Sidor

tisdag 5 februari 2019

99. Hedvig Charlotta Nordenflycht

Det är inte särskilt roligt att läsa gammal svensk poesi. Bläddra igenom en lyrikantologi och de tidigaste dikterna du stöter på är småtrevliga hyllningar till naturen eller högtidliga verk fyllda av referenser till antik mytologi. Okej okej - de kan vara rätt roliga att läsa - men de är inte dikter som får hjärtat att blöda lite extra inne i bröstkorgen. I vissa fall är det bästa man kan uppbåda en sorts kylig beundran inför den tekniska bedriften, ungefär som när man nickar lite imponerat åt en skicklig gitarrist som övar skalor i högt tempo. Men berörs man? Nja.

Men så kommer man fram till Hedvig Charlotta Nordenflycht, född 1718. “Min levnads lust är skuren av, / och döden är min längtan.” Plötsligt är det en verklig person som talar, en människa av kött och blod, en människa som du och jag. Det högtravande och lite tillkrånglade språket från de tidigare 15-, 16-, och 1700-talsdiktarna är borta. Nordenflychts bästa poesi är ren och kraftfull. Den är också - vilket är helt centralt - lidande. En av konstens allra största och viktigaste funktioner är att få människor att upptäcka att också andra har lidit. “[...] / min tid i gråt förrinner, / min ungdoms lust försvinner”. Någonstans finns det någon som vet hur det känns. Vi människor är inte så olika ändå. En välbärgad kvinna från 1700-talet kan med ens bli din hemliga följeslagare, förstå dig bättre än många av kompisarna runt omkring.

Nordenflycht var en pionjär i Sverige för det personliga och känslosamma diktandet, och kan definitivt ses som en föregångare till romantiken. I sann romantisk anda speglade också lyriken hennes eget smärtsamma liv. Hon förlovade sig, varpå mannen snart dog. Några år senare gifte hon sig - varpå mannen snart dog. Det är klart att man i ett sådant läge inte är så sugen på att skriva hjältedikter om Herkules. Men sedan då? Ja, hon blev hjälplöst och olyckligt förälskad i en yngre man, och förblev i det tillståndet fram till sin tidiga död vid 44 års ålder. Så kan det gå.

Men Nordenflycht var inte bara en svärmisk romantiker, långt därifrån. Hon var en upplysningskvinna i en tid av upplysningsmän, och betraktas idag som en tidig, framstående feminist. Hon kämpade för att kvinnor skulle ses som intellektuellt jämbördiga med män och hennes egna litterära förmågor utgjorde i sig själva starka argument för hennes ståndpunkt. Nordenflycht skrev dessutom i flera olika genrer och kunde vara såväl satirisk som rationellt resonerande - det vemodiga och personliga diktandet var således inte hennes enda sida. Andra insatser kan också kort nämnas: Hon arbetade för språkförnyelse, i Olof von Dalins fotspår, vilket är en anledning till att hennes dikter är mer lättlästa än många tidigare poeters. Hon hade även några fingrar med i franskklassicismens genombrott i Sverige, via arbeten som hon gjorde tillsammans med författarna och vännerna Gustaf Fredrik Gyllenborg och Gustav Philip Creutz. Beundransvärt och betydelsefullt, alltsammans, värt den allra djupaste respekt.

Men det är inte därför jag skriver om henne här. Det är inte sådant Historiskt Viktigt som får min röst att bli lite för ivrig och mina pupiller att vidgas när Nordenflycht kommer på tal under samtal med vänner ute på puben (jag väntar fortfarande på att dessa samtal faktiskt ska inträffa i verkligheten någon gång). Jag skriver om henne därför att hennes dikter berör mig. Sture Allén har skrivit att hon "tog livsfrågorna på allvar" och det märks i hennes lyrik. Vad gällde hennes eget själsliv ledde detta allvarliga begrundande ofta till sorgmod. Hennes mästerligt melankoliska tonträff kanske bäst exemplifieras av dikten Över en hyacint, skriven om det hon kände för mannen hon älskade i slutet av sitt liv. I dikten tar hon väl hand om sin hyacint, älskar blommans liv och skönhet, men hur väl hon än vårdar växten så vissnar den till slut: “Du hastigt all min möda glömmer / Och ledsnar vid min ömma vård”. Hon inser till slut att det är lönlöst att klandra en blomma för att den är en blomma, att det som sker obönhörligen måste ske. Det leder till de resignerade - eller accepterande? - slutraderna:

Hon är ett gräs, hon skall förfalna,
Jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjärta kallna
Det måste vara som det är.

Det måste vara som det är. Deprimerande rader, absolut, men hur upplyftande är det inte att någon har skrivit dem?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar