91. Nils Dacke

I boken Huggormens tid skriver Sture Dahlström att en fredlös människa lever nära döden: "Vilket måste betyda att hon också lever närmare livet. Och närmare färgerna. Och ljuden. Och skrattet. Och kärleken." Var det så du kände det, Nils Dacke, efter att du hade satt en pil i fogden Inge Arvidsson och förklarats fredlös? De rödklädda fogdarna var centralmaktens förlängda arm och av den anledningen hatade av smålänningarna. Jag känner inte till de exakta omständigheterna, men låt säga att Inge förtjänade sin död. Du och din kompanjon flydde till skogs och ni dömdes i er frånvaro till döden. Hur kändes det att leva fredlös? Var färgerna starkare? Skrattade du högre? Eller kollade du ständigt bakom din rygg för att se om inte din broder stod där med skarpslipat svärd? I tre år levde ni fredlösa innan ni köpte er fria till en summa av 200 danska mark, vilket motsvarade 12 oxar. Det här var en väldigt stor summa på den här tiden, men det kanske det var värt för lite frid i sinnet? Men du la dig inte till ro. Två år senare skulle du leda det mest omfattande bondeupproret i Sveriges historia. Det var ett uppror som gav svallvågor ända till Stockholm och som under några månaders tid gjorde Gustav Vasa alldeles darrig i sina pluderhosor. Ett uppror som i slutändan var fullständigt misslyckat och som bara stärkte ärkepaddans makt. Men hur kändes det? Hur kändes upproret? Hur kändes det att inte längre vara omfattad av lagens arm?

Jag frågar för att jag är smålänning på min pappas sida. Jag känner samma glöd i min kropp. Men det är en glöd som kyls av varje gång jag öppnar appen Min myndighetspost. Vad jag menar är att vi har fogat oss till centralmaktens kontrollsystem. Visst, världen är inte lika brutal och farlig som på din tid. Men ibland känns det som om vi har köpt vår säkerhet till priset av vår frihet. Jag vill lägga till dig på en lista över människor som kämpat för att göra samhället till en bättre plats: Hinke Bergegren, August Palm... Nej, du har naturligtvis inte särskilt många åsikter gemensamt med socialistiska agitatorer på 1800-talet. Men om ni har någonting gemensamt så är det upprorsandan. Och det är därför jag frågar: hur kändes det?

För att ta det från början. Ärkepaddan Gustav Vasas kamp om den svenska kronan hade kostat enormt mycket pengar. När han till slut blev kung 1523 hade han och staten omfattande skulder. För att klara finanserna drev Gustav igenom stora skattehöjningar. Han passade också på att bli protestant och förvandla den fria katolska kyrkan till en evangelisk statskyrka. Det var smart uträknat. För när den svenska kungen blev kyrkans överhuvud (istället för påven i Rom) kunde kyrkans egendomar läggas under kronan. Det var så småningom kyrkopolitiken som blev den utlösande gnistan för Dackefejden. 1541 genomfördes en så kallad "kyrkovisitation" i Småland. Den innebar att staten helt enkelt plundrade kyrkorna på silver. Totalt konfiskerades 3 700 kg förgyllt och oförgyllt silver. Nu fick det vara nog! Bondeupproret var ett faktum. Och snart var det du, Nils Dacke, som ledde det i kampen för att saker och ting skulle vara som det alltid hade varit. Det här stämmer väl med min bild av smålänningar. Gör vad ni vill med oss, ålägg oss högre skatter, nya skatter, förbjud vår handel med danskarna. Vi kommer att muttra, men vi fogar oss. Men rör fan inte vår kyrka.

Det gick bra till en början. Dina gerillastyrkor var överlägsna statens soldater i de Smålandsmörka skogarna. Det gick så bra att när du firade jul 1542 i Kronobergs slott så härskade du i princip över hela sydöstra Sverige. Men säg den lycka som varar. Våren 1543 slog Gustav Vasa tillbaka med full kraft. Dina styrkor förlorade flera viktiga slag, och du jagades ända in i Danmark där du slutligen dödades. Att statsmakten var skakad i grunden kan man se i den brutalitet med vilken motståndet slogs ned. Alla som hade haft något samröre med dig tillfångatogs eller dödades. Många var präster. Din son tillfångatogs och dog i en fängelsehåla i Stockholm. Din farbror Olov Dacke sattes på "stegel och hjul". Det vill säga, han spändes fast på ett vagnshjul och därefter höggs armar och ben av. Brutaliteten var för att avskräcka potentiella kvarvarande motståndsmän. Ingen skonades. Din fru och mor levde fortfarande 1543 och Gustav Vasa skickade ut en order om att fånga "hans kone och then trolkärringen hans moder". Bondeupproret hade misslyckats och ärkepaddan stärkte makten över riket.

Det här är risken med att göra uppror mot den rådande ordningen. Att kampen används som ett försvar för ännu mer drakoniska åtgärder. På 1500-talet innebar det att du, din familj och alla som har hjälpt dig antingen tillfångatas eller slås ihjäl. Idag innebär det kanske snarare mer övervakning, mer kontroll, eller att ditt uppror blir till ytterligare en vara i den konsumistiska marknadsekonomin. Ytterligare en snygg t-shirt. Men jag vägrar tro att man inte kan göra skillnad trots allt. Alla kamper har åtminstone potentialen att rucka lite på ordningen. Det var förstås ingenting du tänkte på, Nils. Men du har blivit en symbol för frihet och motstånd mot centralpittarna i Stockholm. I Sture Dahlströms bok bildar huvudpersonen ett parti: Dackes drabanter. Och runt om i Småland har det rests statyer till din ära.

Du Nils, så här på slutet av den här texten. Jag frågade hur det kändes, för jag vill gärna hitta upprorsandan i mig själv. Jag vet att det finns en glöd där någonstans. Jag inser nu att du omöjligen kan svara på den frågan. Inte bara för att du är död och allt. Men också för att svaret på många sätt är betydelselöst. Det är möjligt att livet som fredlös är närmare färgerna, skrattet och kärleken. Eller så är det alldeles fruktansvärt. Men det är ju inte därför man gör uppror. Man gör uppror för att man inte står ut med en orättvisa. Det är där man måste börja.

Nils Dackes avhuggna huvud.