Sidor

torsdag 7 februari 2019

97. Christopher Polhem

Den unge Ikaros spände på sig ett par vingar av fjädrar och vax, tillverkade av hans far. Vingarna tog honom högt upp i skyn, men trots faderns förmaningar flög han för nära solen. Vaxet smälte, vingarna föll sönder, Ikaros tumlade ner och drunknade i det Ikariska havet.

Lärdomen av den här klassiska berättelsen, skulle några säga, är att lyssna på sin far. Men den skulle lika gärna kunna vara att aldrig sätta på sig en uppfinning som ens far har tillverkat, och tro att allt ska gå bra. Främst har berättelsen dock tolkats som ett exempel på överdriven nyfikenhet, övermod eller hybris. Den mänskliga historien är full av liknande berättelser, där det går illa för människor som tror sig vara något de inte är, som vill uppnå någonting de inte är ämnade för, som gör uppror mot den gudomliga (men ofta högst mänskliga) ordningen. Det allmänna rådet var att stanna vid det yrke man hade fötts in i. Man skulle bedöma det man hade kunskap om. Man skulle inte utmana det traditionella sättet att göra saker på i samhället. Allting var rättvist, ordnat och därför gott. Och på himlavalvet lyste stjärnorna, som de alltid hade gjort, i alla tider. Aldrig rörde de på sig, varför skulle du?

Det vore lätt, alltför lätt, att från den här beskrivningen av hur det var förr i tiden, när mörker rådde, när man trodde på tatariska växtlamm och rullade människor i tjära och fjädrar, måla upp nutiden som full av upplyst upptäckaranda. Men vi har till synes fortfarande behov av häxprocesser och syndabockar. Och hur är det egentligen med nyfikenheten? Vanlig vardaglig nyfikenhet. Finns den? Är det verkligen någon som till vardags undrar över hur en rullgardin eller ett kylskåp fungerar? Egentligen?

Hur det än är med den saken så vill jag att vi tar oss till 1700-talets Sverige. Då levde nämligen två personer som satte nyfikenheten i främsta rummet.

Curiositas Naturalis kallade Carl von Linné en av sina avhandlingar. (Vilken han förmodligen lät en av sina studenter försvara i en opponering, som var brukligt på den här tiden.) Uttrycket "curiositas naturalis" handlar om att vara besjälad av en nyfiken vetgirighet inför naturen. Hur hänger allt samman? Vad påverkar vad? Linné trodde att malaria orsakades av lerpartiklar i dricksvattnet, vilket idag när vi vet att sjukdomen orsakas av Hanif Balis twitterkonto framstår som naivt. Men för det mesta hade han ganska rätt. Det viktiga är att han hade nyfikenheten, då är det okej att göra fel ibland. Så länge man undrar och fortsätter fundera. I en text om Christopher Polhem lanserar den framlidne sociologen Johan Asplund det snarlika uttrycket "curiositas mechanicae" för den besläktade nyfikenheten inför hur mekaniska anordningar fungerar. Polhem var född 1661, det vill säga ett halvt sekel tidigare än Linné, men i det avseendet är de väldigt lika. Det var nyfikenheten inför hur saker och ting hänger ihop och fungerar som drev dem vidare.

Christopher Polhem, eller Christopher Polhammar som han hette innan han adlades 1716, föddes på Gotland, visade tidigt fallenhet för mekanik och fick 1687 chansen att komma till Uppsala för att hjälpa till att reparera domkyrkans medeltida konstur. Uppsala! Här fanns domkyrka, kändisar (Olof Rudbeck d.ä.), kändisbarn (Olof Rudbeck d.y.) och vilt studentliv. Studentens lyckliga dar? Ja kanske. Det är svårt att veta när så mycket becksvart vatten har runnit under Fyrisån, men Polhem verkar inte ha varit en rolig prick att ha att göra med. I en levnadsteckning sägs det att han "levde med pennan i hand" och att han "i sitt ytterliga självmedvetande var en ovanligt svårmedgörlig person." Det låter inte som en person som blir till festens medelpunkt. 1690 blev han introducerad i Bergskollegium, och det är för de uppfinningar och tekniska konstruktioner han genomförde för gruvnäringen som Polhem är mest känd. "Den svenska mekanikens fader". Det är så han kallas. Men till skillnad från Ikaros faders vaxvingar fungerade Polhems uppfinningar. För Bergskollegium konstruerade han bland annat en gruvmaskin, som med hjälp av vattenkraft fraktade upp malm från gruvgångarna upp till ytan. Gruvmaskinen imponerade på Karl XI och Polhems karriär var igång.

Men vi måste tillbaka till nyfikenheten, för det är med den som allting börjar och slutar. Asplund skriver att det karakteristiska för Polhems begåvning var hans vilja att fullt ut förstå mekaniska anordningar eller att med hjälp av dessa fullt ut förstå fysikaliska fenomen. Hur fungerar en stånggång, hur fungerar en rullgardin? Och vad lär vi oss om världen genom att förstå hur de fungerar? Asplund gör Polhem rent utav till ett vetenskapligt föredöme. Polhems vetenskapliga grundinställning var att avmystifiera. Förenkla, inte krångla till saker i onödan. Han avskydde ritningar och i sin undervisning, som pedagog, undvek han både ord och bild och förlitade sig i stället på modeller. Han strävade efter största möjliga lättfattlighet. Polhems pedagogiska tankar är kanske mest synliga i hans mekaniska alfabet, ursprungligen 79 trämodeller, som visade olika rörelseomvandlingar. Att försöka beskriva en av dessa trämodeller är svårt, särskilt för oss som inte lever med pennan i hand. Och det blir bara svårare ju mer komplicerad anordningen är. Men när vi ser en av Polhems modeller får vi en intuitiv förståelse för hur rörelseomvandlingen sker. Modellen överträffar ibland både bilden och den skrivna texten. Och en fint tillverkad modell kan till skillnad från en krånglig beskrivning eller en oförståelig illustration vara lustfylld och ja vacker. Det förstår en bra pedagog. Det förstod Polhem. Det förstår inte alla som försöker lära ut saker i skolan.

Det är av de här anledningarna Polhem återfinns på den här listan. För hans nyfikenhet, för hans vilja att avmystifiera mekanikens gåtor, för hans pedagogiska insats och tankar. Då är det okej att vara ovanligt svårmedgörlig. (Och skelögd.)




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar