Sidor

måndag 1 april 2019

60. Gunnar Ekelöf

Vad har vi egentligen poesin till? Varför sitter vi och tragglar oss igenom de där konstiga radbrytningarna och krystade metaforerna? Är det roligt? Blir vi bättre människor? Eller är det bara ett nödvändigt ont, som att gå till gymmet eller tandläkaren? Jag tror att det oftast handlar om någon form av flykt. Poesin manipulerar språket för att få oss att komma bort från vardagen och rutinerna.

Detta kan göras på olika sätt. Minns ni vad jag skrev om Tomas Tranströmer? Tranströmer var en poet som ville fördjupa vår upplevelse av ögonblicket, som ville få oss att se nya sidor av de ting som flammar upp varje morgon när vi slår upp ögonen. Tranströmer vrider och vänder varsamt på verkligheten, så vi ser flyktmöjligheten även i det mest vardagliga ting. Man kan på så sätt se honom som en realistisk avbildare med metaforen som pensel. De fenomen han beskriver finns ju där, mitt framför näsan på oss, det är bara det att vi inte kan uppfatta alla aspekter av dem.

Detta kan kontrasteras mot Gunnar Ekelöf. Ekelöf var en poet som ville lyfta oss över det vardagliga ögonblicket. Hans poesi är för den som sett sig trött på tingen. I Ekelöfs ungdom yttrade det sig framför allt som hat, sorg eller ångest över tillvaron; med en vilja att slita sönder verkligheten, snarare än att vrida och vända på den. Ett berömt exempel är dikten "denaturerad prosa" från 1932:

"krossa bokstävlarna makadam och tänderna gäspar vokaler, svetten rinner i helvete jag dör i mina vindlingar kräkas nu eller aldrig svindel jag och du. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. skrik och rop: det går fort vilken rasande fart i luft och helvete i mina vindlingar som vansinnet i luften svindel. /.../"

Efterhand så utvecklade sig dock en mystisk inställning till tillvaron i Ekelöfs rastlösa och mångsidiga poesi. Så här skriver han i dikten "Gymnosofisten" från 1945:

Vad jag menar
vad jag vill
är någonting annat
alltid någonting annat  – 
/.../
Det är det som får namn när jag ropar
Det är det som får mening när jag förklarar
Detta är det  – men innan jag ännu har ropat
Detta är det  – men innan jag ännu förklarat
Det är det som ännu inte fått namn /.../

Denna mystiska inställning till tillvaron drivs till sin spets i den så kallade "Dīwāntrilogin", som inleddes 1965 med diktsviten Dīwān över Fursten av Emgión. Vad det än är som fursten av Emgión tillber, så är det definitivt inte vardagen; hans böner är böner om någonting annat, även om detta "någonting annat" kanske bara är ett Intet. Att detta något som tillbes är icke-existerande, kan i själva verket ses som en fördel. Så här säger fursten av Emgión om sin gudinna:

Ändå är du inte 
Vilken höjd av Vara!
Jag är  vilken låghet /.../

Problemet när vi människor försöker bilda oss religiösa uppfattningar, är ju att de oundvikligen kontamineras av oss själva och vår jordiska tillvaro. Samma lidande vi arbetade så hårt för att fly undan, visar sig mot slutet av resan ta emot oss på nytt med öppna armar. Vi borde ha använt andra begrepp för att beskriva det gudomliga, men vi hade ju inga andra än våra egna att tillgå. Himmel och Helvete blev på så vis en spegelbild av vår egen värld. Denna ångestfyllda instängdhet i de egna begreppen är ett huvudtema hos Ekelöf allt ifrån ungdomsdiktningen. Tillsammans med fursten utforskar han nu ett sätt att krångla sig ur denna snara, nämligen att redan från början göra klart att det jag nu beskriver är ingenting. Vilket i sin tur kan betyda två saker: att det jag beskriver verkligen inte existerar, eller att det visserligen "existerar", men att inget av våra begrepp (kanske inte ens "vara" eller "existera") kan användas för att beskriva det. Det är detta som är mystik.

Fursten av Emgión beskriver det mest fruktansvärda lidande, men han framstår trots det som orimligt hoppfull. Ju starkare hans lidande blir, desto starkare blir hans tillbedjan av dess motsats, av frånvaron av allt lidande. Frånvaron av allt. Det är en dualism mellan ande och materia som påminner om Stagnelius. Ekelöf är emellertid en man av 1900-talet. Materian känner han till, mer än han skulle önska; med anden är det svårare. Stagnelius tycks i all sin desperation åtminstone ha haft en någorlunda tydlig bild av alternativet till de jordiska lidandena. För Ekelöf är det inte lika självklart. Finns det något alternativ? Hur ser det ut? Kan vi ens föreställa oss det? Med fursten av Emgión som verktyg försöker han greppa anden, men vi känner att hans egen osäkerhet är större än furstens. Törsten efter det andliga är dock lika stark, ja kanske än starkare just eftersom det inte längre är något självklart existerande.

Och törsten består oförändrad i våra dagar. De flesta tror inte på något, eller vet inte vad de tror på, men nyandligheten frodas och Netflix översvämmas av serier med övernaturliga inslag. Tv-serierna gör oss dock förr eller senare besvikna. Det börjar lovande med mystik och gåtor, med det vaga löftet om någonting annat än det vanliga livet; men så småningom känner vi att tv-producenterna i själva verket bara staplar gåta på gåta för att behålla vårt intresse (som ironiskt nog minskar ju mer vi känner att det går rutin i gåtorna) och när de väl besvaras tycker vi svaren är banala och otillfredsställande. "Jaha, var det bara det?" Gunnar Ekelöfs diktargärning gick ut på att undvika såväl staplandet av gåtor som de banala svaren; att ständigt hålla dörren på glänt mot det där "någonting annat" som vi så förtvivlat letar efter.

                                                      *

Själv brukar jag ta en promenad när jag vill fly vardagsbekymren. Inte långt från där jag bor finns en trevlig skogsstig, som lämpar sig utmärkt för sådana ändamål. Jag stoppar ner poesiböckerna i min tygkasse, stänger av datorn, öppnar dörren och börjar gå. Efter att ha promenerat en liten stund noterar jag en storslagen ek som står vid sidan av stigen. Jag stannar upp. Är det nu själva eken jag vill fördjupa mitt seende av, själva eken jag vill fly in i, så är det Tranströmer jag ska ta fram ur min tygkasse; men är det något annat än eken jag är ute efter, om jag vill använda eken endast som hävstång för att fly bort, ja då är det Ekelöf som bör plockas fram.

Eller så går jag bara fram till ekens stam och sätter mig ner vid den. Sluter ögonen och somnar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar