Sidor

onsdag 1 maj 2019

38. Heliga Birgitta

Som det mesta i vårt avlånga land – alfabetet, falafel och uppfattningen att vi över huvud taget lever i ett "land" med tydliga gränser – är kristendomen en importerad företeelse. Exakt hur det gick till när Sverige kristnades får historiker träta om, och tro mig, det gör de gärna. Vad som inte hände är att alla en dag vaknade upp och sa: nu är vi kristna. Det var en process som tog flera århundraden och där det är omöjligt eller åtminstone mycket svårt att sätta punkt och säga att nu, från den här tidpunkten är Sverige kristet.

Varför bestämde sig medeltidssvensken för att överge de gamla gudarna för en ny? Tja, låt mig föreslå två anledningar. För det första är det mycket lättare att konvertera om man känner att man får något ut av det. Människor har genom historien visat sig vara oerhört flexibla när det kommer till vilken gud de tillber, så länge det hjälper till med skörden eller med att vinna krig, och kristendomens gud utmålades som den starkaste och mäktigaste – ja den ende guden. Det andra sättet för en människa att bli kristen är om någon annan bestämmer det åt honom. Kristendomens historia i Sverige började säkert som ett rykte – hallå, har ni hört om den här nya sköna religionen från Mellanöstern, man får dricka vin och ta emot syndernas förlåtelse, eller något i den stilen – men för att den skulle få ordentligt fäste ville det till att någon, förslagsvis en kung, tog tag i sin spira (nej inte den!) och bestämde. Erik Segersäll var den första kungen i svensk historia som påverkades av den nya läran, men han blev med tiden en avfälling, och av den anledningen nämner man oftast den mer renlärige Olof Skötkonung i stället. Så kristendomen genomfördes till stor del uppifrån. Men å andra sidan genomfördes den relativt fridfullt. Få liv gick till spillo för att den nya läran skulle få fast mark i vårt avlånga land. Det hjälpte säkert till att svensken hade sitt ansikte riktat mot den magra tjälfrusna marken, och var för upptagen med annat för att ha tid att avgöra vad han tyckte om den gud de styrande ville att han skulle tillbe. Han hade fullt upp med livspusslet, för att använda ett modernt uttryck. Gamla sedvänjor kunde också till stor del fortsätta, man la bara till några saker och kallade dem nya namn. Med andra ord: man fortsatte att leva som man alltid hade gjort, med några fler ave marior och lite mer vindrickande, och så var det bra med det.

Fast lite annorlunda var det ju. Med kristendomen följde vissa otvivelaktigt goda saker. Bland annat latinsk skrivkonst och vissa trevande försök till ett rättssamhälle. Men kristendomen lyckades aldrig helt undantränga den gamla folktron och vidskepligheten, och korset som skulle förespråka evangelium och Jesus kärleksbudskap, kunde också användas som vapen för att skapa frid och ordning. Det fick stackars Botulf i Gottröra känna på. Bonden Botulf, som levde på trettonhundratalet, hade under en nattvard förnekat att brödet och vinet i nattvarden var Jesu kropp och blod. Prästen kunde inte tro sina öron och bad Botulf ta tillbaka den fruktansvärda hädelsen. Botulfs problem var egentligen inte att han hade syndat. Kristendomen har genom historien haft stor förlåtelse för sina vilsna lamm, så länge de kommer krypandes tillbaka till korset. Botulfs problem var att han insisterade på sin bestämda uppfattning att bröd var bröd, vin var vin, och inget annat. Han brändes givetvis på bål. Någon måtta fick det ju lov att vara med förlåtelsen.

Människor som tänker fritt och upproriskt har alltid skavt som huvudlöss i de styrandes hjässor. Men det gäller även människor som kommer från de egna leden. De som visserligen tror på Gud och på den heliga transsubstantiationsläran, men som inte gör det på det ödmjuka och måttliga sättet. Som alltid går till överdrifter i sin tro och i sina kärleksförklaringar. Som vågar kritisera de styrande och peka ut missförhållanden. Jag talar om alla profeter och helgon som menar sig stå i direkt kontakt med den ende guden.

Jag talar bland annat om Birgitta Birgersdotter, mer känd som Heliga Birgitta, Sveriges första och mest kända helgon.

År 1303 (samma år som Botulf slickades av lågorna) föddes Birgitta i Finsta i Uppland. Inget märkvärdigt med det. I Sverige föddes människor kors och tvärs, och Birgitta var ett vanligt namn. Mer ovanligt var att hon faktiskt överlevde sina första barnaår. Mycket har skrivits om trettonhundratalet, men att det var en enklare tid är det ingen som någonsin har påstått. Birgitta hade det dock väl förspänt, hon kom från en förmögen familj och var även var släkt med den svenska kungafamiljen. Men en sak som verkligen gör Birgitta ovanlig i samtiden och i den svenska historien är att hon upptäckte att Gud talade till och uppenbarade sig för henne. Det var en upptäckt som skulle föra Birgitta ända till Rom och till att hon helgonförklarades efter sin död.

Men nu går jag händelserna i förväg. Birgitta växte upp och vid den mogna åldern av tretton år giftes hon bort med den nittonåriga Ulf Gudmarsson. Det var inget lyckligt äktenskap och tjugosju år och åtta barn senare dog Ulf efter en pilgrimsresa till Spanien. (Till viss lättnad för Birgitta som hade svårt för de ”äktenskapliga plikterna” som de kallas.) Det var vid samma tidpunkt som Birgittas syner började återkomma med större kraft och intensitet.

Uppenbarelser hade Birgitta nämligen haft ända sedan barndomen. Redan som ung flicka hade hon sett Maria sätta en krona på hennes huvud och hon hade sett Kristus lidande och död på korset. Det här var medeltiden och Birgitta hade en medeltida världsbild. Himmel och helvete fanns på riktigt, och i dessa sfärer vimlade det av änglar och elaka små svarta djävlar. Människan har fri vilja och född med möjligheten att kunna välja mellan det goda och det onda. Enligt Birgitta var det viktigt att vilja det goda för att undvika smutsen och synden. Hon ställde oerhört höga krav på sin familj, vänner, och (senare) samtidens stormän. Ett exempel bland många: när hon träffade drottning Giovanna av Neapel insåg hon snart att den stackars kvinnan var full av synd och drabbades av fruktansvärda uppenbarelser. I en av dessa står drottningen överstänkt av sperma och smuts och en röst säger: ”Det här är en aphona, som luktar på sina stinkande bakdelar, har gift i hjärnan, föröder sig själv och blint rusar in i snarorna.”

Förståsigpåarna menar att Birgitta var en god retoriker och att hon dessutom var väl insatt i tidens politiska konflikter och stridslinjer. I uppenbarelsen ovan skymtar även vissa zoologiska kunskaper.

Man kan tänka sig att det var en knepig uppgift att närma sig en profet förr i tiden. Å ena sidan ville man helst inte ha att göra med en bråkstake som ruckade på ordningen att det var prästerna som var de främsta uttolkarna av Guds vilja. Å andra sidan kunde man ju inte med tvärsäkerhet veta om profeten hade kontakt med Gud eller inte. Så det handlade om att gå försiktigt tillväga. Men Birgitta blev till stor del trodd, antagligen på grund av sin fina familjebakgrund. Men hon var en ihärdig bråkstake som inte väjde för obekväma åsikter. Att det fanns människor som föddes rika och människor som föddes fattiga var vid den här tidpunkten ingenting som ifrågasattes. Men Birgitta visade prov på stor omsorg om den fattigare delen av befolkningen, någonting som var unikt för hennes ställning och samhällsklass. Och hon var obeveklig i sin vilja att peka ut missförhållanden bland herremän i hovet, bland domare, präster och munkar. Visst, hon hade oerhörda ekonomiska resurser, men just därför är det mer imponerande. Som bekant gäller att ju mer pengar man har, desto hårdare håller man fast vid dem.

