79. Joe Hill

Det var i gryningen den 19 november 1915 som fackföreningsaktivisten och sångaren Joe Hill ställdes upp framför en vägg och arkebuserades. Efter en travesti till rättegång hade han dömts till döden för ett mord på en specerihandlare. Ingen vet vad han tänkte på de sista ögonblicken av sitt liv. Kanske, som i filmen Joe Hill av Bo Widerberg, tog han av sig ögonbindeln för att se sina banemän i ögonen. Men de hade gömt sig bakom ett plank. Bara gevärsmynningarna var synliga, där de stack ut från hål i planket. "Fega jävlar", skriker Tommy Berggren i rollen som Joe Hill i filmen. Han ser upp mot himlen. Ett gäng fåglar flaxar förbi. Sedan tar allt slut.

Ingen vet heller vad Utahs guvernör tänkte på. Guvernören var fast övertygad om Joe Hills skuld och hade avfärdat två brev från president Woodrow Wilson om att uppskjuta avrättningen. Kanske tänkte han: äntligen blir jag av med den jobbiga jäveln.

Mycket talar för att Joe Hill gick frivilligt in i döden. Han kunde ha förklarat vad som hände den där olycksaliga kvällen när specerihandlaren mördades, han kunde ha nämnt vem han var med och undvikit dödsdomen, men han lät sin kropp perforeras av ett tiotal kulor i stället. Varför gjorde han det? Vad ledde fram till det beslutet?

Joe Hill föddes som Joel Emmanuel Hägglund och växte upp i Gävle. När han var tolv år gammal insjuknade han i tuberkulos. Den tidens läkarvetenskap hade fått för sig att röntgenstrålar kunde hjälpa till i behandlingen. Det här var på den tiden då man inte visste vad röntgenstrålar kunde användas till, och man provade sig fram. Kunde röntgenstrålar kanske funka som behandling mot tuberkulos? Det kunde de inte. Sedan fick Joel Emmanuel genomgå flera hudbehandlingar som lämnade stora ärr på hals och i ansikte. Men musiken fanns som tur var, och han hade i tidig ålder lärt sig spela banjo, gitarr och munspel. När Joel Emmanuel var tjugotvå år gammal dog hans mor och syskonen sålde föräldrahemmet och delade på pengarna. Inget band honom längre till Gävle eller till Sverige, och Joel Emmanuel gjorde som så många andra vid den här tiden – 1,5 miljoner svenskar emigrerade till USA under en åttioårsperiod – och sökte lyckan över havet. Förmodligen med en portion tacksamhet över att ha lyckats fly undan den svenska läkarvården.

I New York fick han ett jobb som spottkoppsrensare, ett hederligt yrke som någon måste göra. Men hjärtat klappade av rastlöshet i hans bröst och han begav sig västerut, över den nordamerikanska kontinenten. Han ägde bara sin arbetsförmåga och sina två händer, och tog jobb i hamnar och fabriker. Det var jobb som utmärktes av hårt slit och usla villkor. Berättelsen om Joel Emmanuel Hägglund som tog sig från Gävle till Amerikas förenta stater är än så länge också berättelsen om miljoner andra som gjorde resan över havet bara för att slukas i industrikapitalismens stora gap. Och precis som många andra blev Joel Emmanuel involverad i arbetarrörelsen. Han gick med i fackföreningen IWW, Industrial Workers of the World, nationens mest uppskattade och fruktade arbetarrörelse. Det fanns ytterligare en fackförening som samlade arbetare vid den här tiden, American Federation of Labor (AFL). Om man var medlem av IWW tyckte man i regel att AFL var mesar eller allierade med de exploaterande storföretagen. Om man var medlem av AFL tyckte man däremot att IWW:s medlemmar var ett gäng ostädade busar.

Det kanske förvånar en och annan, men den socialistiska rörelsen var stor i USA tidigt på 1900-talet. En socialistisk tidning, Appeal to Reason, som gavs ut varje vecka, hade över femhundratusen prenumeranter och i många städer röstade man fram borgmästare från det socialistiska partiet. Arbetarrörelsen tog naturligtvis sin inspiration från Karl Marx skrifter. Men man var inte tvungen att ha läst Marx för att vara en del av kampen. Det var lika mycket en kamp sprungen ur arbetarnas upplevelser av exploatering. USA hade vid 1900-talets början ungefär 90 miljoner invånare och det uppskattades att tio miljoner levde i fattigdom. Det var vid den här tidpunkten Joel Emmanuel Hägglund bytte namn till Joseph Hillstrom, vilket blev Joe Hill. Joe hade sett exploateringen av arbetarna vid hamnarna och fabrikerna med egna ögon och valde att uttrycka sin frustration i sina sånger. IWW var en sjungande rörelse, och det var Joe Hill som kom att skriva de flesta av deras sånger. 

IWW gav naturligtvis även ut trycksaker. Men som Joe Hill själv förklarade, en trycksak läser man bara en gång, "men en sång lär man sig utantill och sjunger om och om igen". Hills sånger talade till massorna. De var ofta parodier på religiösa sånger som ingick i Frälsningsarméns repertoar, eller "Svältningsarmén" som Hill kallade organisationen. Hills mest välkända sång, "The Preacher and the Slave", gör narr av de feta präster som påminner arbetarna om den belöning som väntar dem i nästa liv:

You will eat, bye and bye
In that glorious land above the sky
Work and Pray, live on hay
You'll get pie in the sky when you die

Att man får äta paj i himlen är förstås en klen tröst när man tuggar på en torr brödskalk eller kokar soppa på ett skinnbälte. Att melodierna till sångerna togs från kända religiösa sånger innebar att alla kände till dem. Det innebar också att folk kunde sjunga Joe Hills texter när de religiösa sångerna spelades. Man kunde förbjuda människor att ställa sig på torget och föra fram radikala politiska budskap, men det var inte lika enkelt att förbjuda människor att sjunga.

Joe Hill blev en galjonsfigur för IWW. Problemet med att vara en galjonsfigur är dock att man blir en synlig måltavla och att man riskerar att stå i skottlinjen när andra inte håller med en i sak. Är man dessutom galjonsfigur för en arbetarrörelse innebär det automatiskt att man har många och mäktiga fiender. När en specerihandlare (och före detta polis) mördades i Salt Lake City, föll misstankarna snart på Joe Hill. Hade han inte fått en skottskada samma kväll som specerihandlaren dödats? Såg han inte ut som den man vittnen pekade ut? Och framförallt, det mest komprometterande av allt, hade han inte ett IWW-medlemskort i ena innerfickan? Kort sagt: personer som inte höll med Joe Hill i sak såg en chans att röja undan en jobbig jävel.

Men det hade som sagt inte behövt sluta med en avrättning. Hill hade kunnat avslöja vad som hände den där kvällen, han hade kunnat avslöja namnet på den kvinna han var med eller förklarat varifrån hans skottskada kom ifrån. Det gjorde han inte. Det gjorde han aldrig. Om vi utgår från att han faktiskt var oskyldig återstår två förklaringar: att han ville skydda identiteten på kvinnan som han hade tillbringat kvällen med, och att han efterhand, när han insåg att dödsdomen skulle verkställas om han inte sa någonting, på något sätt också började vilja den. Ingen vill dö, men är det så orimligt att tänka sig att en man som har ägnat hela sitt liv åt en politisk kamp också kommer fram till övertygelsen att den är värd att dö för? Joe Hill ansåg att vissa saker vare sig kan eller borde man kompromissa med. In i det sista höll han fast vid att han inte hade fått en rättvis rättegång. Han måste också ha kommit fram till slutsatsen att han var nyttigare för arbetarrörelsen som död.

Så avrättades Joe Hill, den 19 november 1915. Så skapades samtidigt en legend. Joe Hill blev mannen som aldrig dog. Han levde kvar i sånger, berättelser och myter. 1936 skrevs "Joe Hill" av Earl Robinson, som för alltid inristade hans namn i den amerikanska folkmusiken. Joe Hills liv har sedan blivit en inspirationskälla för bland andra Woody Guthrie, Joan Baez och Bob Dylan. Det är ändå ganska häftigt för en arbetarpojk från Gävle.

Här hade den här texten kunnat ta slut. Men den kan inte ta slut här. Den får inte. Jag måste på något sätt placera Joe Hills liv och död i samtiden. Jag vill kunna säga att Joe Hill inte dog i onödan, att han har blivit en symbol som förändrar världen. Men det är någonting som tar emot.

Tanken var väl ändå inte att vi skulle hamna här.

Hur jag menar? Jo. Arbetarrörelsen fungerade som en hävstång för det stora flertalet i samhället. Det blev ingen revolution, och det var kanske tur, men med reformer som allmän rösträtt och sociala skyddsnät har samhället förändrats till det bättre.

Arbetarrörelsens stora tragedi (eller ironi) är dock att människor har börjat gilla sin underordning. Vi uppskattar våra lediga helger, våra avolattes (latte serverad i en avokadohalva), och vår mat som levereras till dörren av en sorgligt underbetald utbytesstudent; vi uppskattar allt det här alldeles för mycket för att göra annat än att rycka uppgivet på axlarna åt världens orättvisor. Visst, rika finansvalpar och bankdirektörer kan dra åt helvete. Men i grunden accepterar vi att saker är som de är och att de inte går att göra någonting åt.

Djävulens främsta trick är att få oss att tro att han inte existerar och kapitalismens främsta trick är att få oss att tro att kampen är över. Den får oss att betrakta alla rättvisekamper som delmål i det stora framåtskridandet mot marknadsekonomi och liberal demokrati. När vi tittar tillbaka på historiens många orättvisor är det med en ursäktande inställning. Jo visst, den tidiga industrikapitalismen var hemsk, men det var ett nödvändigt steg mot dagens välstånd. Det är annorlunda nu. Nu har vi pengar över för att... ja, för att kunna köpa saker.

Nej... det kan inte stämma. Jag vägrar tro det.

Vad det än var Joe Hill dog för, så var det inte att för vi skulle kunna avnjuta våra avolattes ifred. Hans död måste vara mer meningsfull än så. Den måste betyda mer.