46. Stig Dagerman

Ångesten må ha varit Pär Lagerkvists arvedel, men den författare som mest kommit att symbolisera det svenska svårmodet är nog ändå Stig Dagerman. Något orättvist, möjligen, men det är klart: en person som 22 år ung romandebuterar med en bok om ångest, skräck och skuld har kanske inte bäddat för att bli ihågkommen som en bekymmersfri muntergök. Romanen i fråga, Ormen, slog 1945 ner som ett bombnedslag bland en förtjust kritikerkår. En orm som släppts lös slingrar sig runt bland karaktärerna och får symbolisera den ångest som de alla bär på. Vi får följa personer i olika miljöer, men framförallt en samling pojkar som under militärtjänstgöringen berättar historier för varandra nätterna i ända, i syfte att hålla skräcken borta: skräcken för kriget, för sig själva, för döden, för livet. Skuld och ångest sköljer över dem alla. Fast förankrad i ynglingarnas oroliga inre finner läsaren ingen tillflyktsort utan bara klaustrofobi. Visst, romanen lider av en språklig stil som stundtals är svår att ta sig igenom. Den debuterande författarens uteblivna återhållsamhet och stramhet gör sig gällande i överlastade metaforer och ibland onödigt tillkrånglade meningar. Men talangen, energin och den psykologiska skärpan är obestridlig. Det finns också en sorts sensmoral, en bärande tanke att dra lärdom av i Ormen: ångest går inte att fly, man måste lära sig leva med den.

Stig Dagerman lärde sig aldrig riktigt göra det, sorgligt nog, och han tog livet av sig när han 31 år gammal gasade sig till döds i sitt garage i Enebyberg. Det är således inte bara de mörka teman hans litteratur ger sig i kast med som bidragit till mytbildningen av honom som tungsint och svårmodig. Dagermans av skrivkramp, skuld och otillräcklighetskänslor utlösta depressioner och slutliga självmord är förstås en minst lika viktig faktor.

Men redan nu vill jag slå hål på en möjlig missuppfattning man kan få om honom utifrån det jag skrivit ovan. En viss sorts dysterkvistar är cyniska och apatiska, rent av nihilistiska. Dagerman var absolut inte av den typen. Han var ända från sina tidiga tonår engagerad politiskt i syndikalisterna, och hans huvudsakliga verksamhet under såväl ungdomen som i vuxen ålder var som energisk journalist på tidningen Arbetaren. Snabbt steg han i graderna till kulturredaktör och han skrev åt tidningen över tusen dagsverser, eller dagsedlar som han kallade dem. Det handlade om korta dagsaktuella dikter med ironisk-humoristisk och samhällskritisk udd. I dessa dagsedlar framkommer Dagermans sympati för fattiga, flyktingar och arbetare. Ett samhällsproblem som vi brottas med lika mycket idag, platsbrist i vården, kommenterade Dagerman efter krigsslutet i en dagsedel så här:

För kanonen gick det att hitta
en sovplats när allt kom omkring
men människan är ju för liten
hon är ju rakt ingenting.
Hon är ju så liten – och ändå
så tar hon sån plats i en kö.
Vi står i kö för att födas.
Vi står i kö för att dö. 

Det är ingen politiskt genial lösning på problemet som lanseras, men det Dagerman gjorde i denna och andra dagsedlar var att sätta fingret på absurditeter och löjligheter i vårt samhälle. Han gjorde det med ihärdighet och glöd. En apatisk och uppgiven människa har inte den energin. Samhällsskildraren Dagerman når sin absoluta höjdpunkt i reportageboken Tysk höst, som är en samling artiklar skrivna för Expressens räkning. Dagerman skickades till Tyskland efter krigsslutet för att skriva om hur det av kriget nedbrutna folket hade det. Det han gjorde var i det närmaste tabu. Att visa empati för tyskar var vid den här tiden uteslutet. Alliansmakternas agerande hyllades och eventuellt tyskt lidande i nederlagets spår var ju ingenting mot det lidande de själva (d.v.s. nazisterna) hade åsamkat. Dagerman irriterade sig över detta, och skildrade istället ärligt, med varken för mycket eller lite sympati, det kaos som många tyskar levde i direkt efter kriget. Med säker blick och vässad penna beskriver han deras förvirrade självbild, hungersnöd och cynism. Ofta med lakoniska, liksom inskjutna små kommentarer ("Ja, visst måste man leva, och visst måste man vänja sig vid allt"), ibland med lite mer utsmyckade reflekterande beskrivningar:

