Det är kanske en kliché, men jag tänker ändå citera Tage
Danielssons vackra och träffande ord om Monica Zetterlund:
En
nattklubbsdrottning doftande av logar.
Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.
Monica Zetterlund. En jazzpaschas,
en sång som hejdar sig, till hälften hunnen,
och drar den där när Fröding satt på dass.
En väv av guldbrokad och vadmal spunnen.
Men märk det vemodsdraget över munnen:
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz.
Det sägs ibland att man är vad man äter.
Monica Nilsson (som hon en gång i tiden hette) må ha bott i en arbetarlänga i
Hagfors, men hon levde på en diet av Sarah Vaughan och Ella Fitzgerald. Det var
en av den moderna erans tjusningar (eller förbannelser, beroende på hur man ser
på saken) att en kulturyttring kunde paketeras i ett fodral, flyttas över en
ocean och sedan planteras i en helt annorlunda mylla. Tack vare detta kunde ett
sådant fenomen som Monica Zetterlund växa upp och på något sätt framstå som
både hemtamt och exotiskt på samma gång - på båda sidor om Atlanten.
När Monica Zetterlund under en vistelse
i Paris träffar på Marlon Brando, envisas han med att kalla henne för
"Sven Zetterlund", eftersom "Monica" låter "för
internationellt". Det mystiska och motsägelsefulla med en nordisk blondin
mitt i den svarta jazzvärlden, är uppenbarligen en del av vad som gör henne
fascinerande i amerikanska ögon. På motsvarande sätt får hon här i Sverige ett
spännande, internationellt skimmer över sig, tack vare sina bekantskaper med
legendariska jazzmusiker och uppträdanden för mångmiljonpublik i amerikanska
tv-shower. Det exotiskt lockande skapas i mötet mellan
lingonriset och cocktailglaset, mellan logen och nattklubben, mellan det
hemtama och det främmande.
I Monica Zetterlunds person förenas
också det upphöjda och det jordnära. Hennes utstrålning är magisk, men den gör
henne aldrig helt och hållet till en sånggudinna bortom denna världen. Hon är
alltför fräck, frisk och full i sjutton. De intensiva
framträdandena som jazzsångerska, där ett höjt ögonbryn tycks kunna sluka
upp en hel tv-publik, kompletteras helt naturligt av frejdiga nummer i Hasse
och Tages revyer. Ett exempel på hennes raka och rättframma personlighet är den
fantastiska memoarboken Hågkomster ur ett dåligt minne, skriven
tillsammans med Tom Alandh. Boken är fullspäckad med anekdoter och avslöjande
inblickar i dåtidens svenska och internationella nöjesvärld. En del av dess
charm ligger i ren namnmagi - hon har en kärleksaffär med Earl Hines, blir
friad till av Elvin Jones, Donald Byrd bjuder henne på middag på "Tre
Remmare mittemot NK", och Miles Davies köper drinkar (och ger skamliga
förslag) i New York. Hennes villa i Lidingö utvecklar sig till rena pensionatet
för vilsna jazzsjälar från jordens alla hörn. Hon tycks charma dem alla, precis
som hon charmade hela svenska folket.
Det musikaliskt mest framstående av alla hennes möten med jazzens stora är förmodligen Waltz for Debby, albumet hon spelade in 1964 tillsammans med den legendariske pianisten Bill Evans. Hur gick det till när en man som bara några år tidigare
medverkat på tidernas jazzskiva Kind of Blue spelade in ett
album med vår egen Monica Z? På sätt och vis var det Beppe Wolgers förtjänst.
Denne hade skrivit en svensk text till Evans komposition "Waltz for
Debby", som han kallade för "Monicas vals". När Bill
Evans blev presenterad för Monica Zetterlund i samband med ett
besök i Stockholm, meddelade han henne att han hört "Monikas
vals" och tyckte mycket om den. Monica blev överlycklig och bjöd sin vana
trogen hem Bill och hans fru Elaine till sin villa. Av alla vilsna jazzsjälar
som under årens lopp vistades på pensionatet i Lidingö var förmodligen Bill och
Elaine Evans bland de allra mest vilsna. Båda var tunga heroinister och vid ett
tillfälle ska de till och med ha försökt sila i sig snö som låg på husets
fönsterbräde. På något vis blev ändå Bill Evans övertalad att spela in en skiva
tillsammans med Monica Zetterlund. Inspelningen skedde i all hast och tog bara
fyra timmar. Resultatet blev ett fint album där jag personligen gillar de
svenskspråkiga låtarna allra bäst - folkvisorna "Jag vet en dejlig
rosa" och "Vindarna sucka uti skogarna", samt "Om
natten" med musik av Olle Adolphsson (och en mycket märklig text av Carl
Fredrik Reuterswärd). Och så "Monikas vals" så klart, den förtjusande
svenska versionen av "Waltz for Debby", som på sätt och vis varit
upprinnelsen till hela projektet.
Det säger
mycket om Monica Zetterlund att hon bara en kvart efter att inspelningen var
avklarad, skulle stå på scen i Hasse och Tages revy Gula Hund. Och där
någonstans, klockan tjugo över sju en sensommarkväll 1964, i en taxi mellan
Europa Film Studio och Chinateatern, på väg från en inspelning
av amerikanska jazzstandards och svenska visor med en av tidernas mest
berömda jazzpianister, till ett revyuppträdande med två av Sveriges mest folkkära komiker, så hittar vi väl själva sinnebilden av det Monica
Zetterlund var. Ett värmländskt yrväder, ständigt på väg i ilfart mot nya
områden att ösa sin begåvning, entusiasm och livsglädje över. En logdoftande
nattklubbsdrottning. Ett lingonris i cocktailglas.
Fin och fångande text! Är dock oerhört besviken över att se Monica Zetterlund så här pass långt ner i er lista! Låt mig försöka argumentera för varför hon förtjänar mer - både vad gäller "svenskhet" och bästhet:
SvaraRaderaVad Monica gjorde kan ses som ett exempel i hur kulturutbyte borde göras, något sammhället vverkligen borde inspireras av i dag; hur man inspireras av istället för att sno/appropria en annan kultur. Sverige blev något av en fristad för många svarta jazzmusiker under ca 50-talet då de kunde komma hit och uttöva sin konst utan att bli utsatt för strukturell rasism, och bli uppskattade för vad de gjorde utan att det approprierades - och Monica var en del av det här fenomenet. Hon var med och omtolkade den klassiska jazzen till något som hon själv och många andra svenskar kunde relatera till, men som samtidigt också kunde uppskattas av en internationell publik! (omtolkning i sig har ju också en stark tradition inom jazzen - jag tänker framförallt på jazz-standards, och även den traditionen satte hon sin egen prägel på). Att hon använder sig av vemodet - en känsla som har funnits och uttryckts på många olika sätt sen långt tillbaka i svensk kultur - och Svensk folkmusik borde också göra att hon förtjänar en högre plats på en lista över tidernas bästa svenskar! Inte bara omtolkade hon kulturyttringar som varit viktiga för att skildra hur det är att bo i det här landet för en (på hennes tid) ny generation, hon var också med och la grundarbetet för den starka jazz-traditiosn som finns i Sverige i dag. Hon var givetvis inte själv i det här arbetet (se tex Jan Johansson, Georg Riedel osv, ska bli spännande att se om de kommer med på listan!), men iom att hon var så pass folkkär och samarbetade med så många internationella stjärnor tycker jag att hennes roll i det väger tungt!
Att samla kulturutövare, så som hon också gjorde genom att bjuda in jazz-musiker till sin villa på Lidingö, är ett arbete som kvinnor ofta gjort genom historien och som därför ofta underskattas. Och visst, det är coolt att hon blivit uppvaktad av diverse storheter (även om jag smått ifrågasätter ordvalen som får det att låta som att hon var passiv i de här interaktionerna), men att nämna det framför hennes sammarbete med Quincy Jones, Louis Armstrong, Stan getz och som nämnt Bill Evans (här snackar vi namnmagi!) reducer henne till en snygg tjej som råkade vara där, istället för den starka influens och aktör hon faktiskt var i de här internationella och historiskt viktiga sammanhangen!
Ett annat arbete hon gjorde som jag tycker att ni har underskattat är hennes sammarbete med Hasse och Tage. Som så ofta är fallet finns det en stark geni-kult kring dessa män och inget konstigt med det (antar att jag kommer få se deras namn dyka upp snart här på listan). Men tror det tyvärr är för lätt att se Monicas insats som enbart någon som gjorde det "genierna" sa åt henne att göra, istället för att se hur hon var med och formade det de tillsammans skapade! Jag skulle tex säga att hennes karisma och närvaro var oerhört viktig för Hasse och Tages framgång - svenskarna hade inte lyssnat lika mycket på dem om inte Monica hade fått svenskarna att lyssna på dem.
Kanske är det jag vill ha sagt redan bäst sagt av Monica själv i ledmotivet till "att angöra en brygga" - en av de svenskaste filmerna som någonsin gjorts. Hasseåtage må ha skrivit ner orden på papper, men ded hade inteiskrivits om det inteivar förfhenne, och bara Monica kunde ge uttryck till den sublima ironi och vemodet som låten uttrycker. Samma vemod som jag känner över hennes plats här på listan.
((Och nu har jag inte ens nämnt hennes fantastiska insats i de kanske ännu mer svenska filmerna utvandrarna och nybyggarna, eller att hon varit med i Melodifestivalen - superduper-svenskt!!!))
Tack för din ingående kommentar och kloka synpunkter!
SvaraRaderaJag håller helt med om Monica Zetterlunds betydelse när det gäller att omtolka jazzen och ge den en typiskt svensk prägel. Och även hennes fantastiska och unika sätt att framföra såväl jazzstandards som svenska folkvisor och Hasseåtage med vemod och elegans. Är ju själv lite grann inne på dessa saker i min text och (om jag får svära mig fri lite) så hade jag henne betydligt högre än så här på min personliga lista :) Men ens uppskattning av såväl musik som skådespel är i slutändan något subjektivt och det var inte alla i listgänget som gillade henne som sångerska eller skådespelare på samma sätt (även om vi nog alla var överens om den historiska betydelsen).
Bra att du pekade ut det ruttna i att göra en så stor grej av alla jazzkarlar som hon uppvaktat och blivit uppvaktad av. Skrev stora delar av texten samtidigt som jag läste Hågkomster ur ett dåligt minne som ju är fullproppad med roliga anekdoter och möten, som jag ville klämma in så många som möjligt av. Men håller med om att det blev fel och lät lite som att en av hennes stora kvaliteter var att Miles Davies råkade se henne på en bar en gång. Till mitt försvar tycker jag dock att jag ger stor plats i texten till det musikaliska samarbetet med Bill Evans.
Men absolut, nu när jag läser om texten kan jag ju se att den fokuserar för lite på hennes prestationer och för mycket på henne som "fenomen". Det ena hänger så klart ihop med det andra - det var ju inte så att hon bara "blev" ett fenomen, utan det var ju något hon gjorde sig själv till genom aktiva konstnärliga val. Men så som det nu läggs fram i texten blir det lite mossigt minst sagt. Bättring utlovas!