51. Gösta Adrian-Nilsson

Jag upptäckte konst i en fåtölj i Ryd några kilometer utanför Linköpings stadskärna. I all hast hade jag bestämt mig för att söka till kulturvetenskapsprogrammet i nyss nämnda stad, som låg på behörigt avstånd från min hemstad Örebro. Musik, litteratur och film hade börjat betyda mycket för mig under gymnasietidens senare del och ett program som erbjöd möjlighet till fördjupning på diverse humanistiska områden lät helt enkelt väldigt roligt. Ett av de ämnen som ingick var konstvetenskap. Jag visste inte mycket alls om konst, men tänkte att det säkert skulle bli intressant. Det blev det också. Inspirerande lärare och konsthistoriens mästare ökade min nyfikenhet och vetgirighet. Mitt intresse genomgick till en början trots allt snarare en reformation än en revolution. Målningarna av Caravaggio och Monet var fantastiska, absolut, och jag njöt av att få grotta ner mig i dem. Men det var ändå en typ av konst som jag hade sett förut.

Så närmade sig en dag vår kronologiskt upplagda kurs modernismen. Jag minns hur jag satt där, i fåtöljen, och bläddrade igenom sidorna som handlade om denna epok. För varje uppslag möttes jag av något som kändes radikalt annorlunda. Totalt nya idéer gestaltade i besynnerliga estetiska former steg upp från sidorna och brände sig in i mitt medvetande. Från kubismens märkliga geometri över surrealismens irrgångar i det undermedvetna till den abstrakta expressionismens vanvördiga färgexplosioner. Det gick strömmar av små exalterade rysningar längs min ryggrad. Vad är det här för spännande världar som kastas i ansiktet på mig?!

En av de tidigaste svenska konstnärerna vars konst har förmågan att göra mig exalterad på det sättet är Gösta Adrian-Nilsson. Han brukar tillsammans med Isaac Grünewald ses som pionjär och fanbärare för den svenska modernismen. Han var en genombrottsman, en person som likt många andra nydanare mötte kritikens oförstånd. Han och Grünewald var under 10-talets senare år den svenska konstvärldens enfants terribles. Men ärligt talat: Grünewalds konst är inte alltför olik det flera andra av hans generationskamrater höll på med. De var ett helt gäng som åren kring 1910 hade dragit till Paris och blivit Matisse-epigoner. GAN (som Gösta Adrian-Nilsson ofta kallas) styrde istället sin kosa till en annan kulturstad nere på kontinenten: Berlin. Där kom han i kontakt med fransk kubism, italiensk futurism och tysk-rysk expressionism, vilka alla kom att starkt prägla hans egna målningar. Han såg verk av Vasilij Kandinskij och Franz Marc. Ja, det var ju många ismer och namn där. Jag ber om ursäkt. Men säg så här: Grünewald målade i den här stilen, medan GAN gjorde mer så här, eller rent av så här. Känslan jag pratade om förut, den som får en att tänka "vad är det jag ser, vad pågår egentligen här?" får jag mer av GAN än av Grünewald eller de andra svenska konstnärerna som var samtida med dem.

Stilistiskt sammanförde GAN således några radikala modernistiska konstriktningar. Vilka motiv ägnade han sig åt då? För att svara på den frågan kommer vi inte undan att prata om hans privatliv. GAN var homosexuell i en tid när det var olagligt. Mån om sin värdighet höll han sitt personliga liv för sig själv, men hans intressen avspeglade sig istället i hans konst som ofta har tydligt homoerotiska motiv. Fascinerad av maskulinitet skildrade han olika sorters rejäla män, särskilt sjömän. Ibland är de nakna, ibland påklädda, men oavsett vilket ofta poserande. De tycks alltid skildrade med kärlek och beundran. (På det här sättet kan han ses som en arvtagare till den något äldre konstnärsbögen Eugène Jansson, som ju också tyckte om att måla friska, starka – och inte sällan nakna – män.)

I likhet med den samtida Nils Dardel var GAN en stor del av sin karriär en dandy. Han fnös åt den stereotypa konstnärsbohemen, ett stilideal som många av hans kollegor och rivaler förkroppsligade. De var "artister", menade GAN, till skillnad från riktiga konstnärer. I sin dagbok skriver han: "Liksom min gamla idol Oscar Wilde vill jag visa borgarbrackorna att även vi konstnärer kan vara snyggt och propert klädda." Följaktligen var han alltid korrekt klädd. Se själv:

Förutom att ha lite mer stil i största allmänhet, vad utmärkte de "riktiga konstnärerna"? Här spelade GANs kubistiskt inspirerade idéer roll. Han skrev en programskrift som han kallade Den gudomliga geometrin, där han framhävde att den geometriska konstruktionen ska ligga till grund för all sann konst. Fokuset på geometri är ofta tydligt, men framstår även som centralt i hans mer konventionellt figurativa verk, som i denna tavla, en målning som för övrigt hade passat bra bland de lätt skeva och expressionistiska formerna i filmklassikern Dr. Caligaris kabinett. Den som inte är så förtjust i det kubistiska måleriet kan med fördel vända sig till lite senare verk av GAN, där han började ägna sig mer åt surrealism. (Han utgjorde för övrigt en stor influens på de kända surrealisterna i Halmstadsgruppen.) Om någon får för sig att göra en film som korsar Twin Peaks med Trollkarlen från Oz, så finns det målningar av GAN som kan passa som filmaffischer.

Jag vet inte om någon därute kommer att upptäcka tjusningen med konst genom mötet med GANs målningar. Om bara en enda person får den lätt exalterade rysningen i kroppen, den som jag fick när jag bläddrade igenom den moderna konsthistorien en dag för drygt tio år sen i en fåtölj i Ryd, ja då är jag mer än nöjd. Vad ska vi ha konsten till, om inte för att väcka något till liv inom oss? En sorts nyfikenhet och livslust? Gösta Adrian-Nilssons fascinerande skapelser har förmågan att väcka sådana känslor hos mig. Prova du också, vettja.

Tidigt självporträtt (1908) utfört i ganska konventionell stil,
från tiden innan han blev modernistisk nydanare. (Malmö konstmuseum.)