Detta frysande, svältande, i hemlighet köpslående, smutsiga och omoraliska Berlin orkar ännu skämta, orkar ännu vara vänlig nog att bjuda hem ensamma främlingar på te, har ännu sådana människor som denna polska lärarinna och denne soldat, som visserligen lever otillåtet men paradoxalt nog ändå är ljuspunkter i ett stort mörker, eftersom de har mod nog att sjunka med öppna ögon. 

Möjligen var det i reportageformen Stig Dagerman nådde sina högsta höjder. Romankonsten tycker jag att han med tiden kom att bemästra med allt säkrare hand. Bränt barn, boken om den unga Bengts sorg, begär och familjebekymmer, är fantastisk och lider inte av det överlastade språk som Ormen präglas av: tvärtom är stilen mycket rak och direkt, vilket förvirrade vissa av tidens kritiker. Kanske är det ändå i det kortare formatet Dagerman gör sig allra bäst. Reportaget har jag nämnt, men man måste också framhålla hans noveller. Kortnovellen "Att döda ett barn" skrev han på uppdrag av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och det är en miniklassiker som ofta läses med elever i skolor runt om i landet. Detta låter ju föga lockande och spännande, men det är en lyrisk och skrämmande liten novell som garanterat kommer att få dig att sakta in i nästa villaområde du kör förbi. Den är emellertid inte lika briljant som "Nattens lekar" från novellsamlingen med samma namn. Här visar Dagerman prov på sin psykologisk skärpa och empati, när han med exakthet fångar barnets hjärtskärande vilja att skydda en ansvarslös förälder. Lille Åke fantiserar på nätterna om alla missöden som hans far råkat ut för – det måste ju finnas ett skäl till att han är ute så sent på nätterna medan mor gråter ensam i rummet bredvid? Åke för ofta in sig själv som räddande huvudperson i de här små historierna. Natt efter natt ägnar han sig åt dessa "nattens lekar" för att trösta sig själv, försvara pappan och hålla ångesten stången. När Åkes far till slut rumlande kommer hem försöker han desperat tänka ut några sista bortförklarande möjligheter till beteendet, innan han av rädsla och trötthet till slut faller i sömn. Jag skrev häromdagen att Barbro Lindgren verkligen minns hur det är att vara barn, och samma förmåga att se världen från barnets perspektiv hade Stig Dagerman.

Ja, det här låter ju ganska nattsvart alltihopa. Men som med all stor konst är det mörka inte bara nedslående, utan rent av upplyftande, om det bara framställs tillräckligt bra. Tänk att någon så här rörande och precist lyckats skildra rädsla, skam, ångest – och kärlek. Istället för att bli deprimerat energilösa vill vi vända oss till närmsta person och ivrigt fråga: Har du läst Stig Dagerman?! Han är så bra! Och när vi sedan går och lägger oss på kvällen efter att ha läst en inkännande Dagermantext så gör vi det med en lite större förståelse för livets komplexitet.

Det är heller inte bara mörker och melankoli i Stig Dagermans texter. Det finns spår av både humor och kärlek. Det gjorde det också i hans liv. När Dagerman hittades i garaget, var gasreglaget redan avstängt. Bildörren var öppen. För sent hade han kommit på att livet var värt att leva trots allt.