Nej, det här går inte. Hörrni, jag kan väldigt lite om klassisk musik. Och jag ska inte låtsas vara en expert på den svenska musikhistorien. Faktum är att den skrämmer mig. Jag kan knappt hålla en gitarr i rätt ledd och jag går särskilt vilse i all terminologi kring den klassiska musiken. Jag har inför den här listan bara doppat tårna lite grann i en stor damm som darrande och löftesrikt speglar all min rädsla. Återstår bara att på ett så bra sätt som möjligt beskriva mina känslor när jag lyssnar och förklara varför vi har valt att placera Wilhelm Peterson-Berger på plats 100 på den här listan.
Så här inledde jag en tidigare version av den här texten:
Den här världen uppstod i samma sekund en singulär punkt fick andnöd. Punkten tog ett djupt andetag och på utandningen bredde stjärnor och galaxer ut sig över universum. Tid och rum skapades. En utbildad fysiker skulle antagligen ha uttryckt saken annorlunda. Men poängen är att vi har denna in- och utandning att tacka för allt som existerar eller har existerat. Dinosaurierna, blommor, sextonhundratalet och Wilhelm Peterson-Berger.Pompöst? Möjligen. Men jag ville ändå försöka uttrycka någonting centralt om Wilhelm Peterson-Berger. Han är så motsägelsefull och så svår att få grepp om att det kändes lika bra att börja från början, det vill säga med alltings början.
Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942) var en levande motsägelse, en person som förenade det bästa och det värsta hos människan. Han skapade underbart vackra pianotrudelutter, men skrev samtidigt nedgörande och elaka musikrecensioner. En gång fick P-B (det var hans initialer i tidningen) på nosen av en tonsättare vars musik han hade kallat osvensk och parasitär. Wilhelm Peterson-Berger var antisemit och brinnande antinazist. Han var kulturkonservativ och politiskt anarkist. Han var himmel och helvete. Wilhelm Peterson-Berger var en sådan person om vilken man säger att man antingen älskar eller hatar honom och tror sig ha fått någonting sagt. I själva verket består de allra flesta människor och företeelser av tusen motstridiga element. Det mesta i världen är oändligt mycket mer komplicerat än att kunna få rum i så snäva kategorier som gott eller ont. Ett dygn har både dag och natt, som en av våra nationalskalder uttryckte det. Kjell Höglund alltså. Det är bara det att när det gäller Wilhelm Peterson-Berger är kontrasterna lite mer grälla, lite mer uttrycksfulla, lite mer uppenbara. Han var motsägelsefull på ett alldeles eget sätt.
Vi har som ni hör att göra med en så kallad Karaktär. Och alla som vet någonting om sådana Karaktärer vet att de inte är det mest moderna man kan framhäva i vårt upplysta och förnuftiga tidevarv. Hur kan vi motivera Wilhelm Peterson-Bergers plats på listan? Hur kan det komma sig att tre anemiska män har valt honom till en plats på en sådan här lista?
Ja herregud, hur. Lyssna på alla Frösöblomster. Naturen och Jämtland har aldrig låtit så vacker, tilldragande, löftesrik och ljuvt lekfull. Man vill dansa i skymningen, hälsa våren i Adamsdräkt, skutta på barriga stigar och sjunga sommarens lov. Lyssna på tonsättningen till Karlfeldts dikt "Längtan heter min arvedel". Lyssna på det sublimt vackra körstycket "I furuskogen". Och ja, LYSSNA på Vainos två sånger i den andra akten av operan Arnljot. Bara gör det.
Wilhelm Peterson-Bergers uppenbara skönhetsdyrkan kom sig inte av en slump. Han hade en genomtänkt estetik och kunde sin Nietzsche. Denna skönhetsdyrkan kom också till uttryck i hans musikkritik. Till skillnad från idag, då kritikern lever som på nåder, och nästan i skymundan torgför sina åsikter i statsunderstödda tidskrifter och tidningar, så hade P-B en central plats i dåtidens kulturliv. I spalterna varnade P-B för modernismens okultiverade påhitt. Efter framförandet av Hilding Rosenbergs första stråkkvartett 1923 skrev P-B att de fyra kvartettspelarna var fyra dårar som framförde en femtes ”barbariska nattomtöcknade fantasier”. Som många andra under den här tiden (särskilt de som hade förläst sig på Nietzsche och missförstått honom) varnade P-B för det förment judiskt-modernistiska hotet. Det var den finlandssvenske tonsättaren Moses Pergament (med judisk bakgrund) som efter en sådan text besökte Wilhelm Peterson-Berger och slog honom på käften. Våld är kanske aldrig att rekommendera, men den kan vara mer eller mindre förståelig. Det finns dock en hel del som talar för att P-B:s antisemitism till viss del var en tillägnad överklassretorik. Förstå mig rätt, det är inte ett försvar för antisemitism att personen ifråga använder sig av denna jargong för att passa in eller av blek opportunism. Det gör det nästan värre. Det är alltid väldigt svårt att hitta ursäkter för sådan tankemässig feghet. Å andra sidan tonsatte Wilhelm Peterson-Berger Bo Bergmans dikt "Vid ässjorna", ett rasande stycke om hur eländigt järnbruksarbetarna hade det. Wilhelm Peterson-Berger var förvisso kulturkonservativ men närmast anarkistisk i sin politiska övertygelse.
Wilhelm Peterson-Berger var en man för sin tid. Idag har hans stormiga kulturstrider sedan länge bedarrat. Det är inte längre frågor om skönhet som upptar kulturdebatten, utan frågor om klimatet och nyutnämnda ministrars frisyrer. Wilhelm Peterson-Berger skulle inte ha passat in i vår tid, han skulle ha gjort bort sig i de politiskt korrekta salongerna. Han skulle ha hostat eller skrattat vid fel tillfälle. Lagt en syrlig kommentar som inte gått hem. Sagt någonting opassande om judar. Det funkar liksom inte längre. Världen har på gott och ont förändrats. Även om Wilhelm Petersons-Bergers antisemitism är vidrig så finns det ändå någonting fascinerande med en person som hade varit så fullständigt apart i dagens kulturliv. Han hade liknat bisamråttan i Mumindalen, ständigt mässande om modernismens futtighet och samhällets snara undergång. Ingen hade lyssnat på honom. Ni får förlåta mig för att jag känner något som liknar sympati. Jag menar, det kommer inte att hända, Wilhelm Peterson-Berger kommer inte att besöka vår tid. Men när man tänker sig honom i dagens jagcentrerade och marknadsanpassade kulturklimat känner man nästan ömhet. Jag förmodar att det är en känsla man kan kosta på sig när världen (trots allt) inte är full av Karaktärer av Wilhelm Peterson-Bergers typ, och det har hunnit gå tillräckligt lång tid för att man ska betrakta vissa personliga skavanker i ett förlåtande ljus. Samtidigt kan man ju känna saknad för en tid när kulturkritiker självständigt styrde samtalet och inte enbart förde en så kallad tynande tillvaro.
Ytterligare en sak som komplicerar bilden av Wilhelm Peterson-Berger är hans oklara förhållande till kvinnor. Han var aldrig gift och tycks aldrig ha haft någon kärleksrelation till en kvinna. Det här gör att Wilhelm Peterson-Berger utmärker sig i förhållande till samtidens karlakarlar som Karlfeldt, Heidenstam och Engström, som skröt om sina kvinnoäventyr. Det här styrker min tes att viss nationalromantik och framförallt avsky mot ett förment judiskt-modernistiskt hot är en kompensation för sexuell inbundenhet. Ja, eller så var han helt enkelt homosexuell. Såklart finns och fanns homosexualitet i alla samhällsklasser, men det tillhör liksom inte bilden av en nationalromantisk fiende till den judiska modernismen att också vara bög. Nej, det är sannerligen inte lätt att få ihop bilden av Wilhelm Peterson-Berger.
Jag vet inte om ni har märkt det, men jag har konsekvent kallat Wilhelm Peterson-Berger för "Wilhelm Peterson-Berger". (Förutom de gånger jag har använt initialerna P-B.) Jag har inte försökt förkorta det. Jag vet inte varför. Kanske var det bara så att jag ville få med hela namnet, hela personen, i tankarna när jag skrev den här texten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar