55. Povel Ramel

1944.
Andra världskrigets slutskede.
Tyskland och Wehrmacht samlar sig till en sista fåfäng motoffensiv.
Världen. Håller. Andan.

Fast... inte riktigt hela världen. För i Tranås har Johansson fått en platta ifrån Staterna och satt ihop sin egen boogie-woogie-vals.
Nu spelas den på vartenda ställe där man överhuvudtaget spelar alls.
Och det ska vara tre slag i takten och honky tonky tonky tonk - tjafs bom, honky tonky tonky tonk - bom tjafs.

1944 var året då Nazityskland sjöng på sista versen, det var också året då Povel Ramel slog igenom med dunder och brak med "Johanssons boogie-woogie-vals". Det här var bara en av många gånger då Povel Ramel och Världshändelserna hade ett rendezvous utan att se varandra i ögonen, till synes fullkomligt ointresserade av varandras göranden och låtanden.

Sex år tidigare hade de som av en tillfällighet stött på varandra på en flygplats i England. Året var 1938, krigsmolnen mullrade ovanför Europa och en ung Povel Ramel var på väg tillbaka hem till Sverige efter en nöjesresa. På väg till sitt flygplan ser Povel att det råder stor uppståndelse kring ett annat, nyligen landat plan. Vad han tror är en affärsman viftar med ett vitt papper inför en jublande journalistskara. Povel tror att det rör sig om ett mycket förmånligt handelsavtal, "troligen gällande en garanterad import av ärter", som han skriver, eftersom han vid passerandet hör mannen säga något om "peas in our time". Först långt senare inser Povel att affärsmannen inte var affärsman och att han inte hade talat om ärter utan om fred, och att hans namn var Neville Chamberlain. Povel var alltså närvarande vid den historiska tilldragelsen när Englands premiärminister kom tillbaka från ett möte med den tyske rikskanaljen i München, och utropade sin triumf över att ha förhandlat sig fram till fred för Europa och världen. Som bekant gick det ju sådär.

Det tredje tillfället jag kommer att tänka på är 1968, mitt under upproriska studentprotester och en framforsande vänstervåg, då Povel Ramel något inopportunt sätter upp revyn "De sista entusiasterna", där han sjunger om att varje dag är som en lövad skrinda och att det bor en solkatt i varje skärva. Det var inte ord som rimmade väl med samtidens pessimister och trista realister. Vad tänkte han på? Han kanske inte visste bättre. Vi måste komma ihåg att Povel var tjugotvå 1944 och endast sexton den oroliga sensommaren 1938. Fast för 1968 finns det inga ursäkter, då borde han rimligen ha växt upp och mognat till insikt om allvarets vikt och betydelse. Då infinner sig dock frågan: tänk om det inte handlade om en brist på kunskap? Tänk om det var så att Povel medvetet undvek Världshändelserna och i stället såg som sin uppgift att vika undan en flik av den dystra samtiden och säga: titta här! Titta hur kul man kan ha om man inte tar världen eller sig själv på fullaste allvar och har det lite tjo och tjim istället?

Jag tror vi gör Povel en otjänst om vi tror att han var omedveten om allt elände som existerar. För att kunna vara så osvikligt optimistisk som Povel var så måste man vara medveten om även livets baksidor. Men vad är nyttan av att se eländet i vitögat hela tiden? Povel hade sina ögon riktade mot annat i tillvaron. Och tur är väl det! Om det är någonting som är konstant i Povel Ramels karriär så är det hans osvikliga förmåga att se glädjen i alla tillvarons vinklar och vrår. Livet måste inte vara tråkigt och färglöst, det kan spraka och studsa av livets alla glädjeämnen, som förresten kan vara så små som en strut karameller, att man har en tunga att smaka med eller den där underbara känslan när man tar av sig skorna. "De sista entusiasterna" är i själva verket en protestsång i ordets ursprungliga mening. Det är en protest mot alla sakliga livsförnekare och politiska dysterkvistar. I sången refererar Povel dessutom direkt till samtidens plakatpolitik: "Ja protester kan ske i vrede – men vår protest gör sig bäst i glädje / Vi kör med glada plakat, lägg märke till kontrasterna." Kalle Lind har apropå det här påpekat att Povel Ramels många uppmanande sångtitlar illustrerar hans livsmotto: "Ta av dig skorna!", "Blås på det onda", "Håll musiken igång", "Knäppupp! Relax! Koppla av!" Det var ett motto som han höll fast vid, oavsett om han var en handfull år och underhöll sin familj med påhitt, om han var odiskutabel stjärna i Knäppupp-revyerna, eller som vass memoarförfattare.

Var kommer glädjen ifrån? Vad var hans så kallade drivkraft? Povel ställer sig själv den frågan i memoarboken Följ mej bakåt vägen från 1993. När Povel Ramel var femton var han och hans föräldrar med om en trafikolycka. Bilarna på den tiden gick förvisso sakta men krocken blev ändå rejäl, och bägge Povels föräldrar dog i sviterna av olyckan. Povel Ramel fick inte det psykologiska stöd som han hade behövt och genomgick inte det sedvanliga sorgearbetet. Povel undrar i boken om han inte hela livet däremot har genomgått "ett slags bakvänt sorgearbete – i glädjens tecken." Det är fint och träffande sagt, och för en amatörpsykolog som jag låter det även trovärdigt.

Men det finns också en större historia här, som kanske inte förklarar Povels personliga drivkrafter, men som kan förklara varför hans typ av humor fick så stort genomslag vid mitten av 1900-talet. När Povel slog igenom var de flesta revyer och underhållningsproduktioner politiska till sin karaktär. Karl Gerhard sjöng till exempel "Den ökända hästen från Troja" mitt under brinnande krig 1940 med inte alls dolda pikar till Nazityskland och Quisling. För att förklara Povels framgångar kan man säga att publiken måhända var trött på kriget men också trötta på politiska utspel. Man ville ha någonting nytt. Povel har själv förklarat att han genom sin karriär har undvikit politiska spörsmål, som han skriver för att det finns alltför många som är tvärsäkra på hur saker och ting bör vara, och det finns få saker som är tråkigare. Men det är inte riktigt sant att Povel aldrig har tagit politisk ställning. Jag tänker bland annat på "Grisälven", en känga mot samvetslösa miljöförstörare, och "The nej tack jump", en rapp call and response-sång om kärnkraften. (Povel förespråkade linje tre.)

Jag har ingen personlig anknytning till Povels musik, han var länge bara en lustig farbror för mig. Men i takt med att jag har fått lyssna in mig på Povels sånger och läst mig till hans oerhörda betydelse för svensk underhållningshistoria, så har jag kommit att betrakta honom med nya ögon. Det finns ett djup även i det sorglösa, i de glädjefulla utspelen. Det finns en upptäckarlust och en formuleringsglädje och nästan barnslig lekfullhet i Povels inställning till livets alla sidor och fenomen. För att använda ytterligare en av Kalle Linds observationer: han satte lösmustasch på olika företeelser, inte av elakhet utan av nyfikenhet. Vad händer om man gör så här? Kan man göra blues på svenska? På hur många sätt kan man säga "grynkorv"? Hur kan man driva med Bellman och Taube? Var är tvålen? Genom det Ramelska tanketivolit studsade orden som en pingpongboll och ut kom de mest säregna och lustiga skapelser som svensk underhållningshistoria har sett maken till. Povel Ramel satte alltid glädjen och skrattet i första hand. Andra handen använde han för att hålla eländet och Världshändelserna på ett behagligt och passande avstånd, utom synhåll.