Jungfru Maria kom att bli den viktigaste personen i Birgittas liv. Det var en fascination hon delade med en hel del andra människor under trettonhundratalet. Maria var föremål för en vitt spridd beundran och kult. I en av Sven Stolpes femtiotre böcker om Birgitta skriver Stolpe att Mariakulten, där den rena obefläckade Maria tillbads, fungerade som ett slags motvikt mot den sexuella, jordiska kvinnan. I botten av Mariakulten låg alltså gammalt hederligt kvinnohat. Även Birgitta delade samtidens syn på kvinnan som antingen hora eller madonna. Men för henne var Maria också en motvikt mot manlighetens krigshets och förstörelselusta. Stolpe menar att moderligheten var Birgittas verkliga originalitet: "Birgitta trodde att världen där den förötts av manlighet skulle kunna räddas genom moderlighet." Se där en tanke som föregriper Elin Wägner och särartsfeminismen med flera hundra år.

Vem var Birgitta? Hur var hon egentligen? Mängder av män har försökt svara på den frågan. Birgitta beskrivs som benhård i sin tro, med en majestätisk fasthet och orubblighet. Den här fastheten har gjort att många har sett henne som obarmhärtig och känslokall. (Man får gissa för att kvinnor inte förväntas vara fasta och orubbliga.) Och hennes uppenbarelser som togs på allvar i hennes samtid har av senare bedömare viftats bort eller beskrivits som en galen kvinnas drömsyner. Martin Luther kallade henne för die Tolle Brigit, den galna Birgitta, och Strindberg skrev på strindbergskt manér: "En härsklysten, äresjuk kvinna som medvetet strävade efter helgonskapet och makten över ’det andra könet’”. Om man tycker att det är lite besvärande att så många män har gjort sig till uttolkare av Birgitta så kan man trösta sig med att de sannolikt inte nådde ända fram. Medeltiden var en skrämmande och fascinerande plats, befolkad av änglar och djävlar, hädare och helgon. Vi kan inte förstå den eller de varelser som levde då. Men även om vi inte kan förstå Birgitta, kan vi uppskatta hennes sociala omsorg, hennes viljefasthet och alla hennes uppenbarelser som vittnar om en tid då allt var annorlunda än det är idag.

Botulf i Gottröra var länge med i förhandssnacket till den här listan. I honom såg vi en enkel man som bara sa sin mening och för den överträdelsen stektes som en griskulting över öppen eld. Det finns egentligen inte många likheter mellan Botulf och Birgitta, Botulf var en av Sveriges många fattiga bönder och Birgitta rörde sig i det yttersta maktskiktet. Men även hon berättade om vad hon upplevde, och för den sakens skull har hon kallats för en tossa och galning. Om Birgitta faktiskt hade kontakt med Gud är det ingen, inte ens framstående biologer, som med tvärsäkerhet kan uttala sig om. En teori om varför så många kvinnor vid den här tidpunkten hade syner var att nunnorna sov extremt lite, av rädsla för syndiga drömmar, vilket gjorde att de blev mer mottagliga för visioner. En annan teori är att världens elände med pestsjukdomar och krig fick troende människor att bli mer inåtvända i sin religiositet. Men visst är det en mer spännande tanke att det var Gud Fader själv som gav Birgitta synerna?

Det talas mycket om Guds återkomst nuförtiden. Om det stämmer att religionen är på väg tillbaka så vill jag ha lite av medeltiden tillbaka på samma gång. Inte fattigdomen eller orättvisorna, men lagom mycket av helgon, vackra altarskåp och fantastiska uppenbarelser...

Och på tal om det, erkänn att du fortfarande tänker på hur drottning Giovanna av Neapel gjorde för att kunna lukta på sina egna bakdelar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar