12. Ingrid Bergman

Det är inte sant att människor aldrig förändras. Men i vissa lyckliga fall kan man redan tidigt i en människas liv utläsa vem hon är och vad hon går för.

När Ingrid Bergman fick sin första filmroll var hon sexton år gammal, men det stora genombrottet kom med Gustaf Molanders Intermezzo från 1936. Det var en roll som gjorde att inflytelserika människor på andra sidan Atlanten fick upp ögonen för henne. Särskilt David O. Selznick visade sig ivrig att få träffa henne. Så pass att han bestämde sig för att bjuda över den tjugoettåriga nordiska skönheten (som hon ofta beskrevs) till Hollywood för en nyinspelning av filmen. Av allt att döma var Selznick en högdragen och självupptagen man, med en boxares fysik och envishet. Ingen kan ha något att invända mot den beskrivningen, men för historieböckerna kan man tillägga att han också var Hollywoods vassaste producent. I sin självbiografi har Bergman beskrivit sitt första möte med Selznick. Bergman och Selznick hade stämt träff, men den beryktade producenten dröjde. Bergman sattes att vänta framför en filmduk, men mitt i filmvisningen blev hon avbruten av upplysningen om att Selznick hade anlänt och väntade i köket. När hon trädde in såg hon en man, som hon förmodade var Selznick, breda ut sig över köksbordet och metodiskt stoppa in mat i munnen. Han fixerade henne med sin blick. Utan några som helst hälsningsfraser eller ursäkter bad Selznick Ingrid Bergman att ta av sig skorna. Ingrid, självmedveten om sin längd, svarade snabbt att det inte skulle hjälpa; hon hade på sig låga skor utan klack. Selznick muttrade, men lämnade ämnet för att kommentera hennes namn istället. Ingrid? Det kunde lätt feluttalas "ein-grid". Och Bergman lät för germanskt. Kunde hon tänka sig att byta till Lindstrom? Lindstrom lät som Lindbergh, och förde tankarna till Charles Lindbergh, den berömda piloten. Ingrid flammade till och gav Selznick en föreläsning om hur stolt hon var över sitt efternamn. Selznick blev en aning förvånad över Ingrids indignation men svarade att de inte behöver bestämma någonting direkt utan att det kunde vänta till morgondagen. Sedan tog han sig tid att granska hennes ansikte. Han hittade flera detaljer som kunde förbättras. Bland annat var hennes ögonbryn för tjocka och hennes tänder i dåligt skick. Men ingen fara. Selznick skulle morgonen därpå köra henne till en sminkstudio där de kunde rätta till alla skavanker och skevheter. Den här gången brusade Ingrid upp ordentligt. Hon genmälde skarpt att hon var den hon var och att hon inte ville förändras ett dugg. Om det inte passade så skulle hon åka hem till Sverige igen. Kanske, sa hon, borde han inte ha köpt grisen i säcken. David O. Selznick, den berömda Hollywood-producenten, slutade att äta men fortsatte att stirra på henne.

Här kunde historien om Ingrid Bergman ha tagit slut. 

Det är förstås inte omöjligt att tänka sig att Bergmans internationella filmkarriär hade tagit fart ändå, men för tillfället var vägen till stjärnglansen spärrad av en producent med boxarutseende som ville förändra allt hon var och stod för. Många andra hade sagt ja tack och villigt tagit emot berömmelsen och pengarna. Men Ingrid Bergman stod på sig. Om historien om Ingrid Bergman tagit slut här hade Sverige varit tre Oscarsstatyetter och en stor filmstjärna fattigare. Framförallt hade vi gått miste om alla oförglömliga ögonblick i filmer som Notorious, Höstsonaten och Casablanca. Visst, även i ett alternativt universum utan Ingrid Bergman hade vi kanske fortfarande pratat om kysscenen i Notorious, pianoscenen i Höstsonaten, och att ”play it again, Sam” faktiskt aldrig yttras i Casablanca. Utan Ingrid Bergman hade det ändå inte varit samma sak.

Men Selznick fick en idé.

Han fortsatte att stirra på Ingrid Bergman tills en gnista tändes i hans ögon. Han hade kommit på en idé som var så enkel, trodde han, att ingen i hela Hollywood hade gjort något liknande tidigare. Han skulle inte förändra någonting med Ingrid Bergman. Hon skulle fortsätta att vara sig själv. Hon skulle bli den första "naturliga" skådespelerskan. Man föreställer sig att Selznick gick och la sig lycklig den natten, glad över att ha vunnit Ingrid Bergmans gunst och över sin stora idé. Dagen därpå gav han sig i kast med att noggrant konstruera bilden av Ingrid Bergmans naturlighet. Här är det värt att stanna upp en aning. Låter inte det här som en självmotsägelse? Var inte själva poängen att Ingrid Bergman skulle vara sig själv? Var det inte vad Selznicks briljanta idé gick ut på? Men vad Selznick i själva verket förstod är att få saker kräver så mycket ansträngning och noggrant planerande som att skapa bilden av okonstlad charm och otvungen enkelhet. Han försökte därför kontrollera alla delar av Ingrid Bergmans helylle-image: alla intervjuer hon gjorde, alla roller hon tog, alla fotografier som togs. Allting skulle gå igenom honom. För att riktigt förstå hur grundligt Selznick gick tillväga räcker det att citera hans instruktioner för hur Bergman skulle fotograferas:

• avoiding the bad side of her face
• keeping her head down
• giving her the proper hairdress
• avoiding long shots and low camera angles
• shading her face and using "effect lighting"

Instruktionerna handlade alltså inte bara om huruvida Bergman skulle vara sminkad eller inte, utan också om vilken ansiktshalva som skulle undvikas (den högra) och vilka fototekniker som skulle användas. Instruktionerna tjänade till att lyfta fram Ingrid Bergmans enkelhet och naturlighet. Vid slutet av 30-talet var den tidigare generationens filmstjärnor, Greta Garbo och Marlene Dietrich, på nedgång. Ingrid Bergman lanserades av Selznick både som en ny Garbo och som anti-Garbo. Garbo var enigmatisk, gåtfull och ouppnåelig, medan Bergman beskrevs som levande, frisk och jordnära. En girl next door, som man utan tvekan kunde presentera för sin kära mor.

Nyinspelningen av Intermezzo blev en succé och Bergmans karriär såg ut att sikta mot stjärnorna. Selznick hade lyckats. Men så var det det här med tjejen som vägrade att ge med sig, som utan att tveka kunde läxa upp en stjärnproducent om han inte gjorde som hon ville. Bergmans egna önskemål och bångstyriga vilja komplicerade saker och ting. Den riskerade att förstöra Selznicks noggrant konstruerade fantasibild. Ofta gick Bergman med på Selznicks instruktioner, men det hände att hon vägrade att ha på sig smink och kom med galna infall som att spela teater vid sidan av filmkarriären. Sprickorna började synas när hon kämpade och till slut lyckades få rollen som prostituerad i Victor Flemings Dr. Jekyll and Mr. Hyde. Ingrid Bergman som en hora? Hur gick det ihop med hennes image som helylletjej? Selznick var inte glad men han försökte göra det bästa av situationen.

Det blev med tiden tydligt att Ingrid Bergmans vilja var för stark för Selznick att binda och kontrollera. Både professionellt och privat. Ingrid Bergman var gift och hade ett barn när hon anlände till Hollywood, men det hindrade henne inte från att inleda en affär med den världsberömda fotografen Robert Capa. Samtidigt levde bilden av Ingrid Bergman som den friska, okonstlade och naturliga skådespelerskan ett eget liv. Den fortsatte att påverka människors uppfattning av Bergman. Även efter att hon lämnat Selznicks produktionsbolag och fortsatte att spela det ena komplicerade kvinnoporträttet efter det andra, uppfattades hon som en person som privat aldrig tog ett glas för mycket och som ägnade hela sin lediga tid åt familjen. Bilden av henne som en svärmorsdröm gav henne vissa friheter att ägna sig åt utomäktenskapliga aktiviteter, men det var en bild som var förutbestämd att en dag krossas.

Hur det gick till är för många välbekant. Det började 1947 med att Bergman såg två av den italienska regissören Roberto Rosselinis filmer och bestämde sig för att skicka honom ett brev där hon erbjöd honom sina tjänster. Bergman flyttade därpå till Italien, lämnade barn och make och inledde en kärleksaffär med Rosselini. Den här gången fanns ingen Selznick som kunde skyla över saker och ting. Allting pågick framför skvallerpressen och de skvallersugna tidningsköparnas ögon. Skandalen var ett faktum. I den här texten tänker jag inte ägna många ord åt skandalen, Bergmans tre filmer med Rosselini eller hur hon många år senare tilläts komma tillbaka till Hollywood som på nåder. Jag vill bara slå fast att hela Ingrid Bergmans återstående liv och karriär kan betraktas i skenet av det avgörande ögonblick när hon stod upp mot David O. Selznick och vägrade att anpassa eller ge med sig. Hennes frihetsbegär hittade ständigt nya utlopp och hennes omutliga vilja drev henne att ständigt söka nya roller, utmaningar och älskare. Den sista delen av hennes liv slogs hon inte längre med bilden av henne själv som den präktiga helylletjejen, utan med det åldersfixerade Hollywood, där det blev svårare och svårare för henne att hitta vettiga roller.

Det är därför det är så underbart att Ingrid Bergman fick kröna sin karriär med rollen som den världsberömda pianisten Charlotte Andergast i Ingmar Bergmans Höstsonaten. Det finns inga bättre ord för att beskriva Bergmans prestation än mästerlig. Hennes storslagna gester och dramatiska ansiktsuttryck gör henne klippt och skuren för att gestalta den stolta Charlotte. Ingrid Bergman klagade en gång på att alla bara ville tala om filmen där hon spelar mot Humphrey Bogart. Inget ont om Casablanca, men jag hade inte rest några invändningar om alla hade velat tala om Höstsonaten istället. Personligen var det dock en svår tid för Ingrid Bergman. Relationen med Ingmar Bergman var inte helt konfliktfri och hon plågades av smärtor under inspelningen. Höstsonaten hade premiär 1978. Fyra år senare hade Ingrid Bergman gått bort i bröstcancer.

Det finns få lärdomar att dra av döden. Därför måste den här texten sluta i vad Ingrid Bergman lämnar efter sig, och vad det är som fortfarande fascinerar. Jag tror att det finns människor därute som ser på Ingrid Bergman som endast en nordisk skönhet, ett viljelöst föremål för kamerans lins och en projektionsyta för regissörens begär. (Alfred Hitchcock var som bekant olyckligt kär i Bergman.) Men det vore att reducera hennes egen vilja, som var lika närvarande när hon valde att spela prostituerad och synas i Rosselinis filmer, som när hon satte ner foten när Selznick ville göra henne till någon hon inte var. Ingrid Bergman levde sitt liv, utan att bry sig om vad omgivningen tyckte, och även om det handlar om en framgångsrik och vacker skådespelerska så finns det någonting beundransvärt i det. Bilden av den "naturliga" Ingrid Bergman var visserligen till stor del en konstruktion, ett fantasifoster av skrupellös producent och en publik som ville ha sina stjärnor oskuldsfulla och snövitsrena. Men det finns en sanning i lögnen som gör lögnen sann. Ingrid Bergman var den naturliga stjärnan för att hon genom hela livet var sann mot sig själv, mot sina önskemål och sin egen oförlikneliga vilja.