Sidor

fredag 7 juni 2019

11. Allan Edwall

Året är 1935 när en elvaårig pojke i en jämtländsk bruksort sätter sig ner för att skriva ett brev till Fjodor Dostojevskij. Han har precis läst ut Anteckningar från ett källarhål och skriver till den store ryska författaren för att muntra upp honom.
Bäste herr Dostojevskij, du ska se att det känns bättre snart. Upp med hakan!
Han fick aldrig något svar.

Pojken hette Allan Edwall och han lämnade så småningom hemorten Hissmofors för Dramatens elevskola. En magnifik karriär och livet väntade. När Edwall dog i sviterna av prostatacancer 1997 var det som en av Sveriges största och mest folkkära skådespelare. Han hade drivit en egen teater, och spelat i filmer av Ingmar Bergman, Olle Hellbom och Jan Troell. Men han lät aldrig berömmelsen stiga honom åt huvudet. Genom hela sitt liv, vill jag mena, behöll han något av den elvaåriga pojken inom sig. Den som skrev till Dostojevskij för att muntra upp honom.

Det är just det barnsliga i Allan Edwall som jag vill ta fasta vid i den här texten. Till skillnad från många andra hövliga kulturutövare, ingen nämnd ingen glömd, tog Allan Edwall barnkultur och barnfilm på allvar. Många tar sig upp för kulturens parnass utan att ägna ett ögonblick åt att se nedåt, men Edwall tog parti för dem som ännu inte hunnit upp eller som aldrig kommer att ta sig dit. Att vara barn är att uppleva hur det är att vara maktlös, och Edwall stod alltid på de maktlösas sida.

Jag var förmodligen några år yngre än elva när jag för första gången såg Allan Edwall på film. Om det var i Rasmus på luffen, Ronja rövardotter, Bröderna Lejonhjärta eller Emil i Lönneberga, kan jag verkligen inte komma ihåg, och det slår mig, samtidigt som jag skriver ner det här, hur tätt förknippad han är med Astrid Lindgrens sagovärld och hur omistlig han var varit under hela min barndom. Näst efter VM-krönikan 94 var kassetterna med filmatiseringarna av Astrid Lindgrens berättelser mina högst värderade. Edwall, som när filmerna spelades in var en profilerad Dramaten-skådespelare, kunde utan vidare ta klivet in i Lindgrens värld som en trygg äldre farbror eller gubbe. I filmerna stod Allan Edwall för den del av de vuxnas värld som inte bara var upptagen av att intrigera och slåss utan som förstod barnen och deras önskemål, rädslor och drömmar. Det enda undantaget är som Emils pappa, och det säger någonting om Edwalls skådespelartalang att det dröjde väldigt länge innan jag insåg att Emils pappa också var Skalle-Per och Paradis-Oskar.

Skalle-Per var den Astrid Lindgren-karaktär som Edwall själv tyckte mest om. I en intervju jämförde Edwall Skalle-Per med andra bräckliga figurer i litteraturhistorien, som till exempel soldaten Svejk i Bertolt Brechts pjäs. (En roll han hade spelat på Dramatens scen.) Skalle-Pers och Svejks bräcklighet ger dem möjlighet att säga sanningar från ett annat perspektiv. Edwall fortsätter:
Samma sak kan faktiskt sägas om barn de är fysiskt svagare än vuxna och de är kortare, så de tittar på världen från knähöjd. De kan inte tillgripa makt och auktoritet som vi gör. Kanske är det därför som de kan identifiera sig med Skalle-Per. Barn har en så stark känsla för rättvisa.
I en komplicerad och förvirrande värld erbjuder sagan en tacksam tydlighet. Ljus och mörker står mot varandra, i en evig kamp. Det är svårare att bibehålla känslan för rättvisa när man växer upp. Hyran ska betalas, semesterresor ska planeras och fonderna måste ge avkastning. Det är inte lika lätt att identifiera ondska, om den inte paraderar fånigt i skock eller uttrycker sig på ett igenkännbart ondskefullt vis. Och rättvisa? Det är väl ändå ett begrepp som endast hör hemma i sagans värld? Det är barn som uppskattar sagor mest, men kanske är det vuxna som är mest i behov av dem.

Det är därför det finns någonting ”barnsligt” också i Allan Edwalls politiska engagemang. Musiken var en stor del av Edwalls liv. Vid inspelningen av Rasmus på luffen hade han med sig ett munspel. När som helst kunde han ta fram munspelet och improvisera fram sånger, och många hamnade i den slutliga filmen. Det är också i de visor som Edwall knåpade ihop som hans politiska engagemang är mest tydligt. "Den svenska solen" är en parodi av en passiv socialdemokrat, och i visor som "Årstider" och "När små fåglar dör" tog Edwall parti för de som lämnas bakom när framåtskridandet ångar vidare:
Å vi kan knappast rå för att små fåglarna dör, det är sådant som småfåglar gör.
Å en viss allergi får man finna sig i, om man önskar en stark industri.
Allan Edwall var sitt ursprung trogen. Vad är det man säger? Man kan ta skådespelaren från brukssamhället, men man kan inte ta brukssamhället från skådespelaren. I ”Bli som far” tecknar han en bild av ett samhälle som har glömt de sina. Och där det enda man kan göra är att efterlikna sin far för att ärva ”fabrik och nevros”. Den enda friheten är friheten att välja sin förtryckare.
Svälj din förtret, ta sken i vacker hand
När makten trampar på din ömma tå
Du lever i ett demokratiskt land
Där du kan välja sätt att trampas på
Det är ingen vacker bild av Sverige, och det är långt ifrån Paradis-Oskars munspelsvisor. Det är många som känner till att Allan Edwall sjöng och skrev egna visor, men hur bekant är det hur mycket sälta och skarpa iakttagelser som visorna innehåller? I stället har bilden av Allan Edwall som Sveriges mysfarbror fått släta över hans politiska engagemang.

Rollerna som Paradis-Oskar och Skalle-Per exemplifierar Edwalls dragning till aparta roller, till samhällets utstötta, idioter, gamla gubbar eller alkoholiserade. Edwall valde sådana roller för att få möjlighet att uttrycka sanningar från ett annat perspektiv, men också för att de passade hans fysiskt expressiva skådespelarstil som ligger nära det komiska och groteska. Edwall placerade sig i en folklig teatertradition där hela kroppen tas till bruk för att uttrycka känslor och stämningar. Jag tror att det var Robert Gustafsson som sa att för att spela full ska man inte försöka spela onykter, man ska spela en full person som försöker spela nykter. Kanske är det därför Edwall lyckades så bra i sina roller. Han gick aldrig till överdrift. Eftersom Edwall själv kände sig ganska apart och udda, så gällde det för honom att begränsa sig själv och sitt uttryckssätt.

Men om jag bara ska lyfta fram en av Edwalls många roller, en personlig favorit, så är det som den åldrande skomakaren Gustafsson i Vem älskar Yngve Frej? efter en roman av Stig "Slas" Claesson. Skomakaren är en av tre gubbar som i en liten by på landet upplever att de har blivit fråntagna sina sysslor och uppgifter när alla andra har flyttat in till stan. Filmen är fylld av Slas underbara humor och milda ironi över samhällsutvecklingen. Och hur mycket jag än uppskattar Allan Edwalls syrliga samhällskommentarer så älskar jag honom mest när han bara i sin person utgör en kommentar över hur fel världen är. I filmens första scen går skomakaren ner till brevlådan vid vägen och sätter upp en skylt. Han tar några steg bakåt för att betrakta skylten, på vilken det står "Mottager ej mera arbete". Han tittar till vänster. Han tittar till höger. Ingen bil så långt ögat når. Han går hemåt igen, mer fundersam än uppgiven. Men inte glad. Vad är nyttan med att gå i pension när det ändå inte finns något arbete att slippa göra?

Man ser framför sig en elvaårig pojke som ser filmen och skriver ett brev: Bäste herr Gustafsson, du ska se att det känns bättre snart. Upp med hakan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar