Då behöver vi poesi, för att minnas och återuppleva verkligheten. Minnen har som bekant en förmåga att med tiden skrumpna ihop till torkade fikon. Vi behöver ordens rytmiska vals för att försäkra oss om att allting underbart faktiskt har hänt. Vi behöver sång och musik, för att hålla fast vid det där som annars springer bort som irriterande duvor när vi försöker fånga dem.
Evert Taube visste allt om det här. Inte om tidiga bussresor förbi Rimbo station, utan om vikten av att dikta. Och att leva för att ha någonting att dikta om. Som han själv uttryckte det: "meningen med verkligheten är att den ska bli poesi!"
I Evert Taubes diktning hittar vi en mångskiftande verklighet och ett rikt persongalleri: kor, fåglar, bagare, klippor, ryttare, dansörer ängsmark, fiskare, plantageägare, svärmare, sjömän... uppräkningen är inte min, den är Sven Bertil Taubes när han försökte sammanfatta vad hans faders visor handlar om. Och persongalleriet består av figurer som Fritiof Andersson, Karl-Alfred, Rosa på bal, Rönnerdahl och Pierina, bland många andra. Men om man skulle försöka vaska fram två huvudspår i detta gytter av personer, levnadsöden och landskap så skulle man stanna vid naturen och kvinnan. Faktum är att de är oupplösligt förenade i Everts diktvärld. Det här torde inte förvåna någon, särskilt inte de som har tagit några universitetspoäng och är snabba att anmärka att sammanblandningen av naturen och kvinnan är genomgående i hela den västerländska idéhistorien. Men låt oss, bara för ett ögonblick, se världen från Everts horisont.
Sverige är till stora delar omringat av hav och genom alla tider har havet för svensken stått för det Stora äventyret. Smålänningarna på 1800-talet ställdes inför ett val: antingen fortsätta harva i den steniga jorden, eller gå till sjöss och försöka ta sig till staterna som lockade med bördig jord, äventyr och rikedomar. Samma slags val ställdes Evert Taube för 1907 då hans far åkte upp till Stockholm för att hälsa på sin son. Sonen, Evert, hade flyttat upp till huvudstaden och förde ett bohemiskt liv. Fadern ställde Evert inför ett ultimatum: antingen skriva in sig på en internatskola eller gå till sjöss. Evert valde att inte inordna sig skolans disciplinering, han valde friheten och det Stora äventyret, och mönstrade på en båt som tog honom till länder som Sydafrika, Ceylon och Röda havet. 1910 steg han i land i Argentina, där han kom att stanna i fem år. Det var början på en livslång kärlek.
Tiden på sjön har Evert skildrat i sin första novellsamling, Inte precis om kvinnorna. Novellsamlingen handlar, vilket titeln ger en fingervisning om, inte precis om kvinnorna. Det är en samling skepparhistorier, verkliga eller uppdiktade, från Everts tid på sjön. Men mitt bland alla berättelser om myterier, uppkavlade skjortärmar, sjöstänk – och för en landkrabba som mig själv helt obegripliga termer som nakterhus, fockrigg och skutsida – mitt bland alla dessa berättelser om salta sjöbussar och råkurr, har Evert smygit in en, två berättelser om vin, sång och kvinnor. För stormen bedarrar, man lägger till vid en hamn, man befinner sig i en bördig bergsdal, det är kväll och man är ung och man spelar en tango för en kreolska som är tjugo vårar gammal. Man funderar på att kanske, ja kanske... men man hinner inte fundera mer, för strax kommer ett telegram från Europa. Krig! Första världskriget har brutit ut, och Evert bestämmer sig direkt: han måste hem. När han på kvällen tar avsked är han medveten om vad det är han lämnar och vad det är han vänder tillbaka till. "Jag kände att jag nu tog steget från frihet och framtid till traditioner och tvång. Men ändå gick jag." Betraktad från Sydamerika måste Sverige te sig som en kall och helt obegriplig fångenskap. Men hjärtat i Everts bröst klappade såväl för Argentina som för Sverige.
I titelnovellen "Inte precis om kvinnorna" uppmanar en kvinnlig bekant Evert att dikta om kvinnan. Evert gör slag i saken, men först modifierar han begreppet till pluralformen "kvinnorna". Han berättar om sitt uppvaknande intresse, fem år gammal, han berättar om en kvinna i Port Natal som snor hans mössa och som visar sig vara prostituerad, och han berättar om den sköna Maria-Angelica Laferriere. I slutet av novellen erkänner Evert att det inte blev en berättelse enbart om kvinnor. Sol och blomdoft och hav har också kommit med. Och en hel del galenskaper och burleska upptåg. Han skriver: "För resten tror jag inte att man kan berätta något om kvinnorna annat än i samband med allt det där – åtminstone inte något roligt!" Marcel Proust har sagt att vi aldrig åtrår endast en kvinna, utan alla de landskap som hon innebär. Everts berättelser om och kärleksvisor till kvinnan är på så vis också kärleksförklaringar till alla de landskap som hon innebär i visorna: skärgården, ängsmarken och Pampas.
Evert Taubes hyllning av naturen tog sig också en politisk dimension. Han var en stridbar motståndare till de omfattande rivningarna i Stockholms innerstad och till utbyggnaden av vattenkraften vid Sveriges älvar. När Hasse och Tage ville ha ett ledmotiv till filmen Äppelkriget (1971) dröjde det inte lång tid innan Evert hade knåpat ihop "Änglamark". Everts argumentation i visan lär visserligen inte övertyga någon som inte redan är övertygad. Han räknar upp allt som han finner vackert i naturen: "Vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill. Låt dem få leva, de är ju så sköna." Att vädja till människors känsla för skönhet kan säkert vara effektivt, men det är inte särskilt sofistikerat och det skulle bara med tvekan passera i en grundkurs i filosofi. Fast vad visan saknar i logos tar den igen i etos och patos. Ett par månader varje år, när maj och juni är som vackrast, gör den svenska naturen sitt allra bästa för kunna leva upp till Everts kärleksförklaring. Inte utan framgång.
Det ÄR lätt att göra sig lustig över Evert Taube. Povel Ramels kärleksfulla satir ”Balladen om Eugen Cork” är lysande eftersom den fångar så mycket av det som var Evert Taube: sjömanshistorierna där man aldrig vet var Evert slutar och verkligheten börjar och visorna som aldrig tycks ta slut. När Ramel själv träffade Taube blev han förundrad över att den gamla nationalskalden ibland helt opåkallat kunde börja sjunga på sina egna visor. De bara flöt ut genom hans mun. Povel skulle själv aldrig komma på tanken att börja gnola på sin ”Johanssons”. Och det får någonstans sammanfatta min bild av Evert Taube: han var en naturkraft och hans visor lika självklara som skärgårdens saltstänkta stenar eller Pampas grässlätter. Verkligheten blev poesi genom hans hand och röst. Oavsett om det var en hyllning till naturen, en vaggvisa eller ett brev från Lillan.
För några veckor sedan såg jag Sven Bertil Taube sjunga sin faders visor här i Uppsala. Min sambos bror sade efteråt att det var först när han lyssnade på Sven Bertil Taube som han förstod Evert Taubes storhet. Utan att egentligen säga emot honom eller göra det här till en tävling mellan far och son vill jag påpeka två saker, två obestridliga faktum, det är Evert som har 1. skrivit låtarna och 2. skapat Sven Bertil. Skämt åsido, Sven Bertil Taube är en nationalskatt och jag hoppas att han håller på länge till.
Sven Bertil inledde sitt uppträdande i Uppsala med "Så länge skutan kan gå". Och om jag var tvungen att välja en, bara en, av Evert Taubes omfångsrika visskatt och låta den stå för rubbet så skulle jag välja just den. Visan är en uppmaning att sjunga och leva, trots livets motgångar och trots att vi bara vandrar omkring på jorden för en kort stund. Snart ligger du begraven under jord och mull.
Men inte hindrar det allsNär vägen till arbetet känns lång och tung kan man alltid tänka på Everts ord, och om inte bryta ut i en sju-sjungande vals till sina medresenärers harm och förtret, så åtminstone på ett svenskt vis beskedligt humma med i melodin.
Att du är glad och ger hals
Så kläm nu i med en verkligt sju-sjungande vals!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar