Hur sjutton går det ihop?
För att svara på den frågan är det nog bäst att vi gör som Frans G. Bengtsson själv gör i essäsamlingen De långhåriga merovingerna och börjar hos de epizephyriska lokrerna vid foten av berget Zephyrion på det tarentinska havets kust. Essän "Zaleukos" handlar om en vis man med samma namn, som stiftade lagar åt nämnda lokrer. Budskapet är genuint konservativt. Lagar och styrelseskick, sammanfattar Bengtsson mot slutet, betyder egentligen inte någonting i sig själva – det viktiga är att de inte förändras. En stor del av det mänskliga lidandet uppstår nämligen genom meningslös träta om lagar, ett hopplöst skiftande av lika usla styrelseskick och en evig kamp om vem som ska ha makten. I botten av detta synsätt ligger en djup pessimism rörande människans förmåga att skapa en rimlig tillvaro åt sig själv.
Det finns ju två sorters konservatism. Den ena sorten har ett specifikt idéinnehåll, som av en eller annan anledning uppfattas som gammalt (om det nu är antifeminism, nej till homoäktenskap, mot den moderna konsten eller någonting annat). Den andra sorten är den som helt enkelt menar att saker inte bör förändras så snabbt; att det finns ett egenvärde i att "konservera". Det är denna sistnämnda variant som Bengtsson förfäktar i ovan nämnda essä och som också går som ett stråk genom hela hans författarskap. Hållningen kan tyckas märklig. Inte minst verkar det ligga något genuint odemokratiskt i den – om lagar och styrelseskick bör förbli som de är, varför ska då människor ens tillåtas rösta om dem? Å andra sidan är väl den moderna demokratin en betydligt mer "konserverande" styrelseform än diktaturen, där den starke med fast hand kan genomföra vilka förändringar han vill och där folket förr eller senare drivs till uppslitande revolutioner, som i sin tur leder till nya diktaturer ... och så vidare. Dessutom är det lättare att känna sympati för denna Bengtssonska konservatism. Det finns något mycket mänskligt i den och den bär som sagt ofta på ett drag av insiktsfull pessimism som är lätt att känna igen sig i. Ett visst drag av tolerans finns där också – låt folk ha de kulturer och styrelseskick som passar dem bäst, försök inte pracka på dem något nytt utifrån, det leder ändå bara till onödigt lidande.
Frans G. Bengtssons krigsromantik kan med tanke på hans konservatism verka en smula svår att förstå. Om det nu är bäst att alla får sköta sig själva och allt förbli vad det har varit – varför då upphöja och romantisera diverse angreppskrigförare som far från land till land och skövlar och bränner ner? Svaret ligger till stor del i Bengtssons dyrkan av vad man en gång i tiden brukade kalla för "stora män" eller "hjältar". Och av alla stora män är så klart Karl XII den som fick den allra största beundran och uppmärksamheten från honom - "så klart", eftersom det är en klassisk favorit för konservativa gubbar, men annars egentligen än mer obegripligt än när det gäller krigförare i största allmänhet. Karl XII var en man vars krig var meningslösa från första början, drevs vidare utan någon särskild synbar anledning och avslutades i fullkomligt fiasko. Bengtssons mastodontbiografi Karl XII:s levnad är trots allt detta ett mästerverk. En förklaring till att boken är så bra, är att Bengtsson inte är ute efter att tona ner det mänskliga lidande och de militära katastrofer som krigarkungen lämnade efter sig. När man betraktar Karl XII, framhåller Bengtsson, kan man nämligen inte betrakta honom ur nyttosynpunkt. För oss som inte är hjältar, skriver han,
ter det sig i allmänhet högst angeläget, rörande de hjältar vi till äventyrs tycka om, att påvisa hur uppfyllda av nyttighetspatos och kloka uppsåt de varit i allt sitt verk och all sin strävan: nyttighet för sitt land, för sin samtid, för sin eftervärld, för 'utvecklingen'; i sista hand nyttighet för just oss själva, som för ögonblicket äro utvecklingens sista skrik; liksom om i grunden, vid analysens slutpunkt, omsorgen om våra bankböckers välfylldhet, våra provinsialläkares förträfflighet och vår stavnings korrekthet varit – eller borde ha varit – det hedervärda högsta målet för all deras verksamhet, det enda som strängt taget kan rättfärdiga deras existens. Men låt oss inte vara mer småsinta än vår natur tvingar oss till; vilket förmodligen räcker. Vi böra inte helt och hållet – kanske inte ens i främsta rummet – uppfatta hjältarna som någon sorts nyttans springpojkar; om de så varit, skulle de fort förtvinat av ledsnad och känt sig drunkna i alltings stupiditet. Ty de äro dock Guds konstverk, det bästa och mest livsladdade ur hans verkstad, upphöjda och farliga fenomen; under det vi andra på sin höjd äro hans möbelstift och nubb, ofta sannolikt endast hans täljspånor, överblivna på sopbacken.
Frans G. Bengtsson avfärdar därmed helt tendensen hos vissa historiker att hitta en rationell förklaring till Karl XII:s handlingar. I formuleringen om Karl XII som "Guds konstverk" hittar vi en nyckel till hans höga uppfattning om kungen. Bengtsson betraktar krigarkungen och hans gärningar som ett slags konst. Jag för min del skulle ha svårt att sluta uppskatta en fantastisk roman, låt eller målning, bara för att jag fick reda på att författaren, artisten eller konstnären var en usling (detta händer ju för övrigt rätt ofta). Bra litteratur, musik och konst är helt enkelt för viktiga för mig, de är som Bengtsson skriver "självändamål" och ingenting man bara kan skära bort i en moralisk och politisk ekvation. Och det är någonting i den stilen jag antar att Bengtsson känner för Karl XII – utan hjältar som honom hade tillvaron här på jorden tappat en stor del av sin krydda; visst hade vissa av oss kanske levt lite längre och med något färre fysiska lidanden, men vad skulle det ha spelat för roll om livet samtidigt på det stora hela hade förblivit utan smak? Bakgrunden till ett sådant tänkande måste rimligtvis vara ett slags vantrivsel med vardagslivet och "det vanliga" i största allmänhet. Frans G. Bengtsson var en sjuklig och ofta nedstämd människa - andra av samma personlighetstyp tar kanske sin tillflykt till musik eller annat, Bengtsson tog sin tillflykt till historien med dess "stora män" och roande anekdoter. (En tillflykt som hos individen får betraktas som relativt harmlös, men som så klart i större skala riskerar att urarta i rena fascismen.)
Frans G. Bengtssons förkovrande i de stora hjältarnas liv och leverne var emellertid också en flykt från samtiden. Essän "Skyttegravsepik" visar tydligt att hans militärromantik inte utsträckte sig till i tiden mer närliggande slakter. Ämnet för essän är första världskriget, ett krig som Bengtsson känner avsmak för. Men varför? Han medger till och med själv på ett ställe att lidandet i äldre tiders krig antagligen var ännu värre, på grund av bristande medicinsk vetenskap (bland annat). Det problematiska med första världskriget kan alltså inte först och främst vara själva det mänskliga lidandet. För Bengtsson är det istället dess "starka prägel av svagsinthet", som i grund och botten härrör från bristen på stora ledare. Så här skriver han: "Ty det kraftigaste tänkbara argument mot krig och rustningar vore, om man för mänskligheten kunde göra troligt det som världskriget synes utvisa, nämligen att vår civilisation inte längre frambringar människor som verkligen förstå sig på att leda ett krig; eller att det moderna kriget, i fullt utbildad gestalt, över huvud taget är ett fenomen som inte längre kan ledas ens på ett tillnärmelsevis förnuftigt sätt." Och här har han ju onekligen en viss poäng, får man erkänna.
Frans G. Bengtssons vackraste och mest tänkvärda samtidskritik är annars den som läggs fram i "Vintermänniskan", den essä som avslutar De långhåriga merovingerna. Här ställer Bengtsson vintermänniskan mot "värmeledningsmänniskan". Den förstnämnda är den människa för vilken naturens grundläggande dystra villkor fortfarande gör sig starkt påminda – den gammelsvenske bonden som får utstå alla tänkbara vedermödor under den hårda vintern, i trygg förvissning om alltings grundläggande djävlighet. Den sistnämnda är den människa som fjärmat sig från dessa villkor genom gatljus, bekvämligheter och värmeledningar. För denne är vintern snarast en vag irritation, som resulterar i inställda tåg och annat elände, men som hela tiden hålls på behörigt avstånd med hjälp av den moderna civilisationens landvinningar. Det kan tyckas som om denne värmeledningsmänniska är i en avundsvärd position; att han är ett tecken på att vår civilisation gått framåt och människan blivit lyckligare. Men Bengtsson presenterar ett annat sätt att se på saken i följande tänkvärda rader:
När värmeledningsmänniskan värmeledning inte värmer nog, har hon endast ett att göra: att ringa till vicevärden och klaga. När annat krånglar för henne, ringer hon också till vicevärden: denne är nämligen till för att mottaga klagomål och avhjälpa dem, och småningom blir för värmeledningsmänniskan hela hennes tillvaro en angelägenhet som en eller annan vicevärd eller likställd – hovmästare, telefonchef eller statsminister – snarast möjligt bör ställa till rätta, och där man fortast får allt avhjälpt genom att klaga så mycket som möjligt. Den ideala tillvaron, tänker hon, kan förverkligas genom klagomål. Annan utväg än att klaga finns inte för värmeledningsmänniskan, ty själv förmår hon ingenting göra med sina apparater och allt annat livets raffinemang som hon trasslat in sig i. Kanske skall denna hos henne framtvungna inställning småningom utvecklas därhän, att hon skall förlora all förmåga att vara glad eller sorgsen, nöjd eller förtvivlad, skämtsam eller allvarlig, och endast behålla kvar en viss skrikig misslynthet med allt och alla som sitt normala tillstånd. Cirkeln sluter sig; the wheel, som Shakespeare säger, has come full circle; och barnet, skrikande i sin vagga, blir ett med värmeledningsmänniskan, skrikande i sin civilisation.
Mot detta ställs alltså den åt sig själv lämnade vintermänniskan, som bara har att lita på sin egen förmåga mot den omringande, fientliga naturen; som inte har någon att klaga till, som blir genuint glad när något för en gångs skull går bra och som verkligen förmår att uppskatta de enkla väggar och tak som skyddar mot de yttre makterna. En genuin stoiker och en verkligt mänsklig sådan. Hur ska vi förstå detta? Som en implicit uppmaning till ett politiskt program att göra människans liv mer obekvämt, i syfte att tvinga fram det mänskliga i oss? Nej, det vore orimligt och fruktansvärt, det tror jag Frans G. Bengtsson också hade tyckt. Det finns ingen väg tillbaka från bekvämligheten och människan kommer knappast upphöra att sträva i dess riktning. Väl där kanske vi känner oss rotlösa, börjar skriva essäer eller leva vildmarksliv – men där hemma väntar ändå värmeledningar och duntäcke, och det är hem vi förr eller senare återvänder. Valet mellan att vara värmeledningsmänniska och vintermänniska är i själva verket inget val – en vintermänniska har närmast per definition inget val och den som har ett val väljer så gott som alltid att vara värmeledningsmänniska. (Den som väljer att vara vintermänniska är i regel bara en förklädd värmeledningsmänniska.)
Så vad ska vi värmeledningsmänniskor (dit man även får räkna Frans G. Bengtsson) med vintermänniskoidealet till? Har det någon mening? Bengtsson valde ju själv inte att bosätta sig som enkel bonde i en stuga med den iskalla vintern direkt utanför dörren – så vad var det då han tog med sig från denna vintermänniska? Kanske är en del av svaret att vintermänniskan hjälper oss att se våra typiska brister som värmeledningsmänniskor och därmed ger oss möjligheten att i viss mån åtgärda dem – klaga mindre, uthärda olyckor mer stoiskt och i högre grad ta ansvar för våra egna liv. Vintermänniskan blir ett slags tillnyktrande påminnelse. Men kanske går det också att bli en vintermänniska i mer metaforisk mening; en människa som vägrar se världen som bättre än vad den är, som vet att det mesta går åt helvete men försöker ändå, och som i korta ögonblick är förmögen att känna verklig lycka och verklig smärta.
Om Frans G. Bengtsson lyckades bli en sådan människa är oklart, men det är frestande att se honom på det sättet. Det finns dock en anledning till att vi kan vara så gott som fullkomligt säkra på att han aldrig, hur länge han än hade levt, hade kunnat välja bort civilisationens bekvämligheter för ett mer primitivt liv – nämligen att han då också hade varit tvungen att lämna sitt livs allra största kärlek, den kärlek som (måste vi ändå säga) får den till krigsherrar och gamla grekiska lagstiftare att blekna, kärleken till böckerna och lärdomen. Denna kärlek är fantastiskt beskriven i essän "Äreminne till Magliabechi", om en italiensk bibliotekarie på 1600-talet, som var en läsare av monstruösa proportioner. Bengtsson ställer i essän bland annat följande fråga: När det finns så oändligt många böcker, varför strävar vi ändå efter att leta fram och skapa ännu fler? ("Vad användning har jag för en publikation som sprider nytt ljus över renässansen, när jag under de närmaste par hundra åren har tillräckligt att göra med dem som sprida gammalt.") Men så tänker inte älskaren av gamla böcker: "De aldrig lästa böckerna förbli de bästa, och från millioner verk som finnas tillgängliga kunna vi sålunda längta till dem vi aldrig skola få se." Det är en kärlek som närmar sig erotiken: "Liksom hos Casanova en strävan fanns att älska alla kvinnor, finns det hos vissa människor en instinktiv strävan att läsa alla böcker."
Av dessa ord återstår väl för mig egentligen bara att dra den självklara slutsatsen: Den enda som kan uppskatta Frans G. Bengtssons spirituella, underhållande och tankeväckande böcker mer än mig, är den som fortfarande inte har läst dem. Så sätt igång och läs – eller bevara den kanske enda magi som finns tillgänglig för oss värmeledningsmänniskor och låt begäret förbli otillfredsställt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar