När någon frågar vad jag verkligen älskar, vilka konstbedrifter jag håller för allra störst och finast, kommer jag sannolikt fortsätta svara att det är Bröderna Karamazov, Dekalogen och något självporträtt av Rembrandt. Men om jag verkar lite frånvarande och disträ, så har det sin förklaring. Långt därinne bakom alla mina äkta uttryck och fasader sitter nämligen min själ och nynnar på refrängen till "Be My Baby". Precis som den alltid gör.Vi kanske inte alltid stoltserar med popmelodier när vi diskuterar vilken konst som verkligen berör oss. Men låtarna finns bevarade djupt i våra hjärtan. Naturligtvis är det någon som skapat dessa underbara stycken musik. Fråga människor runt om i världen vilka popslingor de nynnar med i när de kokar morgonkaffet eller vilka låtar de dansar till på förfesten. Svaret kan mycket väl vara skapelser av Beatles, Bowie eller Beyonce.
Men påfallande ofta kommer svaret att vara Benny Andersson och Björn Ulvaeus.
Eller ja, i indirekt form åtminstone, för det är förstås genom den häpnadsväckande succén med ABBA som låtskrivarparet i första hand förknippas. ABBA har sålt mer än nästan någon annan artist och de är allmänt älskade, men samtidigt står de ibland som symbol för en sorts ytlig glättighet som en mer svårmodig publik alltid haft svårt för. För ett tag sen fann jag mig själv i en suddig nattdiskussion med vänner, där jag försökte understryka att jag verkligen älskade gruppen men samtidigt kunde känna hur de ofta balanserade på gränsen mellan genialt och cheesy, mellan smaklös hurtighet och formidabel poplycka. Jag vill minnas att flera fann mitt resonemang obegripligt – vadå, ABBA är ju briljanta, punkt. Vad försöker du säga? Det kan förstås ha varit så att jag helt enkelt uttryckte mig otydligt (och att de bara drev med mig), men jag har ändå fått uppfattningen att många alltid helt oproblematiskt älskat gruppen. Så har det inte varit för mig. Var, undrar vän av melankoli, finns den lidande konstnären och det mörka djupet? Det var svårt att gå från "I Know It's Over" till "Take a Chance on Me". The Smiths var den förstående vännen som visste hur jävligt det kändes med kärlek och allt, ABBA var den oförstående föräldern som tyckte man skulle rycka upp sig och vara glad åt att det var fint väder. Allt var så glatt och duktigt. Kunde de inte sjunga åtminstone lite grann om döden?
Sedan insåg jag två saker. För det första: Det finns gott om tillfällen i livet när den oproblematiska sockerchocken fyller sitt syfte. Herregud, jag var ju ett stort fan av tweepop, så jag vet inte vad jag hade problem med egentligen. (ABBA har för övrigt gjort den kanske bästa proto-tweelåten någonsin.) För det andra: Det finns ju svärta i ABBAs musik. På samma sätt som det tog tid för mig att upptäcka att disco kunde vara den mest melankoliska genren av dem alla, så tog det ett tag innan jag upptäckte – eller erkände – det bitterljuva stråket i dunderhits som "Knowing Me, Knowing You" och "Dancing Queen" (är den sistnämnda poppärlan frigörande optimistisk eller svidande smärtsam? Är hon "the dancing queen" eller är det bara en ensam persons omöjligt romantiska dröm?). Sen har vi förstås de mer uppenbart sorgbestänkta låtarna, som de flesta på gruppens sista album The Visitors. "When All Is Said and Done" och "One of Us" är oomkullrunkeliga klassiker i största allmänhet, men det är också genuint sorgsna sådana. Kanske är det för att musiken nu spelar med i de dystra texterna som vi hör det melankoliska så tydligt. För egentligen har ju ABBAs musik nästan alltid handlat om människor som är på väg bort från kärlek, som saknar den, som längtar efter den. Inte så ofta som man kan tro handlar den om lycka och tillfredsställelse. Vid inspelningen av The Visitors hade gruppens romantiska relationer brustit och vetskapen om att männen skrev texter som kvinnorna fick sjunga skapar också det en särskild ... ja jag vet inte, men en särskild effekt. En laddning. Vem är det egentligen som står för det som sjungs? Vem är det som känner vad?
Naturligtvis var Agnetha Fältskog och Anni-Frid "Frida" Lyngstad enormt viktiga komponenter i fenomenet ABBA. Det är deras sångröster och personligheter som knyter ihop melodierna och texterna till det färdiga, känslomässiga succépaket som är ABBA. (Stikkan Andersson som skrev många av texterna ska inte heller glömmas bort.) Vi funderade ganska mycket på hur vi skulle hantera de olika personerna, men landade i att Fältskog och Lyngstad fick stå som egna kandidater till listan medan Andersson och Ulvaeus fick stå som en gemensam kandidat. De skrev ABBAs låtar ihop och de har också fortsatt samarbeta i världssuccéer som Chess (med oförglömliga hits som "Anthem" och "One Night in Bangkok"), så de har varit svåra att separera från varandra. Fältskog och Lyngstad med sina olika röster och solokarriärer har vi haft lättare att bedöma på egen hand. Det har inte räckt till en plats på den här listan (Fältskog var inte alltför långt ifrån), men det är viktigt att de lyfts fram för utan dem skulle vi säkerligen inte värdera Björn och Benny så högt som vi gör.
Sen är ju inte Björn och Benny samma person heller. Björn har blivit en ganska nitisk medlem av Humanisterna medan Benny på äldre dar framstår som en go gubbe med sin dansbandstrevliga Benny Andersson Orkester. (Häri ligger också förklaringen till varför Benny förärades plats 14 på listan och Björn den lägre placeringen 15.) Men anledningen till att vi älskar dem är förstås för det de gjorde tillsammans, poplåtarna de skapade ihop. För all den glädje och tröst de skänkt människor. För drömmarna de gött, för vardagarna de förgyllt. Nej, Benny Andersson och Björn Ulvaeus har inte skrivit Bröderna Karamazov eller regisserat Dekalogen. Men de har skrivit "Dancing Queen". Frågan är om det inte räcker precis lika långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar