77. Jan Lööf

Det här ska inte bli ännu ett inlägg där jag lallar om min barndom. Det känns dock som att det krävs någon form av förankring i det förflutna för att förklara hur sjuhelsickes jäkla bra jag tycker att Jan Lööf är. Även om texten fortsättningsvis mest kommer handla om saker som vardagsförtrollning, barnlöshet och kontrasten mellan hemma och borta, så finns det bara ett ställe där den kan börja: i soffan hos mormor och morfar. Ni vet, den där som stod bredvid bokhyllan på ett sådant sätt att Sagan om det röda äpplet kunde dras ut utan att man ens behövde resa på sig. Precis där någonstans började min relation till Jan Lööf.

Sagan om det röda äpplet alltså. Finns det någon bättre bilderbok för barn? En vindlande illustration av slumpens makt. En odyssé i randig kostym genom ett stadslandskap fyllt av sammankopplade vardagsdraman, lustiga små trähus och fasader där tegelstenen skymtar fram genom den slitna rappningen. En brunmurrig 40-talshimmel, där det röda äpplet måhända blir en symbol för den moderna människans otillfredsställda begär (Lacans objet petit a, som Johannes föreslog i en diskussion inför detta projekt). Om Sven Nordqvist är förtrollaren av den svenska landsbygden, så fyller Jan Lööf samma funktion för den svenska staden. Precis som Nordqvist får Lööf oss att se hur fantastisk vår omgivning faktiskt är. Det är frestande att här säga något i stil med att "jaja, det är tur att Jan Lööf finns, för så där intressant och myllrande är ju inte verkligheten". Men vadå, det är den väl visst? Det är bara det att vi i vardagen inte ser det. Vi borrar ner huvudet och stretar med skygglappar genom snålblåsten till jobbet eller Arbetsförmedlingen. Men runt omkring oss finns ju massor av lustiga typer, jazzklubbar, skrotgårdar, pryttlar, mojänger och röda äpplen! Flygande öar och talande gorillor är det kanske sämre med, men ärligt talat: konstigare saker har man väl läst om i tidningen?

Den starkaste personliga kopplingen till Jan Lööf har jag genom tv-serien Skrotnisse och hans vänner. Jag vet inte hur många gånger jag och min bror har sett den. "Vi kan alla citat och varenda detalj", tänkte jag skriva, men nej, det är just det som är poängen: det finns alltid något nytt att upptäcka, någon manick på skrotgården man inte lagt märke till, eller ett lustigt uttalande på klingande västgötska man inte tidigare fäst sig vid. I både tv-serien från 1985 och boken från 1976 (som serien mycket löst bygger på) kombineras den magiska svenska vardagsskildringen, med verkliga äventyr i fjärran land. Det blir inte sämre på något vis. Tvärtom. Kontrasten mellan hemma och borta gör den lilla svenska stugan i staden ännu mysigare. Det finns ju ingenting som känns så härligt ombonat och trivsamt, som att kura ihop sig hemma och i tanken befinna sig på spännande platser i avlägsna hörn av världen. På samma sätt gör vetskapen om Bertil Enstörings kommande äventyr i Egypten att det skimrar lite extra om hemtrevnaden och vardagsrutinerna hemma hos Kalle och Skrotnisse. Det ska dock sägas att i boken, som har en helt annan story än serien, så avslutas det hela med en lustig twist: Kalle, Skrotnisse och gubben Kvarnsten tror visserligen att de tagit sig till Afrikas savann på en hjulångare, men i själva verket befinner de sig bara på en djurpark i hemstaden. Kalles far kommer dit och skäller ut Skrotnisse för hans oansvarighet. Den tidigare så vördnadsbjudande och närmast skräckinjagande trollgubben Kvarnsten ser nu rätt spak ut där han står och tittar ner på den gråa asfalten. Där tar äventyret och boken slut. En märklig avslutning på en barnbok, men ytterligare ett bevis för Jan Lööfs geni och känsla för det oväntade. Det är väl också ofta så att när barnböcker är som bäst, så bygger de just på spänningen mellan saga och verklighet, och svårigheten att avgöra vad som är vad. Tänk bara på Astrid Lindgrens Mio, min Mio. Kom Bo Vilhelm Olsson till Landet i Fjärran? "Nä", säger cynikern, "grabben dog!" Eller? Inget svar ges på frågan. Gränsen mellan verklighet och fantasi är upplöst. Precis så tycker jag Jan Lööfs verk också många gånger fungerar. Kunde gubben Kvarnsten trolla? Så klart inte! Fast han fick ju den där stormen att hända ... Och så vidare.

Som person har Jan Lööf alltid gett intryck av att vara en lite udda eremit. Han ger mycket få intervjuer och har under långa perioder bott på en ö i Grekland utan telefon. Det ligger nära till hands att se Bertil Enstöring som hans alter ego (även om han i tv-serien faktiskt gör rösten till självaste Leonardo da Vinci). Lööf har heller aldrig själv skaffat några barn och kanske är det en nyckel till hans genialitet som skapare av kultur för de små. Det finns som bekant ingenting som gör en så vuxen som att skaffa barn. Kanske är det lättare att behålla en nära kontakt till barnets fantasi och upptäckarlusta, om man inte själv behöver inta rollen som "den vuxne" gentemot någon annan. Den magiska staden hos Jan Lööf kan kanske på så sätt betraktas som ett sällsynt bevarat själsligt landskap från en tid då det mesta, utan att man reflekterade över saken, faktiskt var magiskt.

Bland de fenomen som får den allra största uppmärksamheten av Jan Lööfs barnasinne, finns så klart manickerna. Hans verk är fyllda av månraketer, flygande rullstolar och andra fantastiska mekaniska konstruktioner. Men det kanske allra mest fantasieggande fenomenet är skrotgården, denna oöverskådliga samling av bråte och möjligheter, där alla manicker fortfarande återstår att uppfinna; en blandning av högt och lågt, som människor lagt bakom sig och kasserat, men som kan plockas ihop och sättas samman till ett oändligt antal nya, tidigare oanade konstruktioner; en lekplats med ett nytt utseende varje dag. Det är lite så jag tänker mig att det ser ut i Jan Lööfs hjärna. Och vill vi åstadkomma något här i livet, gör vi nog inte helt fel i att omvandla våra egna själar till skrotgårdar. Det redan skapade utgör ju bara en del av verkligheten. Den kan vara nog så fantastisk, men vänder vi blicken lite åt sidan tronar den enorma skrotgården upp sig med allt det som plockats isär, glömts bort, eller bara helt enkelt aldrig blev något. Det är där möjligheterna att skapa något nytt finns.

Kanske var det detta som väcktes hos mig i soffan hos mormor och morfar, och framför teven i barndomshemmet. Skaparglädjen. Den rungande inre uppmaningen: "Vad väntar du på? Sätt igång och bygg!"