73. Olof Palme

Tage Erlanders tjocka glasögon. Det finns inte många bilder på den folkkäre statsministern där de inte sitter stabilt mot hans näsrot och ramar in hans kisande blick. Under sina 23 år vid makten hann Erlander avverka ett antal par. Av bilderna att döma var han inte oavhängig modets nyckfulla växlingar. De runda metallbågarna på 40- och 50-talet lämnade plats åt mer fyrkantiga varianter på 60-talet.

Genom glasögonen såg Erlander det moderna Sverige ta form.

Det var ett Sverige där man skulle arbeta och göra rätt för sig. Och så länge man gjorde det så hade man också tillgång till det expanderande välfärdssystemet. Genom glasögonen såg Erlander miljonprogrammet växa fram, sociala reformer genomföras inom utbildning och sjukvård, och allt högre skatter. Det var Per Albin Hansson som formade begreppet folkhemmet till en socialdemokratisk vision. Men det var under Tage Erlanders 23-åriga styre som Sverige blev det land det är idag. Det var också då en berättelse och självbild etablerades. En förklaring till Socialdemokraternas framgångar är att de lyckades befästa idén om att det var de själva som skapade det moderna samhället och införde de välfärdsreformer som de flesta av oss i dag ser som självklara. I princip från ett blankt papper. Så lät det.

Socialdemokratin hade blicken stadigt riktad mot framtiden. Idén om ett framtida lyckorike var visserligen en farlig illusion som man inte befattade sig med. Det gällde ju att hålla distansen till kommunisterna. Nej, samhället skulle förvaltas och reformeras. De små stegens lycka. Gör din plikt och du får din beskärda del. Inga ägg skulle behöva krossas för att göra den välkända omeletten. Om det ändå råkade ligga äggskal och utrunnen äggula längs med bulldozerns gyttjespår så var det en oavsiktlig följd av det odiskutabla framåtskridandet. Utvecklingen var ju tvungen att ha sin gång.

Allt det här såg Erlander och han såg att det var gott. Genom sina tjocka glasögon såg han också en ung man bereda sig en väg fram i maktens korridorer. Han hette Olof Palme och så småningom skulle Erlander ta honom under sina vingar och göra honom till Socialdemokraternas tronarvinge.

Palme var allt Erlander inte var. Och omvänt, Erlander var allt Palme inte var.

Erlander var en grå myndighetsman med en jovialisk framtoning. Utan körkort och med en lite väsande röst. En mästerpolitiker med en utstrålning som en tallrik havregrynsgröt. Folkkär hade han blivit när han drog ett skämt i Hylands hörna. Ingen ledare i ett demokratiskt land har suttit vid makten en längre tid. Och i modern tid är han den ende statsminister som förtjänar epitetet landsfader. Men det var till viss del motvilligt. Erlander hade (enligt egen uppgift förvisso) ingen vilja till makt och upplevde ständiga självtvivel och rädsla för att ta fel beslut.

Landsfadern är en av Carl Gustav Jungs arketyper. Jung kallar honom visserligen "urfadern", men det handlar om samma trygga fadersgestalt. Tillsammans med andra arketyper som urmodern, främlingen och jungfrun så förmedlar de en gemensam mental föreställningsvärld hos alla folk. Det här, menar Jung, är anledningen till att så många folks myter och berättelser liknar varandra. Den socialdemokratiska berättelsen är inget undantag. Det är den socialdemokratiska landsfadern vi litar på när det blåser snålt, det är han som får oss att sitta still i båten även när det stormar. Vi tar oss igenom det här, tycks han säga. Bara genom sitt trygga leende och fasta hand.

Olof Palme tog makten över socialdemokratin och landet efter Tage Erlanders resignation. Han försökte axla rollen som landsfader.

Det var bara det att vi avskydde honom. När jag säger vi så menar jag förstås inte alla. Inte du naturligtvis. Men många av oss. Tillräckligt många för att man ska kunna tala om ett specifikt Palmehat. Det är nästan bortglömt idag. Mordet på Olof Palme slet upp ett sår i det kollektiva medvetandet och Palmes liv och gärning har överskuggats av alla teorier kring vem eller vad som låg bakom pistolskotten. Men Palme var genuint hatad. Det var ett hat som inte helt kan förklaras med att peka på vilka fiender Palme hade hunnit skaffa sig under sin politiska karriär. Det var ett hat som uttrycktes i ryggmärgsreflexer som att Palme såg så jädrans självgod ut eller att han liknade en ödla. Som PO Enquist har noterat så var det ett hat som gjorde att många svenskar kände sig medskyldiga när mordet väl ägde rum. Inte hade vi väl menat att någon faktiskt skulle göra slag i saken? Det vi sa var ju inte bokstavligt menat!

Men mer konkret, vid sidan av Palmes utseende och självbelåtna flin, varför avskydde vi Palme? Var kom Palmehatet ifrån? Hur ska man förklara det?

Låt mig nämna några biografiska data, några pusselbitar i det pussel som är Olof Palme. Han föddes in i en välbärgad familj med adelsanor. Redan som fyraåring pratade han franska med sin barnsköterska, tyska med sin mamma och svenska med sina syskon. Han var ett av de barn om vilka man säger att de ska bli något. En glimt på hans karriärsval ger en fingervisning om ambitionerna. Riktningen pekade spikrakt uppåt. Ordförande för Sveriges förenade studentkårer, statsråd, minister i Erlanders regering, och slutligen partiledare och statsminister 1969.

En händelse från 1965 är illustrativ för mina frågor. Vietnamkriget hade precis brutit ut och Palme höll ett tal i Gävle, där han fördömde den amerikanska invasionen. Talet fick stor uppmärksamhet och hans ordalag klandrades av högern. Den svenska så omhuldade neutraliteten var i fara. Även många partikamrater var kritiska, men till slut ställde sig det socialdemokratiska partiet bakom Palmes ordval. Premiärministern för det kommunistiska Nordvietnam uttalade sig. Han beskrev Palme som "en vis och enkel man, som förenar det bästa i den asiatiska kulturen med det bästa i den franska kulturen."

Men var kommer det svenska in? Var får det plats?

Erlander var den motvillige landsfadern. Svenskarna speglade sig i honom och såg sig själva. Vad såg de när de såg Olof Palme? När de hörde det lätt bibliska tonfallet? Palme var elegant, vältalig och (senare) världsvan och internationellt beryktad. Om någon maträtt hade varit förknippad med hans namn så vore det en fransk maträtt, som man inte kunde uttala. Inte såg vanliga svenskar sig själva i honom. Det är nu inte strängt nödvändigt att landsfadern liknar oss. Det kan tvärtom ibland vara en fördel att han inte gör det. Han ska vara stark när vi är bräckliga, trygg när vi är skraja.

Men det är viktigt att han känns som en av oss.

Att en utlänning inte är som vi, kan vi på sätt och vis förstå och förlåta. Men nåde den som kommer från Sverige men som agerar som om han vore något han inte är. Att en utböling agerar världssamvete och bror duktig kan vi stå ut med. Palme var svensk. Sveket var därför dubbelt. Han rörde vid något sårbart och känsligt hos oss själva. Något vi helst inte vill kännas vid. Något vi trodde att vi hade lämnat bakom oss.

Under 1900-talet tog Sverige stormsteg mot det moderna samhället och urbaniseringen skedde i snabb takt. Landsbygden med starka bygemenskaper lämnade plats åt storstädernas individualism. Men gammal moral vittrar inte sönder lika fort. En viss bymentalitet lever kvar, även bland bulldozrar och lyftkranar, även bland inspirerande influencers och sociala medier. I ett Sverige betraktat som en by utmanade Palme den svenska bygemenskapens utstakade gränser.

I boken En flykting korsar sitt spår (1933) introducerade författaren Aksel Sandemose jantelagen, tio regler och kontrollmekanismer för gemenskapen i byn. Du ska inte tro att du är något. Du ska inte tro att du vet mera än vi. Och så vidare. Reglerna markerar en inre och yttre gräns. En yttre gräns mot utbölingar, en inre för de som växer upp i byn. Om vi ska försöka förstå Palmehatet i sin fulla bredd måste vi bege oss ner i den svenska självbildens mörkaste skrymslen. Där avundsjukan mot uppkomlingen pyr som en brännande låga.

Palme åkte runt på konferenser, agerade som en fredsmedlare och internationellt världssamvete. Hans moraliska argument måste till slut ha uppfattats som von oben, som uppifrån kommande direktiv. En sån som pratade till folket, inte med folket på folkets vis.

Du ska inte tro att du är något. Jantelagen utgjorde klangbotten i hatet mot Olof Palme. Vår ende internationellt erkände världspolitiker. Som var för stor för sitt land.

Kierkegaard skriver att "hat är kärleken som misslyckats". Var hatet mot Palme bara misslyckad kärlek? Det verkar inte riktigt sant. Men både kärlek och hat är starka affekter och på så vis relaterade. Och hur ska man annars förklara hur Palmehatet plötsligt försvann i efterdyningarna av mordet? Och all längtan efter politiker av Palmes snitt? Kan det möjligen vara så att det under allt hat och förakt gömde sig ett slags beundran och kärlek trots allt? Jag väljer att låta den frågan stå obesvarad.

Tage Erlander gick bort sommaren 1985, ett drygt halvår innan skotten på Sveavägen. Han slapp alltså uppleva Palmes död. Han slapp se nyhetssändningarna om dådet och sedan dess, den evigt pågående utredningen. Bevisen. Ledtrådarna. Teorierna. Spektaklet. Han slapp se allt det här. Genom sina tjocka glasögon. Det är vackert så.