktionalismen var att en arkitektonisk idé kunde giftas med ett socialt program: folk skulle inte längre bo trångt, mörkt och med dålig standard. Lortsverige kunde byggas bort. Luft och rymd, raka linjer och lättstädade ytor prioriterades framför onödiga ornamenteringar. Arkitekturens uppgift blev att se till att människor fick en bra bostad och livsmiljö. Och ur de nya bostäderna, ur den nya livsmiljön, skulle en ny (och mindre smutsig) människa träda fram. Föreställde man sig. Det vore inte fel att säga att funkisidéerna perverterades senare under miljonprogrammet och rivningarna av gammal stadsbebyggelse. Fast man kan lika gärna säga att de drogs till sina mest logiska slutsatser. Kan man verkligen med matematisk precision bygga fram en livsmiljö? Funktionalismen vittnar om tidens modernistiska och utopiska framstegsidéer, där man trodde sig kunna planera och ordna allt uppifrån.
Hur man ställer sig till funkisen påverkar hur man uppskattar Asplunds livsgärning. Om man är skeptisk eller kritisk bortser man ofta från hans mest radikala funkisperiod. Då kan man hitta linjer mellan hans tidiga och sena byggnader. Personligen uppskattar jag Asplunds sociala engagemang. 1917–1918, under den svenska hungersnöden, hjälpte Asplund till att bygga nödbostäder på Södermalm. Det var under samma tid han ritade Villa Snellman, ett av hans tidiga hus, och där hans stildrag redan är uppenbara. Ni kan också titta på Listers härads tingshus, och naturligtvis Stockholm stadsbibliotek, som stod klart 1928, en katedral värdig stadens huvudbibliotek. För ett exempel på ett senare verk kan man nämna Stockholm stadsarkiv som började byggas först efter Asplunds död 1940. Mot slutet av 20-talet blev han som sagt funktionalist. I acceptera avfärdades författarnas tidigare byggnader. Även stadsbiblioteket avfärdades som en arkitektonisk återvändsgränd. Men Asplund hade av allt att döma en motsägelsefull inställning till de funktionalistiska idéerna, och man skulle som författaren till Funkis: Stilen som byggde Sverige kunna driva tesen att Asplunds funkisperiod bara är en parentes i hans verkförteckning.
Även om Asplund aldrig var en hårdhudad funktionalist så tycker jag inte att man ska vifta bort hans funkisperiod som ett kort och förvirrat delirium. Genom hela sin karriär var Asplund nämligen upptagen av sådant som de mest drivande funkisföreträdarna var intresserade av: ljus och rum. Under några år tog hans intressen honom i en riktning som han sedan avvek ifrån. Konstigare än så är det nog inte. Författaren till Funkis: Stilen som byggde Sverige nöjer sig dock inte med det utan bemödar sig om att säga någonting stort och betydelsemättat om Asplund och hasplar ur sig att Asplund aldrig var funktionalist, utan att "tidlösheten var hans egentliga signum". Personligen har jag aldrig förstått vad det innebär att kalla någonting för tidlöst eller varför det nödvändigtvis skulle vara någonting bra. Dumheten är också tidlös, vill jag be om att få påpeka. Men låt oss acceptera författarens beskrivning, låt oss kalla Asplund för tidlös. Hur ser tidlösheten ut?
Besöker man Skogskyrkogården kanske man kan få syn på den. Kyrkogården invigdes 1920 och utformades av Asplund i samarbete med Sigurd Lewerentz. Jag går längs med gravarna, under kolonnerna till krematoriet, in i Heliga korsets kapell. Jag tänker inte ofta på ord som måttfullhet, balans, elegans. Men här gör jag det. Utan att skämmas. Ibland hör man sägas att "arkitektur är stelnad musik", och även om det inte är ett uttryck jag använder till vardags, så tvivlar jag inte på att människor som gör det vet vad de pratar om. Men när jag promenerar i Skogskyrkogården – det är sommar, fåglarna kvittrar aningslöst och jag öppnar upp mig för allt omkring mig – känns det plötsligt helt rimligt, ja helt rätt, att utbrista att arkitektur är stelnad musik. Det är klart att jag uppskattar ett knasigt Hundertwasser-hus lika mycket som vem som helst, men det finns någonting skönt och harmoniskt i att betrakta ett hus ritat av Gunnar Asplund. Eller att röra sig i en plats utformad av honom. Det är som skillnaden mellan att lyssna på Peter Brötzmann och att lyssna på Bach.
Gunnar Asplund verkar inte ha levt ett liv som man väver legender av. Det finns inga häpnadsväckande anekdoter om en människa som av arbetskamrater och familj beskrivs som ”en torr föreläsare, men en god kamrat, en chef som gav böcker i julklapp åt sina anställda och en viljestark projektledare.” Jag antar att han la ner all sin genialitet i sitt arbete. Och hans byggnader är idag älskade, ja närmast folkkära.
Nå, men vad tycker jag om funktionalismen? Hur ska man bygga? Vad är bra arkitektur? Jösses, här avkrävs man svar. Men jag har tyvärr inga sådana. Inga bra i varje fall. Det enda jag vet är att jag skulle ta cykeln för att titta på ett hus ritat av Gunnar Asplund. Alla gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar