Sidor

fredag 3 maj 2019

36. Kjell Höglund

Det första man lägger märke till när man lyssnar på Kjell Höglund är hans säregna röst. Det är ingen röst som hamrar in sitt budskap, utan som dämpat och i en egendomlig blandning av tal och sång tycks komma från någon annanstans, kanske från en butelj eller från under en trappa. (För att hämta inspiration från hans egna sånger.) Det är tydligt att man har att göra med en musiker som ogärna slår på den stora trumman, eller rättare sagt, som inte har en stor trumma att slå på. Ju mer jag lyssnar, desto mer övertygad blir jag om att det också finns ett särskilt höglundskt sätt att se på världen. Vad utmärker då Kjell Höglunds sätt att se på saker och ting?

Det första jag kommer att tänka på är humorn. Det finns en galghumor som går genom många av Höglunds sånger. "Man vänjer sig" är en av dem. Sången fanns ursprungligen med på albumet Baskervilles hund från 1974, men har sedan dess har fått ett eget liv och äger numera kultstatus för ständigt nya generationer lyssnare. Det sägs att Franz Kafka skrattade så att han kiknade när han skrev sina mest gruvliga berättelser om svältkonstnärer, tortyrmaskiner och människor som förvandlas till insekter. Kafka förstod att det ohyggliga har en tendens att vända sig till sin motsats, att skriket lätt blir till skratt. "Man vänjer sig" handlar om en annan typ av skräck, om arbetslivets banalitet och vardagslivets torftighet. Så länge du inte lever ett influencer-liv med ständiga resor, hälsosam kost och stärkande träningspass 05.30 på morgonen, så kommer du att känna igen dig. De allra flesta har erfarenhet av att höra hur det brusar i rören för att grannen går på toaletten eller av jobb som bara går ut på att flytta lite papper och dra i några spakar. Men att bara påpeka att vi känner oss alienerade från tillvaron och från vårt arbete räcker inte för att framkalla en komisk effekt. Höglunds genialitet ligger i hans formuleringskonst och ordglädje, där vardagens tomhet och futtighet blir tydlig i rader som att supa lite håglöst, köpa lite porr i en tidningsautomat, och att det är skönt att våga bli förtvivlad. På samma sätt som Kafka skrev hysteriskt skrattandes ser jag framför mig hur Höglund fnissar högt för sig själv när han författar sina rader. Förvandlingen, Kafkas korta novell om Gregor Samsa som förvandlas till en skalbagge, publicerades 1915, mitt under första världskriget. "Man vänjer sig" hade nog också kunnat vara skriven 1915 – även om tillgången till porr var något mer begränsad då – men inte lika många hade känt igen sig, upptagna som de var med att sticka ner sina bröder. Att sången fortfarande är populär, ja mer populär än någonsin, säger någonting om vår tid och vår gemensamma vantrivsel i kulturen.

Men Kjell Höglund knåpade förstås inte ihop sina sånger i ett vakuum. Det går att se hans texter som utlöpare av den nyenkla poesin som gjorde sig gällande på 60-talet (hej Göran Palm och Sonja Åkesson) i reaktion mot 50-talets överlastade metaforer och bildsymbolik (jag tittar på dig Erik Lindegren). Vardagslivet tog sig in i poesin och det gick plötsligt an att dikta om kylskåp och folkvagnar. Kjell Höglund gjorde samma sak, i sånger som "Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför" intog han vardagsbetraktarens självironiska position. Men lika ofta hade han som mål att skruva till verkligheten i en surrealistisk eller absurd riktning. Eller hur ska man annars förstå nonsensvisor som "Kvastfeningarnas språkrör", "Gustav under trappan" eller "Segla i ett badkar"? Den nyenkla poesin gav på sjuttiotalet rum åt den engagerade och politiska poesin. Och där ville Höglund inte vara med längre. Kärleksvisan "Britt-Mari" är som en uppgörelse med 70-talets torra och humorlösa marxism. För Britt-Mari är verkligheten enkel och avmystifierad, genomlyst och förklarad som den är av marxistisk teori. Hon tycks i sången vara helt ointresserad av Höglunds funderingar om livet, kärleken och döden.

Du drogs till mej därför att jag var konstig
dessutom tänkte du att jag var intelligent
jag var en främmande fågel att observera
och möjligen var jag, förhoppningsvis, också potent

För 70-talets vänsterrörelse måste Kjell Höglund ha varit en främmande fågel, med sitt insisterande på att världen inte är uttömd av marxismens torra dogmer. I "Britt-Mari" hittar vi (förutom humorn) ytterligare en sak som jag tycker utmärker det höglundska sättet att se på världen, nämligen en stark motvilja gentemot maktens språk och anspråk. Det råder ingen tvekan om var Höglund står politiskt (Hjärtat sitter till vänster, som en av hans album heter) men han har alltid stått upp för den enskilda människans rätt att själv nyfiket utforska världen. Mest tydlig i sin ovilja att inordna sig är han i den sjutton minuter långa "Desertören".

"Är du med oss eller mot oss?" ropar man och skrattar i kör
lugn kära vänner, jag vet sedan länge vart jag hör
jag är en desertör


"Desertören" är pacifistisk vädjan om att inte låta ändamålen helga medlen. I den allt mer uppskruvade debatten på sjuttiotalet vägrade Höglund att ta kniven i hand, för mord är ju mord, oavsett vem som håller i vapnet. Samma underifrånperspektiv är tydligt i "Häxprocess", där Höglund pekar ut det ack så mänskliga behovet av att hitta (och bränna) syndabockar. Höglunds oeuvre innehåller för många humoristiska nonsenssånger och stilexperiment (hårdrock, schlager, rap) för att någon skulle få för sig att han är en politisk vissångare. Höglund har snarare tagit gycklarens roll, som har tillåtelse att säga sanningen eller peka ut orättvisor, för han är ju ändå bara en narr som ingen tar på allvar.

Så långt har jag nämnt humorn och självständighetsviljan som två komponenter i det höglundska perspektivet. För att få syn på en tredje komponent måste jag dröja kvar vid och fördjupa diskussionen om de surrealistiska eller mystiska delarna av Höglunds texter. Som han sjunger i "Passage mot gryningen":

Det finns en helhet, det finns ett mönster
det finns ett ljus
och det finns en hemlighet


1991 gav Kjell Höglund ut boken Magnum opus: ett ockult manifest. Den som hade förväntat sig träffsäkra vardagsbetraktelser i samma stil som "Man vänjer sig" lär ha blivit besviken. Det är ett ockult manifest i ordets riktiga mening. Redan bokens titel är en referens till alkemisternas urgamla dröm om att göra guld, och mellan pärmarna mönstrar Höglund idéer som att Keopspyramiden är mer än 80 000 år gammal och att jordens oceaner är förbundna med hav på jordklotets insida. I Bibeln finner han stöd för reinkarnationstanken, och i en skicklig hopvävning av citat finner han belägg för att jordens alla religioner härstammar från en mysteriekult i Egypten, som Moses invigdes i och som fördes ut till resten av världen i och med uttåget ur Egypten. Och den Gud som alla tillber är egentligen, enligt Höglund, ett annat ord för den levande, kännande organism som är världsalltet.

Det går att läsa Magnum opus som en skönlitterär text, men för mig är det uppenbart att Höglund menar vad han säger. Reinkarnation, Atlantis, undergång och pånyttfödelse är dessutom teman som återkommer i flera av Höglunds sångtexter. Men ärligt talat blir boken ganska tjatig i längden. Det är i låttexterna, i blandningen mellan det oskuldsfulla tilltalet och de anslående surrealistiska bilderna, som Kjell Höglund är som allra bäst, där rader som "döden är en druva som ingen har trampat" och "vintergator viskar till varandra över kinden" fungerar som trappsteg för fantasin. Ett av Höglunds många mästerverk är "Genesarets sjö". (Jag lämnar åt läsaren att utforska resten av hans mästerverk på egen hand, helt i enlighet med sångförfattarens anda.) Jag dristar mig att säga att "Genesarets sjö" är Höglunds mest älskade sång. Till viss förvåning för Höglund själv, som har sagt att han inte förstår varför sången är så populär och att han inte "hänger med". Nej vem gör det. När man åker berg-och-dal-bana känns det mer i maggropen om man inte håller i sig. På samma sätt är hemligheten bakom att uppskatta Höglunds texter och musik att släppa kravet på ett enhetligt narrativ eller att det ska finnas en enkel överensstämmelse mellan text och verklighet.

Humor, självständighet och mystik. "Genesarets sjö" innehåller också en fjärde komponent i det höglundska sättet att se på världen, nämligen en fascination för världens rikedom och möjligheter. Vissa poeter har en enda bärande idé och reducerar allting i världen till denna enda idé. De gör därmed världen fattigare. Den känslan får man aldrig när man lyssnar på Kjell Höglund. Hans sånger och formuleringar gör världen rikare och visar hur mycket som ännu återstår att se och känna. Det är en rikedom som både finns hos sångerna och hos oss själva. Anledningen till att "Genesarets sjö" är så pass älskad är nog också att raderna är så öppna för olika tolkningar att alla kan hitta sin egen högst personliga tolkning. Alla kan fylla Genesarets sjö med vad de än behagar – och älska sången precis lika mycket för det.

Så är det åtminstone för mig. För även om det snöar i maj, så är det ändå alltid vackert väder på Genesarets sjö.

torsdag 2 maj 2019

37. Björn Borg

Gladiatorkampen utkämpas i Londons eget lilla Colosseum. Läktarna är fyllda av människor som kommit dit för att förföras och förtjusas; det kanske inte är blod de suktar efter, men det är ändå en strid de ska bevittna och som alla strider återstår till slut bara dess ofrånkomliga resultat: seger och nederlag. De två kombattanterna är traditionsenligt klädda i vitt och är mästare på det de dedikerat sina liv åt. I övrigt finns det få likheter mellan männen som denna soliga sommardag femte juli 1980 har arenans  och världens  blickar riktade mot sig. På ena sidan nätet som separerar slagkämparna återfinns en blodfylld New Yorkare, som likt någon av Daenerys drakar är eldsprutande, har nära till utbrott, är intensiv och passionerad. På andra sidan: The Ice King. Den nordiske mannen med orörligt minspel, till synes opåverkad av om striden för tillfället går hans väg eller inte, har vanan att oförtröttligt mala ner sina motståndare med kylig elegans. Hans omänskliga disciplin verkar skräckinjagande på motståndarna. En Björn, i sin styrka och obeveklighet, en Borg i sin ointaglighet: vinner han den här matchen har han vunnit ofattbara fem Wimbledonturneringar i rad.

Innan jag går vidare med matchen, en anspråkslös fråga: Vad är poängen med sport egentligen? Många pekar på rent instrumentella fördelar. Idrottande ger god hälsa och ökad självkänsla. Särskilt lagsporter skänker gemenskap och kan träna utövarna i ledarskap, kamratanda och uppoffringsvilja. Jag tycker att det är otillräckliga förklaringar som dessutom, för att använda en sportmetafor, missar målet. För det första kan idrottande naturligtvis lika gärna leda till negativa konsekvenser. Det är vanligt med i förtid förstörda kroppar, sänkta självförtroenden och förgiftade gruppmiljöer med mobbing och utanförskap. För det andra kan man fråga sig om det verkligen är så att vi först ser idrottandets potentiella fördelar och sedan tar ett rationellt beslut att utöva en viss sport. Jag tror inte att några positiva konsekvensanalyser ligger bakom åttaåringars beslut att under uppförandet av några enkla regler ilsket försöka brotta ned varandra på den stelfrusna jordplätten på skolgården. Idrottandets fördelar för de aktiva förklarar heller inte varför miljontals människor väljer att följa andras sportande. Hur kommer det sig att Nelson Mandela desperat försökte (och lyckades!) övertala sina väktare i fängelset på Robben Island att ställa in en transistorradio i cellen så kan kunde lyssna på ovan nämnda Wimbledonfinal, den mellan John McEnroe och Björn Borg? Varför valde en så till synes blasé celebritet som Andy Warhol att gå upp i den tidiga ottan för att från andra sidan Atlanten följa matchen i realitid i tv? Jag ska återkomma till det, men nu måste vi återgå till finalen.

Matchen spelas i bäst av fem set och Borg förlorar första setet stort. McEnroe tycks nästan lite betryckt av att allting gått så oväntat smärtfritt i matchinledningen. Han har själv sagt att det oroar honom när det går alldeles för lätt, eftersom han då får en känsla av att det snart måste hända någonting dåligt. Amerikanen spelar lite trevande i andra set, men har fortfarande ett klart spelmässigt övertag över svensken, som inte alls får igång någon rytm i sitt spel. Ska den fyrfaldige Wimbledonmästaren ge upp sin tron så här lätt? Vad är det som händer? Eftersom Borg inte visar några som helst reaktioner är det svårt att veta hur man ska tolka situationen. Spelar han långt under sin förmåga, som det verkar, eller har han helt enkelt mött sin överman? McEnroe vinner sina servegame enkelt, medan Borg får slita hårt för att vinna sina. Mot slutet av andra set, när ställningen är jämn, börjar den regerande mästaren äntligen prestera briljant tennis. Plötsligt är det 1-1 i set, trots att McEnroe dominerat matchen. Borg fortsätter spela på sin förbättrade nivå i tredje set, som han tar hem med 6-3. En setvinst till räcker för att han ska få sträcka pokalen i luften en femte gång. Nu lyfter sig båda männen rejält och spelar ut hela sina register. Publiken får se det gladiatorspel de längtat efter. När en strid närmar sig sin upplösning finns det ingen anledning att spara på krafterna och de verkligt stora kämparna höjer sig i avgörande stunder.

Setet vajar fram och tillbaka i än den enes favör, än den andres. När ställningen är 6-6 väntar tiebreak. Först till sju vunna bollar, med krav på att vinna med två poängs marginal, är vad som gäller. Det är ett gastkramande skådespel som utspelar sig och ska komma att bli tidernas mest berömda tiebreak. Vid ställningen 11-10 till Borg slår McEnroe en boll som tar i nätet: först av allt hör man en kvinnas skrik, innan suset från hela arenan följer efter  bollen trillar precis över nätkanten och ner på Borgs sida av planen. 11-11. Svensken tar utan fördröjning upp bollen från marken och går tillbaka till baslinjen, som vore det vilket träningspass som helst. Han har ytterst oturligt missat en chans till seger i hela turneringen, men visar inga tecken på besvikelse. När McEnroe tidigare missat en möjlighet till setvinst låg han länge liksom utslängd på banan, flåsandes i en kombination av frustration och utmattning. Kontrasterna i personligheterna gör en redan hyperspännande final än mer fängslande. Vi vill att idrottsrivaler ska skilja sig åt, representera olika livshållningar och attityder. Brasiliens bekymmerslösa skönhetslir mot Tysklands maskinella laginsatser, Messis skimrande naturbegåvning mot Ronaldos magrutor. Skillnaderna förstärker vår upplevelse av sportvärlden som en saga om gott och ont, där olika färgstarka karaktärer bidrar med just sitt sätt att vara till berättelsen.

Men hur var det nu med sportens poäng? Filosofiprofessor David Papineau avfärdar de instrumentella värdena som jag nämnde tidigare och menar att utövandet av fysiska förmågor är ett grundläggande gott, på samma sätt som lycka, vänskap, familj och trygghet.
It [sport] is valuable in itself. Pride in physical performance is a deep-seated feature of human nature. Human beings hone their physical abilities and find value in exercising them. I don’t think we should look beyond this to find justifications for sport. Saying that sport is worthwhile because of its positive spin-offs is like valuing friendships because they will advance your career. 
Författaren David Foster Wallace har också uttryckt sig intressant om saken. Skönheten i de mest fantastiska stunderna i sport, som bara de bästa atleterna kan skänka oss, hävdar han är något allmänmänskligt tilltalande som är oberoende av kulturella normer. Det är inte heller en skönhet som vi njuter av i egenskap av sexuella varelser. Det handlar, skriver han, om människans försoning med det faktum att hon har en kropp. Hur ska man förstå det? Kanske är det så att när vi ser Björn Borg hinna upp en omöjlig boll för att sedan slå ett perfekt passerslag ur svårast möjliga vinkel, så häpnas vi över vad den mänskliga kroppen kan klara av. Tänk att någon av vår art, en fantastisk idrottsperson, kan få klumpen som vi består av (eller omringar vår själ, om ni så vill) att utföra sådana under av komplett kontroll, fullständig balans och intrikat teknik - under stort mentalt tryck dessutom! Det får oss att beundra kroppen på ett alldeles särskilt sätt. Ja, möjligen handlar det om någon sorts försoning. Jag tror att vårt intresse för idrott egentligen grundar sig i dessa mer fundamentala aspekter rörande vår existens.

Sedan är det nog något mänskligt i vår fascination för berättelser och skådespel. Wimbledonfinalen 1980 var ingenting om ett inte ett skådespel. De två spelarna fortsatte att vägra vika sig i fjärde setets tiebreak. "They have looked down the gun barrel and they both still survive", som den engelska kommentatorn uttryckte det. Till slut föll Borg med siffrorna 18-16. Han har sagt att tiebreakförlusten var en av sina värsta stunder i karriären. Vilket tecken på hans mentala styrka att han efter denna besvikelse ändå inte vek ner sig i femte och avgörande set. Även det blev nagelbitande jämt, men Borg vann slutligen med 8-6, och tog därmed hem matchen med 3-2 i set. Finalen utgjorde krönen på hans karriär. Han vann en Grand Slam-turnering till, Franska öppna året därpå, men förlorade nästkommande Wimbledonfinal mot just McEnroe, som då fick sin revansch.

Björn Borg, Sveriges genom tiderna största tennisspelare, slutade snart efter det med tennisen helt och hållet bara 26 år gammal. Han hade då vunnit hela elva Grand Slam-turneringar på relativt kort tid. Sedan dess har han mest ägnat sig åt affärer. Borg har alltid varit intresserad av pengar. Han krävde ofta stora summor för att gå med på att delta i turneringar i Sverige och spela Davis Cup med landslaget. Det finns ärligt talat inte mycket jag finner sympatiskt eller ens särskilt intressant med hans person, förutom just det som är så starkt kopplat till hans framgångsrika karriär. Borg bestämde sig tidigt för att bli bäst i världen. När han gick i nian och Svenska tennisförbundet ville få honom att sluta grundskolan, pratade lille Björn själv med rektorn. När rektorn ville varna honom för risken att stå utan skolutbildning ifall hans karriär inte skulle ta fart, så svarade femtonåringen: "Om jag inte tillhör den yttersta världseliten när jag är 18-19 år, då slutar jag med tennisen och skaffar mig den utbildning jag behöver." Naturligtvis nådde han målet inom utsatt tidsram. Vad gällde hans berömda iskyla så har han avslöjat att det bara var en fasad. "Inom mig kokar jag", har han kommenterat saken. Som ung fick han ofta fruktansvärda utbrott på planen och föräldrarna hotade med att sluta kolla på hans matcher om han inte skärpte sig. Flera gånger blev han avstängd för sitt uppträdande. En dag bestämde han sig helt sonika för att sluta visa känslor på banan. Det är denna disciplin och målmedvetenhet som fascinerar mig när det gäller Björn Borg. Hur många kalsonger han har sålt bryr jag mig inte om. Inte heller hans beryktade romanser under 80-talet. Vad som intresserar mig är hur en människa under pressade omständigheter kan plocka upp en förlorad matchboll, och sedan med bibehållet lugn använda all sin koncentration, styrka och teknik för att vinna över världens främsta tennismotståndare. Och jag tror nog att det var just denna fascination för människors förmåga till små fysiska och mentala mirakel, som fick Mandela att ropa på sina vakter den där sommardagen den femte juli, 1980.



onsdag 1 maj 2019

38. Heliga Birgitta

Som det mesta i vårt avlånga land – alfabetet, falafel och uppfattningen att vi över huvud taget lever i ett "land" med tydliga gränser – är kristendomen en importerad företeelse. Exakt hur det gick till när Sverige kristnades får historiker träta om, och tro mig, det gör de gärna. Vad som inte hände är att alla en dag vaknade upp och sa: nu är vi kristna. Det var en process som tog flera århundraden och där det är omöjligt eller åtminstone mycket svårt att sätta punkt och säga att nu, från den här tidpunkten är Sverige kristet.

Varför bestämde sig medeltidssvensken för att överge de gamla gudarna för en ny? Tja, låt mig föreslå två anledningar. För det första är det mycket lättare att konvertera om man känner att man får något ut av det. Människor har genom historien visat sig vara oerhört flexibla när det kommer till vilken gud de tillber, så länge det hjälper till med skörden eller med att vinna krig, och kristendomens gud utmålades som den starkaste och mäktigaste – ja den ende guden. Det andra sättet för en människa att bli kristen är om någon annan bestämmer det åt honom. Kristendomens historia i Sverige började säkert som ett rykte – hallå, har ni hört om den här nya sköna religionen från Mellanöstern, man får dricka vin och ta emot syndernas förlåtelse, eller något i den stilen – men för att den skulle få ordentligt fäste ville det till att någon, förslagsvis en kung, tog tag i sin spira (nej inte den!) och bestämde. Erik Segersäll var den första kungen i svensk historia som påverkades av den nya läran, men han blev med tiden en avfälling, och av den anledningen nämner man oftast den mer renlärige Olof Skötkonung i stället. Så kristendomen genomfördes till stor del uppifrån. Men å andra sidan genomfördes den relativt fridfullt. Få liv gick till spillo för att den nya läran skulle få fast mark i vårt avlånga land. Det hjälpte säkert till att svensken hade sitt ansikte riktat mot den magra tjälfrusna marken, och var för upptagen med annat för att ha tid att avgöra vad han tyckte om den gud de styrande ville att han skulle tillbe. Han hade fullt upp med livspusslet, för att använda ett modernt uttryck. Gamla sedvänjor kunde också till stor del fortsätta, man la bara till några saker och kallade dem nya namn. Med andra ord: man fortsatte att leva som man alltid hade gjort, med några fler ave marior och lite mer vindrickande, och så var det bra med det.

Fast lite annorlunda var det ju. Med kristendomen följde vissa otvivelaktigt goda saker. Bland annat latinsk skrivkonst och vissa trevande försök till ett rättssamhälle. Men kristendomen lyckades aldrig helt undantränga den gamla folktron och vidskepligheten, och korset som skulle förespråka evangelium och Jesus kärleksbudskap, kunde också användas som vapen för att skapa frid och ordning. Det fick stackars Botulf i Gottröra känna på. Bonden Botulf, som levde på trettonhundratalet, hade under en nattvard förnekat att brödet och vinet i nattvarden var Jesu kropp och blod. Prästen kunde inte tro sina öron och bad Botulf ta tillbaka den fruktansvärda hädelsen. Botulfs problem var egentligen inte att han hade syndat. Kristendomen har genom historien haft stor förlåtelse för sina vilsna lamm, så länge de kommer krypandes tillbaka till korset. Botulfs problem var att han insisterade på sin bestämda uppfattning att bröd var bröd, vin var vin, och inget annat. Han brändes givetvis på bål. Någon måtta fick det ju lov att vara med förlåtelsen.

Människor som tänker fritt och upproriskt har alltid skavt som huvudlöss i de styrandes hjässor. Men det gäller även människor som kommer från de egna leden. De som visserligen tror på Gud och på den heliga transsubstantiationsläran, men som inte gör det på det ödmjuka och måttliga sättet. Som alltid går till överdrifter i sin tro och i sina kärleksförklaringar. Som vågar kritisera de styrande och peka ut missförhållanden. Jag talar om alla profeter och helgon som menar sig stå i direkt kontakt med den ende guden.

Jag talar bland annat om Birgitta Birgersdotter, mer känd som Heliga Birgitta, Sveriges första och mest kända helgon.

År 1303 (samma år som Botulf slickades av lågorna) föddes Birgitta i Finsta i Uppland. Inget märkvärdigt med det. I Sverige föddes människor kors och tvärs, och Birgitta var ett vanligt namn. Mer ovanligt var att hon faktiskt överlevde sina första barnaår. Mycket har skrivits om trettonhundratalet, men att det var en enklare tid är det ingen som någonsin har påstått. Birgitta hade det dock väl förspänt, hon kom från en förmögen familj och var även var släkt med den svenska kungafamiljen. Men en sak som verkligen gör Birgitta ovanlig i samtiden och i den svenska historien är att hon upptäckte att Gud talade till och uppenbarade sig för henne. Det var en upptäckt som skulle föra Birgitta ända till Rom och till att hon helgonförklarades efter sin död.

Men nu går jag händelserna i förväg. Birgitta växte upp och vid den mogna åldern av tretton år giftes hon bort med den nittonåriga Ulf Gudmarsson. Det var inget lyckligt äktenskap och tjugosju år och åtta barn senare dog Ulf efter en pilgrimsresa till Spanien. (Till viss lättnad för Birgitta som hade svårt för de ”äktenskapliga plikterna” som de kallas.) Det var vid samma tidpunkt som Birgittas syner började återkomma med större kraft och intensitet.

Uppenbarelser hade Birgitta nämligen haft ända sedan barndomen. Redan som ung flicka hade hon sett Maria sätta en krona på hennes huvud och hon hade sett Kristus lidande och död på korset. Det här var medeltiden och Birgitta hade en medeltida världsbild. Himmel och helvete fanns på riktigt, och i dessa sfärer vimlade det av änglar och elaka små svarta djävlar. Människan har fri vilja och född med möjligheten att kunna välja mellan det goda och det onda. Enligt Birgitta var det viktigt att vilja det goda för att undvika smutsen och synden. Hon ställde oerhört höga krav på sin familj, vänner, och (senare) samtidens stormän. Ett exempel bland många: när hon träffade drottning Giovanna av Neapel insåg hon snart att den stackars kvinnan var full av synd och drabbades av fruktansvärda uppenbarelser. I en av dessa står drottningen överstänkt av sperma och smuts och en röst säger: ”Det här är en aphona, som luktar på sina stinkande bakdelar, har gift i hjärnan, föröder sig själv och blint rusar in i snarorna.”

Förståsigpåarna menar att Birgitta var en god retoriker och att hon dessutom var väl insatt i tidens politiska konflikter och stridslinjer. I uppenbarelsen ovan skymtar även vissa zoologiska kunskaper.

Man kan tänka sig att det var en knepig uppgift att närma sig en profet förr i tiden. Å ena sidan ville man helst inte ha att göra med en bråkstake som ruckade på ordningen att det var prästerna som var de främsta uttolkarna av Guds vilja. Å andra sidan kunde man ju inte med tvärsäkerhet veta om profeten hade kontakt med Gud eller inte. Så det handlade om att gå försiktigt tillväga. Men Birgitta blev till stor del trodd, antagligen på grund av sin fina familjebakgrund. Men hon var en ihärdig bråkstake som inte väjde för obekväma åsikter. Att det fanns människor som föddes rika och människor som föddes fattiga var vid den här tidpunkten ingenting som ifrågasattes. Men Birgitta visade prov på stor omsorg om den fattigare delen av befolkningen, någonting som var unikt för hennes ställning och samhällsklass. Och hon var obeveklig i sin vilja att peka ut missförhållanden bland herremän i hovet, bland domare, präster och munkar. Visst, hon hade oerhörda ekonomiska resurser, men just därför är det mer imponerande. Som bekant gäller att ju mer pengar man har, desto hårdare håller man fast vid dem.

Jungfru Maria kom att bli den viktigaste personen i Birgittas liv. Det var en fascination hon delade med en hel del andra människor under trettonhundratalet. Maria var föremål för en vitt spridd beundran och kult. I en av Sven Stolpes femtiotre böcker om Birgitta skriver Stolpe att Mariakulten, där den rena obefläckade Maria tillbads, fungerade som ett slags motvikt mot den sexuella, jordiska kvinnan. I botten av Mariakulten låg alltså gammalt hederligt kvinnohat. Även Birgitta delade samtidens syn på kvinnan som antingen hora eller madonna. Men för henne var Maria också en motvikt mot manlighetens krigshets och förstörelselusta. Stolpe menar att moderligheten var Birgittas verkliga originalitet: "Birgitta trodde att världen där den förötts av manlighet skulle kunna räddas genom moderlighet." Se där en tanke som föregriper Elin Wägner och särartsfeminismen med flera hundra år.

Vem var Birgitta? Hur var hon egentligen? Mängder av män har försökt svara på den frågan. Birgitta beskrivs som benhård i sin tro, med en majestätisk fasthet och orubblighet. Den här fastheten har gjort att många har sett henne som obarmhärtig och känslokall. (Man får gissa för att kvinnor inte förväntas vara fasta och orubbliga.) Och hennes uppenbarelser som togs på allvar i hennes samtid har av senare bedömare viftats bort eller beskrivits som en galen kvinnas drömsyner. Martin Luther kallade henne för die Tolle Brigit, den galna Birgitta, och Strindberg skrev på strindbergskt manér: "En härsklysten, äresjuk kvinna som medvetet strävade efter helgonskapet och makten över ’det andra könet’”. Om man tycker att det är lite besvärande att så många män har gjort sig till uttolkare av Birgitta så kan man trösta sig med att de sannolikt inte nådde ända fram. Medeltiden var en skrämmande och fascinerande plats, befolkad av änglar och djävlar, hädare och helgon. Vi kan inte förstå den eller de varelser som levde då. Men även om vi inte kan förstå Birgitta, kan vi uppskatta hennes sociala omsorg, hennes viljefasthet och alla hennes uppenbarelser som vittnar om en tid då allt var annorlunda än det är idag.

Botulf i Gottröra var länge med i förhandssnacket till den här listan. I honom såg vi en enkel man som bara sa sin mening och för den överträdelsen stektes som en griskulting över öppen eld. Det finns egentligen inte många likheter mellan Botulf och Birgitta, Botulf var en av Sveriges många fattiga bönder och Birgitta rörde sig i det yttersta maktskiktet. Men även hon berättade om vad hon upplevde, och för den sakens skull har hon kallats för en tossa och galning. Om Birgitta faktiskt hade kontakt med Gud är det ingen, inte ens framstående biologer, som med tvärsäkerhet kan uttala sig om. En teori om varför så många kvinnor vid den här tidpunkten hade syner var att nunnorna sov extremt lite, av rädsla för syndiga drömmar, vilket gjorde att de blev mer mottagliga för visioner. En annan teori är att världens elände med pestsjukdomar och krig fick troende människor att bli mer inåtvända i sin religiositet. Men visst är det en mer spännande tanke att det var Gud Fader själv som gav Birgitta synerna?

Det talas mycket om Guds återkomst nuförtiden. Om det stämmer att religionen är på väg tillbaka så vill jag ha lite av medeltiden tillbaka på samma gång. Inte fattigdomen eller orättvisorna, men lagom mycket av helgon, vackra altarskåp och fantastiska uppenbarelser...

Och på tal om det, erkänn att du fortfarande tänker på hur drottning Giovanna av Neapel gjorde för att kunna lukta på sina egna bakdelar.

tisdag 30 april 2019

39. Gunnar Löberg

Gunnar Vemberg? Reaktionen är förståelig. Det är inte många som hört talas om Gunnar Löberg. Det hade inte någon av oss skribenter på den här bloggen heller gjort för något halvår sedan. Det är svårt att veta var man ska börja en text om honom. Det saknas i hög grad upplogade spår och redan trampade stigar. Här skiljer sig Löberg från de flesta andra på den här listan. Vi ägnar oss naturligtvis inte åt plagiering här på Världshistoriens 101 bästa svenskar, men samtidigt så är jag ju heller knappast den förste någonsin att observera att Anders Zorn var rätt bra på att skildra ljus och rörelse, eller att Carl Larsson tyckte om att måla sin hemmiljö. I de fallen fanns det givna ingångar till personerna ifråga. Det gör det inte nu.

Kanske kan man börja så här: En clown och en leksakshund träffas på en stig i ett öde landskap. Färger sprakar. Ett existentiellt dilemma utspelar sig. Frågor om livets mening och skapandets villkor ställs på sin spets ... Nej, jag vet inte alltså. Ärligt talat har jag ingen aning om vad i helsicke som pågår här egentligen. Det liknar ingen annan konst jag sett, vare sig äldre eller nyare. Jag upplever en vag känsla av obehag, men också (av oklar anledning) en berusande upprymdhet. Det är väl något slags surrealism jag tittar på, antar jag; men en surrealism som har mycket lite gemensamt med något annat jag sett i genren. Jag får en stark känsla av att Gunnar Löberg hade rynkat på näsan åt såväl Salvador Dalí som Halmstadgruppen, men återigen – jag kan inte riktigt förklara varför. Clownen och hunden får mig också att associera till något som typ Lasse Åberg eller Ernst Billgren skulle ha kunnat måla, fast bättre och framför allt mer ... på allvar. Vad nu det skulle kunna innebära.

Jag stötte på Gunnar Löberg i förbifarten, när jag bläddrade igenom Signums svenska konsthistoria inför det här projektet. Jag hade som sagt aldrig hört talas om honom innan dess och det hade inte heller någon av mina medskribenter gjort. Men det var någonting som fick Löberg att stanna kvar hos mig och jag började smyga in hans namn i diskussionen om olika svenska konstnärer. När vi så till sist i slutet av 2018 satt med den slutgiltiga listan framför oss, så kunde vi till vår stora förvåning konstatera att Gunnar Löberg hamnat på en 39:e plats – före Anders Zorn, före GAN, långt före Carl Larsson. Utan att avslöja för mycket kan jag ändå säga att det är få svenska konstnärer som kommer att placera sig högre. Vår sammantagna uppfattning var alltså att Gunnar Löberg är en av tidernas främsta svenska konstnärer. Om vi hittills på det stora hela har hållit oss till någorlunda kanoniserade storheter inom respektive område, så måste nu detta med Löberg betraktas som ett synnerligen udda ställningstagande. Och som ni märker har jag förtvivlat svårt att sätta ord på varför vi gjorde det.

Det föll i alla fall på min lott att skriva om Gunnar Löberg och jag började leta litteratur om honom. Det visade sig inte vara särskilt lätt. Bland de första titlar jag stötte på var Gunnar Löberg: det förbisedda geniet av den produktive författaren och konstnären Bengt V. Wall, en numer tämligen bortglömd svensk kulturpersonlighet, med en oerhörd mängd konstnärligt syftande romaner på sitt samvete. Jag började leta efter boken på bibliotek, men den verkade inte finnas tillgänglig för hemlån någonstans, och att köpa den på antikvariat hade kostat mig 800 kronor. Det blev kort sagt aldrig av att jag läste den, vilket verkar synd efter vad jag kunnat utröna om dess innehåll på annat håll. Walls verk publicerades några månader efter Löbergs död och tycks utmärkas av den även för konstnärsbiografier osedvanliga graden av beundran författaren visar för sitt objekt. Wall kallar Löberg för "den radikalaste av alla konstnärer över huvud taget" och beskriver en konstnär som Paul Cézanne som "jämförlig med Löberg". Orden "genial" eller "genialitet" förekommer på nästan varannan sida. Uppenbarligen har Löberg förmått göra ett oerhört intryck på denne Bengt V. Wall, men hur och varför kan jag alltså inte svara på. Till sist lyckades jag i alla fall rota fram boken Får ej dammas. Målaren Gunnar Löbergs liv och verk ur Carolina Redivivas gömmor i Uppsala, en översikt över Löbergs konstnärsskap som gavs ut 2008 i samband med en utställning på Konstnärshuset i Stockholm. Med hjälp av denna bok, tillsammans med den ändå ganska fylliga information som gick att hitta i Svenskt biografiskt lexikon, lyckades jag trots allt få ihop en någorlunda tydlig bild av mannen och konstnären.

Gunnar Löberg föddes i Strängnäs 1893, utbildade sig till officer i Stockholm och tjänstgjorde även som sådan i tre år, innan han började ägna sig helhjärtat år konsten 1917. Han studerade på Althins målarskola och Kungliga konstakademin, men skulle behålla något av militärens hårda disciplin under hela sin konstnärliga bana. I mitten av 20-talet börjar han experimentera med serier av målningar där samma motiv presenteras på fyra sätt: impressionistiskt, expressionistiskt, som rumsuppfattning och som rent färgmotiv. Nästan som ett olycksfall i arbetet råkar han under sitt försök att avbilda vännen Ernst Zierer (mer om honom snart) som "rumsuppfattning" (i målningen "Mannen som tittar sig själv i nacken" eller "Porträtt E III") snubbla över surrealistiskt måleri så tidigt som 1925.

Utställningen på Konstnärshuset 1927 var tänkt att bli hans stora genombrott. En överdådig katalog trycktes med text på engelska, franska, tyska och svenska. På grund av Löbergs bacillskräck spändes rep upp ett par meter framför målningarna. På baksidan av tavlorna hade konstnären sin vana trogen noterat att de absolut inte fick dammas. All beröring av målningarna riskerade uppenbarligen att rubba hans konstnärliga vision. Redan detta får betraktas som rätt udda, men Löberg hade också andra besynnerliga idéer. På utställningen valde han nämligen att klassificera var och en av målningarna enligt en värdeskala hämtad från den mycket obskyre polske filosofen och konstteoretikern Ernst Zierer (ni vet, han som tittade sig själv i nacken i en av Sveriges första surrealistiska målningar). Förhållandet mellan Löberg och Zierer är en av många märkliga omständigheter i denna historia. Samma år som utställningen gick av stapeln hade Zierer publicerat den privattryckta lilla skriften Die Intuitiven Werke Gunnar Löbergs: Entwurf zu einer Kunstmonographie (nej, jag har inte läst den heller), där Löberg ges en framstående position i hans konstteoretiska system. Löberg å sin sida redogjorde i utställningskatalogen utförligt för de bakomliggande principerna för sin konst, hämtade från Zierer: "Såsom konstnär kämpar jag inte för 'idéer' ... Jag kämpar endast för konstnärliga värden." Zierers värdeskala bygger på en uppdelning av "Ordnungswerk", "Kulturwerk" och "Kunstwerk", där det förstnämnda står lägst och det sistnämnda högst. Dessa kategorier delas i sin tur in i ytterligare underkategorier och relateras till andra begreppsuppdelningar gällande bland annat val av motiv. Det hela framstår vid första påseende som något slags degenererad kantianism – tysk filosofi när den är som sämst och torrast – och tämligen obegripligt i mina ögon. Men kontentan av det hela verkar i alla fall vara att ett konstverk som enbart slaviskt avbildar bör värderas lågt, medan det högsta värdet finns hos det konstverk som betraktaren upplever med intuitionen. Vilka verk som hade denna förmåga var något som enligt Zierer och Löberg kunde avgöras objektivt med hjälp av den förstnämndes klassificeringsschema.

Det intressanta med Zierers filosofi är så klart konsekvenserna den får för Löbergs konst. Löberg målade inte sina tavlor hux flux efter vad som föll honom in, utan efter en strikt ordning och logik baserad på ett underliggande värdesystem. I utställningskatalogen skriver han: "Jag förenar alla riktningar i min person, dock icke för att tillhöra dem, utan för att behärska dem. De skola utplåna det personliga i min konst och därvid också själva utplånas ... Jag är utan riktning och personligt särmärke. Det må tillåtas mig att vara det, när det gäller att nå högre värden." Zierers värdeskala må vara nonsens – men den gjorde Löberg till en konstnär som tog aktivt avstånd från såväl ismer ("riktningar") som fritt personligt skapande, för att istället arbeta efter en egen ordning. Hans verk är skapade efter helt andra premisser än de flesta andra konstnärers, och hur obegripliga dessa premisser än må vara, så har hans arbetssätt det ovedersägliga resultatet att hans konst inte liknar någon annans.

Publiken förstod naturligtvis ingenting. Gunnar Löberg blev deprimerad och åkte till Polen tillsammans med konstnärinnan Beda Elisabeth Karlsson (som han några år senare skulle gifta sig med). I Polen inhandlade han av oklar anledning en samling leksaksfigurer som snart börjar dyka upp i märkliga och en aning kusliga målningar. I slutet av 20-talet dyker också hans första clownmålningar upp. Clownen blir Löbergs alter ego och i de återkommande avbildningarna av "Bröderna Clown" kan vi se två sidor av konstnären: en stående stolt och upprätt, en annan sittande och nedslagen. 1940 reser han till New York och tillbringar en traumatisk tid i USA, där han har svårt att ta in alla intryck. Efter återkomsten till Sverige målar han expressiva verk med röda hundar och sjöbodar. Med tiden kom han att isolera sig alltmer i sin villa i Djursholm. Han har ingen nämnvärd kontakt med konstnärskollegor och slutar helt att ställa ut efter 1939. 1950 avlider han.

Det är lätt att uppfatta Gunnar Löberg som före sin tid. Ett lika rimligt sätt att se på saken är att han i någon mening stod utanför sin tid. Hans sätt att testa olika ismer påminner om postmodernismens lek med idéer. Men hos Löberg handlar det uppenbarligen inte om ironi. Han vill upplösa ismerna, men inte som ett led i någon allmän värdeupplösning utan för att nå fram till andra, väsentligare värden. Poängen med Löbergs serier var att belysa motivets betydelselöshet det högsta estetiska värdet hade enligt Löberg seriens sista stadium, "det rena färgmotivet". Men poängen var för den sakens skull inte att experimentera med färg och form för sakens egen skull.  Löberg ville påverka oss och nå in i våra själar. Signaturen "Mats B." skriver i Får ej dammas att Löberg var en konstnär som ansåg att "varje färg rent objektivt äger sin själsliga motsvarighet, varje kulör ger sin oåterkalleliga anklang i människan". Löbergs måleri kan sägas vara en form av mysticism, praktiserad i enlighet med en egen trosuppfattning. Hur och varför Löberg gör det han gör förstår jag egentligen inte riktigt, men det förstärker bara det omtumlande intryck som hans spöklika leksaksmålningar och intensivt färgsprakande sjöbodar gör på mig.

Det är hisnande att leka med tanken på en alternativ konsthistoria där det var Gunnar Löberg som slog igenom på bred front, där Bengt V. Wall skulle gått till historien som hans förste hävdatecknare och där Ernst Zierer hade ansetts som en av de stora konstteoretikerna. Under årens lopp har ju alla möjliga konstiga idéer varit på modet; så svårt är det väl därmed inte att föreställa sig att om saker och ting bara hade gått på ett lite annat sätt, om rätt person varit på rätt plats den där utställningen 1927 eller om rätt förlag råkat snappa upp Zierers konstteoretiska utläggningar, så hade det kanske varit Löberg och Zierer som hade varit allmänt bekanta för varje konststudent idag. Istället är de marginella, bortglömda och till stor del obegripliga fenomen, existerande i ett slags kuslig parallellvärld till den gängse konsthistorien.

Löbergs verk är idag skingrade i olika privata samlingar. Något har kommit bort, ett annat finns på hemlig adress i New York och ett tredje samlar damm i Moderna museets samlingar utan att ha visats upp på 50 år. Man kan ställa sig frågan om karln ens har existerat. Så här skriver Mats B. i Får ej dammas: "Målningarnas splittrade kvalitet, och Gunnar Löbergs slingrande utveckling, väcker ibland tanken att konstnären kanske aldrig existerat ... kan han kanske ha varit ett samlande nom de plume för en konspiration genomförd av några olika konstnärer som arbetade på olika sätt och som genom att skapa honom tillsammans ville kommentera det svenska konstlivet?" Att Gunnar Löberg var en gåtfull figur till sin själva existens, illustreras också av att han så sent som 27 år efter sin död fortfarande kunde återfinnas i telefonkatalogen.

Min ambition är dock att utgå ifrån att Gunnar Löberg faktiskt existerat och att fortsätta lära mig mer om hans liv och konst. Det kommer kanske en dag då jag anser mig ha råd med Bengt V. Walls bok eller så kommer kanske Löbergs konstnärskap förr eller senare att återupptäckas och nya uttömmande biografier om honom stå uppradade i Akademibokhandelns skyltfönster. Jag kommer läsa, lära och glädjas; men kanske också känna ett styng av saknad när jag tänker tillbaka på den tid då Gunnar Löberg fortfarande var ett mysterium för mig.




måndag 29 april 2019

40. Erik Johan Stagnelius

Kyffet på Södermalm är färglöst och trångt. De få gäster som bevistat lyan har viskat om en osedvanlig sjaskighet. Genom ett smutsigt litet fönster letar sig eftermiddagens solstrålar in och lyser upp det virvlande damm och den dimmiga opiumrök som fyller rummet. Ett par tomma spritflaskor ligger på golvet i rummets ena hörn under en ranglig trästol. Inte helt tomma förresten. En kackerlacka har förirrat sig in den ena flaskan och ligger nu orörlig mot det kalla glaset. På stolen sitter en man med slitna kläder och frånstötande anletsdrag. Han är bara tjugoåtta år gammal men ser redan ut att ha förtärts av klen hälsa och nedbrytande miljöer. I handen håller han några ark papper, där ett skarpt öga kan urskilja namn som "Anima" och "Demiurgen", nedskrivna med fortfarande inte helt torkat bläck. Ett år senare är mannen död. Några intima vänner hade han inte. Några världsliga framgångar nådde han aldrig. Mannen var Erik Johan Stagnelius, idag känd som en av de mest legendomspunna och briljanta poeter vårt land någonsin fött fram.

Kanske är Stagnelius den mest omtyckta svenska poeten pre-Fröding, visdiktaren Bellman undantagen. Är det på grund av ovanstående romantiserade bild som Stagnelius fortfarande är så populär, inte minst bland unga människor? Vem förförs inte av historierna om den ensamme kufen, den plågade särlingen, den brinnande romantikern vars verk till största del upptäckts efter hans död? Men nej, det kan inte vara förklaringen. Åtminstone inte hela. Jag minns själv hur jag ovetandes om Stagnelius biografiska förhållanden läste igenom de svenska romantiska poeterna och föll för honom på ett sätt som jag inte gjorde för Tegnér, Atterbom och de andra. Först senare tog jag del av mytologiseringen kring hans person, först senare förstod jag att han var (ännu) en sinnebild av det romantiska geniet.

Kan det vara så att Stagnelius är ovanligt enkel att förstå, jämfört med andra gamla poeter? Nä. Han var påverkad av den tyske filosofen Schellings tanke att alla folks myter tolkar samma grundsanningar om skapelsen; följaktligen hämtade Stagnelius referenser från en mängd källor i sina visionära och metafysiska dikter. Det är bibliska referenser, grekiska och romerska gudar, göticism och fornnordisk mytologi  det krävs aktivt googlande eller förklarande noter för att en lekman fullt ut ska förstå många av dikternas innehåll. Dessutom förekommer en hel del kreativa omskrivningar. Exempelvis skriver han inte "fruktträdgård" utan "den park vi helgat åt Pomona" (Pomona var fruktens och trädgårdarnas gudinna i romersk mytologi). Den märkliga visionära värld som Stagnelius byggde upp i flertalet av sina dikter låter sig definitivt inte förstås hur enkelt som helst.

Ett sista försök: Kan det vara en sällsynt tydlighet och enhetlighet i hans oeuvre, tematiskt eller formmässigt, som gör att Stagnelius kommit att blivit en "kärlekens diktare" eller en "alexandrinens mästare" eller något liknande? Sådant kan ju göra en berömd. Men nej, särskilt hans ungdomsdiktning är oerhört spretig. Det är sensuell erotik och sträng askes, det är hjältedikt och personlig smärta, det är klassicism och nya experiment. Hm men vänta, vad ser jag nu att Staffan Björck skriver? "[...] det finns hos honom i alla de växlande attityderna en böjelse för det radikala, kompromisslösa uttrycket, som är starkt personlig. Överallt går han till ytterligheten, vare sig det är vällusten eller den himmelske trånaden, äran eller den epikureiska idyllen, som för tillfället har hans röst."

Ah. Här har vi något.

Det är nog detta som utmärker Stagnelius. Hans intensiva röst spränger sig ut från sidorna. Det går aldrig att ta miste på att det finns ett bultande hjärta bakom orden. Hans diktning äger en sorts radikalitet som skär genom tid och rum. Det finns poeter (hörde jag någon säga Karlfeldt?) som man läser och läser, men ofrånkomligen förblir man i samma sinnesstämning som innan läsningen. Det är lite lagom fint och kompetent så där. Stagnelius däremot gör något med läsaren. En poet som berör oss är en poet som vi älskar. Ta den berömda "Till förruttnelsen". Han kallar där förruttnelsen (döden) för en "älskad brud" och till henne vänder sig dikten. "Förskjuten av världen, förskjuten av Gud /blott dig till förhoppning jag äger." Diktaren längtar efter döden. Verkligen längtar. Hör här: "Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp! / Förkväv i ditt famntag min smärta. / I maskar lös tanken och känslorna opp, / i aska mitt brinnande hjärta." Poeten är uppenbarligen djupt plågad. Döden ses som en räddning: "När stormarne ute på världshavet råda, / när fasor den blodade jorden bebo, / när fejderna rasa, vi slumra dock båda / i gyllene ro." "Till förruttnelsen" är en sensuell dikt, där döden kan ses som en slutlig erotisk erfarenhet. Vad kan vara mer typiskt för romantiken, än ett sammanförande av död och erotik?

Vid närmare läsning av den mogne Stagnelius börjar också några typiska teman utkristallisera sig. Det är metafysiska funderingar och ofta rätt stor livsfientlighet, men som paradoxalt nog i sin romantiska intensitet ändå bär på mer liv än nästan alla andra poeters verk. Ett exempel på livsfientligheten eller människopessimismen kan hämtas från "Kärleken. Metafysisk lärodikt". Stagnelius beskriver fjärilens avundsvärda livsöde, innan han vänder sig till den bittra kontrast som människolivet utgör: "Så ej mänskan. Väckt ur glädjens drömmar / står hon ensam. Fåfängt tåren strömmar / och en törnbekransad stig till graven / vandrar hon i sorgens kulna dal." Människans korta och förtvivlade stund på jorden är ett återkommande tema i hans sena diktning. Men det finns ljus! Lite grann i alla fall. Dikten "Vän! I förödelsens stund" inleder i vanlig ordning med hur allting är för jävligt:

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår

Diktjaget frågar sig sedan vem som räddar vännen i sådana stunder, och pekar på "den vänliga ängel, som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen". Stagnelius tycks vilja klappa sin vän på axeln och säga att det blir bättre igen. Efter regn kommer solsken, helt enkelt, uttryckt i de minnesvärda slutraderna: "Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker / Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud."

Många ansåg att hans stundtals bisarra visioner var sjukliga. När Tegnér läste ett av få verk som Stagnelius publicerade under sin livstid, dramat Martyrerna, hoppades han att "Gud skulle göra Stagnelius frisk igen." Kanske var folk bara ovana vid en sådan fantasieggande kreativitet och känslig frenesi som Stagnelius uppvisade? Jag tror att det är dessa kvaliteter som gör att Stagnelius lever kvar än idag. När den tyske filosofen Schopenhauer (jag ber om ursäkt för alla tyska filosofer jag hänvisar till i det här inlägget) var nära döden sa han: "Att nu snart min kropp skall förtäras av maskar är en tanke jag kan fördra. Men med rysning tänker jag på hur min ande skall dissekeras av filosofiprofessorerna." Som framkommer i "Till förruttnelsen" så var Stagnelius inte heller oroad för vad maskarna skulle göra med hans kropp. Om han oroade sig för att bli dissekerad av litteraturprofessorerna vet jag inte. Kanske skulle han inte vara nöjd med den romantiserade bild som finns av honom, när det i själva verket måste ha krävt en hel del torr disciplin för att skriva ihop den stora mängd dikter och dramer som han författade under ganska få år. Men jag tror ändå att han skulle vara rätt tillfreds med den upphöjda position han fått i litteraturhistorien. Och om inte, så borde detta att bli utsedd till världshistoriens fyrtionde bästa svensk kunna vara en tröst, i förödelsens stund.