90. Johnny Bode

Du vet hur det är. Torsdagseftermiddagen är gråmulen och du är på väg hem från jobbet. Det slår dig att mataffären behöver passeras - filmjölken är snart slut där hemma. Du hälsar på damen i kassan så som du alltid gör, du packar ner varorna i påsen så som du alltid gör, går hem och packar in varorna i kylen så som du alltid gör. Ryggen värker lite. Du läser några nyheter på datorn och glömmer genast bort dem. Städar undan dammet bakom byrån som du just fått syn på. Lägger dig och vilar lite i sängen men tröttnar snart på det, går istället upp och kokar en kopp kaffe. Du lägger dig i sängen och vilar igen. Tar fram en bok, bläddrar förstrött i den någon minut, lägger den ifrån dig igen. Mekaniskt tar du fram en kortlek och lägger en omgång patiens. Utan kännbar inspiration är du på väg att göra det igen när flera kort glider ner i springan mellan sängen och väggen. I brist på annan sysselsättning börjar du onanera men glömmer snart bort vad du håller på med och undrar plötsligt med mild förvåning vad handen gör i närheten av ett ointresserat könsorgan. För en sekund, innan du håglöst slår undan föreställningen, hinner du tänka: det vore roligt om livet innehöll något mer än det här. Kanske slår du ändå inte undan tanken, du låter den gro till en känsla, som växer till ren beslutsamhet: du inser att du måste rycka upp dig, att du måste göra någonting av din dag, att livet finns där för att ta vara på - och hoppar energiskt upp ur sängen. Men då ena benet somnat efter timmar av inaktivitet rasar du genast ihop på mattan, i en hög av gårdagens chipssmulor och existentiell ångest.

I dessa stunder är det lätt att avundas personer vars liv verkligen innehållit något mer. Inte nödvändigtvis något bättre, något mer meningsfullt, bara något mer. Vissa av dessa personer, till skillnad från karaktärer i Sture Dahlström-romaner, har dessutom existerat på riktigt. En av dem hette Johnny Bode och är mest känd som mytoman, låtskrivare, kleptoman, schlagersångare, pornograf, operettkompositör, landsförrädare, könsrockspionjär, mentalpatient, pianist, societetsherre och romanförfattare - men han var naturligtvis mycket mer än så. Nazist, till exempel. Och kommunist.

Det kan ju inte vara på riktigt, invänder du. Tja, det är svårt att svara på, för vem vet vad som är sant och riktigt när det gäller Johnny Bode. Han föddes 1912 i alla fall, och närde tidigt musikdrömmar. Han såg upp till revykungar som Ernst Rolf och började redan som barn sjunga kupletter för familjen. Som femtonåring skrev han en skolrevy som genast stoppades av rektorn och fick följden att Bode relegerades från skolan. Det stod i manuset att revyn skulle avslutas med "flickskolans nakenprakt i stor Parisfinal" och det ansågs tydligen inte helt passande. Det var möjligen första gången som Bode satte sig själv i klistret, raserade det han byggt upp - men det var sannerligen inte den sista.

Bode hamnade sedan som äldre tonåring i Stockholm. Han fick sjunga in sånger, ofta egenskrivna, och kom i kontakt med sin idol Rolf. Visserligen fick han en hel del kritik i recensionerna: han ansågs feminin, smaklös och flamboyant. Men det gick ändå på många sätt bra för Bode. Han lärde känna filmregissören Hasse Ekman som han skrev hitten "En herre i frack" tillsammans med, insjungen av Hasses superstjärna till far, Gösta Ekman den äldre. Bode tänkte med framgången i ryggen inte gå miste om möjligheten att leva livet - Johnny Bode-style. Han blev snabbt känd på stadens krogar, där han beställde in lyxrätter till frukost och regelbundet bjöd sina vänner på den ena överdådiga middagen efter den andra. Inte för att han hade råd med detta, nej nej. När notan kom ursäktade han sig, låtsades behöva besöka herrummet, och smet ut ur lokalen. Ett effektivt sätt att göra sig ökänd bland såväl krogar som vänner. Vänner ja. Bode började stjäla saker från sin inflytelserika vän Ekmans hem. När det försvunnit värdefulla silvertallrikar efter en fest så undersökte familjen mysteriet genom att fråga runt på stadens pantbanker. Där hittades tallrikarna och vem hade lämnat in dem tror ni? Ja, det var slutet på den vänskapen. Bode drogs in i ytterligare bedrägerihärvor - han och hans kumpaner hade tryckt falska checkar - och ställdes inför rättegång. Johnny Bode hade flärdfullt stigit till toppen för att sedan själv outröttligt gräva sig ner till botten igen.

I samband med rättegången gjordes en undersökning av Bodes mentala hälsa och man kom fram till att han var psykiskt sjuk. Undersökningarna var i sig tveksamma och verkar ha varit av lätt pseudovetenskaplig och rasbiologisk karaktär. Han åkte in på Sankt Sigfrids (mental)sjukhus och satt där under resten av 30-talet. Men skam den som ger sig! Under permissionerna fortsatte Bode att spela in musik och han var mer populär än någonsin bland skivköparna. Började det ljusna igen månntro? Om så var fallet gjorde Bode allt han kunde för att vända skutan neråt igen. Han lockades av nazismens pompösa ståtlighet och gick med i högerextrema Svensk Opposition. Efter en tur i Finland besökte han Karl Gerhards antinazistiska revyföreställning iklädd sin finska frivilliguniform, som var en nazistisk mundering med hakkors på. Det finns en obekräftad historia som säger att han innan föreställningen, iklädd denna uniform, gick in i Gerhards loge och heilade, varpå han frågade om han fick framföra en nyskriven kuplett. Vi får gissa att Gerhard avböjde förslaget.

I vilket fall blev Bode gripen efter det uppträdet och skulle skickas tillbaka till Sankt Sigfrids. Han kontaktades dock av norska Gestapo och lyckades åla sig ur myndigheternas grepp och smita iväg med ett tåg till grannlandet. Där sjöng han nidvisor om Sverige och satte upp en fiaskoartad revy åt Quislingrörelsen. Han lyckades återigen på något sätt trassla in sig i kriminalitet och utvisades till Sverige. Här ville ingen veta av landsförrädaren, som placerades på Sankt Sigfrids igen. Hans musik förbjöds i all radio och ingen ville ta i honom med tång. Karriären var död och begraven. Han släpptes till slut ut från sjukhuset men bara efter att ha gått med på att tvångssteriliseras. Bode hade lyckats hitta en ny botten att ramla ner på. Skulle han kunna resa sig ännu en gång?

Jodå. Han fick så småningom några musikjobb och det fanns några som sträckte ut honom en hand. Kommunisten Per Meurling till exempel, som i artiklar försvarade Bode efter kriget. Bode tackade senare genom att stjäla Meurlings manus till en erotisk roman och ge ut under eget namn. Nåväl, efter en period i Östtyskland varifrån han snart utvisades, så väntade framgång på honom i Wien. Åt den berömda Wienoperan skrev han operetter, nu under aliaset Juan Delgada. Han hade provat många alias tidigare, bland annat Sven Svensk, Hjärtats August och Florence Valentin (japp, popbandet har tagit sitt namn härifrån), men det var under Delgada som han förförde sin publik i Wien. Lyckan log Bode i ansiktet igen. En kort stund.

Nya och gamla brott gjorde sig tyvärr påminda. Polisen i Sverige fick snart nys om vem denne Delgada var och han utvisades följaktligen från ett fjärde land. Denna gång fick han i alla fall möjlighet att återvända, vilket han gjorde efter avtjänat straff i Sverige. Bode trivdes bra i Wien och gifte sig med en ung tjej. Han fortsatte dock med spektakulära lögner. Min favorit är nog den när han påstår att han skrivit An der schönen blauen Donau (tillkommen 45 år före Bodes födsel) och när folk undrade "var det inte Strauss som skrev den?" svarade han bara "jo, jag kallade mig så vid den tiden". Efter ytterligare klammer med rättvisan, psykotiska drabbningar och skilsmässa från sin fru så åkte Bode hem till Sverige för gott. Han var på botten. Igen.

Han skulle hinna resa sig - eller vad vi ska kalla det - ytterligare en gång. En dag när han satt och sjöng snuskvisor och drog rövarhistorier för studenter i Lund så klev två porredaktörer in genom dörren och erbjöd Bode möjligheten att spela in en skiva. Han tog chansen och spelade in Bordelmammas visor, detta pionjärverk inom könsrocken. Det är för denna musik han är mest känd idag. Det skulle också bli Bodes sista riktiga framgång. Efter det här sjönk han sakta ner mot botten igen. Till slut var han en nästan helt ensam missbrukare som bodde i en liten lägenhet. När han dog 1983 kom åtta personer på hans begravning.

Men vänta nu. Vad är det som gör Johnny Bode bra egentligen? En omoralisk och lättsinnig figur, under en period förbunden med minst en av de värsta förbrytarideologierna, och som idag är mest känd för barnsliga sexvisor? Jo, det stämmer. Hans liv är heller ingenting att romantisera, egentligen. Han drabbades tidigt av svek och fortsatte sedan att själv oupphörligt svika familj och vänner. Han utsattes för övergrepp i och med tvångssteriliseringen. Möjligen var han verkligen psykiskt sjuk. Men det är omöjligt att ta del av Bodes livshistoria och undvika att på djupet förundras över den. Den är så fascinerande maximalistisk. Tänk att ett människoliv kan se ut så här! Det är inte så att jag inspireras av Bodes karaktärsdrag eller upptåg - barn, gör inte som Johnny Bode - men själva energin som finns bevarad i historien om honom är svår att inte smittas av. Det finns också uppmuntran att hämta i hans sätt att nästan alltid komma igen, hur djupt han än sjunkit. Upp och hoppa, tycks Bode vilja säga oss. Testa på livet ännu en gång!

Du kanske ligger där på mattan bland dina chipssmulor och din förlorade värdighet. Men du kan resa dig igen. Just detta - kanske ingenting annat - bör du lära av Johnny Bode, mästaren av självförvållade katastrofer. Det finns en andra och en tionde chans för dig också. Lyckan väntar runt hörnet.