40. Erik Johan Stagnelius

Kyffet på Södermalm är färglöst och trångt. De få gäster som bevistat lyan har viskat om en osedvanlig sjaskighet. Genom ett smutsigt litet fönster letar sig eftermiddagens solstrålar in och lyser upp det virvlande damm och den dimmiga opiumrök som fyller rummet. Ett par tomma spritflaskor ligger på golvet i rummets ena hörn under en ranglig trästol. Inte helt tomma förresten. En kackerlacka har förirrat sig in den ena flaskan och ligger nu orörlig mot det kalla glaset. På stolen sitter en man med slitna kläder och frånstötande anletsdrag. Han är bara tjugoåtta år gammal men ser redan ut att ha förtärts av klen hälsa och nedbrytande miljöer. I handen håller han några ark papper, där ett skarpt öga kan urskilja namn som "Anima" och "Demiurgen", nedskrivna med fortfarande inte helt torkat bläck. Ett år senare är mannen död. Några intima vänner hade han inte. Några världsliga framgångar nådde han aldrig. Mannen var Erik Johan Stagnelius, idag känd som en av de mest legendomspunna och briljanta poeter vårt land någonsin fött fram.

Kanske är Stagnelius den mest omtyckta svenska poeten pre-Fröding, visdiktaren Bellman undantagen. Är det på grund av ovanstående romantiserade bild som Stagnelius fortfarande är så populär, inte minst bland unga människor? Vem förförs inte av historierna om den ensamme kufen, den plågade särlingen, den brinnande romantikern vars verk till största del upptäckts efter hans död? Men nej, det kan inte vara förklaringen. Åtminstone inte hela. Jag minns själv hur jag ovetandes om Stagnelius biografiska förhållanden läste igenom de svenska romantiska poeterna och föll för honom på ett sätt som jag inte gjorde för Tegnér, Atterbom och de andra. Först senare tog jag del av mytologiseringen kring hans person, först senare förstod jag att han var (ännu) en sinnebild av det romantiska geniet.

Kan det vara så att Stagnelius är ovanligt enkel att förstå, jämfört med andra gamla poeter? Nä. Han var påverkad av den tyske filosofen Schellings tanke att alla folks myter tolkar samma grundsanningar om skapelsen; följaktligen hämtade Stagnelius referenser från en mängd källor i sina visionära och metafysiska dikter. Det är bibliska referenser, grekiska och romerska gudar, göticism och fornnordisk mytologi – det krävs aktivt googlande eller förklarande noter för att en lekman fullt ut ska förstå många av dikternas innehåll. Dessutom förekommer en hel del kreativa omskrivningar. Exempelvis skriver han inte "fruktträdgård" utan "den park vi helgat åt Pomona" (Pomona var fruktens och trädgårdarnas gudinna i romersk mytologi). Den märkliga visionära värld som Stagnelius byggde upp i flertalet av sina dikter låter sig definitivt inte förstås hur enkelt som helst.

Ett sista försök: Kan det vara en sällsynt tydlighet och enhetlighet i hans oeuvre, tematiskt eller formmässigt, som gör att Stagnelius kommit att blivit en "kärlekens diktare" eller en "alexandrinens mästare" eller något liknande? Sådant kan ju göra en berömd. Men nej, särskilt hans ungdomsdiktning är oerhört spretig. Det är sensuell erotik och sträng askes, det är hjältedikt och personlig smärta, det är klassicism och nya experiment. Hm men vänta, vad ser jag nu att Staffan Björck skriver? "[...] det finns hos honom i alla de växlande attityderna en böjelse för det radikala, kompromisslösa uttrycket, som är starkt personlig. Överallt går han till ytterligheten, vare sig det är vällusten eller den himmelske trånaden, äran eller den epikureiska idyllen, som för tillfället har hans röst."

Ah. Här har vi något.

Det är nog detta som utmärker Stagnelius. Hans intensiva röst spränger sig ut från sidorna. Det går aldrig att ta miste på att det finns ett bultande hjärta bakom orden. Hans diktning äger en sorts radikalitet som skär genom tid och rum. Det finns poeter (hörde jag någon säga Karlfeldt?) som man läser och läser, men ofrånkomligen förblir man i samma sinnesstämning som innan läsningen. Det är lite lagom fint och kompetent så där. Stagnelius däremot gör något med läsaren. En poet som berör oss är en poet som vi älskar. Ta den berömda "Till förruttnelsen". Han kallar där förruttnelsen (döden) för en "älskad brud" och till henne vänder sig dikten. "Förskjuten av världen, förskjuten av Gud /blott dig till förhoppning jag äger." Diktaren längtar efter döden. Verkligen längtar. Hör här: "Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp! / Förkväv i ditt famntag min smärta. / I maskar lös tanken och känslorna opp, / i aska mitt brinnande hjärta." Poeten är uppenbarligen djupt plågad. Döden ses som en räddning: "När stormarne ute på världshavet råda, / när fasor den blodade jorden bebo, / när fejderna rasa, vi slumra dock båda / i gyllene ro." "Till förruttnelsen" är en sensuell dikt, där döden kan ses som en slutlig erotisk erfarenhet. Vad kan vara mer typiskt för romantiken, än ett sammanförande av död och erotik?

Vid närmare läsning av den mogne Stagnelius börjar också några typiska teman utkristallisera sig. Det är metafysiska funderingar och ofta rätt stor livsfientlighet, men som paradoxalt nog i sin romantiska intensitet ändå bär på mer liv än nästan alla andra poeters verk. Ett exempel på livsfientligheten eller människopessimismen kan hämtas från "Kärleken. Metafysisk lärodikt". Stagnelius beskriver fjärilens avundsvärda livsöde, innan han vänder sig till den bittra kontrast som människolivet utgör: "Så ej mänskan. Väckt ur glädjens drömmar / står hon ensam. Fåfängt tåren strömmar / och en törnbekransad stig till graven / vandrar hon i sorgens kulna dal." Människans korta och förtvivlade stund på jorden är ett återkommande tema i hans sena diktning. Men det finns ljus! Lite grann i alla fall. Dikten "Vän! I förödelsens stund" inleder i vanlig ordning med hur allting är för jävligt:

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår

Diktjaget frågar sig sedan vem som räddar vännen i sådana stunder, och pekar på "den vänliga ängel, som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen". Stagnelius tycks vilja klappa sin vän på axeln och säga att det blir bättre igen. Efter regn kommer solsken, helt enkelt, uttryckt i de minnesvärda slutraderna: "Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker / Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud."

Många ansåg att hans stundtals bisarra visioner var sjukliga. När Tegnér läste ett av få verk som Stagnelius publicerade under sin livstid, dramat Martyrerna, hoppades han att "Gud skulle göra Stagnelius frisk igen." Kanske var folk bara ovana vid en sådan fantasieggande kreativitet och känslig frenesi som Stagnelius uppvisade? Jag tror att det är dessa kvaliteter som gör att Stagnelius lever kvar än idag. När den tyske filosofen Schopenhauer (jag ber om ursäkt för alla tyska filosofer jag hänvisar till i det här inlägget) var nära döden sa han: "Att nu snart min kropp skall förtäras av maskar är en tanke jag kan fördra. Men med rysning tänker jag på hur min ande skall dissekeras av filosofiprofessorerna." Som framkommer i "Till förruttnelsen" så var Stagnelius inte heller oroad för vad maskarna skulle göra med hans kropp. Om han oroade sig för att bli dissekerad av litteraturprofessorerna vet jag inte. Kanske skulle han inte vara nöjd med den romantiserade bild som finns av honom, när det i själva verket måste ha krävt en hel del torr disciplin för att skriva ihop den stora mängd dikter och dramer som han författade under ganska få år. Men jag tror ändå att han skulle vara rätt tillfreds med den upphöjda position han fått i litteraturhistorien. Och om inte, så borde detta att bli utsedd till världshistoriens fyrtionde bästa svensk kunna vara en tröst, i förödelsens stund.