72. Willy Kyrklund

En finlandssvensk kom en gång vandrande till den store Aurangzebs hov i Shahjahanabad. Den som kliver in i den skog av marmor som är Diwan-i-Khas och ser sin uppsyn speglas i paradisets ström, må vara ursäktad om han bävar något i sitt hjärta. Luften är tung av rökelse. En bitterljuv melodi, knappt förnimbar, letar sig in mellan pelarna från kvinnornas paviljong. På påfågeltronen sitter stormogulen själv med ögon lysande av sublim likgiltighet. Agar Firdaus bar ru-ye zamin ast, Hamin ast o hamin ast o hamin ast. Om det skulle finnas ett paradis på jorden, är det här, är det här, är det här.
"Finlandssvensk, de säger att du kan resa i tiden. Är det sant?" frågar stormogulen.
"Ja, o Aurangzeb, tronens prydnad, världens erövrare, Hindustans kejsare ... det stämmer." svarar finlandssvensken.
Något tänds i stormogulens svarta ögon. En gnista av intresse? En pupillär reflex orsakad av ett tillfälligt ljusblänk i golvmosaikens gyllene pussel? Han frågar:
"Hur går det till, närmare bestämt?"
Jodå, visst är den store Aurangzeb intresserad. Ty

I denna värld, vari vi inhysts för en stund,
Röna vi lidande blott och smärta.
O ve! Ej en av våra svåra gåtor lösas:
Hädan vi gå, med tusen sorger i vårt hjärta.

Finlandssvensken drar fram en bok ur den slitna kavajens innerficka och svarar på sitt sjungande tungomål:
"Se här, o store Aurangzeb, här har jag till exempel en liten skrift, författad av mig själv, kallad "Polyfem förvandlad", där jag visar hur vi människor genom tidsåldrarna alla s.a.s. delar samma själ. Genom tvära kast mellan vår egen tid och andras, från verklighetens prosaiska grådamm till mytologins drömlandskap och tillbaka, visar jag hur tillvarons gåta är en konstant i mänsklighetens historia, vare sig vi försöker lösa den med vetenskapens, religionens, filosofins eller sagans hjälp. Hur långa avstånden än må vara mellan oss är vi alla bröder och systrar i obegripligheten. I detta, om ock i ingenting annat, kan vi känna igen och förstå varandra över tidsdjupen. Och det, o stormogul, kallar jag i sanning för ett slags tidsresande."
Aurangzeb ger inget svar. Hans uppsyn är outgrundlig. En servil man i vit klädnad har under hela samtalet stått en bit bakom tronen. Nu kliver han fram ett par steg och säger:
"Stormogulen är i behov av vila. Det tär hårt på krafterna att vara tronens prydnad och världens erövrare. Det är något vi vanliga dödliga aldrig kan förstå. Men Han tar gärna emot er för en ny audiens imorgon vid samma tid."
Utanför skogen av pelare börjar det skymma. En bit därifrån läggs sten på sten till en helgedom, som om ett par århundraden kommer ligga i ruiner. I denna värld, vari vi inhysts för en stund, röna vi lidande blott och smärta.

*

Den andra dagen står finlandssvensken ånyo inför stormogulen. Aurangzebs likgiltighet och outgrundlighet gör honom mer lik en stenstod än en människa. Efter bara några steg blir finlandssvensken hejdad av den servile mannen i vit klädnad, som nu står en bra bit framför tronen.

"Det var en sak med ditt anförande, käre finlandssvensk, som stormogulen inte förstod igår. Det gällde detta med tillvarons gåta och obegriplighet. Han känner inte igen sig i den beskrivningen. Hur skulle någonting kunna vara obegripligt för den man som intog Bijapur och Golconda, som bekämpat och besegrat marather, sikher och pashtuner, vars rikedom får all världens härskare att gråta av avund, vars välde sträcker sig från Kabul i väst till Arakan i öst, från Kashmir i norr till Hyderabad i söder, Allahs utvalde, den store Aurangzeb ... hur skulle en sådan man kunna uppleva tillvaron som en gåta? Han vill gärna ha några exempel på det du kallar gåtfullt och obegripligt."

Finlandssvensken drar ett djupt andetag och säger sedan med sin säregna språkmelodi:

"Låt mig då berätta om den unge mannen som blev anställd som charkuteribiträde i en mellansvensk stad med goda bussförbindelser. Det var inget speciellt med honom. Han såg bra ut och hade egentligen ett trevligt sätt, men trots detta rönte han inte några större framgångar i umgänget med sina medmänniskor. (Ni vet ju antagligen själv hur det är med sådana saker. Vissa har det, andra har det inte.)  Nu var det emellertid så att detta unga charkuteribiträde bestämde sig för att lära sig persiska. Det framstår måhända inte som något särdeles märkligt här vid Ert hov, o store Aurangzeb, men för ett charkuteribiträde i en mellansvensk stad, var det vid den här tiden synnerligen anmärkningsvärt. Efter att ha lärt sig det persiska språket blev charkuteribiträdet såsom en annan människa. Han började föra sig med en ny säkerhet i det sociala umgänget och folket på bygden förstod nu också att uppskatta honom på ett sätt de aldrig gjort tidigare. De hade kanske inte samma poetiska sensibilitet för det persiska språket, men någonstans inom sig hade de dock en djup förståelse för att detta var något utöver det vanliga, något värt att beundra. Till och med traktens unga kvinnor började se på charkuteribiträdet med nya ögon. Kort sagt, man kan utan att överdriva säga att han, om ni ursäktar uttrycket, stormtrivdes i sin nya roll som persisktalande. 

Men så hände det sig en dag att en annan ung man kom till den mellansvenska staden med goda bussförbindelser. Han blev anställd som charkuteribiträde på precis samma butik som vår gode vän och, vad värre var, hade också lärt sig det persiska språket. Till råga på allt en aning bättre. Detta nya charkuteribiträde var dessutom redan från början utrustad med ett framgångsrikt sätt i förhållandet till sina medmänniskor av båda könen. Det gamla charkuteribiträdets kunskaper framstod nu inte längre som vare sig särskilt unika eller beundransvärda längre. Tvärtom verkade de närmast föraktliga. Han drog sig undan från sin omgivning (eller om det var omgivningen som drog sig undan från honom, det må väl gå på ett ut), söp ner sig och slutade sina dagar i misär ... En slump, osannolik, men alls icke omöjlig, hade gjort hans liv och strävanden meningslösa, och vem, stormogul eller charkuteribiträde, kan sanningsenligt säga att inte detsamma skulle kunna hända honom?
Historien påminner något om den man, många århundraden tidigare, som letade efter en sten på en havsstrand, på vilken skulle stå skrivet ordet "jag". År efter år ägnade han åt att plocka upp varje sten på stranden, granska den och sedan kasta den i havet, när det visade sig att det inte var just den sten han letade efter; och när han en dag hittade en sten på vilken ordet "jag" stod skrivet, hade denna hans rörelse blivit så invand, så även denna sten kastades ut i havet. Måhända fortsätter hans letande än idag ... Förstår du nu, o Aurangzeb, vad jag menar när jag säger att det enda sättet vi människor kan nå varandra genom tidsåldrarna, är genom vår gemenskap i tillvarons obegriplighet?"

Efter detta långa anförande har det nu blivit helt tyst i salen och den store Aurangzeb själv syns knappt genom dimman från rökelsekaren. Mannen i vit klädnad säger:
"Tack finlandssvensk. Du kan gå. Välkommen tillbaka vid samma tid imorgon."

Natten doftar av jasmin. Mörkret framkallar barndomsminnen från karelska vinterkvällar. O ve... Ej en av våra svåra gåtor lösas.

*

Den tredje dagen står finlandssvensken en sista gång i Diwan-i-Khas. Stormogulen är dock försvunnen. Påfågeltronen gapar tom. Finlandssvensken hejdas strax innanför portöppningen av män med dragna vapen. De anförs av mannen i vit klädnad som säger:
"Hugg huvudet av denne man."
Sagt och gjort. Blodet sölar ner golvmosaikens gyllene pussel. Mannen i vit klädnad tittar ner mot det avhuggna huvudet:
"Stormogulen hälsar. Lycka till med tidsresan."

Man säger att han begravdes en sensommardag. Klädsel: svart kostym etc. För deltagande på efterföljande minnesstund o.s.a. senast 3/8.

Hädan vi gå, med tusen sorger i vårt hjärta.