Roy Andersson ägnade nämligen en stor del av tiden mellan 1975 och 2000 åt att göra reklamfilm. Det är en mycket intressant aspekt av hans filmskapande, närmast unik så vitt jag vet för skapare av så kallad "finkultur", att det i så hög grad utvecklade sin särprägel inom reklambranschen. Det finns emellertid en logik här. För Roy Andersson har bilden alltid, och särskilt i hans senare verk, varit central; och att skapa effektiva och talande bilder är så klart a och o inom reklambranschen. Den som är bekant med Anderssons trilogi om att vara människa, med dess säregna bildspråk, kan redan tidigt känna igen vissa typiska stildrag i hans reklam- och kortfilmer. Ett exempel är Härlig är jorden från 1991, en del av stafettfilmsprojektet 90 minuter 90-tal. Filmen börjar med att en samling nakna människor packas in i en lastbil där de gasas ihjäl. En stor del av bildrutan fylls av betraktande åskådare i kostym. En av dem är en namnlös mäklare i mustasch, som vi under resten av filmen får följa i en serie mardrömslika tablåer. Den stillastående kameran, gråbeigea färgtonen och surrealistiska stämningen känns igen från Roy Anderssons senare långfilmer, men också från reklamfilmer för Lotto och Handelsbanken. Ja, och Posten så klart. För ni minns väl Lasse? Gubben i keps som var ursinnig över omorganisationen av det svenska postsystemet i början av 00-talet, då postkontoren lades ner och ersattes av postombud i form av bensinmackar, tobaksbutiker eller den lokala livsmedelsaffären. I en serie reklamfilmer beställda av det statliga aktiebolaget, kallar Lasse Posten för förrädare och samhällsförstörare. Det kanske inte var bättre förr, men det var i alla fall en riktig post! Den djupa ångest över samhällsförändringarna som framskymtar i Lasses blick, påminner inte så lite om de olyckliga människor som befolkar en film som Du levande. Det är som om Roy Anderssom på något vis vill kommunicera samma budskap och världsbild, oavsett om det gäller en seriös konstfilm eller en reklam för folköl.
Under Roy Anderssons många och långa år i reklambranschen börjar en idé så sakteliga att formas inom honom. En idé om ett visionärt filmprojekt, som inte ska likna någonting annat. Av förklarliga skäl har han, efter över 20 års frånvaro från långfilmen, svårt att få finansiärer och bidragsgivare att öppna plånböckerna för hans vilda idéer. Men med hjälp av reklamfilmspengarna bygger han upp en studio och börjar skapa det som ska bli Sånger från andra våningen på egen hand. År 1997, en bra bit innan filmen är färdigställd, sänds en dokumentär på SVT om inspelningen. I dokumentären märks det tydligt att det här är ett projekt som betyder mycket för Roy Andersson. Den som lägger ner så mycket tid, pengar och resurser på något så märkligt och avvikande, måste ha en stark drivkraft. Han säger: "Hela filmen handlar om upplösningen ... vi är på väg mot en total upplösning ... jag är nästan säker på att om man går för långt i moralupplösningen, kan man inte vända tillbaka, då återstår bara en renande katastrof ... och den känner jag ligger hotande nära." Och i ett annat klipp: "Min starka drivkraft är att ... få ledarskiktet avklädda. Kasta ett ljus på dem som de inte är beredda på." Även om Roy Andersson framstår som en jovialisk Göteborgare, så är det uppenbarligen hat och skräck som drivit honom att påbörja detta enorma projekt.
I dokumentären framgår också i hur hög grad Roy Andersson tänker sina filmer i bilder. I ett omfattande mappsystem förvarar han tidningsurklipp, fotografier och kopior av konstverk; allt inspirationsmaterial till scener i hans film. Hans filmskapande är antitesen till snabba klipp. I sin filmteoretiska text Vår tids rädsla för allvar skriver han att: "Jag kan inte se någon anledning att skildra något i flera bilder, om man kan göra det i en." Följaktligen består också Sånger från andra våningen av enbart 46 klipp, ett klipp för varje scen. Kameran är utzoomad, tempot långsamt. Vi får tid och möjlighet att ingående studera detaljerna i Roy Anderssons tablåer och göra vår egen tolkning av scenerna. Istället för snabba meningsskapande montage, ger han oss möjligheten att skapa egna inre montage under betraktandet av en och samma bild. Denna berättarteknik har han sedan dess, med benhård konsekvens, fortsatt att använda sig av i uppföljarna Du levande och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Det finns ingen anledning att tvivla på att hans kommande film Om det oändliga kommer se ut på ungefär samma sätt.
Vilka inre montage som skapas i Roys huvud, där utanför porten till de odödliga filmskaparnas himmel, är oklart. Han har suttit och väntat ett tag nu. Plötsligt öppnas en liten sidodörr och ut kommer Francois Truffaut, Alfred Hitchcock franske springpojke. "Roy!" Roy tittar upp. "Ja?" Truffaut harklar sig och tar på en viktig min innan han säger: "Jo, vi har konfererat lite där inne nu och vi tycker nog att du trots allt har gjort dig förtjänt av att komma in till oss. Konst är ju i slutändan ändå konst, har vi resonerat, även om den tar omvägen via reklamfilmen." Roy Andersson spricker upp i ett stort lättat leende. Truffaut fortsätter: "Vi kommer nu skicka hem en odödlighetsblankett till din folkbokföringsadress. Den kommer finnas att hämta hos närmaste postombud."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar