63. Greta Garbo

Greta Garbo. Ett guldglimmande namn. Inte så mycket ett namn, egentligen, som en magisk formel, skimrande av hemliga drömmar och nattens stjärnor. När jag hör någon säga "Greta Garbo" undrar jag ofta en flyktig sekund vad det är personen talar om: en grekisk myt, ett filosofiskt begrepp, ett bevingat ord på latin...?

Anledningen till att namnet fått detta nästan overkliga skimmer är naturligtvis på grund av den gudomligt upphöjda status hon har i filmhistorien. Greta Garbo var inte i första hand en filmskådis, hon var en filmstjärna. Regissören G.W. Pabst, som spelade in Garbos första film efter genombrottet med Gösta Berlings saga, sa att man bara vart hundrade år kan se ett ansikte som Greta Garbos. Inflytelserika engelska kritikern Kenneth Tynan uttryckte sig mindre högtravande, men framförde samma poäng: "What, when drunk, one sees in other women, one sees in Garbo sober." Jag vet att alla inte håller med mig, men jag vill påstå att hon som aktör betraktad egentligen var ganska ordinär. I stumfilmer fungerar hennes skådespelarstil fint, visst, men hon sticker inte ut så särskilt mycket i de filmerna heller. Rent skådespelartekniskt alltså. Det som gör att vi lägger märke till henne är framförallt den stjärnmagnetism och lätt androgyna skönhet hon utstrålar. Det som fick Pabst och många med honom att falla pladask. Greta Garbo är aldrig i första hand Drottning Kristina, Mata Hari, Anna Karenina eller någon annan av de personer hon iklätt sig rollen som. Hon är, på gott och ont, först och främst alltid Greta Garbo. Det är förbannelsen som riktigt stora filmstjärnor bär på: de är alltid större än rollerna de spelar. Men det är förstås också anledningen till att de är så älskade.

"Garbo talks!" utropade annonserna och filmaffischerna inför hennes första talfilm, Anna Christie. Eftersom Garbo var notoriskt tillbakadragen i livet utanför vita duken, så hade få hört hennes röst. Sin sista offentliga intervju hade hon gett flera år tidigare, bara 23 år gammal. I filmen spelar hon en ung, men sliten, ex-prostituerad. Hon har anlänt till sin gamla hemstad för att återknyta kontakten med sin far men börjar med att besöka en bar för lite vederkvickelse. Vid ett tomt bord slår hon sig trött ner och levererar de första orden filmpubliken hörde från Garbos mun: "Gimme a whisky, ginger ale on the side, and don't be stingy, baby!" Rösten visade sig vara djup och mörk, och precis som whiskyn hon beställde, nästan lite rökig. Publiken blev förtjust. Det är intressant att fundera på i vilken grad framgångarna för Garbo, som förkroppsligade denna typ av mystiska och androgyna kvinnoideal, la grunden för senare filmstjärnor av samma typ. Vem hade Lauren Bacall varit utan Garbo?

Greta Garbo beskrivs ofta som gåtfull, förmodligen till stor del för att hon var en motvillig superstjärna. Som ovan nämnts gav hon inte intervjuer och hon gick heller aldrig på premiärer. Hon tillbringade mycket tid själv på rummet och gillade aldrig Hollywood. Det gjorde henne speciell och hemlighetsfull, men det störde också många. När hon 1932 utan förklaring åkte hem till Sverige (hon skulle snart återvända till Hollywood) skrev en uppretad film- och skvallerjournalist:

Vem är hon som tror att hon kan tillåta sig sådana fasoner? Världens största skådespelerska? Och om hon också är det? Det var Sarah Bernhardt och det var Eleonora Duse, men ingen av dem vände pressen och publiken ryggen ... Krönta huvuden, miljonärer och berömda författare på besök i Hollywood har bett att få träffa Garbo. Hon har vägrat. Vem är hon, frågar vi, som vågar uppföra sig så?

Det var helt enkelt oförståeligt att en person som haft turen att bli filmstjärna inte skulle älska att vältra sig i lyxen och uppmärksamheten på storartade Hollywoodevents. Men hennes stjärna fortsatte ändå att lysa starkt genom hela 30-talet. Om hon var med i en film, så var det självklart att man sålde in den med hennes namn. Hon var inte bara större än sina roller, hon var också större än sina filmer. När hon 1939 spelade in sin första komedi (och sin nästa sista film över huvud taget) så drog man publik till salongerna genom lockbetet: "Garbo laughs!" Garbo, Garbo, Garbo. Under ett par årtionden tillhörde hon de allra största i världens glittrigaste underhållningsindustri. Samtidigt som hon oftast längtade bort och hem. Gifta sig ville hon aldrig göra. Megastjärnan John Gilbert kom närmast – men honom lämnade hon vid altaret. Ju mer man lär sig om Garbo, desto mer förstår man att det fanns en melankoli i guldskimret. Svenskan från Blekingegatan 32 var filmvärldens mest beundrade person, men förstod själv aldrig varför.

Greta Garbo passade inte i Hollywood, och hon passade egentligen inte särskilt bra i talfilmer. Ta till exempel Grand Hotel från 1932. Hon är förstås toppnamnet, före storheter som John Barrymore och Joan Crawford. Men jämfört med Crawfords synnerligen moderna och för tiden naturalistiska skådespel framstår Garbo alltför fast i stumfilmserans spelmetoder: stora gester och tydligt skådespel var viktigt när det inte fanns någon röst att lita till, men blev snabbt malplacerat när ljudet gjorde entré. Trots det så känns det alltid som en högtidsstund att se henne på skärmen. Det är så att man vill ropa in barnbarnen, samla alla i soffan, be dem vara tysta, och så försiktigt viska: titta, där är hon, där är Greta Garbo!