16. Tage Danielsson

När man åker genom den östgötska landsbygden händer det inte sällan att man kastar ett öga utanför bilfönstret och noterar en jättelik ek som tornar upp sig över det omgivande landskapet. Stammen är tjock och grov – ordet trygg kommer osökt upp i ens medvetande som det bästa sättet att beskriva den. De starka grenarna sträcker sig åt alla håll, utan att för den sakens skull förändra intrycket av stabil enhet. Är det sommar breder ett vackert lövverk ut sig som en skyddande hand över äng och åker. Trots ekens väldighet, känns den aldrig skrämmande; bara stark, trygg och säker. Något att söka skydd under eller bara slå sig ner vid en liten stund.

Ungefär på det sättet tänker jag mig att Tage Danielsson tornar upp sig över Sverige och svensk kultur.

Jag har inte kommit på liknelsen med den östgötska eken själv. Som ni minns yttrade Tage Danielsson en gång några vackra och väl valda ord om Monica Zetterlund. Monica har i sin tur berättat hur Tage i hennes ögon var "den stora eken som jag kunde luta mig emot". (Den annars inte särskilt religiösa Zetterlund var rentav beredd att hävda att "om jag haft nån Gud, så var det väl Tage".) Trots alla satiriska spetsigheter som hans revyer, filmer och böcker är fulla av, så är det ändå på något vis så vi ser på honom: lugn, trygg och snäll. En person och auktoritet att luta sig emot när det blåser. Tage var under en tid chef på Sveriges Radios underhållningsavdelning och det kanske känns konstigt att tänka på honom i en chefsroll, men hans gamla underlydande vittnar om hur han hade en helt naturlig auktoritet utan att någonsin kännas auktoritär. Kanske kan man se honom som fadersfiguren för en hel generation av svenska nöjesprofiler – och så småningom även för en hel nation. Naturligtvis innebar det en icke oansenlig makt. Ingen skådespelare, komiker eller artist svarade nej om Tage frågade; och när han talade lyssnade journalisterna och (i nästa steg) hela svenska folket.

Precis som den östgötska eken sträcker ut sina grenar i alla väderstreck utan att låta sig tyglas, så lät inte heller Tage Danielsson begränsa sin kreativitet till ett verksamhetsområde. Som chef för radions underhållningsavdelning var han med om att kläcka idén till program som Sommar och Ring så spelar vi (båda två fortfarande hörnstolpar i radiotablån). Tillsammans med Hasse Alfredson gjorde han en lång rad klassiska filmer och revyer. Som jag redan skrivit i texten om hans skånska vapendragare, så blev "Hasseåtage" en institution i svenskt nöjesliv och en måttstock som all senare intelligent underhållning på svenska måste mäta sig med. På scen kompletterades Hasses skånska svada på ett fantastiskt sätt av Tages milda östgötska. Bland hans sista stora prestationer måste Ronja Rövardotter nämnas, i mitt tycke en av de allra finaste filmatiseringarna av något av Astrid Lindgrens verk.

På mig personligen har han dock faktiskt gjort allra störst intryck som författare och skribent. I tolvårsåldern läste jag sönder Tage Danielssons paket (en samling av några av Tages bästa skrifter) och den kan mycket väl ha varit min främsta källa till allmänbildning innan gymnasiet. När min mormor och morfar flyttade ifrån sin villa och var tvungna att göra sig av med en massa böcker, så var Tages paket den första jag lade beslag på. Där finns "Sagor för barn över 18 år", där bland annat sagan om Karl Bertil Jonsson ingick, vars filmatisering senare skulle bli vår svenska juls allra finaste ögonblick. Där finns "Tage Danielssons grallimatik", en genialisk djupdykning i "struntpratets fysiologi och teknik", som lärde mig mer om att se igenom det dunkelt sagda och tänkta, än vad fyra års akademiska studier i analytisk filosofi någonsin kunde göra. Här finns också diktsamlingen "Tage Danielssons samlade dikter 1967-1967", som bekräftar hans ställning som "portalfiguren för medelmåttig dikt från 60-talet" (Tages egna ord).

Avslutningsvis (och kanske lite långsökt) kan den östgötska ekens lövverk som sträcker sin skyddande grönska över omgivningen, få symbolisera Tage Danielssons samhällsengagemang, som gick som en röd tråd genom hela hans gärning. Under flera år skrev han samhällskritiska dagsverser, så kallade "tankar från roten", i tidningen Arbetaren. I filmen Äppelkriget var det miljöfrågorna som behandlades; och "Om sannolikhet", hans klassiska monolog om kärnkraft, har blivit berömd och citeras fortfarande i samhällsdebatten. Självklart måste också den vackra och bittra "Var blev ni av ljuva drömmar" (sjungen av Monica Zetterlund i revyn Svea Hund 1976) nämnas, där Hasse och Tage luftade sin besvikelse över den samtida socialdemokratin. "Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, / ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?" sjöng Monica och slog an en sträng djupt inom varje tänkande och drömmande människa.

När vi tänker på Tage Danielsson idag är det kanske främst med en känsla av saknad. Saknad efter Tage själv så klart (varför var han tvungen att gå och dö, endast 57 år gammal?), men också efter hela den tid och tidsanda han representerade. Blixten kan slå ner och förbränna även den stoltaste ek. Vi känner sorg när vi på den plats där eken en gång stod, nu bara ser ett utbränt skal. Och vi drömmer oss så klart tillbaka och blir nostalgiska, medan vi kör vidare genom det östgötska landskapet. Men hade vi bara stannat, klivit ur bilen och gått närmare, så hade vi sett hur nya ljusgröna skott sköt upp ur de till synes döda grenarna. För så här är det: Människor och ekar dör. Humor föråldras och tappar sin lyster. Men så länge Tage Danielssons paket står kvar i en och annan bokhylla, så länge någon snubblar över hans revyer på SVT:s öppna arkiv och så länge Karl Bertil Jonsson delar ut sina julklappar den tjugofjärde december varje år; så länge kommer det också sås nya frön av klokhet och humanism i vår värld.