66. Jens Lekman

Finspång den tredje februari 2007. Ni skulle ha varit där! Eller nä förresten, det fanns säkert tusen andra ställen som var viktigare, intressantare eller roligare att vara på den kvällen. Men jag var där i alla fall och fick ett minne för livet som jag aldrig kommer glömma. Eller aldrig och aldrig förresten, förr eller senare så glömmer man väl nästan allt. Men jag kommer ihåg det nu i alla fall och det måste ju betyda någonting.

Jens Lekman hade konsert på Folkets hus. Han hade fått ett mejl från gymnasieeleverna Ida och Emilia som ville anordna en musikfestival i den lilla bruksorten. Jens, som mindes sina barndomssomrar hos morfar som bodde i trakten, blev nostalgisk och ställde upp gratis. Jag och två vänner studerade i Linköping vid den här tiden. Vi ringde Ida och fixade biljetter (det var så man skulle göra) och så åkte vi dit. Vi var väl kanske drygt 100 personer som var där. Efter ett par harmlösa förband kliver Jens upp. Han säger: "Ni får gärna prata med varandra. Jag spenderade en stor del av mitt liv utan att prata mycket alls och det ledde mig ingen vart." Publikens hjärtan smälter. Han framför en cover på Paul Simons "You can call me Al" och vi bjuds på en försmak från det kommande albumet Night Falls Over Kortedala ("A Postcard to Nina" var det, närmare bestämt). Prick klockan ett kliver en "Kling och Klang"-ordningsvakt med mustasch upp på scenen och meddelar att nu är tiden ute och vi får lov att gå hem. Då tar Jens med sig gitarren, sätter sig på ett staket utanför Folkets hus i Finspång och spelar "Tram # 7 To Heaven" för vinternatten. Där och då blev det väl egentligen klart att om jag någon gång, sisådär 12 år senare, skulle göra en lista över världshistoriens bästa svenskar, så skulle Jens Lekman placera sig någonstans på topp 70. Minst.

Åren går.

Man flyttar några gånger. Åker till Australien och kommer hem igen. Tar examen. Tar examen igen. Får ett jobb. Blir gråhårig. Gifter sig och skaffar barn. Och så en dag blir det dags att skriva det där inlägget som på ett vis påbörjades redan den där vinternatten i Finspång tredje februari 2007. Det är svårt, för hur jäkla bra Jens Lekman än är, så måste denna text ofrånkomligen handla om nostalgi. Men det finns ännu ingen riktigt etablerad form för att göra nostalgi av 00-talet. Det måste gå några år till. Vi som var unga då måste ta oss igenom småbarnsåldern och börja tjäna bättre pengar. Vi måste etablera oss i samhället och hamna "mitt i livet" som man säger. Och när vi väl står där, till mitten hunna på vår levnads vandring, så kommer vi få en närmast outhärdligt stark lust efter att återuppleva vår ungdom. Vi kommer vara beredda att återigen springa på konserter med våra ungdomshjältar (barnen kommer vara så pass stora att de kan vara hemma själva). Biljetterna kommer vara dyrare den här gången. Skivbolagen kommer gnugga händerna över den nya marknaden. Håkan Hellström kommer sluta att släppa nya skivor och istället framföra Känn ingen sorg för mig Göteborg i sin helhet på Ullevi. Det kommer anordnas "Best of the 00's"-festivaler. Det kommer göras nya filmer om 9/11 och finanskrisen, och vi kommer alla förtjusas över de tidsenliga kostymerna. Och kanske kommer våra barn se ett visst exotiskt skimmer över decenniet och med en ironisk blinkning dra fram våra gamla hipsterattiraljer ur garderoben.

Men vi är inte där än. Än så länge är Jens Lekman bara en mer eller mindre otidsenlig artist, som det dock finns så många anledningar att älska. I hans texter förenas storslagen och blåögd romantik med ironisk fyndighet; stora känslor med vardagsbetraktelser. Vad som verkar vara en smäktande kärlekssång, kan i själva verket handla om den lokala svartfrisören: "When Shirin cuts my hair it's like a love affair, let those locks fall to the ground or let them stay there. I show her my passport, what I looked like, but she just smiles and lets me know it's gonna be all right ..." ("Shirin"). I "Kanske är jag kär i dig" inleder Jens med en historia om en gris, men sången går strax över till svårigheten att föra en konversation med någon man är kär i:

I saw on TV about this little kid
Who had a pig for a pet
His mom had once been attacked by a dog
So a pig was the closest thing he could get

This has of course nothing to do with anything
I just get so nervous when I'm talking to you ...

Precis som all bra indiepop handlar Jens Lekmans musik om att göra något mycket storslaget av vardagens små misslyckanden. Patetisk kanske, men om ens tillvaro till större delen består av just sådana små misslyckanden, så är det ju själva ens liv i uppförstorad form som spelas upp när man lyssnar på Jens. Musiken blir en sådan där kompis som verkligen förstår en och därför känns helt naturlig och avslappnad att umgås med. Det handlar sannerligen inte om att bli utmanad intellektuellt; det handlar om att hitta vänskap, kärlek och förståelse i popmusiken.

Samtidigt, till skillnad från ens riktiga vänner, så kan Jens också bli en hjälte, någon att se upp till och idolisera. Att musiken lyfter från vardag till pophimmel, har till stor del att göra med hans starka känsla för vackra melodier och samplingar. Den här bloggen heter ju "Världshistoriens 101 bästa svenskar" och om nu Jens Lekman även har någon historisk betydelse, och inte bara är tidlöst bra (vilket hade räckt alldeles utmärkt för mig), så ligger den kanske i hans användande av samplingar för att skapa storslagen popmusik. I detta avseende var Jens Lekman, när han slog igenom, ett slags flaggskepp för den fantastiska kreativitet som 00-talets genomslag för internetkulturen innebar. Jens brydde sig inte om att cleara alla samplingar, det hade kostat skjortan; han körde på ändå och hoppades att det skulle hålla. Det framstod inte som någonting särskilt konstigt i en tid då den enorma explosionen av tillgång till musik som Internet och möjligheten till nedladdning medförde, också förde med sig en känsla av att allt var ok att sno, att allt var tillåtet att lyssna på och ingenting förbjudet att inspireras av. Musikvärlden, både de som lyssnade och de som skapade, präglades av en obetvinglig glupskhet efter nya, vackra ljud, oavsett vilken genre de råkade komma ifrån. Inom indiepopen innebar det att 90-talets rättrogenhet spolades bort och att indiekidsen lämnade de skramliga gitarrerna och började dansa extatiskt till syntslingor och hiphopsamplingar. I denna utveckling intog Sverige en framstående position. Jens Lekman och hans gelikar på västkusten var lika älskade hos amerikaner och australiensare som hos sina landsmän. Sverige var (och är kanske fortfarande) den globala medelklassens Utopia; sprudlande, bitterljuv popmusik var drömrikets soundtrack.

Så vi ses väl på den där nostalgikonserten om några år. Jens kommer vara där. Jag kommer vara där. Martin och Johannes också. Jag vet inte vilka Ida och Emilia är idag, men jag litar på att de också kommer vara där. Ordningsvakten från Finspång kommer inte att vara där, han kommer sitta på ett ålderdomshem någonstans. (Men det är lugnt, vi kommer ändå gå hem klockan ett.) Alla kommer vara vänner och allt kommer bli bra igen. Precis som det var 2007.