19. Raoul Wallenberg

De flesta hjältar blir inte ihågkomna. Inga monument reses över dem, inga pris instiftas i deras namn. Jag tror att även i de mest hopplösa situationer, så finns det en och annan som är beredd att göra något utöver det vanliga för att hjälpa sina medmänniskor. Men det hör till sakens natur att svåra försök sällan lyckas och att den som riskerar sitt liv ofta mister det. Belöningen motsvarar inte handlingen och (ännu värre) i regel finns kanske ingen kvar som kan berätta att den över huvud taget har utförts. "Vi får aldrig glömma", säger vi och vi säger det eftersom vi vet att så mycket redan är glömt.

Varje normalt funtad människa upplever en diffus och ångestladdad känsla av dåligt samvete över detta. Därför präglas också upphöjelsen av de få ihågkomna hjältar vi faktiskt har av en viss desperation. Att Raoul Wallenberg reste till Ungern, räddade tiotusentals människor och sedan försvann till ett sovjetiskt fängelse utan att någonsin höras av igen, gör oss förtvivlade. Visst finns det dem som tror på ett liv efter detta, där man kan tänka sig att herr Wallenberg sitter och myser över allt postumt beröm. Men de flesta som reser statyer över honom, instiftar priser i hans namn och håller högstämda tal över honom, tror innerst inne inte det. De drivs av en känsla av otillfredsställelse som aldrig kan bli mättad. Smäll upp en staty till så kanske det blir bättre ... men nej, Raoul Wallenberg är fortfarande lika död och ovetande, och otillfredsställelsen lika stark som förut.

Definitionen av vem som egentligen är en hjälte har minst sagt skiftat genom åren. Frans G. Bengtsson omtalar till exempel Karl XII som en hjälte, som om det vore en självklarhet. Idag talar vi gärna om "vardagshjältar" som kanske räddat en hund från att bli överkörd eller lämnat tillbaka en upphittad plånbok. Men märkligt nog tycks det ändå finnas något gemensamt mellan alla dessa olika personer – från Gustav II Adolf till Greta Thunberg, från Avengers till Raoul Wallenberg – som fått epitetet hjälte genom åren. Det handlar i grunden om att göra något utöver det vanliga. Vi människor är bekväma, fega och gillar rutiner. Hjältemodig är den som trotsar bekvämligheten, vågar livet och bryter rutinerna för att göra det som är rätt (sen kan vi tvista om huruvida detta rätta består i att slå ihjäl katoliker, strejka för klimatet, besegra Thanos eller rädda tiotusentals från gaskamrarna).

Att Raoul Wallenberg var en hjälte är det förhoppningsvis få som skulle säga emot idag. Raoul hörde till en sidogren till den stora finanssläkten Wallenberg (hans farfarsfar var André Oscar Wallenberg, som lagt grunden till släktens förmögenhet genom sitt grundande av Stockholms Enskilda Bank). Familjen såg framför sig en karriär som bankman för den unge Raoul, men efter olika ströjobb började han istället i mitten av 40-talet arbeta på en liten handelsfirma, Mellaneuropeiska Handelsbolaget, som sysslade med export och import av livsmedel mellan Sverige och Ungern. Arbetet innebar ett flitigt resande fram och tillbaka mellan Stockholm och Budapest. Wallenberg blev snart firmans utlandsdirektör.

Det Ungern Raoul Wallenberg bedrev affärsverksamhet med var länge ett land förhållandevis förskonat från nazisternas värsta övergrepp. År 1944 fanns där Europas största överlevande judiska befolkning. Ungern var allierade med tyskarna och hade instiftat antijudiska lagar, men det hade i det längsta inte skett några deportationer till koncentrationsläger. Tyskarna var dock missnöjda med sina allierade och ockuperade landet. Den slutliga lösningen började implementeras. Under några sommarmånader deporterades och mördades hundratusentals människor från de östra delarna av landet. I Budapest inrättades ett ghetto. Eftersom det ungerska mördandet av judar sattes i verket relativt sent jämfört med övriga Europa, så var också omvärldens kunskap större. Den amerikanska myndigheten War Refugee Board förstod snabbt situationens allvar och tog kontakt med det neutrala Sverige för att hitta en person som under diplomatiskt skydd skulle kunna organisera en räddningsaktion för Budapests judar. Kalman Lauer, ägaren till den firma som Wallenberg arbetade på och tillika medlem i en hjälpkommitté av svenska judar som hade kontakt med War Refugee Boards representant Iver C. Olsen, föreslog Raul Wallenberg. Ett möte arrangerades mellan Wallenberg och Olsen. Den sistnämnde blev imponerad och utsåg Wallenberg till att leda räddningsuppdraget. Det svenska utrikesdepartementet (som insåg att man behövde lite välbehövlig goodwill hos amerikanarna, som inte såg med blida ögon på Sveriges tyska affärsförbindelser) accepterade förslaget och Wallenberg reste ner till Budapest för att ansluta till den svenska legationen där.

Sverige hade nämligen redan en underbemannad legation i Budapest, som gjorde vad de kunde för att utfärda skyddsdokument till stadens judar. Det var Carl Lutz, en schweizisk diplomat, som i början av 40-talet kommit på idén med skyddspassen. När Raul Wallenberg anlände till den svenska legationen i juli 1944 inrättade han en humanitär avdelning och verksamheten utökades kraftigt. Skyddspassen fick ett mer formellt utseende med signatur från legationens chef Ivan Danielsson. I dokumentet angavs att innehavaren fått tillstånd att komma till Sverige när krigsförhållandena medgav och fram till dess (tillsammans med sin bostad) stod under legationens beskydd. Wallenbergs främsta egenskap var hans starka förhandlingsförmåga och han skaffade sig snart en god kontakt med de ungerska myndigheterna, som också till en början erkände de provisoriska passen. Förmodligen kunde tiotusentals människor räddas på detta sätt. Givetvis var det ingen enmansföreställning från Wallenbergs sida. Andra neutrala aktörer, som Schweiz och Röda Korset, spelade också en viktig roll – för att inte tala om Wallenbergs medarbetare på den svenska legationen, där bland annat chefen Ivan Danielsson och Per Anger (som först tagit initiativ till utfärdandet av skyddspassen) måste nämnas.

Hösten 1944 försämrades situationen. Det stod alltmer klar att Tyskland skulle förlora kriget. Ungerns statschef Miklós Horthy krävde att deportationerna skulle stoppas och att Ungern skulle lämna axelmakterna. Men de ungerska nazisterna (de så kallade "pilkorsarna") tog då över makten, återinförde deportationerna och ogiltigförklarade de svenska skyddsdokumenten. Beväpnade gäng började terrorisera den judiska befolkningen. Läget blev akut. Wallenberg lyckades övertala pilkorsarna att ta tillbaka sin ogiltigförklaring av de svenska dokumenten, men kunde inte göra något åt deportationerna. Koncentrationslägren hade vid det här laget till stor del upphört att fungera och människor skickades istället ut på fruktansvärda dödsmarscher där tiotusentals dog. Vid något tillfälle gav sig Wallenberg personligen ut till uppsamlingsplatsen för en sådan dödsmarsch och räddade så många han förmådde med sina skyddsdokument. De neutrala ländernas diplomater började i den alltmer kaotiska och farliga situationen dra sig ut ur Budapest, men den svenska legationen blev kvar. Julen 1944 stormade pilkorsarna svenskarnas högkvarter. Man tvingades gå under jorden. Stämningen blev alltmer tryckt. Röda armén närmade sig. De ungerska nazisterna hade nu helt tappat respekten för den diplomatiska immuniteten och började angripa det ena svenskskyddade huset efter det andra. Människor fördes bort till Donaus stränder för att avrättas. Även här ska Wallenberg vid något tillfälle ha gjort en högst våghalsig insats, då han gav sig ner till flodstranden och utropade i megafon att de som skulle avrättas i själva verket var svenskar.

I januari 1945 intog röda armén staden och nazisterna jagades ut. Den svenska legationen trodde nu att den akuta faran var över. Riktigt så enkelt var det inte. Av oklar anledning (men troligtvis på grund av misstänkt spionage) greps nu Raoul Wallenberg av de sovjetiska myndigheterna. Det mesta tyder på att han frivilligt åkte med till den sovjetiska militärens högkvarter. Oerhört mycket är hädanefter oklart, men troligtvis fördes han till Moskva och avrättades med gift i Lubjankafängelset ett par år senare.

Världskriget tog slut, men en av dess stora hjältar var borta.

Raoul Wallenberg har blivit en symbol för den självuppoffrande kampen för det rätta. Precis som för alla symboler har mytbildningen kring honom blivit enorm. Det förtar inte det stora i det han faktiskt åstadkom. Raoul Wallenberg hade inte behövt tacka ja när han tillfrågades om att organisera en räddningsaktion för Budapests judar. Han hade, antar jag, kunnat tacka nej och fortsatt sitt arbete som vanligt på Mellaneuropeiska Handelsbolaget. Men någonting fick honom att anta uppdraget. Det spelar egentligen inte någon roll vad – rättskänsla, äregirighet, mod, medlidande eller en oklar kombination av allt detta – det viktiga var att han gjorde det. Jag tror inte heller någon hade anklagat Wallenberg om han efter några månader i Budapest hade lämnat staden hösten 1944 när det började bli allt farligare att befinna sig där. Han hade kunnat vara nöjd med det han dittills åstadkommit och hade säkert fått motta beröm på hemmaplan för sin insats. Men han stannade kvar, fortsatte att rädda människor från döden och fick slutligen betala med livet för sitt mod.

Mystiken kring Raoul Wallenbergs försvinnande har så klart bidragit till att hans liv och gärning fängslat så många människor. Helt säkra kommer vi aldrig kunna bli på hur och när han dog. Debattens vågor har stundtals gått höga om saken. Böcker har skrivits, utredningar genomförts. Ovissheten plågar oss, inte bara hans närstående (vilket är självklart), utan även oss andra, som inte är hjältar, och som fortsätter att välja det bekväma livet medan eländet pågår runt omkring oss. I en (mycket begränsad) mening kan saken sägas ha avgjorts år 2016. Den 29 mars detta år publicerades nämligen en kungörelse av Skatteverket där Raoul Wallenberg uppmanades att "senast den 14 oktober 2016 anmäla sig hos Skatteverket". Ingen Raoul Wallenberg dök upp och i oktober samma år dödförklarades han. Dödsdatumet fastställdes till den sista i månaden fem år efter att han senast ansågs vara försvunnen och landade till sist på den 31 juli 1952. Det finns något nästan rörande över detta typiskt myndighetsbyråkratiska sätt att förhålla sig till den isande ovisshet som präglar fallet Wallenberg. Vi kommer aldrig få ett slutgiltigt svar på vad som hände med Raoul Wallenberg, men någonting måste vi ju sätta på pränt, så att han åtminstone i rent administrativ mening är död och begraven.

I slutändan har dock vår besatthet av Raoul Wallenberg förmodligen än mer att göra med det dåliga samvete jag nämnde inledningsvis och med vår instinktiva uppfattning av ett par lika svårsmälta som obevekliga moraliska lagar: Sanningen kommer inte alltid fram. Vi måste försöka finna den ändå. Vi kan utföra fantastiska gärningar för våra medmänniskor och ändå föras bort, dödas och glömmas. Om vi vill kalla oss för hjältar, så måste vi utföra dem ändå.