Jag hade kunnat börja med vad han är mest känd för, Utvandrarböckerna, Karl-Oskar och Kristina, deras slit bland sten och enbuskar i Småland, och senare öden i det nya landet på andra sidan Atlanten. Eller varför inte med Mobergs självklara plats i Sveriges kulturliv. Han beskrevs som en gigant, egentligen "bara" 183 cm lång, men med en kraft och utstrålning som la på tjugo centimeter. Kraftiga ögonbryn, en intensiv blick, två släggor till händer. En reslig staty. Men en staty som inte drog sig för att ta till rejäla rallarsvingar när det kändes befogat och rätt. Och det gjorde det ofta. Moberg var en av Sveriges mest stridbara opinionsbildare, en bråkstake i mångas ögon. Men en bråkstake som i takt med att debatterna har mojnat och glömts bort blivit en folkgemenskap. Det var och är svårt att komma runt honom. Då bokstavligen, nu mer bildligt. Jag hade som sagt kunnat börja i det stora och övergripande.
Men jag vill börja med en gädda, eller rättare sagt med försöken att fånga en.
I den korta berättelsen "Pojken och gäddan" från 1925 beskriver Moberg hur två bröder, Vilhelm och hans bror Axel, försöker fånga storgäddan i Bjurbäcken vid barndomshemmet. Det är en underbar ögonblicksbild från Vilhelm Mobergs ungdom: solen gassar över pojkarna som barfota försöker smyga sig nära gäddan. Den äldre brodern har en snärja av siktetråd och sätter ner den i vattnet. Hans händer darrar, men det är ingenting mot Vilhelm som darrar i hela kroppen. Ska de få fast gäddan? Nej, hon biter sönder snärjan och ger sig av i ett kraftigt plaskande. Från den stunden har gäddan en vit ring om ryggen efter snärjan som märke. Den sexåriga Vilhelm drömmer att han själv har fångat gäddan, och han vaknar upp alldeles svettig och besviken, när han inser att det bara var en dröm.
Det här var uppenbarligen ett betydelsefullt motiv för Vilhelm Moberg, för det återkommer i flera av hans böcker. I debutromanen Raskens från 1927 är det pojkarna Axel och Gustav som fångar gäddor i samma bäck. I Soldat med brutet gevär är det Valter som snärjer gäddor med sin äldre bror Gunnar, och i den sista delen av Mobergs Utvandrarsvit, Sista brevet till Sverige, minns Karl-Oskar barndomens åttapundsgädda. Karl-Oskar bytte land och världsdel, men han tog med sig sina minnen och barndomsbegär.
Det är värt att stanna upp här och fråga sig, vad är grejen med alla gäddor? Och vilken roll spelar begäret i våra liv? Att fiskafänget i "Pojken och gäddan" sker som en tävling bröder emellan är inte oviktigt. En av den franska filosofen René Girards nyckeltankar är att den som begär någonting gör det för att någon annan begär samma sak. Vilhelm begär att fånga gäddan, eftersom det också är hans brors högsta önskan. Girard kallar det här för ett mimetiskt begär. Vilhelms begär är mimetiskt eftersom det imiterar ett annat begär, nämligen Axels. Eftersom de bägge begär samma objekt så är de rivaler, men enligt Girard handlar det i slutändan om att den begärande egentligen vill vara den andre. Vilhelm begär att vara sin bror. Han vill vara den som är vuxen nog att knyta gäddsnärjor och fiska på egen hand.
"Pojken och gäddan" är tydligt självbiografisk. Den utspelar sig i Mobergs Småland där han växte upp i ett soldattorp. Karl-Oskar i Utvandrarböckerna är däremot inget självporträtt, åtminstone inte enligt författaren själv. När Moberg fick frågan utbrast han, närmast förnärmad: Men så tråkig är jag väl inte!? Men även om Karl-Oskar bara är en uppdiktad romankaraktär så känns han som en människa av kött och blod. Och här närmar vi oss Mobergs genialitet som berättare och folklivsskildrare. Hans karaktärer känns sanna, som skurna ur det småländska rika persongalleriet av snickare, backstugusittare, skräddare, slaktare, och så vidare. Det här kan tyckas som en självklar sak, är det inte trots allt författarens jobb, att få berättelsen och karaktärerna levande? Ändå är det bland det svåraste man kan pröva sig på. Moberg gick till extremer när det gäller förberedelser och noggrannhet. Han skrev faktiskt inte ett enda ord om utvandrarnas resa över Atlanten innan han själv hade företagit sig samma resa: "jag måste ju se hur stor sjön var först." I Soldat med brutet gevär är det den tjugotreåriga Valter Sträng som säger: ”jag berättar om dessa stugors folk, om träskofolkets möda och knog, armod och stolthet, förnedring och storhet. Beskriver människorna bara för att de är människor.” Var inte det Mobergs uppgift som han tog på sig som författare? För Moberg själv var kriteriet på en sann människoskildring att de lever kvar i läsaren, också när boken är färdigläst. Vi är många som ser Gustav i Raskens, eller Karl-Oskar, eller Ulrika i Västergöl, framför oss, eller gråter vid tanken på Kristinas död, som om de vore verkliga människor, trots att det var länge sedan vi läste böckerna. En viss självmedveten stolthet, någon skulle säga högfärd, blandade sig också i Mobergs förhållande till sin konst. Herbert Tingsten var en av dem som hade bönat för att Kristina skulle få fortsätta leva i Utvandrarböckerna. Tingsten gick själv i planer på att skriva skönlitterära böcker, men när han luftade planerna för Moberg svarade Moberg kallt: ”det kan du inte, för du älskar inte människorna.” Tingsten var trots allt chefredaktör för DN, och det kände Moberg tydligen ett behov av att påminna om.
Att försöka lära sig om en författare genom hans böcker är en vansklig uppgift. Det är vad vi har tjocka biografier till. Jens Liljestrands nytutkomna biografi om Moberg ger ett rikt uppslag om personen Vilhelm Moberg. Det jag kommer ihåg mest efter att ha läst femtio sidor av boken är att smålänningen var bra, ja mästerlig, på att dansa. Många egentligen bättre vetande har fått lära sig att bortse från eventuella samband mellan författare och text. Men visst finns det samband. De kan vara subtila och undanglidande, eller helt uppenbara, för alla att se. Min första tanke efter att ha läst om Mobergs dansskicklighet var: det är klart som tusan att han kunde dansa. Jag inser att det till viss del kan vara (och antagligen är) en efterhandskonstruktion, men alla som har tagit del av Mobergs stora böljande berättelser och hans rytmik i språket, och har tillräcklig inbillningsförmåga kan se Moberg ta en svängom på dansgolvet. Lika uppenbart är att det inte handlade om popdanser som twist eller bugg, utan om gammeldanser som hambo, där Mobergs stora räckvidd kom till sin rätt.
Av Mobergs dansskicklighet skulle man kunna få intrycket av en sorglös författare. Men det fanns vemod och mörker i Mobergs syn på livet. En av Mobergs sista berättelser, Din stund på jorden, är ett bra exempel på det. I boken återkommer motivet med gäddan, men med en tragisk underton. I "Pojken och gäddan" lyckas pojken, Vilhelm Moberg själv, faktiskt fånga gäddan i slutet av berättelsen, till hans stora glädje och triumf. Moberg skriver att fångsten blev "en av de mest minnesvärda upplevelserna" under hans första pojkår. I Din stund på jorden minns den gamle döende emigranten Albert Carlson hur hans äldre bror, Sigfrid, går ner för att fånga gäddan i bäcken. Men gäddan sliter sig från hans snärja och får den som en ring kring ryggen. Och varje kväll går Sigfrid ner till bäcken och ser den gyllene ringen glimma genom vattnet. Men han får aldrig gäddan. Och nästa sommar är han död. Utan Sigfrid, utan sin bror i livet, övertar Albert sorgen över att aldrig ha fångat gäddan. "Inte heller jag har fångat fisken med den gyllene ringen", säger Albert Carlsson i sitt hotellrum i Laguna Beach, när han ser tillbaka på sitt liv. Fisken med den gyllene ringen har i Din stund på jorden vuxit till en symbol för det ouppnåeliga i livet, och Albert grämer sig över allt han inte har gjort eller uppnått i sitt liv. Berättelsen får extra tyngd när man får veta att Moberg miste en äldre bror när han var liten. Han hade erfarenhet av att tävla och härma och imitera, som bröder gör. Och han hade erfarenhet av att se en beundrad bror tyna bort och dö.
Så, vad är grejen med alla gäddor i Mobergs berättelser? Gäddorna står för själva objekten för vårt begär. Det vi tror oss vilja ha, och som vi tror oss bli lyckliga och tillfredsställda av när vi har väl har fångat det. Riktigt så enkelt är det ju inte. Riktigt så enkelt är det aldrig. Du kan fånga storgäddan, men du kan inte stilla begäret, med mindre än att du ger upp andan. René Girards analys kan få oss att begripa varför vi begär det andra begär, men han är märkligt tyst om det första begäret. Varför vill vi fånga gäddor till att börja med? Girard är tyst om saken, Moberg är tyst om saken. Det är kanske ingenting som behöver förklaras. I Din stund på jorden finns en vacker scen, där Albert och Sigfrid precis har fångat ett knippe gäddor. De tänder en eld, rensar fisken och steker den på glöden. Efter måltiden sträcker de ut sig i gläntan under stjärnorna och utbyter drömmar och känner sig lika fria som skogens alla liv.
Kanske är det bara så. Man fångar gäddor för att man är människa och smålänning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar