62. Emanuel Swedenborg

"En behändig hylla, här kan man placera lite vad som helst." Det var bibliotekariens ord i magasinet där han hade visat mig fram till hylla Bl, för böcker om omstridda fenomen och företeelser. Ur hyllan drog jag fram ett tummat och slitet exemplar av Drömboken, vilket lämnade ett snitt i bokhyllans kropp av cellulosa. Jag hade så länge velat läsa boken att jag hade överdrivit dess proportioner i mina tankar. Det var en tunn och oansenlig bok jag höll i min hand. Men innehållet, det var något utöver det vanliga!

Emanuel Swedenborg skrev Drömboken under en utlandsresa 1743-44. Den börjar någorlunda konventionellt. Från Stockholm tar sig Swedenborg till Ystad, där han hoppar på en båt som tar honom till Stralsund i Tyskland. Swedenborg kollar på palats, kyrkor och njuter av landskapen. Området mellan Hamburg och Buxtehude kallar Swedenborg för "den charmantesta campagne jag sett i Tyskland". Kort sagt, han är som vilken turist som helst. Sedan, i Holland, inleds en rad visioner och drömmar som Swedenborg försöker analysera och tolka. Han drömmer om kvinnor och fula hundar, så småningom om andar och drakar. Swedenborgs visioner stegras efter hand till hängiven extas, från extasen till stridslystnad mot Satan och sedan till from underkastelse.

Det är ingen lätt eller njutbar bok att läsa. Språket är krångligt och upphugget, och utan en latinsk ordlista går det ibland inte att förstå vad Swedenborg menar. Så här är det ofta. I en dagboksanteckning från natten mellan den 9 och 10 april skriver Swedenborg att han sov alldeles "tranquilt", det vill säga lugnt, tills han vaknade klockan fyra på morgonen "som uti en vision" och kände en enorm kärleksglädje genomfara hela hans kropp.

Denna amor uti en dödelig kropp, varav jag då var full, liknade den glädjen som en kysk man har då han är i verkelig kärlek och in ipso actu med sin maka: sådan amoenitas extrema var suffunderad över min hela kropp och den länge, vilket jag också hela tiden tillförene, helt vid näst förrän jag insomnade och efter sömnen ½ á 1 timme.

Nå, vad betyder då det här? Jag vänder mig till ordlistan.

in ipso actu — i själva (köns)akten.
amoenitas extrema — yttersta välbehag.
suffundera — utbreda, genomdränka.

Aha. AHA.

Problemet med att se andar av alla dess slag är att man inte vet vilka andar som är goda och vilka som är onda. De förklär sig. Vissa som vildsvin, andra som lockande kvinnor "med tänder på ett visst ställe". Det enda man kan göra enligt Swedenborg är att förlita sig på och ödmjuka sig inför Gud. Drömboken är som bäst när Swedenborg beskriver sin kamp med alla dessa andar och frestelser. Mot slutet av boken har Swedenborg kommit fram till en slutsats: man måste sky vällust, rikedom och höghet, och "vara såsom barn emot Vår Herre".

Med Drömboken inleddes Swedenborgs religiösa kris. Många stora kulturpersonligheter har en sådan. Man är inte en stor kulturpersonlighet för att man har haft en religiös kris (Marcus Birro är det inte, trots sina tusen kriser), däremot är det kanske så att man är en stor kulturpersonlighet för att man är öppen för att omvärdera sitt liv och låta det flöda in på en annan väg. Från att ha varit en plikttrogen tjänsteman i den svenska gruvindustrin bytte Swedenborg 1744 bana, avslutade sina naturvetenskapliga efterforskningar och utvecklade istället en tro på andar och änglar, började kommunicera med döda människor och framförde ett nytt sätt att läsa Bibeln. Ingen annan svensk från 1700-talet (vid sidan av Carl von Linné) har ett sådant världsrykte som Swedenborg. Han lästes och beundrades av författare som Goethe, Dostojevskij, Balzac, Hugo, Baudelaire och Strindberg, och swedenborgianismen har idag ungefär 30 000 anhängare.

Men säg en stor kulturpersonlighet utan kritiker. Jag skrev att jag hittade Drömboken i hyllan med "omstridda fenomen och företeelser", och få svenskar har varit så omstridda som Swedenborg. Redan under hans egen levnad var det många som betvivlade Swedenborgs visioner och frågade sig om han inte var en galenpanna. Carl Gustaf Tessin kallade Swedenborg för svagsint och Johan Henric Kellgren skrev en dikt med den talande titeln "Man äger ej snille för det man är galen". Det är klart att det går att betvivla sanningshalten i Swedenborgs visioner. Det gjorde till exempel filosofen Immanuel Kant som försökte utröna om det låg någonting i dem. Han hittade inga bevis och avfärdade Swedenborg som en lögnhals. Och det är klart att man kan fråga sig om Swedenborg inte led av galenskap trots allt. Problemet med det är dock inte bara att det är en märklig praktik att diagnosticera historiska personer, man gör sig dessutom till en tråkig torrboll.

Frågan om galenskap eller inte-galenskap och sant eller falskt skymmer vad jag anser vara det häftigaste med Swedenborg. Här är en människa som ser, en människa som känner, och som inte är rädd för att nedteckna sina syner och känslor på papper. Det sägs att Swedenborg var väldigt barnkär, och det förvånar mig inte. Det kommer som sagt tillbaka i hans stora slutsats, att man måste klä av sig sina förutfattade meningar och se saker och ting med barnets blick. Oavsett om man tror på Gud eller inte så är det någonting att inspireras av.