96. Torgny Segerstedt

“Jag avskyr karaktärsdanande situationer!” Någon hade frågat dandyn och målaren Nils Dardel varför han lämnade Europa under andra världskriget, och fått ett ovanligt ärligt svar. Borde han inte ha stannat och hjälpt till på något sätt? Tagit ansvar, kämpat för det godas seger? Tack, men helst inte, kanske en annan gång. Och vem kan klandra honom? Jag kan se det framför mig: Ett krig bryter ut i Sverige och jag befinner mig i verklig fara. Möjligheten uppstår att glida med ett tåg neråt kontinenten där allt är lugnt och fridfullt. Jag tar med mig mina närmaste och åker på momangen. Sedan kan jag tryggt sitta där i en solig förort till Barcelona och lägga pannan i djupa veck: någonting måste göras, nu är det dags att dra sitt strå till stacken! Så börjar jag swisha pengar till motståndsrörelser, skicka kläder till Röda Korset och trycka på gilla-knappen när nån skriver sympatiska facebookinlägg. Bra Martin, nu har du hjälpt till.

Det är tur ändå, att alla inte är sådana. Torgny Segerstedt stod aldrig i några skottlinjer, bokstavligt talat, och han åkte inte ner till centraleuropa för att rädda judar. Det han däremot gjorde var att med pennans hjälp angripa nazismen, från dess maktövertagande i Tyskland ända fram till krigets slutskede, 31 mars 1945, när Segerstedt avled. Han gjorde det utifrån sin plattform som huvudredaktör och ledarskribent för Göteborgs Handel- och Sjöfarts-Tidning (GHT) och han gjorde det med en ihärdighet, rättframhet och okuvlighet som var sällsynt - inte bara i Sverige, utan även i resten av Europa. Det blev tydligt av reaktionerna efter hans död, då flera stora tidningar och organisationer runt om kontinenten hyllade honom. Fransk radio basunerade ut att han var “Europas samvete”.

Från dagens perspektiv kan det förefalla självklart att ta kraftfull ställning mot nazismen. Många fler än Segerstedt gjorde naturligtvis det också. Men de flesta såg flera skäl till att uppvisa större försiktighet än vad han gjorde. Till en början visste ingen riktigt vart de fascistiska idéerna skulle ta vägen, och den moderna demokratin - som på många ställen, inklusive Sverige, var ny vid den här tiden - hade uppvisat en hel del brister. Inte minst svaga regeringar. Faktum är att Segerstedt själv riktade kritik mot folkväldet under 20-talet. Och ni vet: Hitler lyfte den tyska ekonomin och Mussolini fick tågen att gå i tid. Mest handlade det nog ändå om rädsla och om uppgivenhet inför nazismens styrka. När kriget satte igång så ville Sverige som neutralt land givetvis hålla sig utanför och inte reta upp ett mäktigt och krigshungrigt Tyskland. Segerstedt brydde sig emellertid föga om diplomatisk finkänslighet. Rikets säkerhet? Sin egen? Äh. Här stod ideal på spel.

Han hade alltid varit sådan, Segerstedt. Inte rädd för att reta upp folk, inte rädd för att polemisera och kritisera. Han inledde sin bana som religionshistoriker och det uppstod omgående stridigheter. Hans avhandling underkändes av ideologiska skäl. De konservativa beskyllde honom för att inte vara teologiskt renlärig och det hjälpte inte att han hade giganter som Nathan Söderblom på sin sida. Segerstedt ville vara teolog men ville han verkligen vara kristen? Åtminstone på den tiden, i början av 1900-talet, hängde dessa saker ofrånkomligen ihop. Segerstedt intog ståndpunkter som retade akademikerna på de teologiska institutionerna. Han såg religion som en företeelse liknande den estetiska, helt förlagd till känslo- och stämningslivet. Några utsagor om hur verkligheten är beskaffad kan inte hämtas från teologin. I hans sista rent vetenskapliga arbete (“Gammal och ny religiositet”, 1915) formuleras hans synsätt kärnfullt i en mening, som också exemplifierar hans polemiska stil: “Det rymmes mer verklig religiositet i en av Frödings dikter än i hela vår teologiska litteratur.”

Segerstedt skulle snart överge den akademiska banan och istället ägna sig åt journalistiken. Han var under några år redaktör för den liberala tidskriften Forum innan han 1917 blev huvudredaktör på GHT. Segerstedt var tidningens totalt dominerande röst. Han skrev kåserier, minnesrunor, ledare, betraktelser och recensioner. Han uppges ha skrivit 10 000 artiklar under sina 28 år som tidningens chef.

Politiskt hade Segerstedt liberala övertygelser. Frihet var det ideal han ständigt förfäktade, särskilt den individuella friheten. I J. Viktor Johanssons (sekreterare i Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg) minnestal över Segerstedt, så formuleras tidningsmannens övertygelse så här: “De nyskapande krafterna utstrålade alltid från individerna; kollektiviteten var alltid steril.” Av den anledningen var Segerstedt inte bara starkt kritisk till Sovjets auktoritära kommunistregim utan hyste även som nämnts vissa betänkligheter kring den svenska demokratins förträfflighet. Han tycks ha oroat sig för att personligheterna - de utmärkande individerna, som han älskade så högt - skulle trängas undan i folkväldets samhälle. Han uttryckte, lite motsägelsefullt kan tyckas, vid ett par tillfällen viss beundran för Mussolini. Ambivalenta uttalanden som “Fascismen är en olycka för ett land. Dock är den vida att föredra framför den rena anarkin” var inte helt otypiska för Segerstedt kring mitten av 20-talet. Men när nazisterna grep makten i Tyskland under påföljande decennium så var han en av de första att inse faran. Och han tänkte inte vika sig under något som helst tryck.

För tryck fick han utstå. Redan vid tiden för nazismens maktövertagande var han tydlig med sin ståndpunkt: “Nationalsocialismen är ett uppror mot kulturen” och “Hitler är en förolämpning” var tidiga omdömen som han förde fram i sin tidning. Det ledde till den beryktade episoden med Herrman Görings telegram. Göring varnade för att sådana “smutsiga utlåtanden [var] en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan” och undrade hotfullt om tidningen tänkt fortsätta publicera liknande tal om rikskanslern. Segerstedt stod på sig, fortsatte att varna för utvecklingen i Tyskland, och kunde inte låta bli att ironisera över händelsen. Fräckt och roligt kommenterade han senare den uppmärksamhet telegrammet gett tidningen: “Handelstidningen dementerar härmed på det bestämdaste ryktet att herr Göring skulle vara anställd i dess tjänst som något slags reklamchef. De tjänster han i den vägen gjort tidningen, uppskatta vi till fullo.”

Inre påtryckningar fanns det också gott om. Tidningen konfiskerades åtta gånger under kriget för att den riskerade rikets säkerhet och statsminister Per Albin Hansson ansträngde sig förgäves för att få Segerstedt att upphöra med sina provokationer. Kungen, Gustav V, försökte även han tala honom tillrätta. Det är viktigt att vara ödmjuk här. Kanske hade många av oss kritiserat en sådan person idag? Rikets säkerhet ÄR ju faktiskt en viktig angelägenhet, och han VAR verkligen störig och obändig på många sätt. Han drog sig inte för att raljera om han var på det humöret. Det finns också de som menar att hans hat mot Hitler och nazismen främst berodde på att han såg dem som en obildad pöbel, att han föraktade deras råhet och dumhet - kort sagt att det var hans aristokratiska sinne som förolämpades av nazismen, snarare än någon djup känsla för demokratiska eller medmänskliga ideal. Det är förmodligen, som med det mesta, en komplicerad fråga.

I vilket fall kan vi konstatera en sak: Segerstedt avskydde inte karaktärsdanande situationer. Med sin ogrumlade och tydliga röst har han blivit en viktig symbol för den rakryggade kampen mot nazismen, och i förlängningen mot allt som är viktigt att bekämpa. Han vek sig inte när många andra gjorde det. Inte minst i Norge, dit tidningsexemplar av GHT smugglades in under kriget, har han blivit en stor hjälte. Alla tider behöver sina Segerstedts - inte minst, är jag rädd, vår egen.