Dribblingen eller finten är en av fotbollens absoluta höjdpunkter. Den är lika underhållande att se på som den är förnedrande för motståndaren att utstå. Men den är samtidigt någonting mer. Om det stämmer som filosofen och fenomenologen Maurice Merlau-Ponty har sagt, att vår existens utmärks av osäkerhet och mångtydighet, så är det dribblaren som är den spelartyp som kommer existensen närmast. Alla spelartyper i en uppställning har sina klart definierade uppgifter. Rollerna är tydligast för målskytten och målvakten, men de finns även för centertanken, liberon, ytterbacken, spelfördelaren, trequartistan och bänkvärmaren. Den dribblande kantslickaren (som var vanlig på Nackas tid, mer ovanlig idag) har som uppgift att ta sig förbi sin motståndare, göra sin gubbe som det heter på fotbollsspråk. Det är bara han av alla dessa typer som har mångtydigheten inskriven i sitt själva väsen. En dribblare som närmar sig sin motståndare måste hålla alla möjligheter öppna med sin kropp, för att sedan, snabbt, som i en plötslig gudomlig inspiration, bestämma åt vilket håll han ska gå. I det lilla, på fotbollsplanen och i den enskilda matchen, är dribblaren viktig eftersom hans konster bryter det förutsägbara mönstret. I det stora sammanhanget lär oss dribblaren att fotboll precis som livet inte är en vetenskap och aldrig är summan av ett antal rationella och logiska val.
Nacka Skoglund var en gudomlig dribblare. Efter att ha studerat några videosammanställningar är det ganska tydligt för mig att hans mästerskap som dribblare låg i att han lyckades få motståndaren att placera tyngdpunkten på fel ben. Sedan var det ett lätt jobb att toucha bollen åt sidan och göra ett ryck åt andra hållet. I ett väldigt berörande klipp pratar Benito Lorenzi, Nackas gamla anfallspartner i Inter, om Nackas otroliga bollkontroll. Han nämner också att Nacka såg motståndaren i ögonen när han dribblade av dem. Dribblingens karaktär som duell, man mot man, blir inte tydligare än så. Tvärtemot vad alla pojklagstränare ger uttryck för när de skäller ut sina spelare om de kluddar för mycket på bollen så är dribblingen i grunden en intelligensens spel, där den går segrande ur duellen som antingen lyckas lura sin motståndare eller kan förutsäga hans nästa drag. Men Nacka hade mer på sin repertoar än bara dribblingar: smekande smörpassningar, långa lobbpassningar som singlade ner som stekta sparvar framför målhungriga anfallare, vinande inlägg och en fruktad vänsterfot vid frisparkar och hörnor. När han var som bäst var han ett bärande element i det svenska landslaget som tog brons 1950 i Brasilien (där han fick smeknamnet "den vajande majskolven") och silver 1958 på hemmaplan, och i det Inter som tog två raka scudetton 1953 och 1954.
Jag ville börja den här texten med fotbollsspelaren Nacka Skoglund, av den enkla anledningen att han har haft en tendens att hamna i skymundan av myten om Nacka. Precis som för Greta Garbo, ett annat legendomsusat Södermalmsbarn – bägge är födda och uppvuxna i Katarina församling – innehåller redan namnet magi. Det räcker att uttala namnet Nacka för att frammana drömmar om klacksparkar och ett sorglös vivörliv. Det är en stark myt eftersom den är sammanbunden med en hel klubbs öde. Nacka inledde sin A-lagskarriär i Hammarby IF och efter åren i Italien återvände han till Södermalmsklubben för att dribbla några år till. Nacka har blivit framröstad till tidernas största Bajenprofil av Hammarbysupportrarna själva, och varje år vallfärdar ett antal supportrar till Nackas födelseplats på Södermalm vid datumet för hans födelse. Det är klart att hans popularitet som Hammarbyikon har med klacksparkarna och levnadssättet att göra. Nacka älskade snabba bilar och dyra kläder, och var vida beryktad för sina kvinnohistorier. Han ville underhålla publiken, och det är en lätt sak att romantisera. Men det handlar nog också om att Nacka efter åren som en av världens bästa spelare, föll in i vad som var baksidan av vivörlivet: alkoholism och tablettmissbruk. Nacka levde för de kickar som fotbollen, spriten och kvinnorna kunde ge honom. När kroppen med åldern bröts ned var det svårare att få kickar av fotboll och kvinnor. Återstod bara spriten. Och den tog knäcken av honom. Man ska verkligen inte romantisera alkoholmissbruk, men visst är det tänkbart att många bajare i Nacka ser en del av sin egen självbild reflekteras tillbaka. För en klubb som är van att förlora, som nästan har gjort de vackra förlusterna till en del av sin egen självförståelse, passar Nackas tragiska levnadsöde som handen i handsken. Det intressanta är att Nacka hamnade i just Inter när han flyttade till Italien, och inte i en klubb som Milan. Skillnaden mellan de bägge Milanoklubbarna är liten sett till vilka som håller på dem. Sympatierna skär över ålders- och klassgränser. Men Milan är Nils Liedholm och Paolo Maldinis klubb. Det är en klubb för världsvan elegans och himmelsk stil. En klubb för änglar. Inter är catenaccions klubb, en klubb för rådbråkade briljanta busar. Fallna änglar. Det är som om vissa klubbar passar och drar till sig vissa spelare, och omvänt.
Nackas alltför tidiga död 1975, endast 45 år gammal, hade kunnat undvikas. Men det var inte så att ingen såg det komma. Nacka var genom sin karriär den uppstudsige spjuvern som (förlåt) tog livet med en klackspark. Enligt Putte Kock, förbundskapten för landslaget vid världsmästerskapet 1950, saknade Nacka "rätt moralisk resning", vilket jag antar var vad man kallade alla som inte ville inordna sig i bilden av de goa landslagsgrabbarna. Nacka tackade sällan nej till en drink eller en bärs när någon bjöd, och går det bra så är det många som vill bjuda och vara ens vän. Jag tror att Nacka i grunden var en osäker människa utanför fotbollsplanen, och hans godtrogenhet och naivitet gjorde att han ständigt hamnade i fel sällskap. Han lierade sig med en småfifflare vid namn Gino Anazanello, som naturligtvis lurade skjortan av honom. Nacka tjänade storkovan som fotbollsstjärna men en oförmåga att hålla i pengarna (som sagt, Nacka älskade snabba bilar, dyra kläder och att bjuda familj och en allt större vänskapskrets) gjorde att han så småningom var tvungen att extraknäcka vid sidan av fotbollskarriären. För en nutida betraktare låter det helt osannolikt och bisarrt att Nacka kände sig tvungen att bege sig ut på tidskrävande och jobbiga folkparksturnéer om somrarna – mitt under proffskarriären. Men så var fallet. Nacka klackade med en tvåkrona och sjöng sin hit ”Vi hänger me’” för glada folkparksbesökare som ville få en glimt av fotbollsstjärnan.
En fingervisning om vilka människor Nacka omgav sig med är att han vid ett tillfälle träffade Johnny Bode för att diskutera Bodes förslag om en operettproduktion. Ja, Johnny ”runka mig med vita handskar på” Bode. Idén rann ut i sanden, men Nacka kom senare att dryga ut inkomsterna genom att sälja mattor, kylskåp och bilar. Med oftast mindre bra resultat. Nacka levde för fotbollen och hamnade ständigt vilse utanför fotbollsplanen. De första åren i Inter var förmodligen Nackas bästa. Han var en firad stjärna, igenkänd och hyllad av åtminstone hälften av Milanos invånare. Sedan gick det som sagt utför med livet, giftermålet och slutligen också fotbollen, trots att han höll kvar vid bolltrixandet så länge han kunde. Nacka gjorde alltså sitt för att myten om honom skulle få fäste och fart. Men det var mycket som var rena påhitt också. En annan av Nackas lierade var frilansskribenten Åke Linder, som delade Nackas förtjusning för alkohol och kläder. I flera år skrev Linder Nackakrönikan för DN, en spalt där han ibland men oftast inte höll sig till vad huvudpersonen faktiskt hade sagt eller upplevt. Många falska Nackahistorier härstammar från Linders krönikor eller från de spökskrivna memoarböckerna En miljon för en klackspark och Jag hänger me, som man får ta med en skopa linjefärg. Myten om Nacka var alltså en medvetet konstruerad bild, där huvudpersonen var en glad gamäng som alltid kunde ge svar på tal, som tjusade kvinnorna och som klacksparkade sig genom livet. Det sålde ju lösnummer.
Det tragiska hos Nacka Skoglund är att han förmodligen också började tro på myten om sig själv. Han måste ha tänkt: om jag bara fortsätter som förr så kommer allting att ordna sig. Det har det ju gjort tidigare. Nackas sorgliga avslut till världen blir än mörkare i kontrast till den kusligt glättige Nackakaraktären i Linders krönikor.
Mycket i Nackamyten var lögn. Men sant är att Nacka underhöll och tjusade miljoner människor genom hela sin karriär. Sant är att han drog in en hörna direkt i mål i debuten för Hammarby efter hemkomsten från Italien. Sant är att Benito Lorenzi började gråta när han talade om Nackas storhet. Och sant är vad Nacka sa efter en match på äldre dar – när kondisen inte räckte till och han inte längre hade snabbheten att rusha förbi sin motståndare: ”Det gick vägen – med tio procent flås och nittio procent intelligens!” På sin fotbollskarriärs höst nöjde han sig med att trolla med motståndarna i en halvlek, sedan lät han medspelarna klara biffen. Det är fint att han fortsatte att spela fotboll och dribbla. Det var väl så han kom livet närmast.
En av mina pojklagstränare sa en gång till mig inför en viktig match: ”börja med att slå en tunnel, sedan går det av bara farten.” Nacka Skoglund, den vajande majskolven, tidernas svenska fotbollsdribblare, skulle ha nickat instämmande och klackat upp en tvåkrona i bröstfickan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar