92. Sven Nordqvist

Under mellandagarna befann jag mig på Rijksmuseet i Amsterdam. Jag stannade länge framför en målning av Hendrick Avercamp, Vinterlandskap med skridskoåkare (ca 1605). Varje gång jag förde blicken över folksamlingen som försökte lära sig åka skridskor på isen upptäckte jag nya detaljer. En man som fallit pladask på isen. En annan som förrättar sina behov vid ett träd. Ett lekande barn. Ett hästkadaver i nedre vänstra hörnet. Och så vidare. Jag kunde inte se mig mätt. Blicken sögs ideligen in i målningen och ville greppa den i all sin detaljrikedom. Den mest kända av den här typen av detaljrika målningar är Lustarnas trädgård (ca 1510) av Hieronymus Bosch. Det är en typ av målning man ständigt återkommer till av nyfikenhet och upptäckarglädje.

Steget från ett par holländska målare som levde för ett halvt millennium sedan till Sven Nordqvist är inte så långt. För det är precis samma sak jag känner när jag läser hans bilderböcker. Samma spännande häpnad inför de fantasirika påhitten. En häpnad som i grunden hänger ihop med glädjen över att det alltid finns mer att upptäcka, att världen inte är fullständigt känd eller klarlagd.

Sven Nordqvist är mest känd för serien böcker om Pettson och Findus. Den första boken i serien, Pannkakstårtan, kom ut 1984. Den senaste, Var är Pettson?, kom ut 2015. Pettson är en gammal gubbe och Findus är en energisk katt. De lever på en bondgård, med höns, kor och mucklor. Mucklor är små finurliga varelser, som knycker saker för Pettson och som bara är synliga för Findus och läsaren. Pettson kan brusa upp, särskilt när Findus hoppar i sängen tidigt på morgonen, men relationen mellan Pettson och Findus är i grunden ömsint och fin. Pettson skaffade Findus för att han inte ville vara ensam. Det är så tyst på landet och hönsen är inget vidare sällskap, de är alldeles för korkade. Stackars Pettson från 1987 är central för att förstå relationen mellan Pettson och Findus. Pettson är på dåligt humör och inget Findus gör muntrar upp honom. Det gör honom tvärtom bara argare. Findus kommer att tänka på att Pettson alltid blir glad av att fiska och försöker locka honom ut. Utan att lyckas. Det är först när Findus bestämmer sig att gå och fiska på egen hand och Pettson ser Findus bege sig ner mot sjön på darriga ben och med det stora fiskespöt på axeln, som han veknar i sinnet. De går tillsammans ner till sjön, drar upp ett par fiskar och vänder sedan hemåt.

Rörelsen mellan hemmet och äventyret är central i många av Nordqvists böcker. I Stackars Pettson tänker Pettson: "Det kändes bra att röra på sig (...) Att vara på väg någonstans, istället för att bara sitta stilla och känna efter hur dystert allting var." Att få röra på sig, vara med om någonting, skingrar alla dystra tankar. I Pettson tältar från 1992 är relationen mellan hemmet och äventyret ännu tydligare. Findus hittar en stor grön korv på vinden och frågar Pettson vad det är för något. Det är ett tält, "ett hus av tyg som man kan sova i om man är på vandring i fjällen till exempel", förklarar han för Findus. Lite senare avslöjar Pettson att han aldrig har varit på vandring i fjällen. Det blev aldrig av. "Inte hade vi tid för sånt. Och inte råd heller. Men det skulle ha varit roligt." Det hade varit lätt för Pettson att gräma sig över att han aldrig kom iväg till fjällen. Det är lätt att gräma sig över allt man aldrig har gjort eller kommer få tillfälle att göra. Pettson tältar lär oss dock något viktigt: att det aldrig är för sent och att äventyret börjar vid farstukvisten. I slutet av berättelsen tar sig Pettson och Findus till "fjället", en grön kulle bakom snickarbon, och äter frukost. Måttet på ett äventyr bestäms inte av höjden man klättrar.

Nasse hittar en stol från 1988 är en personlig favorit. Nasse, en björn i fina röda hängselbyxor, hittar en stol på vägen och vet inte vad det kan vara. Han provar alla möjliga sätt att använda stolen, men möter omgivningens hånskratt när han använder den "fel". Till slut lär han sig hur stolen ska användas, stolen ska stå på alla fyra stolsbenen och baken ska vara på sitsen. Nasse hittar en stol är på ett sätt en berättelse om disciplinering, om hur vi alla lär oss hur saker och ting bör gå till genom att anpassa oss efter omgivningen. Men genom att visa hur det går till, genom att visa Nasses oskyldiga frågor, som egentligen inte är så dumma, får vi syn på något som vi kanske har glömt eller förträngt hos oss själva.

Var är min syster? är Nordqvists mästerverk. I alla Nordqvists bilderböcker är det som om bilderna vill klara sig själva, som om de vill kasta av sig textens förklarande och tillrättaläggande funktion. I Var är min syster? kan man, om man vill, läsa texten, men det går lika bra att bara titta på bilderna av de drömlika landskapen, som sitter samman och som löper från sida till sida. Texten spelar en mindre viktig funktion. Relationen mellan bild och text avspeglas i bokens tillkomst. Nordqvist fick första idén till boken 1982, men det skulle dröja ända tills 2007 innan han hade hittat rätt berättelse till bilderna och boken tog form. I boken får vi följa en lillebrors jakt på sin syster. Han tar hjälp av en äldre gubbe som hjälper honom att leta. Efter hand som berättelsen vecklar ut sig får vi reda på mer om systern. Hon sitter helst i trädet "bland päronen och fåglarna". Men hon är inte kvar där längre. Lillebrodern och gubben tar en luftballong (i form av ett päron) och beger sig ut över de fantastiska landskapen som breder ut sig över sidorna. Här finns allt som gör att man älskar Sven Nordqvists böcker: detaljer i överflöd, humor och en hjärtevärmande berättelse. Dagen går mot sitt slut. Kanske har systern tagit sig hem igen? De återvänder hem, och visst: där sitter hon! Det visar sig att även systern har letat – efter lillebrodern.

Kanske är det det här som är kärnan i Sven Nordqvists böcker. Äventyret väntar vid varje stig, vid varje sten eller öppnad dörr. Hemmet är såväl en utgångspunkt som en ändpunkt, och: man måste ge sig ut på äventyr för att kunna komma hem igen.