54. Ernst Josephson

Framgång är som sprit och komfort, man vänjer sig vid den och till slut lägger man inte märke till den. Är det inte av just den här anledningen som framgång, särskilt långvarig framgång, som företeelse inte är särskilt spännande? Framgångsrika människor vänjer sig vid sin framgång och blir därmed en aning slätare till karaktären. De bästa värjer sig så gott de kan, utan att slippa undan. Det finns en orsak till att så många av dem gärna lyfter fram sin problematiska barndom eller alla hinder de har varit tvungna att ta sig förbi för att äntligen nå erkännande. Det är för att de innerst inne känner på sig att framgång och vinster bara är intressanta som delar av en större berättelse, och att det inte finns någon dramatik i ett livsöde som ständigt kröns av framgångens lagerkrans. Ytliga tecken på framgång, priser, vinster, applåder och goda recensioner, har dessutom någonting oerhört tillfälligt över sig. Jag vill inte verka okänslig för hur mycket övning som krävs för att bli bäst, eller väldigt väldigt duktig, men så länge man har lagt ner sina tiotusen timmar så är framgång till stor del ett resultat av tillfälligheternas spel och som sådant beroende av att man befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle.

Det är inte lätt att vinna, men det är knappast en konstform.

Att förlora däremot, och att förlora vackert. Det väcker alltid min sympati och beundran. Ge mig förluster med dunder och brak. Ge mig David Luiz tårar, Napoleons fall. Ge mig Ernst Josephson, den svenska konsthistoriens vackraste förlorare.

Du har läst om Marcus Larson, sinnebilden av en romantisk konstnär. En målare som inte brydde sig om hur naturen såg ut i verkligheten, utan som vände sig inåt och försökte uttrycka någonting som var "frukten av hans eget geni eller (...) fläkten av en befruktande gudomlig andedräkt", som en gammal tysk identifierade som konstens två möjliga inspirationsflöden. Men som alla epoker tog även romantiken slut. På 1880-talet hade romantikens blossande skönhetslängtan brunnit ut och slocknat. För att acceptera målaren Richard Bergs samtidsskildring levde man i de "svarta långbyxornas tid". Nu var det "naturalismens grå dimmor" som gällde.

In träder Ernst Josephson. Han kom med liv, han kom med färger, han kom med romantikens låga fortfarande vid liv i bröstet.

Han kom för sent. 

Redan som ung grabb var det Ernst Josephsons stora dröm att bli konstnär. Men inte vilken dussinkonstnär som helst, utan en konstnär med stort K, en konstnär av Rafael, Tizian och Rembrandts kaliber. Tjugo år gammal säger han att han ska bli Sveriges Rembrandt eller dö. Har ni hört på maken? Det är inte ofta en människas hela ambition, alla hans drömmar och fåfänga, är inkapslat i ett citat på samma sätt. Och Josephson var dessutom beredd att offra allt för att en gång i framtiden uppnå sin dröm. I ett brev från samma tid skriver han att han ger fan i penning- och brödbekymmer, "bara jag kan bli konstnär, det är det enda jag har att leva för i detta livet." Att förneka kroppens behov är förstås en markör för den romantiska lidande konstnären, och många mästerverk har skapats på tom mage. Men även med det i tankarna väcks ens moderskänslor till liv, när man läser om Ernst Josephsons ringaktning gentemot kostcirkelns rekommendationer. Man vill ropa genom decennierna: klä dig ordentligt, sov tillräckligt och ät bra pojk!

Inte för att han skulle ha lyssnat. Ernst Josephson övade, han la ner sina tiotusen timmar, men de yttre framgångarna uteblev. Det var Ernst Josephsons livs olycka, att erkännandet aldrig kom, och när den väl kom, kom den för sent. Konstvärlden hade på 1880-talet traskat vidare och lämnat romantikens fantasifulla farkost rostig och fallfärdig i dikesrännan. Det var först när konstvärlden tog ytterligare ett steg, mot symbolism och spiritualism, som Josephsons målningar blev à la mode.

Då började man uppskatta Ernst Josephsons vridna figurer. Motivet till Strömkarlen (1884) kom till Josephson på det mest romantiska sätt man kan föreställa sig. 1872 befann han sig i Eggedal, en vacker dalgång i Norge, och i en drömsyn såg och hörde han Näcken spela i forsen. Ernst Josephson återkom till motivet Strömkarlen/Näcken i ett antal målningar under tolv års tid, innan den sista versionen erbjöds till Nationalmuseum. Det enda stora, och det skulle visa sig oöverkomliga, hindret var att museet inte ville ha målningen. Inte alls. Inte under några villkor. Nationalmuseums kallsinnighet gjorde Prins Eugen, en av Josephsons vänner, så förbannad att han köpte målningen för egen räkning och hängde upp den på Valdemarsudde, där Näcken fortfarande spelar för besökare som inte känner till den stormiga bakgrundshistorien. Motivet har tolkats på ett antal skilda vis: är det konstnären, Josephson själv, som spelar under vattenfallet? Är det två livsprinciper som står mot varandra - det lugna i Näckens orörliga gestalt i kontrast till vattnets våldsamma rörelse - som redan nämnda Richard Berg har föreslagit? Handlar motivet om narcissism, autoerotik, sublimering eller bisexualitet? Eller handlar målningen rentav om skapandets villkor? Inget vet, men det är vad som är så härligt med konst. Att vi med sådana frågor kan sysselsätta horder av konstvetare med arbetsuppgifter.

De uteblivna framgångarna drev Josephson till självtvivel och misstro gentemot andra människor. Men det var personlighetsdrag som fick ett tvärt slut när han mot slutet av 80-talet insjuknade i vad vi idag kallar schizofreni. Josephsons vänner har vittnat om hans personlighetsförändring efter insjuknandet: hans milda drag, hans tillmötesgående leende. I perioder av extas började han också inbilla sig att han var Gud eller Kristus själv. Gåslisa (målad någon gång 1888-1890, det vill säga i början av sjukdomsperioden) är till kompositionen lik Strömkarlen och föreställer vad som skulle kunna vara en bebådelsescen. Jag vet inte vad målningen vill säga men just därför säger den oerhört mycket. Det är en oerhört udda, mystisk och samtidigt vacker målning.

Den anatomiskt kunnige eller naturintresserade hittar säkert detaljer att anmärka på i Josephsons målningar. Hur är det fatt med Näcken eller Gåslisas proportioner egentligen? Och vad har näckrosor, som ju växer i stilla vatten, i ett vattenfall att göra? Men det är kritik som naturligtvis skjuter över målet. Josephson var lika lite som Marcus Larson intresserad av att avbilda en faktisk verklighet. Snarare är det så att varje verkligt konstverk (även de som påstår sig vara naturalistiska) presenterar oss med en vision av världen och vill få oss att se genom konstnärens ögon. Då är det mindre viktigt att pricka rätt i anatomin eller naturkunskaperna. Strömkarlen, Gåslisa och Blommans själ (1895) är visioner gestaltade i färg och form. I den senare har formerna förandligats till en kraftfull färgmättad syn av solljus, en strängaspelande yngling och en nedåtgående sol. Richard Berg ansåg att ”bilden torde vara en av de mest immateriella, översinnliga skapelser, som någonsin tillkommit”. Jag skulle vilja lägga till Anna Järvinens röst och kanske en slinga av Bach, annars är jag beredd att hålla med.

Vad är Ernst Josephson i förhållande till sina samtida konstnärskollegor Anders Zorn och Carl Larsson? Zorn och Larsson är uppburna nationalkonstnärer, stötta och blötta i det kollektiva medvetandet. Ernst Josephson får man ha ifred. Hans plats på listan mäts ut av avståndet mellan hans drömmar och ambitioner och verklighetens nederlag. Han som aldrig blev Sveriges Rembrandt siktade högt men togs ständigt ner på jorden av en oförstående omvärld. Det ska han vara glad för, tänker jag. Han slapp bära framgången som en förruttnelse i sitt bröst. Nu kan hans liv liknas vid vackra företeelser som en tappad palettkniv, en missad straff eller ett bortsprunget tillfälle. Men det är förstås lätt för mig att säga. Om den här bloggen, mot all förmodan, skulle leda till ära och berömmelse. Skulle jag stålsätta mig mot erkännandet? Skulle jag tacka nej till berömmelsen? Skulle jag ha kraft och mod att värja mig mot alla fördelar som radar upp sig längs framgångens kungsväg?

Jag vet ärligt talat inte. Men för säkerhets skull ber jag läsaren att inte rekommendera den här bloggen till sina vänner.